Malmö Högskola 61-90 Globala Politiska Studier Vt 2010 Internationella Relationer Handledare: Johan Modée
Att spränga (köns)gränser
En flerfallstudie av svenska tidningarnas rapportering om och representation av
kvinnliga och manliga självmordsbombare och dess konsekvenser
Abstract
Titel: Att spränga (köns)gränser: en flerfallstudie av svenska tidningars rapportering om och representation av kvinnliga och manliga självmordsbombare och dess konsekvenser
Självmordsbombningar som strategiskt vapen har blivit allt vanligare vilket har gjort att betydelsen av mediernas rapportering om dessa har ökat. Uppsatsens syfte är därmed att undersöka och problematisera de könsstereotyper som omgärdar manliga respektive kvinnliga självmordsbombare, samt att förstå vad dessa bottnar i och kan leda till. För att göra detta narrativanalyseras fyra svenska dagspresstidningars rapportering om olika självmordsattacker i tre olika fall: de utförda av de tamilska tigrarna på Sri Lanka, samt självmordsattackerna i Moskvas respektive Londons tunnelbanesystem. De huvudsakliga observationer som uppsatsen utmynnar i, är att kvinnliga självmordsbombare oftare än män, definieras utefter sitt kön, samtidigt som tidningarna ibland gör avsteg från könsstereotypen om ”den irrationella kvinnan” och den rationella mannen”. Detta kan bland annat förklaras med att överskridelser av könsgränser försöker rationaliseras bort för att föreställningen om kvinnor som icke-våldsliga och män som våldsliga, ska kunna upprätthållas. Dessa föreställningar riskerar att leda till att fler kvinnor börjar utföra självmordsbombningar och att organisationer med kvinnliga självmordsbombare åtnjuter större sympatier än organisationer utan sådana.
Title: Breaking (Gendered) Boundaries: a Multiple Case Study on Swedish Newspapers' Reporting On and Representation of Female and Male Suicide Bombers and Their Consequences
Suicide bombings as a strategical weapon has become ever more common, which has increased the importance of media coverage of those events. Hence, the aim of this essay is to investigate and problematize the gender stereotypes surrounding female and male suicide bombers respectively, and to understand the origins of these and what they might lead to. In order to do this, four Swedish newspapers' reporting on three different cases of suicide bombings, are put through a narrative analysis: those committed by the Liberation Tigers of Tamil Eelam, in Sri Lanka, and the suicide bombings of the Moscow and London subway systems. The main observations made, are that female suicide bombers, more often than their male counterparts, are defined along the lines of gender. Simultaneously, the newspapers are moving away from gender stereotypical descriptions, such as the one about ”the irrational woman” and the ”rational man”. This move can, in part be explained by the deployment of an attempt to rationalize away and to escape concepts of gender transgressions in order to uphold conceptions of women as non-violent and men as violent. These conceptions runs the risk of making more women turn to suicide bombings, and to boost sympathies for organizations with female suicide bombers, in the public eye, in favor of those with males alone.
Innehållsförteckning
1. Inledning...4
2. Metod...6
2.1. Ontologisk utgångspunkt...6
2.2. Val av fall...7
2.3. Val av tidningar och artiklar för analys ...8
2.4. Val av metod...9
3. Teoretiska diskussioner...11
3.1. Begreppsdiskussion och terminologiska anmärkningar...11
3.1.1. Terrorism och självmordsattacker...11
3.2. Genus, våld och politiskt våld...13
3.3. Genus, mediebilder och politiskt våld...17
4. Resultat och analys...19
4.1. De tamilska tigrarna...19
4.1.1 Bakgrund...19
4.1.2. En inledande kvantitativ analys...20
4.1.3. Narrativanalys...21 4.2. Moskva-bombningarna...24 4.2.1. Bakgrund...24 4.2.2. Narrativanalys...25 4.3. London-bombningarna...28 4.3.1. Bakgrund...29 4.3.2. Narrativanalys...30
4.4. Tidningarnas representationer av kvinnliga respektive manliga självmordsbombare...32
5. Diskussioner och konklusioner...35
6. Källförteckning...37
6.1. Tryckta källor...37
6.2. Tidningsartiklar...39
1. Inledning
Inom studiet av internationella relationer finns det, menar J. Ann Tickner, en syn på genusrelationer som något som hör till vardagslivet och de personliga kontakterna mellan könen och att de då inte har någon påverkan på storpolitiken (Tickner 1997:615). Det är dock inte svårt att se att personliga kontakter och (makt)relationer mellan kvinnligt och manligt utgör allas vår vardag och därigenom även påverkar storpolitiken. Gruppen kvinnor är underordnade gruppen män, vilket är tydligast på det globala planet. I vissa arenor har dock kvinnor fått en ökad synlighet och självmordsbombar-arenan är en sådan. Dock omgärdas kvinnliga och manliga självmordsbombare fortfarande av köns-stereotyper. Dessa stereotyper, där kvinnornas består i att de är mjuka, vänliga, undergivna och icke-våldsliga, används också och därför av terroristgrupper för att förstärka rättfärdigheten i sin kamp (Bloom 2005:142). Denna uppsats är en flerfallstudie som genom narrativanalyser problematiserar svenska tidningars reproduktion av könsstereotyper.
Det pågår också inom Internationella Relationer, flera debatter som rör terrorism. Dels handlar de om terrorismens moraliska och kontextuella betydelse, dels handlar de om religiösa och etniska aspekter, då främst kopplat till islamism. Det förs också diskussioner kring vad det är som får män-niskor att ta till sådana extrema åtgärder, som att skjuta och spränga, sig själv och andra i själv-mordsuppdrag. Tanken med denna uppsats är att vidga dessa traditionella frågeställningar vad gäller terrorism, genom att fokusera på mediernas beskrivningar av självmordsbombare beroende på deras kön och genus, samt vilka konsekvenser dessa beskrivningar kan få på konflikter, konflikternas par-ter, samt människor som inte är direkt inblandade i den. Jag kommer också att undersöka hur synen på kvinnlig och manlig agens, såväl i konfliktsituationer, som i mer generella termer, kan förändras eller befästas, som ett resultat av medias rapportering. Detta är relevant då jag utan att sticka ut hak-an vill mena att medier inte bara avbildar och objektivt beskriver den upplevda verkligheten, uthak-an att de också skapar och reproducerar den - explicit på ledar- och kultursidor samt implicit på
nyhets-plats. Grundfilosofin som kommer att prägla uppsatsen är att i linje med Sandra Hardings uppma-ning (1991:123), ifrågasätta och komplicera förhållanden och fenomen som tidigare framstått som naturliga och att följa Judith Stiehms uppmaning om att inte acceptera att våld enbart kan och får ut-föras av män, då detta leder till en uppdelning av beskyddare och beskyddade (1982:367). Denna undersökning är relevant inte bara för att den problematiserar könsstereotyper utan också för att den genom att studera medias representation av verkligheten ifrågasätter och problematiserar deras rela-tion till terrorismens syften, som till stor del förlitar sig på medierna för att uppnå sina mål (Brunner 2005:30).
Uppsatsen inleds, efter en redogörelse av uppsatsens frågeställningar, i det andra kapitlet med en beskrivning av och en diskussion kring metodval, material, avgränsningar. Därpå följer, i det tredje kapitlet en begreppsdiskussion, som främst behandlar begreppen terrorism och
självmordsbomb-ningar, samt några praktiska anmärkningar. Därvid följer en diskussion om och en redogörelse av
den teoretiska grund som uppsatsen vilar på: ämnena som behandlas och teoretiseras är politiskt våld ur olika genusperspektiv, samt politiskt våld och mediebilder av detta. I det fjärde kapitlet kommer jag att, fall för fall, redovisa undersökningens resultat, samtidigt som jag analyserar dessa utifrån de uppsatta frågeställningarna och teorikapitlet. Kapitlet avslutas med en sammantagen dis-kussion om de tre fallen. I det femte kapitlet kommer jag, för tydlighetens skull, sammanfatta upp-satsens viktigaste fynd genom att jag återkopplar till frågeställningarna nedan, fråga för fråga.
För att vidga förståelsen för hur uppfattningar om maskulinitet och femininitet reproduceras av medier och hur detta i sin tur kan tänkas påverka världen utanför mediehusen, kommer jag att un-dersöka hur kvinnliga respektive manliga självmordsterrorister beskrivs i svensk tidningsmedia, närmare bestämt de fyra största dagspresstidningarna. För att uppfylla uppsatsens syfte har jag en rad frågeställningar:
• Hur beskrivs, förklaras och förstås kvinnliga respektive manliga självmordsbombare, av svenska tidningar?
• Hur används kön och genus när kvinnliga respektive manliga självmordsbombare beskrivs, förklaras och förstås?
• Finns det några skillnader mellan kvällspress och morgontidningar i hur kön och genus representeras?
