Tredje åldern i pandemin

Sociologiska Institutionen

Kandidatuppsats i sociologi, 15 h.p.

Vt 2021

Tredje åldern i pandemin

Mellan risk och erkännande

Malin Carlson & Freddie Åsberg

Sammanfattning

Att befinna sig i den så kallade tredje åldern, mellan avslutat yrkesliv och innan beroende av stöd i vardagen, är att vara i en tid av åldrande som utmärks av att vara aktiv och där möjligheter till självuppfyllelse finns. Den här uppsatsens syfte var att undersöka hur pandemin påverkade personer i tredje åldern och hur de hanterade olika risker och önskningar gentemot bilden av sig själva som del av en särskild riskgrupp. Det undersöktes även hur dessa personer förhöll sig till att tillhöra en grupp som lyftes fram som riskgrupp baserat på sin ålder, där särskilda rekommendationer gavs av myndigheterna. Frågeställningarna fokuserade på hur dessa personer förhållit sig till risker i vardagen, pandemins fokus på äldre och upplevelsen av särskilda rekommendationer. Studien har en kvalitativ ansats och genomfördes med hjälp av sju djupintervjuer. Respondenterna var mellan 70–82 år och hade alla slutat arbeta i försörjningssyfte.

Baserat på tidigare forskning har två teoretiska ingångar använts - Anthony Giddens teorier om risk och tillit samt Axel Honneths erkännandeteori. Resultatet visade att pandemin gick att betrakta som ny och särskild situation, vilket lett till att vardagen fått omformas och fyllas med ibland ny mening men också nya former för att upprätthålla meningsfullhet. Att bibehålla självständighet framstod som en viktig drivkraft bakom olika beslut som togs i vardagen i förhållande till riskhantering och skapande av nya rutiner. Hanterandet av en ny vardag, med förändrade villkor och en ny uppfattning om ens ålder präglades av ett aktivt hanterande för att dels väga olika risker mot varandra i pandemin, dels balansera detta mot behovet av erkännande.

På olika sätt framträdde de egna förmågorna som en viktig aspekt i hur personerna i intervjuerna bedömde sin egen situation i pandemin och de egna möjligheterna till anpassning och skapande av en ny vardag. Detta resultat diskuteras i slutet i relation till tidigare forskning och metodologiska och teoretiska val. Uppsatsen utmynnar i en diskussion där resultaten om hur de komplexa relationer mellan självständighet och begränsningar som hanterades i pandemin kan förstås.

Nyckelord

Äldre, ålder, tredje ålder, pandemi, risk, erkännande, tillit, vardag, självständighet

Innehåll

Inledning ... 1

Syfte och frågeställning ... 2

Avgränsningar ... 2

Disposition ... 2

Teori ... 3

Tredje Ålder ... 3

Tillit och risk - Anthony Giddens... 3

Tillit och reflexivitet ... 4

Tillit till expertsystem ... 4

Tillit och ontologisk trygghet ... 4

Kritik mot Giddens ... 5

Erkännande - Axel Honneth ... 5

Erkännande som begrepp ... 6

Brist på erkännande ... 6

Självrelation ... 6

Olika former av orätt ... 6

Identitet och ständigt spänningsförhållande ... 7

Kritik av Honneth ... 7

Tidigare forskning ... 8

Tredje åldern ... 8

Nya förutsättningar och vardag ... 9

Erkännande ... 10

Äldre som riskgrupp ... 10

Metod ... 12

Val av metod ... 12

Epistemologi ... 12

Metod ... 13

Urval ... 14

Forskarrollen ... 14

Etiska aspekter ... 14

Datainsamling och transkribering ... 15

Analysmetod ... 16

Resultat ... 17

Äldre och ålder i pandemin ... 17

Aktiv, intresserad och att få bidra ... 18

Tillsammans och på landet ... 19

Aldrig känt mig så gammal ... 20

Vardagens nya ansikte ... 22

Informationens roll ... 22

Skapa avstånd till risker ... 24

Tillvaro på egna villkor ... 26

Diskussion ... 29

Källor ... 33

Bilaga: Intervjuguide och brev ... 34

Intervju guide ... 34

Brev Intervju - Kandidatuppsats Stockholms universitet ... 35

Inledning

Äldre som grupp och åldrande har lyfts upp i samhällsdebatten och in på den politiska dagordningen med anledning av pandemin. Under pandemin utfärdade folkhälsomyndigheten (FHM) särskilda rekommendationer för personer 70 år och äldre. Denna grupp rekommenderades att begränsa sitt umgänge och nära kontakter, framförallt till personer utanför hushållet. I FHM:s egen analys av rekommendationerna framhåller de att detta haft god effekt i avseende att minska antalet fall av allvarlig sjukdom och död, samtidigt har man sett ökade risker i förhållande till konsekvenser för den fysiska och mentala hälsan (Folkhälsomyndigheten, 2020). Pandemin har inneburit en förändring för äldre i hanteringen av vardagen på grund av risk för smitta av Covid-19. Vi ser ett behov att förstå hur äldre förhåller sig till risker i sin vardag och detta betraktar vi med hjälp av Giddens (2013). Denna teori ger en ingång till att studera den nära relationen mellan hanterandet av risker och rutiner för skapandet av tillit till handlingsmöjligheter i vardagen. På Sveriges radio gick att höra ett inslag den 15/11–20 gällande en ökning av anmälningar av diskriminering baserat på ålder till Diskrimineringsombudsmannen (Sveriges radio, 2020). I inslaget intervjuades en man som upplevde att en generaliserande bild av äldre förmedlades från FHM vilket fått konsekvenser för hur han blev bemött av andra. Utöver hanterandet av risker finns det också anledning att studera hur bilden av äldre som särskilt drabbad kan tänkas påverka den egna självbilden. Med hjälp av teoretiska perspektiv från Honneth (2003) går erkännande att betrakta som den erfarenhetsnära upplevelsen av hur ens förmågor värderas.

Det finns forskning som lyft fram behovet av att förstå åldrande som en mer dynamisk fas i livet och därmed en teoretisering av en tredje och fjärde ålder, en uppdelning mellan yngre-äldre och äldre-äldre, för att förstå den utveckling som skett hos levnadsvillkor för äldre i ett modernt samhälle (Laslett, 1987).

Denna tredje ålder kan uppfattas som en del av åldrande som inte är förknippat med försämrade förmågor att verka i världen utan snarare förhöjda, och kan betraktas som kulmen av livserfarenhet och fortsatta möjligheter till aktivt liv. Vi vill undersöka hur livsvillkoren i vardagen har förändrats och hur olika önskningar vägs emot olika risker i pandemin för personer som befinner sig i denna fas av livet.

