Bibehållandet av självständighet i vardagen kunde ta formen av att anpassa sig till den nya omställningen med att forma om vardagen på ett praktiskt eller mentalt plan. Hanterandet av information hade en avgörande roll för hur olika gränser upprättades att förhålla sig till men inom dessa kunde en strävan efter självständighet och kontroll betraktas. Att utforma och kontrollera sina egna rutiner var en viktig del och anpassningar kunde bland annat skiftas till att hantera inom hemmet:
Ja men asså kanske på eftermiddagen då när man har varit ute å så… det blir ju mycket tiga också o så men… så tänker man ”vad ska jag nu hitta på, ja men ska jag börja städa där, nej jag orkar inte jag vill inte” då har man ju tänkt såhär att ”nä nu klättrar jag på väggar jag tar en tur med bilen” eller jag ringer till den och den och… o så rensa upp i… inom hemmet i alla möjliga vrår. [...]Ja då skingrar man tankarna och kanske börjar titta massa kort å ja å sortera upp det å skicka bilder till kusiner å ja bla bla bla (skratt).
Likt tidigare forskning på äldres hantering av stöd i vardagen fanns dessa motstånd mot att bli passiv i vardagen och flertalet lyfte fram hur de hade hållit sig mer aktiva inom ramen för hemmet (Dunér & Nordström, 2005). Det var även en viktig aspekt att väga risker att bli smittad mot andra risker för hälsan och välmående när nya rutiner utformades. Vissa valde att förlita sig på tjänster när det kom till inköp för att motverka vissa risker, medan andra valde att behålla denna rutin. Detta kunde resoneras kring på följande vis:
Han har ju tyckt hela tiden alltså att du går ju inte och handlar beställ på nätet å gör det punkt men jag tycket att den friheten och det steget har jag velat våga alltså för att gå på affären det är en sak att säga jag vill ha apelsiner, ägg och bla bla bla men när man går på affären då blir det ju mycket mer också jamen som kan pigga upp och som kan vara bra
Att få bestämma själv över sina rutiner kunde betraktas som ett sätt som främjade vardagen, en sorts frihet och ett sätt att hålla sig aktiv i vardagen. Olika aspekter av vardagen när det kom till risker och behov behövde aktivt hanteras och vägas mot varandra för att skapa en känsla av självständighet. Alla respondenter framhöll hur de försökt att hitta nya lösningar inom vardagen. Sociala relationer var något som alla hade fått begränsa i vardagen, men alla sökte lösningar för att kunna träffas under säkra förhållanden. Vi kan se detta i följande resonemang:
Ja, ja och nej kan man väl säga men det, den tanken som falle, som kommer liksom om man ska ses det är väl det där om man kan vara, man kan vara utomhus, det, nu har det ju varit vinter och så, det har ju inte alltid varit så enkelt men det är väl den tanken liksom, ”kan vi”, man kan gå ut och gå en skogspromenad när man ändå ska snacka och liksom,
Men jag går ju ut och går, långpromenader, jag har en, en släkting som bor några kvarter bort [namn] hon är 60, drygt, och hon jobbar på fortfarande och så där. Men vi ses ibland och så går vi ner till havet och så vandrar vi lite så, efter hennes jobb och så där. Och så går vi, så finns det ett torg en bit bort här, fridhemstorget, där finns det ett kafé som har träbänkar utanför på trottoaren, där kan man sitta med långa avstånd vid torget och då tar vi en kaffe där och så sitter vi och dividerar lite. Sånt, så där, det, men det är inte så ofta men det händer. Hon jobbar ju och så där så att