2. Metod
Uppsatsen är en flerfallstudie där tre olika fall, som behandlar samma fenomen, det vill säga själv-mordsattentat och självmordsbombare, ur olika vinklar. Inledningsvis kommer jag att redogöra för min ontologiska utgångspunkt och allmänt diskutera den vetenskapsfilosofi på vilken denna uppsats huvudsakligen vilar. Därefter kommer jag att kort presentera och motivera valen av de olika fallen och de olika tidningarna som ska analyseras. Parallellt med detta kommer jag att redogöra för data-insamlingsprocessen. Därpå avslutas kapitlet med en redogörelse för och en diskussion kring mina val i hänseende till uppsatsens huvudsakliga metod, narrativanalys.
2.1. Ontologisk utgångspunkt
I denna uppsats har jag försökt tillämpa, vad man skulle kunna kalla för en konstruktivistisk, epi-stemologisk pluralism, genom att jag försöker angripa mitt forskningsproblem på flera olika analys-nivåer, från den individuella till den globala (även om utgångspunkten alltid återfinns på den indiv-iduella), samtidigt som jag menar att flera olika processer samverkar och är lika viktiga, för att kun-na nå en förståelse för problemet (Moses & Knutsen 2007:194; Tickner 1997:624-626). Det kan till exempel handla om historiska orsaker, identitet, maktpolitik och hierarkier. Vidare har jag ett förhål-lande till vetenskap som i generella termer kan beskrivas med att fenomen kanske snarare bör för-stås i sin egna kontext, än förklaras och kausalt fastslås (Moses & Knutsen 2007:240, 287).
Jag vill, samtidigt som jag synliggör den kontextuella betydelsen för fenomen, vara reflexiv i min forskning och mitt skrivande. Jag vill därför göra klart att mina egna föreställningar högst san-nolikt har påverkat mina tolkningar av materialet. Detta är dock ”sakernas tillstånd” (om ett sådant naturalistiskt stäv tillåts) vilket också innebär att världen inte kan upplevas på samma sätt av alla och att det inte finns någon stor sanning som väntar på att bli upptäckt (ibid. 192-193). Snarare äm-nar jag bryta sönder de ”stora sanningsäm-narrativ”, som ofta används för att förklara till exempel
självmordsbombningar.
2.2. Val av fall
Den första och mest grundläggande avgränsningen som gjordes i valet av fall, var att identifiera de regioner eller länder där självmordsattacker (1) är vanligt förekommande och (2) har utförts av män likväl som kvinnor, samt (3) att de, i betydande omfattning, har blivit rapporterade om och referera-de till av referera-de för unreferera-dersökningen utvalda tidningarna. Därefter har fallen valts efter kriterier såsom plats, tid och storlek, något som jag hoppas kommer att klarna allteftersom kapitlet fortskrider. Det första fallet i min undersökning är tidningarnas bevakning av de tamilska tigrarnas självmordsat-tacker i Sri Lanka, från 1990 till 2009, där tidningarnas beskrivningar av manliga respektive kvinn-liga självmordsbombare kommer att kontrasteras mot varandra. Detta fall är relevant då de tamilska tigrarna (LTTE) har en lång historia av att använda självmordsattentat som strategi i motståndet mot den lankesiska majoriteten, samtidigt som både kvinnliga och manliga självmordsbombare har varit frekvent förekommande. Det torde alltså finnas tillräckligt med material för att kunna dra slutsatser. Det andra fallet är bevakningen av självmordsbombningarna av Moskvas tunnelbana våren 2010, som utfördes av två kvinnor. Detta fall har jag valt dels för att det är omskrivet och dels för att det har likheter med det tredje och sista fallet. I detta sista fall kommer bevakningen av självmordsat-tackerna i tunnelbanan och på en buss i London 2005, som utfördes av män, att analyseras. Moskva och London-bomberna är tämligen likvärdiga vad gäller storlek och omfattningen av tidningarnas rapportering, även om det finns en övervikt i rapporteringen av händelserna i London, varpå fallen lämpar sig för att göra jämförelser.
Jag vill mena att jag med dessa olika fall täcker in hela frågeställningen, samtidigt som studien avgränsas på ett lämpligt sätt, eftersom jag inte tvingas välja ut artiklar helt slumpmässigt, vilket skulle leda till en oanalyserbar brokighet. Därför kan jag också använda mig av allt relevant mater-ial som har tryckts i de fyra tidningarna i hänseende till mina fall och de sökrader jag använt. Ytterligare en fördel är att jag med dessa val täcker in ett brett geografiskt och kulturellt spektrum: den sekulära gerillarörelsen LTTE i Sydostasien, religiöst och politiskt motiverade motståndsrörelser i Tjetjenien, samt jihadism i Europa. Jag tror därför att jag kommer att kunna föra en intressant och relevant diskussion genom att slutligen jämföra de tre olika fallen. Svagheterna med valda fall kan tyckas vara att avgränsningarna är alltför snäva, då de endast täcker in en bråkdel av den rapportering som har skett kring fenomenet självmordsbombning. Detta är dock ett nödvän-digt ont, då det inom ramen för en kandidatuppsats, är omöjligt att dedicera den tid på varje artikel som en narrativanalys tarvar. Jag vill också tillägga att jag är medveten om att uppdelningen mellan
de två könen - manliga och kvinnliga självmordsbombare - skulle kunnat utökas till att även omfatta en tredje kategori, i och med att män iklädda traditionellt kvinnlig klädsel har utfört självmords-attentat.
2.3. Val av tidningar och artiklar för analys
Undersökningen har, som angetts ovan, utförts i form av en diskursanalys. Jag har valt att granska de fyra största dagspresstidningarna i Sverige: två kvällstidningar (Aftonbladet och Expressen) samt två morgontidningar (Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten).1 Ett problem med detta urval är att
det då endast rör sig om så kallad storstadspress och att landsortstidningar därigenom ignoreras. Valet kan dock rättfärdigas med två argument: att dessa fyra tidningar är mest relevanta då de har störst räckvidd och högst upplagesiffror i landet, samt att de har större resurser att förfoga över, vad gäller utrikesrapportering, vilket förmodligen leder till ett solidare urval av artiklar. Jag menar inte att en analys av mindre tidningar är irrelevant - man skulle till exempel kunna tänka sig ett slump-mässigt urval, vilket skulle leda till en större mångfald. Jag menar dock att det val jag har gjort är det rätta, då jag genom att koncentrera mig på ett fåtal stora tidningar, som når stora läsargrupper, får ut ett koncentrerat material som är relevant för många. Sökningarna har skett på internet i me-diearkivet Retriever (retriever.se). Detta är att föredra framför tidningarnas egna webbsidor, då sökfunktionerna på dessa är av varierande typ och kvalitet.
I varje fall har jag använt mig av samma sökfraser i samtliga tidningar.2 En sådan sökning har
sedan givit ett hanterbart antal träffar som jag därefter kunnat gå igenom manuellt.3 Den manuella
processen har bestått i att sortera bort de artiklar som, sökraden till trots, har varit irrelevanta. Exempel på sådana artiklar är när självmordsattacker nämns i förbifarten, när ett annat ämne omsk-rivs, kort och gott i ett sammanhang som inte passar min fallbeskrivning: ”Poliserna får nu special-utbildning av kolleger med erfarenhet från Israel och Sri Lanka.” (Alselind 2003), eller ”Det är inte första gången som M.I.A hamnar i hetluften. -Tidigare har hon bland annat sjungit om
självmords-1 De största tidningarna har, i tur och ordning, de dagliga upplagesiffrorna: Aftonbladet 358 600 exemplar, Dagens Nyheter 316 200 exemplar, Expressen (inklusive Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten) 291 000 exemplar och Göteborgs-Posten 236 400 exemplar. Närmast därefter kommer Svenska Dagbladet med 196 900 exemplar (Ts-Tidningen 2010:3).
2 I fallet Sri Lanka sökraden: "sri lanka" AND (självmordsattack OR självmordsattentat OR självmordsbombare) och i fallen London/Moskva: ”(london/moskva OR storbrittanien/ryssland) AND (attentat OR attack OR terror OR självmordsbombare OR bomb OR bomber) AND (självmordsbombare OR självmordsattentat OR
självmordsattack)”.
3 I fallet Sri Lanka gav sökraden 35 träffar i Dagens Nyheter, varav 14 var användbara till en kvantitativ analys; 80 träffar i Göteborgs-Posten, varav 59 var användbara; 15 träffar i Aftonbladet, varav 9 var användbara och slutligen 22 träffar i Expressen, varav 8 var användbara. I de övriga två fallen kommer ingen kvalitativ analys att göras, samtidigt som jag inte kommer att referera till samtliga artiklar som genomlästs. Detta kan bero på att de är för korta eller inte tillför något relevant till analysen. Jag vill dock betona att det inte skett något urval som undanhåller
bombare och PLO, i singeln Sunshowers.” (Dagens Nyheter 2008). Båda dessa exempel stämmer överens med sökraden, men de är knappast intressanta för min analys.