Syfte och frågeställning

Syftet är att genom intervjuer med personer över 70 år som inte är i behov av stöd i sin vardag och som inte längre förvärvsarbetar, undersöka hur de upplever tiden i pandemin. Med fokus på hur de hanterar risker i pandemin i relation till de önskningar de har för en meningsfull tillvaro. Vi har som syfte att skapa förståelse runt hur ålder som en särskild riskfaktor upplevdes, värderades och hanterades.

FRÅGESTÄLLNINGAR

 Hur har rutiner ändrats till följd av nya risker?

 Hur upplever man det fokus som varit på äldre i pandemin?

 Hur upplever man rekommendationerna som riktats mot äldre? 

Avgränsningar

Tid och omfattning på uppsatsarbetet samt uppsatsens syfte har inneburit avgränsningar. Uppsatsens syfte innebar avgränsningar vid urval av respondenter. Vi valde att undersöka personer i den så kallade tredje åldern. Hänsyn togs exempelvis inte till jämn fördelning mellan kön, socioekonomisk status eller utbildningsbakgrund. Detta motiveras av att uppsatsen inte gör anspråk på att visa något på representativ nivå utan vill förstå något om den egna upplevelsen av tiden i pandemin och hur nya utmaningar har hanterats och betydelsen av detta.

Disposition

Nedan inleder vi med en beskrivning av de teoretiska begrepp och idéer vi valt som stöd i vårt analysarbete. Efter det lyfts delar av den tidigare forskning som är relevant för uppsatsen. I metodkapitlet redogörs för vilken metod, hur vi gått till väga samt hur vi arbetat med analysen. Resultatet med viss reflektion samt diskussion med förslag på vidare forskning följer på det.

Teori

I inledningen beskrevs vad som väckte intresset för att genomföra den här studien. Samhällsdebatten, pandemins fokus på äldre och rekommendationer ledde alla till frågor om ålder. Mot bakgrund av detta blev det intressant att använda sig av teorier och idéer om åldrandets faser och innehåll. I den här studiens avsnitt om tidigare forskning tas en intervjustudie upp vid namn ”Farväl till arbetet - sociologiska perspektiv på meningen med att gå i pension” (Bengtsson, Flisbäck & Lund, 2017). Den forskningen bidrog till både intressanta frågeställningar och till att hitta den här uppsatsens teoretiska ingångar.

Bengtsson et. al. använde sig av Honneth och Giddens för att förstå aspekter av handlingsmöjligheter när äldre går i pension, som tidigare generationer saknat. Vi såg detta som en möjlighet att utforska hur handlingsmöjligheter kan ha upplevts i pandemin. Detta utifrån teorier gällande hur tredje ålder, erkännande och aspekter av tillit, risker och expertsystem påverkat upplevda handlingsmöjligheter när ålder betraktas som en särskild risk i pandemin.

Tredje Ålder

Vi ser idén om en tredje ålder som användbar för att förstå åldrandet som en unik period i livet, med andra förutsättningar och mål än vid ett liv i arbete. Tanken bakom en teoretisk tredje ålder kommer från Laslett (1987) som menar att forskningen på ålder och åldrande är i behov av en förståelse runt åldrandet som en mer dynamisk period än tidigare teoretiserad. Han menar att denna fas i livscykeln bör förstås som uppdelad i två faser, mellan yngre-äldre och äldre-äldre (Laslett, 1987: 135). Dessa två faser, som kan benämnas den tredje- och fjärde åldern i Lasletts teori skiljer sig när det gäller skillnader i livsvillkor.

Där den tredje åldern är en fas i livet där individen är oberoende, mogen och ansvarstagande, markeras den fjärde åldern av ett beroende, mental och fysisk försämring och slutligen död (ibid.: 135). Den tredje åldern kan även betraktas som kulmen av livserfarenhet och frihet, en tid för självuppfyllelse och personlig bedrift (ibid.: 135). Tredje åldern är ett teoretiskt koncept som inte kan sägas befinna sig inom en fast tidsram men kan antas börja efter pensionering från arbete (ibid.: 135).

Tillit och risk - Anthony Giddens

När vi närmade oss vår frågeställning om hur personer i tredje åldern kan tänkas förhålla sig till och hantera risk tog vi inspiration från Anthony Giddens (2013) förståelse om tillit, risk och expertsystem.

Nedan kommer vi presentera tre utgångspunkter från Giddens förståelse som varit viktiga för utformandet av vår studie.

Tillit och reflexivitet

I uppsatsen har Giddens använts för att förstå hur relationen mellan tillit och risk används i individens handlande. Tillit kan definieras som ett förtroende till personer och olika komplexa relationers förutsägbarhet som finns i den moderna världen. Denna uppfattning av tillit sker i Giddens teori som en förklaring till den skillnad som uppstått mellan det förmoderna och moderna samhället. Där ett skifte från en värld där risk har ersatt slumpen när världen uppfattas som skapad av människan snarare än Gud (Giddens, 2013: 34). Här tar vi fasta på uppfattningen om risk och tillit som tätt förbundet, där tillit kan betraktas som en mekanism som bidrar till att tona ned vissa risker som finns inbäddade i vissa aktiviteter (ibid.: 34–35). Att bedöma olika risker innebär även ett ökat krav på individens förmåga att reflexivt handla, att vara öppna för nya praktiker där beteenden övervakas och omformas i relation till information om risker (ibid.: 38–39). Kopplingen till information har också varit en viktig utgångspunkt i hur de intervjuade förhållit sig till informationen i samhället och tilliten till olika expertsystem är något som kommer att tas upp härnäst.

Tillit till expertsystem

Under pandemin har nyheter och expertkunskap varit viktiga inslag för att sprida information gällande vilka försiktighetsåtgärder som bör tas. Vi har blickat mot informationens roll i pandemin för att skapa en förståelse för relationen mellan tillit, risk och expertkunskap. I Giddens förståelse är tilliten som lekmän lägger i expertsystem en fråga om att balansera risk och nytta i olika situationer.

Expertkunskapen bidrar till att både skapa möjligheter att förutsäga och kalkylera händelser och till det reflexiva användandet av kunskap går även förstå som en möjlighet att skapa nya situationer (Giddens, 2013: 84). Vi intresserade oss för detta möte mellan individ och expertkunskap i vårt arbete för att betrakta hur kunskap reflekteras över och används.

Tillit och ontologisk trygghet

En sista aspekt som betraktades som viktig var förhållandet mellan risker och rutiner för ett skapande av tillit. För att förstå detta användes Giddens teori om ontologisk trygghet. Den första aspekten av ontologisk trygghet är dess relation till tillit. Ontologisk trygghet går att betrakta som en form av grundtrygghet som bidrar till att skapa en tillit om en stabil omvärld, självidentitet och handlingsmöjligheter (Giddens, 2013: 92). Denna trygghet går att betrakta som emotionell, snarare än kognitiv, där Giddens jämför den med tilliten ett barn får från sin mor. Denna trygghet är den punkt

varifrån individer kan lita på sin egen förmåga för att navigera osäkerheter och risker i samhället (ibid.:

94). Den andra aspekten är den nära relationen mellan skapandet av ontologisk trygghet och rutiner.

