Tillförlitlighet och trovärdighet - "Att så frön" Specialpedagogens roll utifrån ett lärande- o

6. Metod

6.5 Tillförlitlighet och trovärdighet

Specialpedagogerna i vår studie har fått stor frihet att formulera och ta upp det som de anser viktigt i form av begrepp och diskussioner kring begreppen samt deras samband respektive motstridigheter, med hjälp av föreställningskarta. Gällande undersökningens reliabilitet och validitet tillåts läsaren bedöma kvaliteten. Utifrån vår kvalitativa ansats används begrepp som tillförlitlighet och trovärdighet, för att avgöra arbetets kvalité. Om det finns en

överensstämmelse mellan våra nedskrivna intervjuer och observationer och den redovisade resultatdiskussionen åstadkommer undersökningen en tillförlitlighet. Frågan är vem som kan bedöma i vilken grad denna är uppnådd. En ledstjärna kan sägas vara att vi som forskare behöver ägna tillräckligt med tid åt den kontext i vilket ämnet studeras, för att undgå att förvränga information.

Vi som är författare i denna studie har ägnat många år inom förskolans och skolans verksamhet, där vi har vår yrkesbakgrund. Den tid som ägnades åt observation var två tillfällen för grupphandledning och två tillfällen i handledningssamtal med arbetslag. Denna omfattning och tid kan ifrågasättas för att vara för begränsad. Å andra sidan användes de deltagande observationerna endast som ett komplement till djupintervjuerna med

specialpedagoger, varför tidsaspekten kan försvaras.

För att bedöma studiens kvalité utifrån en kvalitativ ansats, som studien baseras på, handlar kvalitén även om relationen mellan studiens deltagare och forskaren. I denna studie har relationen präglats av positiva och utvecklande möten mellan författare och deltagare.

Djupintervjuerna utifrån föreställningskarta hade som syfte att föra fram en så rik och nyanserad bild som möjligt över specialpedagogernas förståelse för det aktuella området (Scherp, 2005). Detta gällde inte minst det som specialpedagogen i sin tankevärld inte tidigare varit medveten om eller definierat för sig själv. I utvärderingssyfte av metoden kan nämnas att detta syfte uppfylldes, då specialpedagogerna kunde medvetandegöra sin tysta kunskap kring området och i flera fall även utveckla eller till och med att ifrågasätta sin tidigare förståelse. I intervjuns genomförande ingick som sista steg att specialpedagogen skulle ge en förklaring till varför den konstruerade bilden av det aktuella området, såg ut så som den gestaltats.

Förklaringarna blev i storts sätt de samma från alla specialpedagoger och det som belystes var värdegrund, människosyn, den egna erfarenheten, uppdraget som specialpedagog samt det specialpedagogiska förhållningssättet. En kritisk aspekt av denna studie är att om

specialpedagogens roll att främja lärares lärande studerats under en längre tid, hade

tillförlitligheten ökat, på så sätt mindre vanligt förekommande processer eller fenomen, skulle kunna ha identifierats och eventuellt ha getts större utrymme i vår empiri. Vi vet inte som författare i vilken utsträckning avvikande eller ovanliga händelser spelat in i

intervjudiskussion och observationer. Å andra sidan skiljde sig inte observationernas resultat sig åt i någon större utsträckning, varför vi som författare kan anse oss ”mättade” i vår studie, det vill säga, behovet finns inte att göra ytterligare observationer. Detsamma gäller för

intervjudiskussionerna. Pluralismen i metodvalet ger förutsättningar för, men ingen garanti för, att resultatet ska vara trovärdigt och tillförlitligt.

Eftersom inte fler än sju specialpedagoger ingår i studien finns inga möjligheter att göra anspråk på någon generaliserbarhet av resultaten. Det var dock inte heller ett syfte. Utifrån en kvalitativ ansats har vi utgått från studieobjektens föreställningar och perspektiv kring

uppgiften att leda utveckling av den pedagogiska verksamheten, genom att främja lärares lärande kring hur läraruppdraget kan förverkligas. En kvantitativ ansats utgår i högre grad från forskarens egna idéer och föreställningar kring vad som ska vara studiens fokus.

7. Resultat

7.1 Att ”så frön” för att utveckla lärares lärande, i skolutvecklingssyfte

Detta avsnitt har för avsikt att svara på frågorna om hur specialpedagogernas föreställningar ser ut om hur de kan bidra till lärares lärande utifrån sin yrkesroll, med målet att möta behoven hos alla barn och elever.