2.4. Val av metod
Jag har i undersökningen använt mig av en analysmetod som kan placeras någonstans mellan diskurs- och narrativanalys. Jag kommer också att hämta vissa element från kvantitativa metoder, vilket i mitt fall innebär att förekomsten av ord och företeelser räknas (Boréus & Bergström (2005:43-44). Jag vill dock påpeka att det inte rör sig om någon kvantitativ innehållsanalys i egent-lig mening, då jag inte kommer att upprätta något kodningsschema eller utföra några pilotstudier (ibid. 49-50). Den kvantitativa analysmetoden, om den nu kan benämnas så, kommer snarare att an-vändas för att kunna illustrera saker som också kommer fram i narrativanalysen. Anledningen till att jag i första hand har valt en kvalitativ metod är att jag menar att en ytlig kvantitativ analys är långt ifrån tillräcklig för att undersöka fallen ifråga. Detta på grund av att mängden material i varje en-skilt fall är förhållandevis liten och att generaliserbarheten därför får anses vara låg. Hursomhelst kan vissa kvantitativa element vara ett komplement till den kvalitativa analysen, genom att den pek-ar ut en riktning eller tendens, som sedan kan undersökas närmpek-are med en kvalitativ metod. En en-bart kvantitativ metod hade lämpat sig bättre om det funnits stora mängder material att gå igenom (ibid. 44-45). I den kvantitativa delen av undersökningen kommer jag att titta på, dels hur ofta könet på självmordsbombaren anges och dels hur fördelningen mellan män och kvinnor ser ut. Detta är ett strikt empiriskt tillvägagångssätt, som enbart hänger sig till att kontrollera manifesta och explicita förekomster av vissa ord och begrepp och fenomen (ibid. 45). Uppsatsens huvudsakliga metod kan som sagt samlas under etiketten diskurs- eller narrativanalys och syftar i mitt fall till att öka först-åelsen för samhälleliga processer i bred mening och för att kunna lokalisera olika maktstrukturer, i en snävare. För att konkretisera vill jag veta mer om hur stereotyper skapas och hur dessa i sin tur skapar samhället vi lever i.
Jag vill hävda att det inom samhällsvetenskapen i allmänhet och i diskursanalyser i synnerhet, är stört omöjligt att uppnå fullständig intersubjektivitet och objektivitet, då själva poängen med en diskursanalys är tolkning och inte avläsning av oomstridda data. För att uppsatsen ska kunna bibehålla ett vetenskapligt värde, kommer mitt skrivande och min process att präglas av genomskinlighet och reflexivitet. Jag kommer också att redovisa min analys genom referat och citat, vilket underlättar möjligheten till egna reflektioner och rekonstruktioner från läsarens sida (Bergström & Boréus 2005:36). Slutligen vill jag upplysa om ett ställningstagande av strikt praktisk natur: när jag refererar till en tidningsartikel som saknar namngiven författare, kommer jag
istället att ange tidningens namn, alltså inte artikelns titel, som är brukligt. Detta gör jag för att undvika för långa referenser i den löpande texten och då jag har en stor mängd artiklar att referera till är detta sätt att föredra, främst med hänsyn till läsbarheten.
3. Teoretiska diskussioner
Detta kapitel inleds med en diskussion kring för undersökningen relevanta begrepp. Därefter följer en genomgång av uppsatsens teoretiska grund, som bland annat består av teorier kring femininitet och maskulinitet, beskyddaren och den beskyddade, samt narrativ om modern, monstret och horan.
3.1. Begreppsdiskussion och terminologiska anmärkningar
För att tala om, tänka kring, samt analysera fenomenet självmordsbombare krävs först och främst en terminologisk diskussion för att reda ut och sortera begreppen. Det finns flera ömma punkter, vilka måste vidröras, för att klargöra position och mening.
3.1.1. Terrorism och självmordsattacker
Den första ömma punkten, när vi talar om terrorism, skulle kunna illustreras av det ständigt åter-kommande ordstävet ”En människas terrorist är en annans frihetskämpe”, vilket syftar till att besk-riva att handlingar är kontextuella och beror på vem som utför dem (Jenkins 1982:12). Begreppet
terrorism och de kringliggande etiketterna och uttrycken, terror, terrorist, självmordsattack och självmordsbombare kräver dock en bredare diskussion och utredning kring mening och bakgrund.
För att finna en utgångspunkt för en sådan diskussion kan man vända sig till Michael Walzer (1977:197), som menar att den gemensamma nämnaren för alla former av terrorism är slumpmäs-sigt mördande av oskyldiga människor med syfte att förstöra moralen och sammanhållningen i en nation eller klass. Walzer hävdar vidare att terrorism är en otvivelaktigt moraliskt förkastlig metod, då den inte tar hänsyn till de militära, krigets lagar, bland annat genom att utförarna, terroristerna, medvetet och urskillningslöst attackerar civila (ibid. 203-204), samtidigt som de lömskt döljer sitt uppsåt, bland annat genom att de inte bär några uniformer. Påståendet att terrordåd definitionsmäs-sigt sker slumpmäsdefinitionsmäs-sigt kan dock ifrågasättas, då det kanske snarare är så att attacker ofta är noga
övervägda och riktade mot strategiskt utvalda mål (Carruthers 2000:166). Vidare är begreppet ”oskyldig” diskutabelt, då man kan förmoda att terroristerna själva inte anser att de som utsätts för våldet kan betraktas som oskyldiga (ibid.).
För att snäva in diskussionen ytterligare kan det vara relevant att nämna några begreppsliga pro-blem med etiketten självmordsbombning. En strikt definition av begreppet ”självmordsbombning”, som är fråntagen känslomässiga värderingar, är att det är en attackmetod som förutsätter att atten-tatsmannen eller attentatskvinnan själv kommer att omkomma (Zedalis 2004:2). Det är dock svårt att helt skala bort de känslomässiga aspekterna i begreppet och det kan tyckas förhålla sig så att denna definition fokuserar alltför mycket på självmordet, samtidigt som den inte fångar upp offrens betydelse i attackerna. Det har förekommit försök, bland annat från den amerikanska nyhetskanalen FOX News, att etikettera om företeelsen och att den istället borde kallas för homicidbombning, vil-ket skulle flytta fokus just till offren och den förödelse och skräck som orsakas (Zedalis 2004:2). Detta begrepp missar dock helt det utmärkande draget för denna typ av attacker – nämligen det att den som utför dådet själv räknar med att förlora sitt liv. Samtidigt som denna begreppsdiskussion är nödvändig så snart en uppsats ska skrivas om ämnet, bör det påpekas att eftersom denna uppsats ämnar undersöka tidningars beskrivning av självmordsbombare, är det deras etiketter som kommer att användas. Om till exempel homicidbombare, mot förmodan skulle användas, är det lika giltigt för denna undersökning.
Självmordsbombarnas handlingar lockar ofta till kraftfulla och obevekliga fördömanden och de anses utgöra ett lågvattenmärke på moralskalan. Dock är det viktigt att bära i minnet att samhällen som har upplevt utdragna konflikter normaliserar vissa former av våldshandlingar och fördömer andra. Ett sådant obevekligt moraliskt fördömande kan leda till att den specifika politiska och soci-ala bakgrund som självmordsbombarna har, ignoreras (De Mel 2004:76). Självmordsbombare kan inte heller förstås (enbart) som deprimerade individer (som självmördare i allmänhet förstås). Vad gäller självmordsbombare och deras motiv, finns det en dubbelhet: att denne genom att göra slut på sig själv ger av sitt eget kött och blod, till den grupp i vars namn den utför dådet. I utbyte får själv -mordsbombaren martyrstatus och kanske evigt liv (ibid. 77) – genom att man dör kommer man att leva vidare som en hjälte eller hjältinna i folkets hjärtan och hjärnor.
Det kan också vara intressant att jämföra självmordsbombaren med en soldat. Det finns likheter, som att båda kan ställa upp frivilligt eller under varierande mått av tvång, samt liknande moraliska eller känslomässiga motiv. Den stora skillnaden står att finna i att för soldaten är det yttersta målet att hålla sig vid liv, medan att ge sitt liv är själva förutsättningen för att bli en lyckad självmords-bombare. Detta tyder på att självmordsbombarens känslomässiga dragning till uppoffring är starkare
än den mot överlevnad (Fierke 2009:156).
Karin Fierke (2009) problematiserar begreppen självmordsbombare och självmordsterrorism ge-nom att jämföra dem med begreppet martyrskapsoperation. Dessa begrepp beskriver samma hand-ling, men gör det från vitt olika perspektiv. Hon menar att i begreppet självmordsbombare avpoliti-seras personens handlingar och ger en bild av en moraliskt avvikande person som begår hemska brott och som därför blir en legitim måltavla för staters våld. Med begreppet
martyrskapsoperation-er politismartyrskapsoperation-eras istället pmartyrskapsoperation-ersonens handlingar och tillmätmartyrskapsoperation-er denne agens genom att slå fast att genom att
spränga sig själv har denne utfört en moralisk handling i sin jakt på rättvisa (ibid. 157). I denna upp-sats kommer dock självmordsbombare vara den generella etiketten på personer som spränger sig själva och andra i luften. Att istället använda martyrskapsoperationer, skulle kunna vara berättigat, men har samma inneboende problem med ställningstagande. Samtidigt bör understrykas att ett av uppsatsens huvudsyften är att undersöka tidningarnas syn på självmordsbombarnas agens, varför en diskussion om sociala och politiska motiv alltid kommer att vara närvarande.