Rutinerna är det som skapar grunden för en förutsägbar och pålitlig värld, där rutiner kan betraktas som psykologiskt lugnande men inget man kan vara lugn i, utan Giddens menar att rutinerna är i ett konstant behov av övervakning och reflexivitet för att uppfylla sitt syfte (ibid.: 98). Rutiners upplösning kan leda till ångest och utan denna grundtrygghet följer en ambivalens runt en uppfattning om en stabil omvärld och kan leda till en ontologisk otrygghet med ambivalens och existentiell ångest (ibid.: 98–100).

Kritik mot Giddens

Giddens teori om reflexivitet, expertsystem och rutiners förhållande till tillit och risker ger oss verktyg för att studera hur kopplingen mellan olika aspekter av tilliten utformas i det egna handlandet och i förhållande till information om risker i pandemin. Däremot säger inte Giddens teori något specifikt om äldre som grupp och det finns skäl att tänka sig att aspekter av vilken grupptillhörighet och förhållande till samhället en individ har spelar in i upplevda handlingsmöjligheter och förhållande till risker i jämförelse med andra grupper. Vi kan betrakta kritiska perspektiv att förhålla sig till när det kommer till ontologisk trygghet. Giddens förståelse av relationen mellan individen och risksamhället bygger på att förklara en skillnad mellan ett betraktande av världen i förmodern och modern tid. Teoretiseringen av ontologisk trygghet kontra otrygghet har kritiserats för att inte ta hänsyn till de religiösa inslag som också präglar den moderna världen och förhållandet till olika risker som skapar andra sätt att bemöta risker och bibehålla en känsla av kontroll (Possamai-Insesedy, 2002). Ytterligare kritik som lyfts fram att ta hänsyn till i uppdelningen mellan ontologisk trygghet kontra otrygghet, där den ena leder till en stabil självbild och identitet varifrån individen kan verka självständigt i världen och dess motsats leder till en osäker självbild, identitet och brist på autonomi. Att utgå från ett antagande om ett stabilt själv kan missa de aspekter av osäkerhet som också kan prägla självets identitet (Rossdale, 2015: 376). Denna idé om självets stabilitet som uppnås genom att hantera risker kan missa en viktig relationell aspekt i hur bilden av sig själv formas i ett ständigt möte med andra faktorer i samhället, som historiska uppfattningar och normer (ibid.: 376–377). Vi såg en möjlighet att erkännande, där antagandet är en självbild i ständigt spänningsförhållande till sin omgivning, kunde bidra som en kompletterande aspekt.

Vi använde detta för att betrakta mötet med bilden av ens egen ålder som en särskild riskfaktor.

Erkännande - Axel Honneth

Alla i pandemin över 70 år har lyfts som riskgrupp där fokus har legat på att skydda äldre, bland annat genom särskilda rekommendationer. Detta kan ha haft stor påverkan på personer som befinner sig i

tredje åldern. Personer som vanligtvis inte betraktar sig själva i ljuset av sin ålder eller av andra blir betraktade så eller som riskgrupp. Här blir det intressant hur pandemin påverkar både den egna självbilden och upplevd autonomi. Här följer en beskrivning av hur man kan förstå delar av erkännandeteorin, följt av en kritik av densamma.

Erkännande som begrepp

Begreppet erkännande beskrivs som ett flexibelt begrepp i den bemärkelsen att det används i flera olika betydelser beroende på sammanhang och inom vilken etisk diskussion det används. En betydelse som kan läggas in i begreppet handlar om “den ömsesidiga respekten av såväl vars och ens särskildhet som alla personers likhet” (Honneth, 2003: 93). Detta är av intresse då denna studie handlar om individer som i pandemin beskrivs tillhöra en grupp.

Brist på erkännande

Grunden för brist på erkännande, kränkningar mot olika aspekter av människans behov är att en positiv självrelation skapas och bevaras genom instämmande och bejakande reaktioner från andra. Ytterligare en premiss handlar om att när något då sker som inte bejakar självbilden positivt så sker det något psykologiskt. En förväntning sviks och den förväntningen var en förutsättning för en positiv självbild och den egna identiteten. Detta påverkar i sin tur förutsättningarna för den individuella handlingsförmågan (Honneth, 2003: 99).

Självrelation

Självrelation beskrivs som “det medvetande om eller den känsla som en person har av sig själv med avseende på vilka förmågor och rättigheter som tillkommer denne” (Honneth, 2003: 101). Tre aspekter av självrelation, hur en person relaterar till sig själv, beskrivs vidare. Den första är benämnd som

“självförtroende” och kopplas till grundläggande trygghet kring värdet av ens egna fysiska behov och önskningar. Den andra handlar om att vara ett moraliskt tillräkneligt subjekt, detta värde kopplat till den egna omdömesförmågan benämns som “självaktning” eller “självrespekt”. Den tredje formen av självrelation handlar om medvetandet om värdet av de egna förmågorna där begreppet “känsla av egenvärde” används. Dessa olika former av självrelation ligger till grund för teoribygget om erkännande.

Till dessa kan olika typer av “moralisk kränkning” eller orätt kopplas (ibid.:101).

Olika former av orätt

Det värde som kopplats till de olika aspekterna av självrelation och som påverkas när ett subjekt

“missaktas eller inte erkänns” beskrivs leda till olika former eller klasser av “orätt”. När fysiska behov

och önskningar inte erkänns, det som kallas “självförtroende” förstörs “tilliten till det värde som de egna behoven åtnjuter i alla andras ögon”. Ett unikt värde, som i sin tur kopplas till begrepp som “omsorg”

och “kärlek”. När den egna omdömesförmågan inte erkänns av andra personer är det som påverkas,

“självaktning” eller “självrespekt”, en form av erkännande som kopplas till “universell likabehandling”.

När den tredje formen av självrelation, “känsla av egenvärde”, som handlade om värdet av den egna förmågan skadas “känslan av att vara socialt betydelsefull inom en konkret gemenskap”. Den mest allvarliga följden av detta kallas stigmatisering. Här, till den tredje formen av erkännande lyfts

“solidaritet” eller “lojalitet” i meningen omtanke om att det ska gå bra för den andre i ljuset av våra gemensamma mål (Honneth, 2003:102).

Identitet och ständigt spänningsförhållande

Erkännandeteorin talar om människors identitet som beroende av den egna självrelationen i positiv relation till andra människors positiva bekräftelse, om ömsesidighet för att trygga den personliga identiteten och integriteten (Honneth, 2003:110). När värden kopplade till de egna fysiska behoven och önskningarna, den egna omdömesförmågan eller de egna förmågorna påverkas negativt är det tal om olika former av brist när det gäller erkännande. Mellan dessa former av självrelation och former av orätt råder ett ständigt spänningsförhållande (ibid.:109).