Ja alltså båda barna’ bor ju i Göteborg och jobbar, här bland folk hela tiden, [namn] är ju fritidslärare på en skola, träffar mycket folk hela tiden så… å [namn] också jobbar, ja nu studerar hon men jobbar också mellan varven så dom har ju inte velat att träffa oss för och inte risker att inte ge oss nån’ smitta men det gick ju bra i somras då träffades vi med jämna mellanrum utomhus. Antingen hade vi pick-nick eller var på nån’ badstrand eller träffades i Göteborg oftast, satt på nån’ uteservering på lite håll å så… men nu hösten och vintern har ju det… ja, vi hörs ju ofta på telefon och så har vi en sån’ här Whats Up chatt så vi kan även se varandra ibland så vi kan se varandra ibland tack och lov… men
Här går att se ett möte mellan förhållandet till den kunskap som fanns för att minska på risker och det aktiva hanterandet av olika behov i vardagen för att bibehålla en vardag där det fanns en känsla av
kontroll. Att kunna träffas under säkra omständigheter kunde bidra till en känsla av optimism i den nya tillvaron. Detta bidrog till en vardag där de själva kunde bestämma vissa villkor under säkra förhållanden och att bli ett aktivt subjekt. Detta gick även betrakta i hur anpassningar till högtider kunde ske:
Ja, det är ju telefon och jag har inte varit in till nån och jag har inte haft in någon. Och jag har träffat sonen med familj… ja tre gånger på parkering bara… till höst och till jul och så nyligen nu till påsk här, innan påsk för det var en födelsedag. Å då höll vi ju långt ifrån varan å ja, vi har inte vågat kramas å allt det
… vi var nere i Göteborg söndan’ före jul och då hade vi stämt träff först med vår ena dotter och sen’ med vår andra så vi träffades utanför deras portar i kanske 10 minuter och lämnade några kassar julklappar lite mat och sånt till dem men så hör det till saken att det var så svinkallt den dagen så ingen orkade va’ ute länge… nä men det var… då sågs vi 10 minuter var och nu påsk då har vi hoppats att det ska bli riktigt fint väder nån’ dag för då skulle vi äntligen åka ner till Göteborg eller barna skulle komma hit så vi kunde göra nåt’ utomhus men vi… nej, det hänger på vädret så det vet vi inte än… men får tänka att vi får ta igen detta sen så det får gå…
Ja och så kom [dotterns] familj med pojkarna, då kom dom ifrån, ifrån Ängelholmstrakten och så hade vi, dem också med sig lite fika och så hade vi också en julafton nån halvtimme
Att ha kontroll över olika aspekter av livet och efter egen förmåga vara med och bestämma villkoren för det egna hanterandet av risker och behov i vardagen kunde bidra till att skänka optimism i vardagen. Där alla framhöll att de inte uppfattat det som svårt att förhålla sig till dessa rekommendationer, även ifall de saknade sociala relationer. Vi kan slutligen se att känslan av självständighet kunde påverkas av möjligheten att skapa avstånd till risker. Som vi betraktat tidigare, kunde denna närvaro av risker påverka den allmänna känslan i situationer, även när försiktighetsåtgärder användes för att anpassa umgänge:
Ja, ja vi, då kom, då kom dom och ja vi hälsade, alltså vi har suttit inomhus någon gång, på väldigt stort avstånd, eller väldigt stort, så himla stort hus har inte vi men, men på avstånd ändå och inte länge men varje gång som, då går man liksom i krokar runt varandra, man går ”jaha ni går på den toan där då går vi upp där uppe” och ah alltså det är så onormalt och så det känns inte, det är nästan inte kul Och då har jag inte kunnat träffa dem goda vännerna, och ja man ringer och så men det blir liksom, det blir, nej, det blir på något sätt så… inte kul tillslut
En mental justering framstod som viktig för att inte känna sig påverkad i vardagliga situationer av nya risker i pandemin. Att inte tänka för mycket krävde också ett aktivt hanterande av risker och information för att bidra med en sorts normalitet i den nya vardagen. Detta aktiva hanterande kan även betraktas som en form av kontroll över sin egen tillvaro och bidrog till en känsla av självständighet. Vikten av självständighet ligger i linje med tidigare forskning (Dunér & Nordström, 2005). Den egna