Fenomenet självmordsbombare, i den tappning som det har idag (alltså inte till exempel japanska kamikazepiloter), har funnits sedan början av 1980-talet. Självmordsattackerna har ökat och blivit ett problem som på olika sätt omfattar hela världen (Lewis 2007:223). Den tydliga startpunkten för när självmordsattacker började tas på allvar är givetvis al-Qaidas attack på World Trade Center den 11 september 2001 (Zedalis 2004:1). Det finns många olika förklaringar till varför människor sprän-ger sig själva i luften och vilka de bakomliggande orsakerna är. Något som ofta påtalas är attentat-ens effektivitet, både vad gäller dödlighet och medieuppmärksamhet. Vidare är självmordsbombare förhållandevis billiga i drift, såvida man inte sätter en prislapp på självmordsbombarens liv (Lewis 2007:223-224; Zedalis 2004:7). En annan fördel med denna typ av attentat är att utföraren genom sin död, blir omöjlig att förhöra och att eventuell viktig information därför kan hållas hemlig (Zedalis 2004:7). Vidare finns det diskussioner om huruvida fenomenet ska förklaras och förstås som en rationell och välövervägd eller en irrationell blint fanatisk handling och om självmords-bombningar som tidigare sagts, är mer moraliskt förkastliga än andra former av politiskt våld.
3.2. Genus, våld och politiskt våld
Den första kända självmordsattacken där en kvinna låg bakom, skedde 1985 då två israeliska soldat-er dödats, sedan en lastbil kört in i en militärkonvoj. Därpå har fenomenet ”kvinnliga självmords-bombare” dykt upp främst i Libanon, Sri Lanka, Tjetjenien, Israel och Palestina, samt Turkiet (Zedalis 2004:2).
Själva bilden av en kvinna som spränger sig själv och andra i luften är motsatt den som vanligen omgärdar kvinnor: hon är moderlig, känslosam, fredsälskande i en konservativ mening och har en
dämpande effekt på maskulint våld i en liberal mening (Sjoberg & Gentry 2007:1-2). Det ter sig också som att kvinnors våld är mer synligt än mäns, i meningen att kvinnors våld får mer uppmärk-samhet. Detta är en följd av deras genus, då kvinnor som är våldsamma betecknas som något avvik-ande - som ”dåliga kvinnor” (ibid. 2). Jag vill också kort utreda de båda begreppen kön och genus. Kort sagt är kön ett sätt att beskriva biologiska skillnader mellan grupperna kvinnor och män, medan genus är ett sätt att beskriva socialt konstruerade skillnader. Denna beskrivning av kön och genus kan dock vara problematisk då det inte går att urskilja två distinkta grupper, separerade av ett vattentätt skott (Sjoberg & Gentry 2007:5). En illustration av detta är till exempel begreppet ”pojk-flicka”, med vilket man avser en flicka som har egenskaper som förväntas finnas hos en pojke. Det finns också människor som av sig själva och andra identifieras som intersexuella, asexuella och transsexuella (ibid.). Eftersom jag studerar fenomenet kvinnliga och manliga självmordsbombare, använder jag dessa båda tydliga kategorier som tidningarna gör och problematiserar inte detta vid-are i denna uppsats. Det kan dock vara relevant att använda sig av kategorierna maskulinitet och fe-mininitet, för att beskriva de förväntningar, regler och stereotyper som finns på grupper i samhällen. Världens kvinnor har under det senaste århundradet generellt sett blivit mer jämställda män, i så-väl privat som offentlig sfär, i teorin såså-väl som i praktiken. Dock märks kvinnors underordning (som kanske blivit mindre tydlig) i hur civila kvinnors liv förstörs, i en oproportionerlig utsträck-ning jämfört med mäns, som en följd av maskulint våld i krig och konflikter. Detta förändrar dock inte det faktum att kvinnor också kan vara förövare och deltagare i politiskt våld (Sjoberg & Gentry 2007:2-3). Jean Bethke Elshtain (1982) menar att tanken om vackra själar, i betydelsen obefläck-ade, självuppoffrande, högmoraliska och världsfrämmande, har projicerats på kvinnor och ställt dem i ett motsatsförhållande gentemot männen: män som anses vara oförbätterliga odjur (ibid. 341-342). Detta leder till att manligt beteende som är ont inte kan fördömas, då de inte kan kontrollera sig själva, odjur som de är. Vidare blir alltså kvinnor som inte passar in i mallen vacker själ, katego-riserade som dåliga kvinnor, för att undvika den oundvikliga kognitiva dissonans som uppstår när en kvinna detonerar en bomb på en marknadsplats. Det intuitiva svaret på denna ”gåta”, att även kvinnor kan utföra våld, kan tyckas borde vara att kvinnor i allmänhet, i takt med att friheten i förhållande till männen har ökat, har också deras benägenhet till våld ökat – våld kan för kvinnor, som det också kan för män, verka vara det bästa medlet för att nå till exempel politiska mål. Så är dock inte fallet. Våldsamma kvinnor karaktäriseras inte på samma sätt som våldsamma män, det vill säga som förbrytare, utan förklaras istället på andra sätt. Sätt som reifierar genusstereotyper och underordning (Sjoberg & Gentry 2007:4-5).
uppdelning (som går bortom analysen av politiskt våld) bestående av olika socialt konstruerade uppfattningar om vad som är maskulina respektive feminina drag. Det maskulina - eller maskulini-tet, implicerar egenskaper som anses vara positiva och eftersträvansvärda: makt, autonomi, rational-itet och offentlig sfär, medan det feminina - eller femininrational-itet, implicerar motsatserna: svaghet, bero-ende, känslosamhet och privat sfär (Tickner 1997:614, 627). Uppfattningar om maskulinitet och fe-mininitet kan variera beroende på kulturella faktorer, men har gemensamt att relationerna mellan dem är ojämlika.
Stiehm (1982:368-369) identifierar ytterligare en maktrelation mellan män och kvinnor som är relevant för denna uppsats: den mellan beskyddaren och den beskyddade. Den beskyddade (kvinnor och andra som inte har tillgång till militära medel) kan vara relativt trygg och skyddad från externa hot och våldshandlingar, men är det eftersom någon annan står för skyddet (män som har tillgång till militära medel). Den beskyddade har alltså inte själv någon kontroll över sitt egna beskydd. I sin tur, menar Stiehm, utgörs det externa hotet av samma typ av par, en beskyddare och en beskyddad (ibid.). Detta idépaket används för att rekrytera soldater till arméer och för att frammana folkligt stöd för krig. Resultatet är inte bara att de beskyddade saknar kontroll över sitt eget beskydd, vilket kan leda till dålig självkänsla och maktlöshet (ibid. 374), utan att det i någon mån är en falsk etiket-tering. Detta på grund av att det ofta är den egna beskyddaren som utgör det största hotet för den beskyddade (Tickner 1997:627). Kvinnliga självmordsbombare går på tvärs emot denna bild, då de otvivelaktigt ger uttryck för någon form av personlig agens och måste därför, på något sätt förklaras bort, för att relationen mellan de båda kategorierna ska kunna kvarstå och upprätthållas.
När människor bryter mot de förväntningar, normer och stereotyper, som kan sammanfattas i be-greppet idealtyper, som omgärdar män och kvinnor, maskulint och feminint, får dessa personer stå till svars för att de har överträtt gränserna för vad en person av ett visst kön får och kan göra (Sjoberg & Gentry 2007:6-7). En kvinnlig självmordsbombare fördöms alltså inte bara för att hon har utfört en avskyvärd handling, utan också för att hon har brutit mot de förväntningar som finns på kvinnan som vårdande, känslosam och allmänt tam. Detta är fördömanden som kan spåras i det dagliga språket genom att kvinnornas könstillhörighet tillskrivs relevans när de utför handlingar som är intellektuellt reserverade för män: i detta fall genom att de beskrivs som just ”kvinnliga självmordsbombare” medan manliga självmordsbombare beskrivs bara genom termen ”självmords-bombare”. Kvinnor placeras alltså inte i den övergripande gruppen ”självmordsbombare”, utan i en separat grupp, för att de inte passar in i idealtyperna för feminint och maskulint beteende och för att deras handlingar går utanför och bortom det man kan förvänta sig (ibid. 8-11). Denna separata gr-upp kan vidare delas gr-upp i undergrgr-upper. Laura Sjoberg och Caron E. Gentry identifierar tre
huvud-karakteriseringar, eller narrativ, som kvinnor som begår politiskt våld definieras utefter: modern,
monstret och horan.