Kritik av Honneth

Tar man avstamp i avsnittet om kritik mot Giddens kan man utforska hur erkännande skulle kunna förstås som kompletterande aspekt i det att Honneth talar om självbilden i ständig förändring i mötet med andras bekräftelse av olika värden viktiga för den enskilde. Ur ett sociologiskt perspektiv bör teorin om erkännande kompletteras av fler perspektiv. En social realitet bör betraktas från flera perspektiv för att förstås till fullo (Fraser & Honneth, 2003: 205). I Redistribution or recognition? A political- philosophical exchange förs en dialog mellan Fraser och Honneth om dessa båda perspektiv för att förstå samhället. En tvådimensionell förståelse av samhället är att föredra framför att reducera samhället till ett nätverk av erkännanderelationer (ibid.: 216–217). Det finns skäl att tro att det finns fler faktorer i samhället som kan påverka upplevda handlingsmöjligheter. Detta ligger inte inom ramen för uppsatsens omfattning att undersöka. Våra tolkningar är gjorda utifrån Giddens perspektiv på risk och Honneths perspektiv på erkännande och kan ge en ingång till förståelse av våra respondenters upplevelser. Fler perspektiv än så kan ge mer komplex förståelse.

Tidigare forskning

Gemensamt för den valda tidigare forskningen som följer i detta avsnitt är att den utgår från hur äldre själva beskriver mening och förhåller sig till handlingsmöjligheter och nya situationer. Vi tittade på forskning som undersökt tredje åldern från ett generationsperspektiv samt upplevelse av vad som gör livet meningsfullt. Vi har även betraktat tidigare forskning på hur äldre förhåller till omställningen av stöd i vardagen. Samt tidigare forskning på erkännande i samband med olika typer av upplevelser i övergången från arbete till pension. Slutligen vänder vi blicken mot forskning som betraktat aspekter av vad rekommendationer för äldre i pandemin kan ha för konsekvenser för denna grupp.

Tredje åldern

Baltes och Smith (2003) har studerat grunderna för en kategorisering av åldrande i en tredje och fjärde ålder och menar att det finns goda grunder för att betrakta åldrande ur detta perspektiv, baserat på generationsforskning. Till följd av förbättringar i livsvillkor i utvecklade länder visar denna forskning att senare generationer fått en ökning av hälsosamma år. Dessa skillnader hänger samman med förbättringar i materiella, sociala och kulturella tillgångar som bidrar till bättre möjligheter att bibehålla mentala förmågor och utveckla dessa senare upp i åren (Blates & Smith, 2003: 126). Denna skillnad i mentala förmågor är det som är skiljelinjen mellan yngre-äldre och äldre-äldre utifrån möjligheter att verka i världen (ibid.: 126–129). Människor som befinner sig i en tredje ålder utmärker sig genom en kapacitet att verka i världen på ett kompetent sätt. Dels pekar de på mentala förmågor där de placerar sig högt i test för emotionell intelligens, dels på vishet. Mentala förmågor går att betrakta som en sorts psykologisk flexibilitet och självplasticitet där denna grupp kan justera sitt välmående och har god anpassningsförmåga till förändrade livsvillkor för att transformera sin egen situation och bibehålla en känsla av kontroll och optimism (ibid.: 126). Detta kan visa sig genom att sätta sin egen situation i relation till någon som har det värre, det vill säga gör ett perspektivskifte som ett omformande av sitt subjektiva hälsotillstånd när det objektiva börjar svikta.

Artikeln “The meaning of growing old: A lifeworld hermeneutic study on exestential matters during the third age of life” (Palmér, Nyström, Carlsson et. al. 2019) undersöker existentiella frågor som spelar roll i den så kallade tredje åldern. Forskningsområdet äldre och åldrande är brett med många perspektiv som domineras av det medicinska perspektiv där åldrande betyder ökad risk för sjukdom. Det saknas även

forskning om vad det betyder att vara i tredje åldern. Konsekvensen, fortsätter artikeln, blir att många äldre tänker om sig själva i termer av ohälsa och på forskningen knuten till detta som “misery research”.

Forskning om äldre personers välbefinnande är inte lika vanlig. Artikeln kommer fram till några teman som tolkas ur ett existentiellt perspektiv inspirerat av Gadamer och Ricoeur (ibid.: 2019). Det första temat handlar om att efter pensioneringen få äga sin tid, känna sig fri, samtidigt som en medvetenhet om att friheten gradvis kan försvinna i takt med ökade behov genom åldrandet. Det handlar om en tid med nya möjligheter och vikten av att ta tillvara på dessa. Det övergripande temat handlar om existentiella utmaningen att acceptera fakta om livets ändlighet samtidigt som man tar sig an nya projekt.

Slutsatsen blir att friheten i den tredje åldern är högt värderad samtidigt som ökad sårbarhet hotar där risk att blir beroende oroar mest.

Nya förutsättningar och vardag

För att bättre förstå hur äldre hanterar förändring i vardagen har vi vänt oss till tidigare forskning om hur behov av stöd i vardagen hanteras. Dunér och Nordström (2005) har studerat hur äldre själva förhåller sig till stöd i vardagen och hur de hanterar denna omställning. Studien tittar främst på två aspekter av hur äldre förhåller sig till omställningen. En aspekt är de intentioner de har bakom olika former av handlande, en annan de strategier som skapas för att stödja dessa intentioner (Dunér &

Nordström, 2005: 438). Den intention som var mest framträdande i studien var viljan att vara självständig så länge som möjligt och därigenom sökte de att bibehålla en viss kontroll i situationer där de var i behov av hjälp. Kontrollen över de egna rutinerna framstod som en viktig aspekt och behovet av stöd betraktades som en förlust i självständighet (ibid.: 440). De strategier som tillkom för att upprätthålla självständighet kunde vara att hålla sig upptagen inom hemmet för att skapa kontroll i vardagen och undvika passivitet eller exempelvis dela upp en rutin i flera steg. Författarna lyfter fram att det var viktigt för respondenterna i studien att ha kvar rutiner de klarat av självständigt i någon kapacitet. Att hamna i beroendeställning var en stor förlust i agentskap, att gå från aktörer till icke-aktör (ibid.: 443). Strategierna går att förstå som en aktiv, adaptiv eller passiv strategi baserat på deras analys (ibid.: 443). Främst de aktiva och passiva strategierna är relaterade till aktörsbaserade strategier av att bibehålla självständighet. Antingen genom att aktivt sträva efter att få kontroll till det de känner sig ha rätt till genom ett utvärderande av behov och agerande med hjälp av problemlösning och tillgängliga resurser (ibid.: 445). Vissa kunde också hantera omställningen genom att själva avgöra de aspekter de var villiga att överge för att bibehålla kontroll över delar av ens omständigheter och anpassa sina förväntningar därefter (ibid.: 445–446).