ansvarsförmågan, möjligheten att anpassa sig till nya livsvillkor och vikten av att hålla sig aktiv och ta sig an vissa projekt i livet speglar även empirisk forskning på tredje åldern (Baltes & Smith, 2003; Palmér, Nyström, Carlsson et. al., 2019). Det gick även att betrakta att rutiner hade en central plats i att skapa en känsla av självständighet, men att även ifall nya rutiner upprättades och försiktighet utövades behövdes ett mentalt avstånd också skapas, där ett aktivt hanterande av risker behövdes. Rutinernas effekt kan också betraktas med hjälp av Giddens, där rutinerna bidrog till att skapa en sorts normalitet i vardagen. Med hjälp av det aktiva hanterandet av information och utformandet av rutiner kunde en tillit till de egna handlingsplanerna skapas och etablera en trygghet i olika situationer. Den mentala justeringen var viktig för att genom rutinerna bibehålla en form av ontologisk trygghet, där omvärlden kunde kännas begriplig och förutsägbar. De fall där risker fick för stor del i vardagen och överskuggade positiva aspekter av att exempelvis träffas kan betraktas som tillfällen då en mental justering var nödvändig. Detta kunde annars bidra till att inslag av vardagen kändes onormala eller förlorade en del av sitt värde.
Diskussion
Studien utgick från pandemin som en särskild tid där äldre behövt förhålla sig till nya risker i vardagen. Tredje åldern användes som ett perspektiv, som en fas i livet som är viktig att studera i pandemin och hur detta påverkar självständighet och självbild. Inspiration hämtades från tidigare forskning om hur Giddens och Honneth använts för att förstå aspekter av pensioneringen som en speciell omställning. Mot denna bakgrund valde vi att betrakta våra frågeställningar utifrån aspekter av risk och tillit, samt hur känslan av erkännande påverkats i den omställning som pandemin betytt. Syftet var att undersöka hur äldre som befinner sig i en tredje ålder själva upplevt tiden under pandemin och hanterat risker i förhållande till önskningar i en förändrad tillvaro. Syftet var även att skapa en förståelse ur ett sociologiskt perspektiv genom att betrakta hur mötet med en uppfattning om sig själv som del av riskgrupp upplevdes, värderades och hanterades. Vi utgick från frågeställningar gällande hur rutiner har ändrats till följd av pandemin, hur fokuset på äldre har upplevts samt upplevelsen av de rekommendationer som riktats mot äldre.
Ur ett fenomenologiskt perspektiv genomfördes en intervjustudie på äldre som befann sig i en tredje ålder. Vi strävade efter en erfarenhetsnära tolkning av respondenternas utsagor och utgick från att låta dessa vara grunden för vår tolkning. Vår ingång i arbetet var även teoretisk med en särskild blick på hur förhållandet mellan risker, tillit, information och erkännande spelade in för hur våra respondenter upplevde och hanterade pandemin. Vi utgick från principer av sortering, reducering och argumentation
som vi hämtade från Rennstam och Wästerfors (2015) när vi närmade oss analysarbetet. Kodningsarbetet skedde i det kvalitativa forskningsprogrammet Taguette. Arbetet startade på en rik detaljnivå, för att sedan reducera materialet steg för steg och i ett slutskede använda teoretiska verktyg för att ytterligare belysa aspekter i materialet. Vår studie ville förstå något om spänningsfältet mellan risk och erkännande och det gjorde Giddens teorier och Honneths erkännandeteori till verktyg för vårt syfte och i våra frågeställningar. Dessa teoretiska utgångspunkter visade sig gynnsamma för att förstå hur respondenterna hanterade vardagens nya risker och hur självbilden kunde komma att påverkas i pandemin.