I det första narrativet, det om modern, förklaras kvinnans våld som en konsekvens av hennes moder- och hustruskap, att hon drivs av moderlig instinkt snarare än ideologi och sakfrågor. Orsakerna till kvinnors politiska våld i detta fall, är att de hämnas förlorade makar och söner eller ett förstört hem (ibid. 30-32). I det andra narrativet, det om monstret, finns det en uppfattning om att våldsamma kvinnor har en biologisk brist som stör deras femininitet, alltså att de är psykiskt sjuka och därmed ”dåliga” eller ”galna” kvinnor. För att vara en ”bra” och ”frisk” kvinna ska man istället ta fasta på förment feminina värden (ibid. 36-37). I det tredje narrativet, det om horan, sexualiseras kvinnors våld. Hon använder här våld som ett sätt att få utlopp för ett omättligt behov av att ha sex med män, alltså att hon har en väldigt stark sexualdrift. Hennes våld kan också bero på dysfunktion-ell sexualitet, att hon kanske är lesbisk dysfunktion-eller inte klarar av att behaga män sexudysfunktion-ellt, dysfunktion-eller att hon är oförmögen att skaffa barn tillsammans med dem. En annan förklaring i narrativet om horan, är att kvinnans kropp ägs och kontrolleras av män, att de används som sexslavar och brickor i ett politiskt spel och att de därför är tvingade att utföra våld (ibid. 46-49). Dessa tre narrativ har gemensamt att de berövar våldsamma kvinnor agens och ansvar, eftersom deras handlande förklaras utifrån sjukdo-mar eller instinkter, som är bortom deras kontroll.
Om man antar att kvinnor ”används” i självmordsbombningar, som till exempel Debra Zedalis (2004:7) verkar göra (det kan förstås handla om ett oreflekterat ordval), finns det flera taktiska skäl till detta som i organisationerna anses vara fördelaktiga jämfört mot att använda män. Dels kan kvinnor passera mer obemärkt förbi, dels kan de ha lättare att undgå visitering och dels finns det föreställningar om att kvinnor som grupp är icke-våldsliga. Vidare dubblas reserven av potentiella självmordsbombare, för de organisationer som kan tänka sig inte bara använda sig av manliga själv-mordsbombare. Att utsättas för en kvinnlig självmordsbombare kan också ha en större psykologisk effekt, då det visar fienden att desperationen är så stor att till och med kvinnor har tagit upp kampen (ibid. 7-8).
Varför är då dessa frågeställningar och detta forskningsområde relevant inom internationella rel-ationer? Varför är det viktigt att förstå självmordsbombares motiv och varför är det viktigt att jäm-föra manliga och kvinnliga sådana? Neloufer De Mel (2004), som ur ett genusperspektiv har forskat på medlemmarna i de tamilska tigrarnas självmordstrupper, menar att eftersom den kvinnliga själv-mordsbombarens personliga berättelse ofta inte går att tillgå, förlitar vi oss istället på representatio-ner av henne. Representatiorepresentatio-ner som formar den offentliga diskursen och även hur nationella säker-hetsstrategier utformas. Kvinnliga självmordsbombares sociala och politiska motiv, samt andra
mat-eriella faktorer har en tendens att hamna i skymundan, när hon ska förklaras och förstås, till förmån för narrativ där hennes kropp sexualiseras och hennes sociala och politiska motiv förminskas eller förbises (ibid. 78-79). Detta narrativ mynnar slutligen ut i att hennes frigörelsekamp, ( främst i men-ingen ”nationell” och inte ”kvinnlig”) bedöms vara illegitim och att övervakning av henne kan legi-timeras ur nationell säkerhetssynpunkt (ibid.). Ett konkret exempel på detta står att finna i hur ”misstänkta kvinnor” behandlas vid militära kontrollstationer och gränsövergångar. De Mel berättar historien om en (som det senare skulle visa sig) singalesisk kvinna, klädd i ett plagg vars lösa pass-form gör det fördelaktigt att gömma sprängladdningar. Hon sågs uppföra sig misstänkt vid en kon-trollstation, varpå säkerhetspersonal tillkallades. Hon utsattes då för en förnedrande och förödmjuk-ande kroppsvisitering av den manliga säkerhetspersonalen, som bestod i att hon tvingas klä av sig inför ett hundratal personer (ibid. 87-88).
3.3. Genus, mediebilder och politiskt våld
Claudia Brunner, som har utfört en fallstudie på mediers representation av palestinska kvinnliga självmordsbombare, har funnit att det i rapporteringen är vanligt med anspelningar på de kvinnliga självmordsbombarnas oskuld. Detta kan visa sig i uttryck som ”Palestinas dotter” och ”Palestinas brud”, vilka anspelar på ungdom och oskuldsfullhet, trots att deras handlingar med lätthet kan besk-rivas som mord (Brunner 2005:36). Vidare menar hon att västerländska författare har en tendens att leta efter orsaker till kvinnornas attentat, i deras levnadsberättelser och deras sociala situation, för att kunna rationalisera handlingarna inför sina läsare. Samtidigt anges nästan aldrig politiska aspek-ter som den främsta orsaken (ibid. 39). När denna bild sprids får det effekaspek-ter på flera plan. Självmordsattackerna leder då fram till målet och för vad de är avsedda till. De är avsedda att på-verka den egna sidan, bland annat genom att den bekräftar uppfattningen om en offerstatus som till och med driver kvinnorna att göra desperata handlingar. De är också avsedda att påverka motstånd-arsidan, genom att det visar på obeveklig beslutsamhet och ett motstånd som är omöjligt att över-vinna. De är slutligen avsedda att påverka tredje part, till exempel det internationella samfundet, genom att den som en ”sista utväg”, pekar på att situationen är ohållbar och att de behöver denna tredje parts stöd.
Självmordsattacker som fenomen omges som Brunner visar (ibid. 46-47), av en uppsjö motsägel-ser och kan ordnas in i motsatspar. De kan som tidigare sagts ses som en högst irrationell handling, även om det finns goda skäl för att inte dra sådana slutsatser. De skapar kaos och leder tankarna till anarki, samtidigt som de ofta är välorganiserade och är avsedda att leda till någon form av samhälls-förändring – ett sätt att rucka på status quo. Attackerna utförs av individer som riktas mot andra in-divider (i huvudsak civila sådana), men det är samtidigt i den offentliga sfären, lokalt och globalt,
de får störst effekt (genom att utförarna gör den största möjliga uppoffringen i försvaret av den egna gruppen och genom att motståndaren framställs som svag) och det är också den effekten som efter-söks.
4. Resultat och analys
I detta kapitel kommer tre olika fall av rapportering kring självmordsbombningar att analyseras: de utförda av de tamilska tigrarna (LTTE), under perioden 1990-2009; tunnelbanesprängningarna i Moskva i mars 2010, samt bombdåden i London i juli 2005. Varje fall inleds med en kort beskriv-ning av bakgrunden och kontexten i vilken självmordsbombarna verkar. Därpå följer en genomgång av de tidningsartiklar som valts ut till studien, samtidigt som dessa kommenteras med hänvisning till teorikapitlet ovan. Avslutningsvis, när samtliga fall är genomgångna, följer en sammantagen, övergripande analys om hur fallen förhåller sig till varandra.
4.1. De tamilska tigrarna
Det första fallet som kommer att redovisas och analyseras är de fyra tidningarnas representation av manliga respektive kvinnliga självmordsbombare tillhörande de tamilska tigrarna. På detta fall kommer både en kortfattad kvantitativ analys och en mer djuplodande kvalitativ analys att göras. Kontentan av analyserna är att kvinnliga självmordsbombare får mer uppmärksamhet än manliga och att det går att spåra några av de narrativ som beskrevs i föregående kapitel.
4.1.1 Bakgrund
De tamilska tigrarna är en gerillagrupp som har bekämpat den singalesiska regeringen i Sri Lanka. Gruppen erkände sig besegrad i maj 2009, som en följd av en massiv militär kampanj från den lankesiska regeringen, vilken dödade en stor del av LTTEs militära ledarskap (UCDP). De tamilska tigrarna utförde mellan åren 1987 och 2001, 76 självmordsattacker. Självmordsbombarna, som kall-as för de svarta tigrarna, har ofta utfört sina dåd, riktade mot politiska, ekonomiska och militära mål i Sri Lanka, i grupp (Pape 2006:139). Bland de mest uppmärksammade dåden finns attacken som dödade Indiens premiärminister Rajiv Gandhi och attacken som dödade Sri Lankas president
Ranasinghe Premadasa. LTTEs första självmordsbombare, en man körandes en lastbil, sprängde sig själv, 18 singalesiska soldater och två andra medlemmar av LTTE, den femte juli 1987 (De Mel 2004:76). Det har framförts två huvudsakliga förklaringar till motiven och orsakerna bakom attack-erna, antingen att LTTE i ett försök att utmärka sig från den andra tamilska gerillan, därför tagit till självmordsvapnet, eller att de tamilska tigrarna har separerats från civilbefolkningen och hjärntvätt-ats och därigenom utan att kunna göra ett medvetet val, utfört attackerna. Båda dessa förklaringar tar avstamp i tigrarnas och tamilernas interna gruppdynamik och bortser från det politiska missnöje som funnits gentemot den singalesiska majoriteten (Pape 2006:139). Robert Pape menar dock och därför att dessa förklaringar är felaktiga och att svaret främst står att finna i tamilernas rädsla för re-ligiöst förtryck, i form av extrem buddism påbjudet av singaleserna. Det finns därför en rädsla för att den tamilska identiteten och särarten är hotad. Måttet av självuppoffring hos tigrarna har hela tiden ökat och självmordsattackerna kan ses som det yttersta exemplet på detta och dess slutstation – ett tillvägagångssätt som tagits till när inget annat fungerat.