Erkännande

Att gå i pension kan ses som en ny och särskild situation som upplevs på olika vis. Att befinna sig i en pandemi och lyftas som riskgrupp där särskilda rekommendationer ges kan liknas vid att hamna i en ny och särskild situation, om än oplanerad. I Farväl till arbetet - sociologiska perspektiv på meningen med att gå i pension (Bengtsson, Flisbäck & Lund, 2017) belyses personers erfarenheter av att gå i pension genom meningsskapande och existentiella frågor. Avtackningsceremonin används i studien för att förstå något om hur den kan påverka en individs självbild och känsla av egenvärde. Den lyfts som ett tillfälle att uppleva yrkesstolthet och erkännande eller ett tillfälle då värden viktiga för personens självbild och yrkesidentitet kan påverkas negativt. Den beskrivs som en passagerit där man kan bli synliggjord och uppskattad eller osynliggjord och nedvärderad (ibid.: 93). Man refererar till Honneths resonemang av att andra värderar de kvalitéter som individen själv håller högt (ibid.: 93). Vidare beskriver man avtackningen som en publik ceremoni och som sådan kan den få särskilt stark betydelse. En situation där individens upplevelse av egenvärde ställs på sin spets, där erkännande eller ej står i centrum (ibid.:

95). Positiva exempel tas upp på formell avtackning som görs i närvaro av många andra och hur det kan stärka känslan av egenvärde. Det sker i en konkret gemenskap och att ha betytt något på arbetet, att få ha betydelse för någon annan, synliggörs. En ömsesidighet i erkännande sker (ibid.: 97–98). Negativa exempel beskrivs där förväntad uppmärksamhet och avtackningsceremoni uteblivit. Detta beskrivs som en skakande upplevelse där det skett ett osynliggörande och man refererar till Honneth (2003) om att det skadar känslan av att ha varit socialt betydelsefull inom en konkret gemenskap (ibid.: 103).

Äldre som riskgrupp

I den samhällsdebatt som bidrog till intresset för den här studien hördes röster om diskriminering. Det är därför intressant att titta närmare på begreppet ålderism. ”Six Propositions against Ageism in the COVID –19 Pandemic” (Ehni & Wahl, 2020) argumenterar för att det faktum att risken för att bli svårt sjuk eller dö i Covid-19 ökar med ålder har lett till flera riktlinjer och politiska beslut som avslöjar ålderism och negativa attityder som kan leda till diskriminering. Attityderna bygger på negativa stereotyper gällande äldres hälsa och fungerande, enligt Ehni och Wahl. Mot bakgrund av detta formulerar de sex propositioner de bygger på gerontologisk kunskap, kunskap om äldre. Här redogör vi för ett par av dessa som varit relevanta för uppsatsen.

En av propositionerna lyfter att personer över 65 år är den mest heterogena gruppen i samhället, där kronologisk ålder kan betraktas som en tom variabel samt att det är en viktig grupp för samhället som aktiva i frivilligarbete, som far- och morföräldrar och som konsumenter (ibid.). Att äldre enhetligt

kategoriseras som riskgrupp konstaterar man är vanligt i ljuset av pandemin och att detta ligger till grund för beslut på samhällsnivå. Negativa åldersstereotyper risker att påverka inte bara psykiskt utan även fysiskt. Följden av detta beskrivs påverka solidariteten mellan olika generationer och därmed sammanhållning och samarbete som man lyfter som viktig för att minska de negativa konsekvenserna av pandemin. Ur detta föreslås att allmän kännedom för att undvika dessa stereotyper behöver öka hos experter, beslutsfattare och media (ibid.).

Äldre som grupp i samhället äger mest livserfarenhet och behöver inte utsättas för paternalism och bli tillsagda vad de ska göra konstateras. Äldre lyfts som en grupp som kan göra egna bedömningar av situationer och agera därefter vilket gör att beslut runt social distansering grundat på ålder betraktas som onödig och diskriminerande. De konstaterar att äldre idag ur ett historiskt perspektiv står högt när det gäller fysisk och kognitiv förmåga, samt utbildningsnivå. Istället för att peka ut äldre som grupp med särskilda rekommendationer gällande social distansering vill man tvärtom se dem som en grupp att lära från, att äldre kan agera rådgivare under krisen (ibid.).

De viktigaste delarna att ta med sig från detta avsnitt är att äldre är en heterogen grupp och att tidigare forskning visar att den tredje åldern är en del av ålderdomen som kan utmärkas av ett behov att få vara fri, självständig och ansvarstagande. Samtidigt finns det nya risker när det kommer till sjukdom och negativa stereotyper runt äldre i pandemin, där omgivningens handlande kan komma att påverka självbilden. En kombination av denna tidigare forskning har vi i vår tur använt för att förstå aspekter av hur äldre i tredje åldern balanserar behovet av sitt eget erkännande och självbestämmande i pandemin.

Vi hoppas att kunna tillföra en förståelse för hur personer i tredje åldern, eller självständiga äldre utan behov av stöd försöker upprätthålla kontroll i sitt eget liv och samtidigt upprätthålla balans mellan risk och behov av erkännande. Detta mot bakgrund av att bli kategoriserad och att vara sårbar i pandemin.

Metod

Val av metod

Utifrån vårt intresse att undersöka den egna upplevelsen av pandemin från ett perspektiv av äldres vardag och möte med uppfattningen om sig själv som riskgrupp har vi valt en kvalitativ ansats. Först kommer vi att presentera några kunskapsteoretiska utgångspunkter som varit viktiga för hur vi närmat oss vår tolkning av materialet. Vi går sedan igenom hur vi utformade djupgående intervjuer baserade på dessa utgångspunkter.

Epistemologi

Med de intervjuades egna upplevelser som huvudintresse för analysen har vi valt en fenomenologisk ingång till arbetet. Detta innebär att vi utgår från att studera respondenternas livsvärld, hur fenomenet framträder från deras perspektiv och hur de förstår det i sitt vardagsliv. Vi tar inspiration från Schütz i vår ingång till livsvärld som en första ordningens konstruktion, och fångar upp begrepp som respondenterna använder i sina vardagliga liv, inom vilka de kan betraktas som experter (Gilje 2020:

238–240). Vi ämnar bygga vår egen tolkning, en andra ordningens konstruktion, på de tolkningar som respondenterna själva gör av sin situation (ibid.: 240–241). Vår tolkning ämnar söka förståelse i syftet bakom människors handlingar och jobba med erfarenhetsnära begrepp. En annan utgångspunkt i förståelsen av respondenternas upplevelser hämtar vi från Diltheys uppfattning om individer som subjekt som alltid verkar i olika relation till omvärlden och kan ha olika ståndpunkter och perspektiv baserade på olika förutsättningar att verka i världen (ibid.: 129–130). Människor är på så vis situerade olika i världen beroende på ens relation till den. Detta använder vi som en ingång till förståelsen av äldre som en grupp med andra förutsättningar att ta sig an vissa saker i världen, vilket leder till olika perspektiv att förhålla sig till den (ibid.: 129–130).