Flera av specialpedagogerna påpekar tydligt att skolutveckling måste utgå ifrån att det är en skola för alla, att alla barn finns med i klassrummet oavsett vilka behov de har. Vi kan utläsa att specialpedagogerna anser att deras medverkan i skolutveckling till stor del bygger på pedagogernas, alternativt skolledarens efterfrågan. Det är läraren, alternativt skolledaren, som känner ett behov, av visst stöd, för att utföra sitt uppdrag. När det gäller elever i behov av särskilt stöd är det både den enskilda eleven och klassen som har behovet, sen handlar det om huruvida läraren kan tillfredställa det behovet eller om läraren behöver fortbildning för att göra det. En av specialpedagogerna säger: ”Läraren undervisar ju oftast i hela gruppen och det är ju där de måste utveckla sitt arbete, det är där pedagogerna behöver lära sig nya saker”. En annan specialpedagog i undersökningen, försöker främja lärares lärande om hur läraruppdraget kan förverkligas genom att föra eleven eller elevernas talan. Hon försöker därmed få lärarna att se lärande och undervisning ur ett annat perspektiv, nämligen elevernas.

”Att så frön” för att pedagogen ska nå ökad kunskap och ökad förståelse och därifrån kunna gå vidare, blir hennes ledord.

7.1.1 Handledning som verktyg

Handledning som verktyg för att stimulera lärares lärande, beskrivs av samtliga

specialpedagoger, liksom diskussioner med reflektionsfrågor. Via de reflektiva frågorna, försöker specialpedagogerna väcka nya tankar, exempelvis kring arbetssätt och hur läraren är och agerar i klassrummet. Att det i första hand är lärandemiljön som behöver förändras, belyses i intervjuerna. Då en pedagog ber om handledning kan arbetsgången se ut så här: ”gå in och lyssna, gör observationer, sen samtal”, enligt tre av specialpedagogerna. En

specialpedagog beskriver sin inställning till handledning av pedagoger som ”lite avvaktande”.

Hon väntar in pedagogens eget initiativ till handledning och lägger då fokuset i samtalet på det som enligt pedagogen redan fungerar och därifrån tar det fortsatta arbetet sin

utgångspunkt. Tre av specialpedagogerna, som arbetar i rörligt team, bistår med handledning efter skolledares ansökan. Vidare berör alla intervjupersoner pedagogiska diskussioner som verktyg för att stimulera lärares lärande. En skiljelinje dras mellan handledningssamtal och

”spontana samtal”, hos tre av specialpedagogerna. I handledningssamtal har

specialpedagogen en mer tillbakadragen roll, där hon ställer frågor och uppmanar till

reflektion, medan samtal ses som en friare samtalsform, där specialpedagogen är ”bollplank”

och pedagogen och specialpedagogen funderar tillsammans. De flesta specialpedagogerna i undersökningen upplever att ordet handledning inte har någon negativ klang. Endast en specialpedagog vill hellre kalla det för pedagogiska samtal då hon känner att handledning ibland kan låta pretentiöst.

I de pedagogiska samtalen kan alla vara delaktiga i att diskutera, bolla tankar och utbyta erfarenheter med varandra. Genom handledning kommer specialpedagogen inte med så mycket idéer, men genom pedagogiska samtal anser jag att man kan ha ett sådant utbyte.

En av specialpedagogerna förtydligar handledningssamtalen:

I början när man har de här diskussionerna hamnar det ju ofta kanske på individnivå, men sedan flyttar det upp på grupp- och sedan är vi på organisationsnivå och då handlar det jättemycket om skolutveckling och rutiner.

Specialpedagogen beskriver här hur problemet förläggs på individnivå och sedan förflyttas till grupp- och organisationsnivå. Vidare belyser hon att det sedan i en slags omvänd cirkelrörelse förflyttas tillbaka till grupp- och individnivå för att komma eleverna till godo.”Det fotplantar sig nedåt i systemet hela tiden”. Målet är alltid att möta behovet hos varje elev och bidra till skolutveckling.