LTTE har gjort sig kända som de främsta användarna av självmordsbombare som taktik, och har inspirerat andra grupper, i synnerhet i Mellanöstern. LTTEs kvinnor har stått för 30-40% av organis-ationens självmordsattacker (Zedalis 2004:2). Gruppens självmordsbombningar gjorde båda sidor av konflikten krigströtta och påverkade biståndsgivare, samt ändrade tamilernas krav om att erkän-nas fullständig självständighet till att istället handla om ett decentraliserande av makten. De har också fått de båda sidorna till förhandlingsbordet (Bloom 2005:45).
4.1.2. En inledande kvantitativ analys
Vid en systematisk kvantitativ analys av tidningarnas användande av kön i beskrivningen av själv-mordsbombarna i Sri Lanka, där 86 artiklar innehållande rapporter om självmordsattentat kontroll-erades, går det att konstatera att det i 51 av dessa artiklar (eller i 59,3% av artiklarna), inte framgick vilket kön självmordsbombaren hade. I 28 artiklar (32,6%) framgick det att det var en eller flera kvinnor som låg bakom attentaten och i 7 artiklar (8,1%), att det var män som sprängde sig själva. Dessa siffror pekar antingen på att tamilska kvinnor oftare utför självmordsattentat än tamilska män, att kvinnliga självmordsbombare har ett högre nyhetsvärde än manliga, eller att det vid de attentat där tidningarna inte uppger något kön, oftast är en man som har utfört det. Att det skulle vara så att kvinnor oftare utför självmordsattentat verkar inte stämma överens med de uppgifter som står att finna i vetenskaplig litteratur på området. Mellan åren 1980 och 2003 utfördes 20 procent av själv-mordsattentaten, där könet i efterhand kunde fastställas, av kvinnor (Pape 2006:208). En artikel i Aftonbladet och Zedalis upplyser oss också om att mer än var tredje dåd utförts av en kvinna
(Hansson 2006; Zedalis 2004:2). Därför bör svaret stå att finna i det ena eller i båda av de två senare påståendena.
De ovan angivna siffrorna kan (och bör) problematiseras vidare, för att få ut mera information från dem. Vad som behöver undersökas är om självmordsbombarnas könstillhörighet i artiklarna har ett förklaringsvärde i sig självt, eller om de bara är berättartekniska val som underlättar journalister-nas skrivande. Skillnaden kan illustreras med två olika citat, där det första är ett exempel på hur kön har ett sådant förklaringsvärde: ”En misstänkt kvinnlig självmordsbombare tog 14 människor med sig i döden och skadade omkring 40 när hon utlöste en sprängladdning inne i en fullpackad buss i södra Sri Lanka igår” (Göteborgs-Posten 2007). Här är det oklart varför journalisten har valt att ange könet på självmordsbombaren. Det verkar som om läsaren förväntas läsa in egna värderingar om manligt och kvinnligt och gärna reagera på det förment ovanliga fenomenet kvinnliga själv-mordsbombare. Detta sätt att uppge kön förekom i 22 artiklar (25,6%) som gällde kvinnor och i 3 artiklar (3,5%) som gällde män. Det andra citatet, hämtat från en nyhetsartikel i Göteborgs-Posten, illustrerar hur man använder begrepp som ”hon” och ”henne” för att underlätta skrivandet, då det är svårt att beskriva människors handlingar utan dem: ”I går krossades illusionen när en självmords-bombare tog med sig fyra poliser i döden. Igår vid lunch lokal tid klev en kvinna in på jordbruks-ministeriet […]. När personalen ville visitera henne vägrade hon och gick” (Westerberg 2004). Texten skulle bli livlös och torr om ”hon” byttes ut mot ”personen” och om henne byttes ut mot det mer könsneutrala ”denne”. I 6 artiklar (7%) har beskrivningen av kvinnliga självmordsbombares dåd varit av denna karaktär och i 4 artiklar (4,6%) när män har beskrivits.
4.1.3. Narrativanalys
Vid narrativanalysen framgick det att kvinnliga självmordsbombare oftare beskrevs mera ingående och med en, i vissa fall märklig poetik, än när självmordsbombaren var man, eller när könet var oredovisat, som i en nyhetsartikel i Expressen:
Den svarta tigern denna dag hette Dhanu, en kvinna. Tigrarnas självmordsbombare har ofta varit just kvinnor. Hon bar en sari – den indiska kvinnodräkten – och hade blommor runt håret. Hon böjde sig ner och kysste fötterna på den man hon kommit för att mörda. Sedan detonerade hon bomben (Larsson 2009a).
behan-dlar samma händelse: ”Rajiv Gandhi mördades under ett valmöte, när en kvinnlig självmordsbomb-are detonerade en sprängladdning medan hon hängde en blomstergirland runt hans hals” (Aftonbladet 2006a). Här kan man se att samma händelse beskrivs på två olika sätt och att förloppet inte är överensstämmande. Dock har blommorna, som kan tolkas som ett kvinnligt attribut, en cent-ral plats i båda. Det finns flera artiklar som fokuserar på just det kvinnliga, när det rapporteras om självmordsattentat, där man kan spåra vissa tendenser dels mot att kvinnan och hennes attribut ifrå-ga sexualiseras. I en artikel i Expressen, fokuseras det till exempel i rubriken, såväl som i texten, på att kvinnan i fråga gömde sin laddning i behån (Sandqvist 2007), vilket kan föra tankarna till en ”femme fatale”. I ett annat exempel handlar det snarare om att kvinnans bedrägliga moderlighet sensationaliseras, som i Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten, där det handlar om en kvinna som har gömt sprängmedel i en konstgjord mage och låtsats vara höggravid för att kunna ta sig in i arm-éns högkvarter (Holmgren 2006; Westerberg 2006).
När män beskrivs brukar följderna vara det som inleder texten, till exempel hur många som om-kom och skadades, medan det när det är kvinnor som utfört dåden ibland fokuseras mer på själv-mordsbombaren, än på följderna och eventuell politisk bakgrund. Detta tyder på att kvinnornas handlingar ses som i huvudsak apolitiska (inte kopplat till frigörelsekampen) och männens handlin-gar som i huvudsak politiska (kopplat till frigörelsekampen). För att vidare illustrera denna skillnad och hur hårfin den kan vara, kan följande citat från Göteborgs-Posten läsas och tolkas: ”En rekonst-ruktion visar att det troligen var en självmordsattack av en kvinna, som satt på någon av de främsta bänkraderna” (Halldin 1994). Här är det kommateringen som bestämmer vilken betydelse könet har. Ifall kommat flyttas framåt i texten, alltså till efter ordet ”självmordsattack”, blir betydelsen en an-nan och fokus flyttas från kvinan-nans könstillhörighet. Det kan dock förekomma smått exotiska, besk-rivande småberättelser även när könet på självmordsbombaren är okänt, som när två självmords-bombare, som sprängde sig i luften vid ett torg, beskrivs i Dagens Nyheter: ”Sprängladdningen låg dold i en kärra med kokosnötter och dödade 22 personer ” (Ohlsson 1995a).