En annan utgångspunkt har varit relationen mellan vår egen förståelse av respondenternas utsagor och vår förförståelse som uppsatsförfattare in i arbetet. I relation till detta kan vi betrakta Gadamers tankar om förförståelse. Världen som studeras, enligt Gadamer, kan inte mötas utan en viss förförståelse, eller fördom, om den omvärld vi studerar. Därmed har vi alltid perspektiv som bidrar till en styrning i studiet av ett intresseområde (ibid.: 176–177). Våra egna teoretiska utgångspunkter kan betraktas som ett val, där intresset för hur äldre betraktat risker eller frågor om erkännande i pandemin bidragit till en styrning in i arbetet. Fördomen behöver inte vara negativ. Enligt Gadamer ska strävan ligga på mötet mellan

förförståelse och förståelsen i materialet och skapa vad som kallas horisontsammansmältning, eller ett produktivt möte mellan dessa två aspekter i den slutgiltiga tolkningen (ibid.: 178). Därmed strävar vi efter att i arbetet pendla mellan de olika delarna och helheten, mellan vår förförståelse och förståelse i mötet med vår empiri mot en slutgiltig tolkning (ibid.: 177–178). För oss som uppsatsförfattare har det inneburit att under arbetet bära med oss vad som väckte vårt intresse inledningsvis och samtidigt inte låta oss styras av det. Var det exempelvis en diskriminerande upplevelsen för alla vi intervjuade att särskilda rekommendationer under Covid-19 pandemin infördes för äldre?

Metod

Likt annan fenomenologisk forskning valde vi att genomföra djupgående intervjuer med våra respondenter. Intervjuerna utformades mot bakgrund av teoretiska perspektiv som handlande om ålderdom uppdelad i flera faser, samt teoretiska perspektiv runt risk och erkännande. Frågorna utformades på ett öppet och tematiskt vis efter de teoretiska ingångarna. Vi utformade frågorna runt risk efter hur respondenterna förhållit sig till vardagliga rutiner och de omställningar som skett i relation till de förändringar som pandemin medfört. Ett exempel på frågor gällande detta kunde vara: “Vilka anpassningar har du behövt göra under pandemin?” Även frågor runt hur respondenterna uppfattat den samhälleliga debatten och inverkan av rekommendationer utformades med inspiration från erkännandeteori. Exempel på sådana frågor kunde vara: “Hur upplevde du beslutet att införa särskilda rekommendationer baserade på ålder?” Utformningen av intervjuguide testades och utvärderades efter att en provintervju först genomförts. Dessa frågor var förberedda i syfte att väva in det vid olika tillfällen i intervjun med målet för intervjun att ta formen av ett samtal. Därmed lät vi respondentens egna intressen få ta en stor plats i intervjun och aktivt lyssna efter när vissa frågor kunde vara relevanta, men även fånga upp intressanta följdfrågor i samtalet. Till följd av pandemin genomfördes alla intervjuer på distans, där respondenterna fick välja att genomföra intervju via Zoom eller telefon. Fem av totalt sju intervjuer genomfördes via Zoom och de övriga genomfördes på telefon. Intervjuerna varade mellan 35–50 minuter. Innan varje intervju skickades ett brev till respondenterna med uppsatsens syfte, information om hur deltagandet skulle hanteras samt rättigheter för de som deltog. När intervjuerna genomfördes via Zoom var båda författare med i intervjuerna, som under samtalet spelades in med hjälp av programmets inbyggda inspelningsfunktion. När intervjuer skedde över telefon genomfördes det av en av författarna och spelades in när samtalet skedde på högtalarläge med hjälp av en närliggande telefons inspelningsfunktion. När intervjuerna var färdiga och inspelade transkriberades dessa rad för rad, med markeringar för pauser, skratt och liknande händelser.

Urval

Vårt urval baserades på att deltagarna i studien var intressanta utifrån teoretiska perspektiv och att de omfattades av särskilda rekommendationer. Alla deltagare var mellan 70–82 år (6 kvinnor, 1 man) och valdes baserat på att de inte var i behov av stöd i vardagen och inte längre förvärvsarbetade. Urvalet var även ett bekvämlighetsurval baserat på att de rekryterades med hjälp av nära bekantskapskrets, där vi som författare till uppsatsen hade en viss relation till de som intervjuades. Bekvämlighetsurvalet motiverades av att det inte påverkade syftet med uppsatsens ambition att skapa en förståelse för hur denna grupp äldre uppfattade och hanterade omställningen i vardagen. Detta är en del av avgränsningen med studien som behöver tas i hänsyn. Däremot faller urvalets storlek inom ramen för uppsatsens riktlinjer.

Forskarrollen

Ett val gjordes att inleda med en öppen och vidare fråga för att direkt sätta tonen av ett samtal. Vi fångade sedan under samtalet fakta kring exempelvis tidigare sysselsättning om det var relevant. Intervjuguiden utformades med frågor om respondenternas vardag i pandemin samtidigt som vi tematiserat den utifrån områdena risk och erkännande för att försäkra oss om att uppsatsens intresse fick utrymme i samtalet.

Vårt syfte och våra frågeställningar in i uppsatsarbetet bidrog naturligtvis till en viss styrning. Samtidigt gjordes ett medvetet arbete inom ramen för intervjun för att fånga och fördjupa det som respondenterna själva lyfte fram och förhöll sig till. En aspekt att ta upp är det faktum att vi befinner oss i en annan fas av livet jämfört med våra respondenter. Olika faser i livet kan innebära olika syn på vad som är viktigt och det kan ha påverkat intervjusituationen. Att några av respondenterna var kända för oss sedan tidigare kan ha påverkat både intervjusituationerna och tolkningsarbetet. Fördelen med att ha varit ett uppsatspar innebar att det alltid fanns ett par ögon som var blinda inför tidigare kopplingar till respondenter, vilket innebar att den utan förförståelse kunde kliva in och bidra med relevanta frågor eller förslag på tolkning.

Etiska aspekter

I vårt arbete med att samla in material förhöll vi oss till och utgick från de fyra forskningsetiska kraven gällande information, samtycke, konfidentialitet samt nyttjande. I rekryteringsstadiet av uppsatsen informerades respondenterna vid en inledande kontakt, där de även fick välja mellan telefon och Zoom.