7.1.2 Att dela med sig och överföra forskningsresultat

Att överföra och dela med sig av forskningsresultat, betonas även det av alla specialpedagoger i studien. Specialpedagogen kan bidra till fördjupad kunskap hos läraren via att

rekommendera, redovisa eller skapa studiecirklar kring litteratur och forskning. En

intervjuperson belyser att: ”Det handlar om trovärdighet … Jag kan inte komma med mina egna tankar”. Just forskningsresultat anser sig fyra specialpedagoger i studien kunna överföra till pedagoger, eftersom det inte handlar om de egna tankarna eller åsikterna. Att den senaste forskningen inom något visst område upplevs som svårtillgängligt, belyses av en

specialpedagog, som efterfrågar en lättillgänglig och överskådlig forskningsöversikt. Ett exempel som en specialpedagog belyser, då det gäller att överföra forskningsresultat är att visa på förslag på bemötande för barn i behov av särskilt stöd. Då har forskningsresultatet använts som ett verktyg i samtalet. Tre av specialpedagogerna, som arbetar i rörligt team, poängterar att de har mer tid att leta rapporter och litteratur, som kan vara angelägna, än vad pedagoger i allmänhet har. De har också mer tid att läsa in sig på diagnosmaterial, som kan vara helt nya för lärarna i fråga.

7.1.3 Att stå modell

Möjligheten att själv stå modell för att stimulera lärares lärande, belyses av tre

specialpedagoger. Genom att gå in i en klass alternativt barngrupp kan specialpedagogen genom sitt handlande, det vill säga sitt bemötande och sätt att undervisa på, skapa möjligheter och alternativa handlingsvägar för pedagogen. Det har bland annat handlat om att visa på hur

lärare kan axla sitt ledarskap och hur läraren kan fånga gruppen. Genom att själv vara delaktig säger specialpedagogen att en mer öppen dialog kan utspelas kring hur det gått och vad som var bra respektive mindre bra i arbetet. En av specialpedagogerna anser också att det i en del fall är nödvändigt att finnas med och starta upp arbetet och under några lektioner sitta med och visa läraren. En specialpedagog poängterar att hon inte vill gå in och ”ta över”, då hon anser att pedagogerna kan bli osäkra i det. Hon vill istället finnas till och stötta och ha en dialog med pedagogerna. Hon vill hellre observera och lyfta frågor, jobba mer handledande än att gå in och korrigera någonting som lärarna gör.

7.1.4 Samtal i skolutvecklingssyfte

Med samtalen som redskap ger specialpedagogerna olika exempel på vad det innebär för dem att arbeta med skolutveckling då de arbetar direkt med pedagoger. De ger liknande svar på denna fråga och poängterar att det kan handla om att synliggöra de allmänna råden för

åtgärdsprogram, att se hur skolans likabehandlingsplan är utformad, hur värdegrundsarbetet är strukturerat och framför allt handlar det mycket om att utveckla elevernas lärandemiljö och att arbeta med arbetslag. Ett exempel på arbetslagsarbete som tre av specialpedagogerna utfört är att bidra till att arbetslag utvecklar ett specialpedagogiskt förhållningssätt. Dilemmabaserad kollegiehandledning i grupp är ytterligare ett exempel, som kommer att redogöras för mer ingående under kapitlet ”Resultat av observationer”. Vidare belyses diskussioner utifrån uppdraget och styrdokumenten. ”Många lärare vet inte riktigt uppdraget, utan blandar ihop det lite grand”, beskriver en specialpedagog och utvecklar sitt resonemang med vikten av att skilja mellan sitt uppdrag som pedagog och skolledarens uppdrag samt andra professioners uppdrag. Arbetet i elevhälsoteamet ser en specialpedagog som en del av att ”se och kunna möta behovet hos alla barn och elever.” Som specialpedagog anser hon sig förmögen att stimulera förståelsen av uppdraget, utifrån rådande styrdokument. Diskussioner som berör organisationsnivå, som samtal kring resursfördelning, kursplaner och timplaner, belyses också.