Det finns några få, men nog så tydliga exempel på narrativ om modern, monstret och horan. Under rubriken ”Småflickor värvas som självmordsbombare – Får lära sig att dölja granater i sina underliv” (Hansson 2006), i Aftonbladet, står det bland annat att läsa om ”en ung kvinna”, som låt-sats vara gravid (samma händelse som ovan). Artikelförfattaren fortsätter sin berättelse genom att berätta om ”frihetsfåglarna”, som kvinnliga tamilska självmordsbombare benämns och menar att ”kvinnorna rekryteras redan som barn, 12-16 år gamla. De är formbara och lättindoktrinerade”. Författaren menar att det är lätt att hitta rekryter då ”[b]arnen kan ha sett sina föräldrar dödas eller misshandlas av regeringsstyrkorna. De kan själva ha blivit våldtagna och därmed utstötta”. Artikeln
konkluderas sedan genom att författaren i förbifarten nämner att flickorna får lära sig att gömma en handgranat i slidan. Här får man som läsare fylla i luckorna och försöka konstruera relevansen på eget bevåg, då författaren inte gör detta. I den tillhörande faktarutan (Aftonbladet 2006b), komp-letteras texten med ett snustorrt konstaterande om att ”de manliga självmordsbombarna heter Svarta tigrarna”, varken mer eller mindre. De manliga självmordsbombarnas öden verkar alltså inte vara intressanta och här går det att spåra visst fog för Brunners invändningar mot västerländska journal-ister, som letar i kvinnors (men inte mäns) bakgrunder för att finna motiv. De kvinnliga självmords-bombarnas våld förklaras bort genom att författaren pekar på kvinnornas unga åldrar (vilket gör dem osjälvständiga, lättstyrda och kanske till och med tvingade), att de genom självmordsattentat kan hämnas förlusten av närstående (det finns alltså inga politiska skäl till att flickorna deltar i det politiska våldet), samt att det finns en sexuell dimension i kvinnornas våld (de kan ha blivit våld-tagna, vilket gör att de agerar dysfunktionellt och våldsamt). Denna sexuella dimension kan också observeras i att författaren beskriver hur kvinnorna gömmer handgranater i sina underliv. Tilläggas bör också att det rör sig om en enskild artikel, som det inte går att generalisera utifrån. Det finns fler artiklar som också de pekar på tvångsaspekterna i rekryteringen av självmordsbombare (till exempel Larsson 2009b i Expressen), men då talas det snarare om barn - flickor såväl som pojkar.4
En annan artikel i Aftonbladet (Bergman & Adler 1997) belyser också den fenomenet flicksolda-ter och författarna till denna har flera olika förklaringar till varför det verkar vara vanligare i Sri Lanka än på andra platser. Efter ett generellt resonemang, som går i linje med narrativ om sexuellt slaveri, där flickornas närvaro och delaktighet i politiskt våld förklaras med att de egentligen finns där för att vara nära till hands för de manliga soldaterna. När författarna riktar in sig på Sri Lanka specifikt, pekar de på tamilernas begränsade upptagningsområde och befolkning. Man menar också att de kvinnliga soldaterna kan bli mer fanatiska än pojkarna då de, som självständiga kvinnor som dödat män, inte är något som andra män vill gifta sig med. Vid en första anblick kan det verka som om man på detta sätt försöker förklara bort det kvinnliga deltagandet i våldet på ön, men man läm-nar inte frågan oproblematiserad: ”På Sri Lanka lever kvinnor i ett mansdominerat samhälle. Under förespegling att frigöra kvinnor lockar gerillan till sig flickor, en del så unga som 10 år”. Därefter intervjuas en kvinna från Rädda Barnen för att styrka tesen. Artikeln tar också upp att flicksoldater som fenomen är något som människor har svårt att ta till sig och pekar på att kvinnor kan vara offer såväl som förövare. Det finns dock mer konkreta exempel på hur kvinnliga självmordsbombare,
uti-4 Denna uppfattning, om att tvång och hjärntvättning är en genomtänkt och planerad strategi kan också den
ifrågasättas (även om det egentligen faller utanför ramen av denna uppsats frågeställningar). Pape menar att det i det tamilska samhället finns en acceptans för självmordsattacker och att tamilska tigrar själva har förnekat att det finns tvång med i bilden. Istället pekar Pape på martyrskapet och viljan att bli ihågkommen som det främsta skälet till att tamiler blir självmordsbombare (Pape 2006:143).
från ses vara ett tecken på att männen har tagit slut, som i denna ledare i Göteborgs-Posten: ”Det skvallrar emellertid om desperation att många kvinnor och tonåringar deltog i två av deras senaste, mer spektakulära aktioner i östra Sri Lanka” (Borgström 1996).
Slutligen bör det tilläggas att texterna om självmordsbombare i Sri Lanka i de flesta fall har gem-ensamt att de behandlar ett komplext och händelserikt skeende med ett litet antal ord. När längre texter förekommer, brukar journalisterna ge läsaren en resumé (se Ohlsson 1995b) över de senaste attentaten och de viktigaste händelserna, såsom självmordsattentatet mot Rajiv Gandhi. Detta får som följd att samma skeenden beskrivs om och om igen och att det analyserbara materialet ibland är knappt. Det går dock att se vissa mönster som följd av analysen. Det ter sig som att könet på själv-mordsbombaren blir viktigare när denna är en kvinna, att kvinnliga självmordsbombare beskrivs mer ingående och omfattande, samt att kvinnliga självmordsbombares utsatthet belyses starkare än manliga självmordsbombares.
4.2. Moskva-bombningarna
Det andra fallet som kommer att redovisas och analyseras är de fyra tidningarnas representation av de två kvinnliga självmordsbombare, som den 29 mars 2010, detonerade sina sprängladdningar på två olika tunnelbanetåg i Moskva. Efter en kort redogörelse av den sociala och politiska kontexten kommer tidningarna genomgå en narrativanalys. Denna narrativanalys visar bland annat att de svenska tidningarna genom att de okritiskt använder begreppet ”svarta änkor”, spär på uppfattningen om att problemen för tjetjenska kvinnor snarare är personliga än politiska.
4.2.1. Bakgrund
Konflikten mellan Ryssland och Tjetjenien och de två krig, eller snarare två olika faser av samma krig, en mellan 1994-1996 och en som fortfarande pågår vilken inleddes 1999, har en lång historia och kan spåras tillbaka till 1700-talet. Den historiska aspekt som till störst del präglar konflikten idag, torde vara Josef Stalins deporteringar av tjetjener och ingusjer till Kazakstan och Kirgizistan under andra världskriget (Lapidus 1998:8-9). När tjetjener och ingusjer återvände i slutet av 1960-talet, som ett led i Nikita Khrustjovs avstalinisering av Sovjet, möttes de av diskriminering i bland andra utbildnings- och sjukvårdssektorerna (Cornell 2000:190). Minnen från denna tid, om de svår-igheter och den förnedring som drabbade folken, lever än och tjänade tillsammans med islam som en mobiliserande faktor för krig (Cornell 2000:186, 193; Lapidus 1998:9; Wilhelmsen 2005:36). Noteras bör dock att islam inte var en betydande faktor i den första fasen, utan dess betydelse för förståelsen av konflikten har ökat i och med den andra fasens inledande (Wilhelmsen 2005:36).
Kriget bör ses som en del av en ständigt pågående tjetjensk frigörelsekamp, vilken Ryssland inte kan tänka sig låta löpa ut, då man menar att Tjetjenien är av stort strategiskt och ekonomiskt in-tresse (Cornell 2000:193; Lapidus 1998:10).
De tjetjenska kvinnorna var inte ursprungligen inblandade i konflikten, i form av kombattanter. Deras roll var istället traditionellt kvinnlig, med inriktning mot sjukvård, att serva de stridande män-nen med vatten och mat, samt att transportera vapen genom fiendeterritorier (Eager 2008:201). När kriget gick in i sin andra fas blev kvinnorna gradvis mer och mer involverade i kampen mot Ryssland. Den första tjetjenska kvinnliga självmordsbombaren dödade, i juni 2000, 27 medlemmar i en rysk specialstyrka (Zedalis 2004:2). Kvinnor har utfört och varit delaktiga i en rad självmords-attacker och andra former av våldsamt motstånd, såsom gisslantagningen på Dubrovkateatern i Moskva 2002, vilken ledde till att 170 människor miste sina liv, dock med god hjälp av ryska styrk-or som använde en giftig gas för att slå ut terrstyrk-oristerna, vilken följaktligen också slog hårt mot giss-lan (Eager 2008:201-203; Zedalis 2004:2). I augusti 2004 sprängde två kvinnor varsitt flygpgiss-lan, vil-ket kostade 90 liv, sedan de mutat flygplatspersonal för att kunna köpa biljetter trots att de saknade de rätta identifikationshandlingarna (Eager 2008:206). Kvinnor ingick också i den grupp som iscen-satte belägringen av en skola i Beslan, i Nordossetien, 2004, då över 350 människor dog (ibid. 207-208). I Ryssland har dessa kvinnor kommit att kallas för ”svarta änkor”, ett uttryck som flitigt an-vänds av ryska myndigheter för att skyla de faktiska politiska och sociala tillstånd som råder i Tjetjenien, samtidigt som det berövar de kvinnliga självmordsbombarna agens (Sjoberg & Gentry 2007:93-94). Hursomhelst har de varit synnerligen framgångsrika vad gäller att uppnå höga döds-siffror och de har slagit till mot både civila och militära mål (Eager 2008:205).
4.2.2. Narrativanalys
Säkerhetstjänsten talade tidigt om två kvinnliga självmordsbombare och misstankarna riktades snabbt mot Kaukasus-regionen. ”De svarta änkorna” - tjetjenska kvinnor som spränger sig själva och andra i luften för att hämnas döda män och söner – är nämligen ingen ny företeelse (Expressen 2010).
Sedan 2004 har tjetjenska rebellgrupper använt sig av kvinnliga självmordsbombare vid ett flertal tillfällen. De brukar kallas De svarta änkorna eftersom de ofta är unga kvinnor vars män dödats av rysk militär (Melén 2010).
Självmordsbombarna som utförde dåden i Moskva omnämns till övervägande del med prefixet ”kvinnliga” när de beskrivs: ”Två kvinnliga självmordsbombare – svarta änkor – utförde dådet.”