Därefter skickades ett informationsbrev via e-post där deltagarna kunde läsa mer utförlig information gällande villkoren och de rättigheter de hade i studien. Om hänsyn till deltagandets frivillighet, att det

kunde avbrytas när som helst, att data kommer att anonymiseras och enbart användas i uppsatssyfte (Vetenskapsrådet, 2002: 7–15). Samtycke om att få spela in samtalet efterfrågades även inledningsvis i varje intervjutillfälle. Detta gav en möjlighet att återigen berätta om syftet bakom inspelningen som en del i transkriberingsprocessen och hur detta skulle behandlas (ibid.: 9–11). Då inspelning är en personuppgift och går under personuppgiftslagen är det viktigt att värna om deltagarnas integritet och att den inte kränks och att uppgifterna kommer till användning i uttalat syfte (Vetenskapsrådet, 2002:

16). En viktig etisk aspekt att betrakta är våra egna kunskapsmål och studiens syfte, där vi kan fundera över eventuell nytta gentemot risker (ibid.: 19–20). Utgångspunkten har varit att betrakta forskningen som en situation som alltid börjar på minus, i linje med Vetenskapsrådet (ibid.: 20). Att forskningssammanhanget alltid innebär en viss risk, även om den är minimal, är en bra startpunkt för hur formerna under vilket deltagande skall vara grundat. Med vårt syfte om att få en ökad förståelse för hur den egna erfarenheten och upplevelsen har upplevts från ett unikt perspektiv har det varit av stor vikt i studien att göra upplevelsen trivsam för de som är kunskapskällan i vår studie. Trivsamheten betraktade vi som viktig för att skapa en öppenhet där de som deltog kunde känna sig fria att berätta om sina egna erfarenheter och upplevelser. Det är också värt här att väga in att i vårt syfte finns ett egenintresse för att skapa en vetenskaplig förståelse runt ett specifikt problem. Då vårt syfte varit att skapa en ökad kunskap, ser vi det som viktigt att detta sker i transparens och att de som varit med och bidragit till studien får ta del av resultatet. Det är också viktigt att presentera deras upplevelser på ett respektfullt sätt men samtidigt lyfta fram viktiga aspekter.

Datainsamling och transkribering

Datainsamlingen skedde via två olika källor. När vi hade intervju över Zoom spelades samtalet in med den inbyggda funktionen i programmet, vilket sparades som en fil efter intervjun var slutförd. Den andra källan var de intervjuer som genomfördes via telefon som spelades in med hjälp av ytterligare en telefon.

Detta material transkriberades rad för rad med noteringar kring nyanser som pauser, skratt och eftertanke från respondenternas eller vår sida. Transkriberingarna skedde genom att lyssna på de olika filerna noggrant och skrevs ned i Word-dokument. Under transkriberingsfasen anonymiserades alla personliga detaljer från intervjuerna för att skydda personuppgifter. När transkriberingen var färdig samlades allt material i det kvalitativa undersökningsprogrammet Taguette för att sedan kodas.

Analysmetod

Till en början strävade vi i kodningsarbetet att sortera materialet efter en första ordningens konstruktion genom att medvetet inte introducera några teoretiska koder. Hela analysarbetet utgick från Rennstam och Wästerfors (2015) som en inspiration för arbetssätt genom processen, där vi använde oss av sortering, reducering och argumentation för att bygga vår analys från kodning till slutresultat (Rennstam

& Wästerfors, 2015: 67–171). Arbetet med koderna utgick från principerna av att sortera efter vad och hur, som föreslaget av Rennstam och Wästerfors (2015). Detta innebär att vi arbetade igenom intervjun rad för rad där koder skapades succesivt efter vad som dök upp i respondenternas berättelser. Exempel på detta kunde vara ifall de pratade om positiva eller negativa aspekter av pandemin, när de pratade om samhälle eller information och hur livet såg ut innan pandemin. Under detta arbete försökte vi också att ta fasta på ord och begrepp som respondenterna använde sig av för att bygga vissa koder (ibid.: 70–76).

Vi arbetade i programmet Taguette som möjliggjorde att vissa koder kunde bli fristående men också i kombination med andra koder där det gick att få en uppfattning om vilka delar av det som pratades om som hängde samman. Det var också viktigt att ta fasta på de begrepp som användes för att beskriva hur respondenterna diskuterade olika saker och det var viktigt att fånga upp begrepp som att ”bli tokig” för att beskriva hur man förhöll sig till information eller att följa rekommendationerna har varit ”segt” (ibid.:

76–80). Denna kodningsprocess och efterföljande kodningsschema var en viktig del i att konstruera en förståelse av vad respondenterna pratade om. Detta gjordes på en rik detaljnivå för att spegla den första ordningen på bästa sätt.

I nästa fas av analysarbetet använde vi oss av en teoretisk blick för att närma oss materialet. Vi använde oss fortfarande inte av teoretiska koder utan våra teoretiska ingångar av risk och erkännande användes som ledstjärnor för att ta koder från en första ordning och sortera dem utefter hur de kan förstås i förhållande till risk och erkännande (ibid.: 67–101). I denna fas arbetades med olika verktyg som mind- maps och samlade dokument med citat som speglade olika förhållanden i texten för att hitta länkar mellan olika koder och hur olika de relaterade till varandra (Daley, 2004). Denna del var mer koncentrerad att utarbeta en grov struktur för det vidare analysarbetet. När denna sortering var färdig började arbetet med att reducera materialet ytterligare.

Reduceringen av materialet utgick från att välja ut de citat som bäst representerade de analytiska poänger vi ville presentera och påbörjade en ordning runt de teoretiska poänger vi ville göra med materialet (Rennstam & Wästerfors, 2015: 103–136). Tanken var fortfarande att hålla analysen empirinära och låta respondenternas egna röster styra argumentet och därför valdes citaten ut som bäst representerade en viss poäng, ibland flera citat för samma poäng för att bättre representera olika nyanser i berättelserna.

Teorin var styrande i hur denna reducering gick till väga då den bidrog till en riktning för vad vi valde

fick vara med respektive inte var med. Runt risker skedde mer av en kategorisk reducering, där det kategoriserades efter olika typer av förhållningssätt till riskerna och informationshantering för att skapa en förståelse för hur de olika utsagornas skillnader kunde förstås (ibid.: 104–111). Sedan fanns också en viss illustrativ kategorisering där det finns olika egenskaper som utmärkte våra kategorier (ibid.: 111–

115). En sådan illustrativ kategorisering kunde handla om citat som fångade den nya uppfattningen av ålder som skett till följd av pandemin.

För den sista delen av analysen kom argumenteringen som handlade om att ytterligare bygga upp ett argument runt respondenternas röster och förfina den teoretiska förståelsen. Vi använde oss av modellen av analytisk poäng, orientering, utdrag och analys (ibid.: 137–171). Denna del bestod mer i att förfina analysen ytterligare och först hitta egna förklaringsmodeller baserat på vad som uppstod i empirin för att sedan gå in med teorin för att försöka klargöra och sätta citaten in i ett visst perspektiv av förståelse.