Flera av specialpedagogerna beskriver att arbetet med åtgärdsprogram kan användas som ett verktyg för att stimulera lärares lärande, om hur behovet hos alla barn och elever kan

tillgodoses. Särskilt betonar en specialpedagog vikten av kartläggning, då vårdnadshavaren och eleven ska intervjuas. Detta använder sedan specialpedagogen som ett

diskussionsunderlag, då hon samtalar med pedagogen. Som specialpedagog försöker hon inta elevens perspektiv och uppmuntrar den ansvariga läraren att också göra det. På så vis kan läraren se alternativa handlingsvägar, utifrån elevens behov. ”Eleven är i centrum utifrån att det är lärandemiljön som ska förändras.” Här avser en av specialpedagogerna att hon kan ge förslag på åtgärder och införa nya arbetssätt för läraren, men att det då är viktigt att läraren har förstått arbetssättet, för att hon ska lära sig något nytt. En av specialpedagogerna kan dock se en fara i att vara för mycket involverad i åtgärdsprogrammen. Hon säger att pedagogerna utrycker att de har fullt upp och inte anser sig hinna. De anser sig ha väldigt många barn i behov av särskilt stöd och då blir det tacksamt om hon som specialpedagog kommer utifrån.

Hon säger: ” Ibland så blir det nästan inte pedagogens elev och det är inte deras åtgärdsprogram som de är ansvariga för, utan åtgärdsprogrammet blir mitt - mitt och elevens”. En av specialpedagogerna mot förskolan betonar att upprättandet av

handlingsplaner oftast leder till det positiva, men att det inte är handlingsplanen i sig som är det viktiga, utan det är att man själv börjar fundera och blir mer medveten om sitt eget sätt att bemöta och hur man jobbar med barnet. Specialpedagogen ser dock att ibland kan ett konkret material behövas för att inspirera pedagogerna i att kunna jobba med hela barngruppen.

26 7.1.5 Gemensamma projekt och fortbildning

Att stimulera lärares lärande innebär fortbildning och att pedagogerna får tillfälle att utvecklas i sin yrkesroll, betonar två av specialpedagogerna. Uppgiften som specialpedagog blir då enligt dem att hjälpa pedagogerna att utvecklas, vilket bland annat kan ske genom olika projekt eller att finnas med som specialpedagog och introducera nya arbetssätt. Gemensamma utbildningar och gemensam planering, liksom satsningar och projekt under begränsad tid, betonas. Ett exempel ges på en satsning på ett läsprojekt, som flera lärare skulle samverka kring. ”Förhoppningen är att det liksom ska ha sått ett litet frö till vidare arbete sen” säger en av specialpedagogerna.

Vi har nu presenterat studiens resultat avseende specialpedagogernas föreställningar kring vilka verktyg och metoder de använder och har tankar kring, då det gäller att stimulera lärares lärande. Nästa avsnitt behandlar hur de via sitt förhållningssätt och bemötande kan bidra till lärares lärande om hur läraruppdraget kan förverkligas.

7.1.6 Det specialpedagogiska förhållningssättet

Vilken ingång specialpedagogerna har i mötet med pedagogerna, förhållningssättet, anser samtliga specialpedagoger ha en avgörande betydelse för det fortsatta utvecklingsarbetet. De förväntningar som ställs från specialpedagog och rektor kan vara avgörande. Gemensamt för specialpedagogerna i undersökningen är att de har en tilltro till pedagogernas förmåga. En av specialpedagogerna säger att:

Jag tycker det är viktigt att bemöta pedagogerna som vi vill att de ska bemöta eleverna;

att vi möter pedagogerna och ser deras styrkor och deras behov; att de känner sig sedda och att vi tar tillvara på det som fungerar och utgår från det.

Flera av specialpedagogerna utrycker också att de inte vill gå in och kritisera pedagogerna och komma med ”pekpinnar” över hur pedagogiken skall vara eller utföras. Det är inte bara att det skall förändras för förändringens skull, utan pedagogerna behöver själva uppleva att de behöver eller har ett behov av förändring och att det kan gynna dem själva. En av

specialpedagogerna säger ”Det är pedagogen som måste bli medveten om sitt

förhållningssätt, hur man bemöter barnen. De ska själva kunna tillägna sig kunskap för att klara bemöta barn i särskilda behov”. En av specialpedagogerna mot förskola anser det lika viktigt att få med hela barngruppen i arbetet kring barn i behov av särskilt stöd och

pedagogernas förhållningssätt ska avspeglas hela tiden. Flera av specialpedagogerna ser ofta att pedagogerna är individfokuserade. De påpekar att lärarna oftast vill ha hjälp med den enskilda individen och att specialpedagogen då förutsätts ”plocka ut” eleven från klassen.

Som en av specialpedagogerna uttrycker det: ”Det är ju aldrig någon som säger att: kan du komma och jobba i min grupp? Pedagogerna är ju fortfarande inne i det gamla tänket”. En av specialpedagogerna påpekar tydligt att diskussioner kring normalitetsspannet är viktigt.