Våra resultat visade på tre faktorer som särskilt framträdde som viktiga aspekter i hanterandet av pandemin. Dessa var att pandemin kunde betraktas som en speciell situation där de viktigaste delarna för hanterandet var självständighet, aktivt hanterande och egna förmågor. Det fanns flera aspekter av att pandemin inneburit en speciell situation för respondenterna. Innan pandemin levde alla respondenter ett liv som var aktivt, med mycket engagemang i vardagen i form av föreningsliv, resor, omfattande familje- och vänskapsrelationer och andra meningsskapande aktiviteter. Vi gjorde tolkningen att personerna i studien befann sig i en tredje ålder genom hur de lyfte fram sina egna levnadsmönster och vad som var viktigt för dem. Pandemin innebar en ny livssituation för respondenterna och delvis en ny roll att förhålla sig till än tidigare. Både i förhållande till nya risker i vardagen och till sin egen ålder. Flera av de vi intervjuade kunde säga något om ålder som beskrev att kronologisk ålder under pandemin blivit någon man reflekterade över på nytt sätt och mer än tidigare. Samtidigt kopplade man ihop sin ålder med att tillhöra en riskgrupp. Även ifall de flesta sedan innan haft någon form av nedgång i sitt hälsotillstånd var inte detta något som tidigare påverkat vardagen och pandemin innebar att denna nya risk behövde följas av vissa kompromisser i vardagen. Det som också framträdde var att självständighet var en viktig aspekt att bibehålla i vardagen. Detta var en drivkraft som låg bakom flertalet olika beslut som respondenterna tog i sin vardag och framträdde som särskilt viktig i den förändring som pandemin inneburit. I relation till de äldre som uppfattades vara i beroendeställning i form av behov av stöd från hemtjänst eller särskilda boenden lyfte respondenterna fram sina egna förutsättningar som de haft stor hjälp av under tiden för att upprätta en vardag på egna villkor. Att lyfta blicken mot en annan grupp kunde vara ett sätt att mentalt rama in och omforma relationen till den förändring i vardagen som skett och lyfta fram sin egen kontroll över situationen. Självständighetenvar en viktig faktor i att upprätthålla en form av normalitet i vardagen, då det tillät att ha en känsla av kontroll i vardagen. Denna kontroll var en del i hur respondenterna tog ansvar för ett eget utformande av vardagens nya villkor och det aktiva handlande som låg till grund för hur de tog in information av risker och använde det.
I ljuset av vår tidigare forskning kan vi först betrakta hur pandemin kan förstås som en ny situation, en förändring i livsvillkor för äldre. Likt resultaten i forskning på området av förändring i livet när det kommer till att gå i pension, eller att bli i behov av extra stöd i vardagen innebar pandemin en markant förändring i livsvillkor som respondenterna behövde förhålla sig till (Bengtsson, Flisbäck & Lund 2017; Dunér & Nordström, 2005). Respondenterna i studien fann olika vis att aktivt hantera denna nya situation och den förlust av frihet som det innebar för att bibehålla sin autonomi och självständighet i förändrade tider, vilket också har betraktats som en viktig del i forskningen på hur äldre hanterat omställningen till att bli i behov av stöd i vardagen (Dunér & Nordström, 2005). Likt de resultaten hanterade även respondenterna i den här studien behovet av att bibehålla självständighet på liknande vis, där att anpassa rutinerna i hemmet kunde bidra till en känsla av kontroll och inte hamna i passivitet när mer tid behövde fördelas hemma. Våra resultat visade också paralleller med forskning på tredje åldern i förhållande till fysiska och mentala aspekter. Alla respondenter beskrev ett aktivt leverne och olika engagemang som deltagande i förenings- och kulturliv men även i träning och socialt liv (Baltes & Smith, 2003; Palmér, Nyström, Carlsson, et.al. 2019). De visade också på förmåga att hantera sin situation genom vad som betraktats som självplasticitet genom att vända blicken mot andra som är i en sämre position för att omforma förhållandet till den nya situationen (Baltes & Smith 2003) Det gick även att betrakta i hur respondenter aktivt omformade relationen till sin ålder som ett köpslående i pandemin, men samtidigt lyfte fram sig själv som ett kunnigt subjekt som kunde betrakta pandemin och sin egen roll i den med en nykter blick i förhållande till rimliga beslut och förhållningssätt till informationshantering speglar forskningen som visar äldre som visa och kunniga subjekt (Baltes & Smith, 2003; Ehni & Wahl, 2020). Detta kan betraktas i ljuset av vad som uttrycktes om kronologisk ålder. Fokuset på äldre i pandemin innebar att ålder fick en ny innebörd i personers liv. Före pandemin var kronologisk ålder inte lika definierande som det blivit under pandemin.