(Johansson 2010a). Det kan dock i detta fall finnas en relevans i att det är just kvinnor som utfört dåden, då det hävdas att detta pekar mot att det rör sig om terrorister från norra Kaukasus (Dagens Nyheter 2010a). Det finns också exempel på när könet återkommer med korta intervaller, när dådet ska beskrivas. I en artikel fastslås det tre gånger, under loppet av sju meningar och 66 ord, att det var ”kvinnliga självmordsbombare” som utförde attackerna och en gång att det rör sig om ”svarta änkor” (Johansson 2010b). Dels illustrerar detta att just det kvinnliga elementet är något att ta fasta på som en viktig del av berättelsen, dels och kanske främst, visar det på tidningarnas tendens att utan problematisering använda sig av begreppet ”svarta änkor”. Visst kan det finnas spår av förkla-ringsvärde i begreppet och visst kan det delvis framkalla förståelse för varför kvinnor i ett strikt pat-riarkalt sammanhang som det tjetjenska, spränger sig själva i luften. Paige Whaley Eager menar att denna förklaring delvis kan stå att finna i att kvinnorna har förlorat närstående. Vidare menar hon att en del kvinnor kan ha blivit utsatta för till exempel våldtäkter av ryska trupper, vilket enligt hed-erskulturell logik skulle leda till att kvinnorna saknar skäl att leva. Slutligen nämner Eager de kon-tanta utbetalningar som utlovas till martyrernas familjer som en faktor, vilken i kombination med de andra, kan leda till ett sådant utfall (ibid. 208-209).
Denna förklaring kan dock problematiseras. Sjoberg och Gentry (2007:88) menar att de ”svarta änkornas” politiska och ideologiska skäl, som de själva anger, ignoreras i merparten av de narrativ som byggs kring fenomenet. Detta för att flytta kvinnan tillbaka till den privata sfären, där hon age-rar strikt utefter personliga anledningar. Just benämningen ”svarta änkor” är ett tydligt exempel på hur kvinnornas våld förklaras och förstås. Dels implicerar den att de är illegala aktörer, det vill säga terrorister och inte förkämpar för en nations frigörelse, dels bygger benämningen på att dessa kvinnor på något sätt, har en skadad kvinnlighet (ibid. 89). Detta innebär, för att förtydliga, att de ”svarta änkorna” agerar som hämnare i vredesmod, inte att de finns och verkar i en politisk kontext, vilket leder till att konfliktens orsaker hamnar i skymundan. För att underbygga att så är fallet kan man använda sig av Papes datasammanställningar vilka anger att denna grupp, alltså bestående av hämnare, maximalt utgör en tredjedel av det totala antalet kvinnor som utfört självmordsdåd (Pape 2006:211).
Det finns också ett exempel, som visar hur kvinnornas agens ifrågasätts utan att det egentligen finns några skäl att göra så, där man i en bildtext i anslutning till en nyhetsartikel i Expressen (Johansson 2010c), frågar sig om det är en man i 30-årsåldern, fångad på övervakningskameror, som är ”hjärnan bakom attacken”. Denne man syns tillsammans med fyra kvinnor, varav två var självmordsbombarna. Det rapporteras om samma sak i Aftonbladet (Melén 2010), men då hamnar fokus istället på de två kvinnor som inte var självmordsbombarna, som drivande.
tidning-arna tog fasta på att det faktiskt verkade vara så att båda var änkor till tjetjenska upprorsmän. Man fäste också uppmärksamhet vid att den ena var mycket ung, 17 år (Dagens Nyheter 2010b). Aftonbladet satte rubriken ”Terroristen – 17-årig flicka” (Munck, 2010). Förklaringen till varför kvinnorna sprängde sig själva fokuseras därför till den privata sfären. För det första är det viktigt att komma ihåg att bara för att man är änka, behöver inte detta betyda att man för ett personligt hämnd-krig, av detta skäl allena. För det andra bör fixeringen vid kvinnans ålder problematiseras. Detta kan göras med hjälp av Brunners begrepp oskuldsfullhet, alltså att unga kvinnors illhandlingar på något vis kan ursäktas bara på grund av att de är unga. Återigen kan sakerna förhålla sig på detta sätt (vilket det också gjorde), kvinnan var 17 år, men att använda åldersangivelser på detta sätt, kan leda till att kvinnornas del i frigörelsekampen negligeras då hennes handlingar avpolitiseras, på samma sätt som begreppet ”svarta änkor” gör när kvinnors handlingar förklaras och förstås. Tilläggas bör också att enligt statistik på självmordsbombningar är medelåldern hos de tjetjenska självmordsbom-barna högre än någon annan grupps, samtidigt som 60% av dessa är kvinnor. Generellt sett brukar kvinnliga självmordsbombare vara äldre och mognare än den manliga motsvarigheten. En förklar-ing till detta, som Pape (2006:209) lyfter fram är att kvinnor allteftersom de blir äldre har sämre möjligheter att gifta sig i traditionella samhällen. Detta är naturligtvis också ett problematiskt påstå-ende då man återigen letar efter orsakerna i kvinnornas privata sfär. Återigen, det är mycket möjligt att en del kvinnliga självmordsbombare, helt eller delvis kan förstås på detta sätt, men det skymmer också vår sikt mot konflikten.
I en fördjupande artikel i Expressen (Juzik 2010), skriven av den inom området (självmordsbom-bare och Kaukasus) kunniga journalisten Julia Juzik, behandlas och problematiseras de ”svarta änk-orna”, samt deras bakgrund. Hon menar att attentaten inte kom som en överraskning, då man i Tjetjenien hellre dödar oppositionella än fängslar dem och att det för varje tjetjensk man som dödas, finns en änka, mor eller dotter. Vidare beskrivs det tjetjenska samhället som patriarkaliskt och att kvinnor som saknar manliga beskyddare är extremt utsatta – kanske framförallt eftersom myndig-heterna förnedrar dem och drar in pensioner och socialbidrag. Kvinnorna blir på detta vis ”lätta of-fer” för de islamistiska extremisterna och artikelförfattaren hävdar att det ofta är männen som led-sagar kvinnorna till attentatsplatsen och att det är männen som fjärrutlöser bomberna. Det finns i ar-tikeln vissa paradoxala konstateranden. Exempelvis menar Juzik att ”[f]örnedrade och värnlösa sak-nar kvinnorna alla framtidsutsikter och kan tvingas till vad som helst”. Här förutsätter hon att det finns ett tvång med i bilden, samtidigt som de förnedrade kvinnorna saknar framtidsutsikter, vilket i sig skulle kunna vara en inre drivkraft för att bli självmordsbombare. Ändå betonas tvångsaspekten, medan kvinnornas eventuella agens lämnas obehandlad och glöms bort. Dagens Nyheter (2010c) tar upp fenomenet med kvinnliga självmordsbombare från Kaukasus i ett bredare perspektiv än just
detta specifika dåd och gör så genom att luta sig mot just Juzik. Bilden av den ”svarta änkan” pro-blematiseras genom att man pekar på att det inte alls är så att de måste förlorat någon närstående i kriget. Vidare konstaterar man att de kommer från olika bakgrunder och att en del är religiösa och andra inte.
Det finns också vissa generella resonemang, som uppkommit i spåren av Moskva-bombningarna, vilka övergripande behandlar fenomenet kvinnliga självmordsbombare (Dagens Nyheter 2010d), där artikelförfattaren frågar sig varför kvinnor blir självmordsbombare och kommer fram till svaret: ”Liksom för män tycks målmedveten indoktrinering, nationalistisk eller religiös, spela en avgörande roll”. Dock pekar författaren på att det finns en skillnad mellan män, ”som ofta främst drivs av en önskan om postum hjältestatus” och kvinnliga som har en ”vilja att hämnas make, föräldrar, syskon eller egna barn som dödats av fienden”. Anledningen till att kvinnor rekryteras härleds till att kvin-nor kan vara effektivare, då de kan gömma sprängladdningar under till exempel en burka eller en vid klänning, samtidigt som kvinnor har lättare att undkomma kroppsvisitering av poliser. Författaren hänvisar till den brittiska underrättelsetjänsten MI5 som hävdar att al-Qaida är i färd med att operera in sprängmedel i kvinnors bröst.
De båda dagstidningarna har gemensamt att de ger en fylligare bakgrundsbeskrivning och fokus-erar inte på, eller nämner självmordsbombarnas könstillhörighet, i lika hög utsträckning som kvälls-tidningarna (Nilsson, Per 2010; Nilsson, Pea 2010; Sjökvist 2010; Göteborgs-Posten 2010a). Göteborgs-Posten (2010b) redogör också för hämndaspekten av bombningarna, men gör så i en mera allmän mening och pekar inte på några omedelbara band attentatskvinnor och manliga rebeller emellan, utan snarare på de våldsamma operationer vilka myndigheterna har utfört i norra Kaukasus. Dock, skriver artikelförfattaren och hänvisar till en tidigare ledare för den ryska säker-hetstjänsten, kan bombarna vara släktingar till en dödad muslimsk präst.
4.3. London-bombningarna
Det tredje och sista fallet som kommer att redovisas och analyseras är representationen av de fyra manliga självmordsbombarna, som den sjunde juli 2005 sprängde sig själva och sina offer på tre olika platser i Londons tunnelbanesystem, samt på en stadsbuss. Avsnittet inleds med en beskriv-ning av den kontext i vilken händelserna ägde rum och avslutas med en narrativanalys av tidbeskriv-ningar- tidningar-nas texter om händelsen. Vid narrativanalysen av mediertidningar-nas bevakning framkommer att männens handlingar främst beskrivs i politiska termer, men även att social bakgrund kan spela roll. Parallellt med denna bild odlas en annan bild av de manliga självmordsbombarnas motiv som på något sätt oförklarliga och grundade i fanatism.