Som specialpedagog ska hon finnas med och aktivt diskutera värdegrunden och lyfta

normalitetsfrågan hela tiden med pedagogerna - Vad är normalt? Vad tycker jag är normalt?

Vad tycker ni? Hon säger vidare,

Det är en paradox i detta att hjälpa dessa barn, det är därför man söker sig till yrket, man vill hjälpa alla dessa som har svårigheter. Man vill utveckla och tror att man ska stötta och samtidigt är då faran i det att genom att vi bara finns så är det lättare att plocka ut och snäva ihop normalitetsspannet.

Gemensamt för specialpedagogerna i undersökningen är att de sätter uppdraget och eleven i centrum. De ser det som en utgångspunkt för sin yrkesverksamhet. För att nå framgång i sitt möte med pedagoger och för att kunna skapa ”klokskap som finns kvar” ser

specialpedagogerna det som ytterst viktigt att möta pedagogen där den finns och därifrån ställa frågor, för att frammana reflektion. ”Klokskapen finns inte kvar” om specialpedagogen försöker överföra lösningar till pedagogen, genom att tala om hur denne ska göra.

Förändringen behöver komma inifrån varje pedagog. Som en specialpedagog beskrev:

Det hjälper inte att jag hade lösningen för fyra veckor sedan, om inte pedagogen själv tycker att det är en bra lösning. (…) Specialpedagogen kan lyssna, samtala, reflektera och ställa frågor för att läraren själv ska komma på den lösning, som specialpedagogen haft redan från början, genom att uppmuntra och låta läraren prova sig fram.

En annan specialpedagog belyste ämnet så här: ”Jag kan vara den som får lärarna att

reflektera, men de får själva komma på hur de kan göra”. Samtliga specialpedagoger anser att det inte går att förändra någon annan än sig själv.

En specialpedagog beskriver vikten av att vara lyhörd och verkligen lyssna på pedagogen.

”Det spelar ingen roll vad jag går in och har för samtal om jag inte först lyssnat in på vilken nivå pedagogen är”. Det kan vara det som inte sägs, eller sägs ”mellan raderna”, som är det väsentliga. Förmågan att vara lyhörd, ser hon därför som mycket viktig. ”Man måste ha en ödmjuk inställning som människa, för att jobba som specialpedagog”, konstaterar en specialpedagog. Vidare uttrycker sig en specialpedagog i termen om att vara en

”katalysator”. Hon vill vara en igångsättare och säger: ”Är man som jag delaktig, mer än den som kommer och bara säger gör så här, så tror jag att pedagogerna känner mer lust och glädje att utvecklas och förändra”. Sedan poängterar hon att tanken är att det ska ”leva sitt egna liv”. Pedagogerna ska alltså självmant fortsätta arbetet. Men samtidigt säger hon att det beror också på vad det är för typ av pedagog, och huruvida personen själv har någon drivkraft att vilja förändra och ta till sig nytt. Om drivkraften inte finns måste hon som specialpedagog vara där och ”knacka på” emellanåt men hon kan aldrig tvinga någon för då blir det inte bra.

Gemensamt för specialpedagogernas förhållningssätt i mötet med pedagoger är att de tror på pedagogens förmåga och vilja att göra ett gott arbete, men att pedagogen inte alltid själv hittar rätt väg eller metod. En av specialpedagogerna säger att ”Jag som specialpedagog ska stärka pedagogerna, ingjuta och få dem att lita på sig själva att de har kompetens och skicklighet”.

Tillsammans med specialpedagogen kan läraren hitta ”rätt” väg. En av specialpedagogerna med inriktning mot förskolan, anser sig själv vara en vägledare, men att det är pedagogerna själva som måste förändra sitt sätt att tänka. Som en specialpedagog sa: ”Skulle man inte tro på pedagogens förmåga till förändring, skulle mitt arbete vara rätt meningslöst” Att ha den här grundsynen på människan är en förutsättning för att stimulera lärares lärande, betonar en specialpedagog och forsätter med att konstatera: ”Jag är övertygad om att på vilket sätt du går in och diskuterar med lärare är väldigt avgörande för om det ska kunna ske någon

In document "Att så frön" Specialpedagogens roll utifrån ett lärande- och organisationsteoretiskt perspektiv (Page 30-61)