När vi nu betraktar resultatet om vi tittar tillbaka på det syfte och de frågeställningar vi hade kan vi som utgångspunkt se att det fanns många aspekter av mötet med ålder som riskfaktor och hur detta upplevdes och hanterades. Fokuset på äldre i pandemin och de särskilda rekommendationerna upplevdes som en form av omtanke, ett värnande om äldre. Att betraktas som riskgrupp från myndigheternas håll blev i denna nya vardag en realitet att förhålla sig till och det påverkande självbilden. Detta kan dock betraktas som ett slags köpslående, då det fanns en acceptans för att detta var en osäker tid där förståelse fanns för varför vissa beslut togs. Det gick även att betrakta både acceptans och motstånd där respondenterna i studien lyfte fram sin egen handlingsförmåga eller självständighet som viktiga inslag i hur de anpassat sin vardag och förhöll sig till sin egen roll i en gemensam ansträngning. Det var också viktigt att vardagens funktion och rutinmässiga handlingar inte
fick präglas för mycket av risker i pandemin utan var i behov av att andra aspekter av välmående i vardagen ständigt övervägdes. Det som präglade dessa rutiners omformande var behovet av kontroll och självständighet i vardagen baserat på de nya ramar som pandemin skapat. Respondenterna visade på en anpassningsförmåga när det kom till att värdera olika risker och önskningar mot varandra för att forma en meningsfull vardag. Denna komplexa bild var av central betydelse för att förstå hur
rekommendationerna påverkat respondenternas upplevelse. Vi ser att vårt resultat bekräftar vikten av att involvera den egna upplevelsen som en kunskapskälla och resurs både i forskning och i framtida riktlinjer. Vi kunde även se i vårt material att det kan finnas skäl att betrakta mer ingående hur
förutsättningar sett ut för personer i fjärde åldern, det vill säga de personerna som varit i behov av stöd för riskhantering och upplevelsen av erkännande.
Källor
Baltes, PB. & Smith, J. (2003). New frontiers in the future of aging: From successful aging of the young old to the dilemmas of the fourth age. Gerontology, 49(2), s. 123–135.
Bengtsson, M., Flisbäck, M. & Lund, A. (2017). Farväl till arbetet: sociologiska perspektiv på meningen med att
gå i pension. Lund: Nordic Academic Press.
Daley, B. J. (2004). Using concept maps in qualitative research. Concept maps: theory, methodology,
technology: proceedings of the first International Conference on Concept Mapping. Pamplona, Spain, s. 191–
199.
Duner, A., & Nordström, M. (2005). Intentions and strategies among elderly people: Coping in everyday life.
Journal of aging studies, 19(4), s. 437–451.
Ehni, H-J. & Wahl, H-V. (2020). Six propositions against ageism in the COVID-19 pandemic. Journal of Aging
& Social Policy, 32(4–5), s. 515–525.
Folkhälsomyndigheten (2020). Konsekvenser för personer över 70 och äldre av smittskyddsåtgärder mot Covid-19. Artikelnummer 20168. Folkhälsomyndigheten:
https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/k/konsekvenser-for-personer-70-ar-och-aldre-av-smittskyddsatgarder-mot-covid-19/ [2021-06-09].
Fraser, N., Honneth A., & Golb, J. (2003). Redistribution or recognition? a political-philosophical exchange. New York: Verso.
Giddens, A. (2013). The consequences of modernity. New Jersey: John Wiley & Sons.