Resultat

Äldre och ålder i pandemin

Vi ville genom uppsatsen förstå något om hur äldre personer upplevt det senaste året under pågående pandemi. Vi riktade in oss på personer över 70 år som slutat arbeta och som också befann sig i den så kallade tredje åldern. Vad vi såg genom intervjuerna var att det finns anledning att problematisera att man i pandemin ofta refererade till personer över 70 år som en grupp äldre. Här följer några olika perspektiv på att vara över 70 år i pandemin och därmed olika perspektiv på ålder och äldre.

Vi såg i de intervjuades berättelser många olika aspekter av ålder framträda, direkt och indirekt.

Begreppet erkännande med dess olika delar kan vara ett sätt att belysa olika aspekter av vad som är viktigt för att en människa i samhället ska uppleva sig delaktig, självständig och som fullvärdig samhällsmedborgare. Att använda erkännandeteorin som verktyg gjorde att vi fick syn på ytterligare aspekter av vad som kan vara viktiga värden för en individ.

Aktiv, intresserad och att få bidra

Att fråga de personer vi intervjuat hur de upplevt året som gått, om vad de gjort och vad de saknat ledde i alla samtal fram till en beskrivning av olika men aktiva liv där intressen och engagemang av olika slag var naturliga delar i livet. Erfarenheter och kunskaper från det yrkesverksamma livet eller intressen tog plats genom olika engagemang och aktiviteter. Engagemang i olika föreningar, politiska engagemang, teater, musik och läsning som delar av livet beskrevs. Natur och resor beskrevs också som viktiga inslag i livet. Livserfarenhet, frihet, självuppfyllelse och personlig bedrift präglar tredje åldern (Laslett, 1987:

135):

...jag är ju med i jättemånga föreningar och aktiv i olika konstsammanhang...

...sen har vi ju intressen båda två som vi kan ägna oss åt också… vi läser mycket...

… fjällvandring är det viktigaste...vi har åkt till olika forsar och sjöar och skogar och stigar så det har blivit utökat på det viset...

Vi kunde se att pandemin innebar en ny, unik situation. Tidigare viktiga aspekter i livet som föreningsliv, politik, kultur, natur, resor, fysisk rörelse och socialt liv fick begränsas. Ett bibehållande av en självständighet var viktig i anpassningen efter dessa nya förutsättningar och saknade aktiviteter försökte kompenseras med aktiviteter som varit lämpliga i en tid som krävt avstånd och isolering. När det gällde det sociala livet hade anpassningarna i stort handlat om att träffas utomhus eller tala mer i telefon. Väder avgjorde då mycket och många beskrev en stor avsaknad av det sociala med vänner och familj. Det som många lyfte när vi frågad om vad man saknat mest så var det att få kramas, att få ses fysiskt och att kunna vara spontan. Den nya situationen innebar nya utmaningar. Vi återkommer till just den här aspekten i nästa kapitel som handlar om vardagen i pandemin. Anpassningarna kring de olika engagemangen och intressena handlade bland annat om att fortsätta med delar av detta via digitala lösningar eller på egen hand:

...det största är ju allt socialt umgänge som har blivit så begränsat och så är jag ju en aktiv person och politiskt aktiv... så småningom blev ju allting digitalt… och det har ju funkat hyfsat men den här sociala samvaron det blir nått helt annat… allt sker hemifrån man kommer nästan aldrig utanför dörren...

häromveckan så åkte vi till soptippen och slängde skräp som veckans höjdpunkt... få komma ut, se lite folk det är ju hemskt att det ska vara så…

Som sagt så fick en del intressen en mer central plats i pandemin, det kunde beskrivas som att tiden möjliggjort utveckling och fördjupning av sådant man fann intressant:

...det är tråkigt och segt, men å andra sidan.. det finns en väldigt massa man kan göra ändå, man kan läsa, man kan titta på film, man kan streama intressanta operaföreställningar... jag har lyssnat mycket på musik, jättemycket musik. Just det där att man kan läsa och man kan röja bland sina papper så där,

röja bland saker man skjutit upp hela livet... jag saknar och gå på operan... och teater och då har det varit kul att göra det hemma. Även om det inte riktigt är samma sak, men ändå...

Vid frågor om när och hur det var att gå i pension beskrev ett par av de vi intervjuade att pensioneringen inte inneburit övergång till liv utan arbete i nya former:

...sedan så startade jag ett café här och så var det full rulle igen och vi bildade en medeltidsförening och hade en medeltidsdag varje år med mer eller mindre kända artister, hantverk och så där...

Någon beskrev pensioneringen som inte självvald, att regler för när man var tvungen gå i pension styrde och man sökte sig direkt till former av arbete och anställning där reglerna inte hindrade fortsatt arbete.

Upplevelsen var att man hade studier och erfarenhet som innebar att man ägde kunskap och kompetens som man också ville fortsätta använda och bidra med. Vi kunde se att flera av de vi intervjuade antingen direkt som i citatet nedan eller indirekt genom att beskriva nya arbetsengagemang som i citatet ovan, att den formella pensionsåldern inte avgör när det för en individ är lämpligt att avsluta sitt arbetsliv något som Bengtsson, Flisbäck & Lund (2017) också konstaterar:

Ja, jag var inte klar. Nej jag ville, jag tänkte att jag har studerat och lärt mig allt det här, jag är på g.

Dessa beskrivningar kan läsas mot bakgrund av vad som definierar den så kallade tredje åldern som beskrivs som den tid efter pensioneringen då en person slutat arbeta som huvudsyssla och därmed har mer tid över till annat och av att personen klarar sig utan stöd.

Positiv frihet i betydelsen en ny vardag med nya möjligheter och förändringar tas av Bengtsson, Flisbäck

& Lund (2017) upp som en drivkraft till att gå i pension och den tredje åldern beskrivs av Palmér, Nyström, Carlsson et. al. (2019) som tiden efter pensioneringen och före en människa är i behov av omfattande stöd i sin vardag (ibid.). Sammantaget kan beskrivningarna av olika engagemang, aktiviteter och en pensionstid som fylls av nya arbeten säga något om behovet och viljan av att bidra, fortsätta utvecklas och uppleva nya saker. Den övergripande berättelsen som framträder är att de vi intervjuade bekräftar bilden av äldre som heterogen grupp som är viktig för samhället både i egenskap av far- och morföräldrar och som aktiva i samhällsarbeten av olika slag (Ehni & Wahl, 2020).

Tillsammans och på landet

Vidare framträdde tredje åldern i de intervjuades beskrivningar genom att de jämförde sig med en annan grupp äldre och de återkom ofta till sina egna förutsättningar som deras livssituation gav dem

:

Jag är ju inte ensam utan det är ju jag och min man som har upplevt den här tiden ihop, vi har bott tillsamman hela tiden och vi har framförallt bott på landet.

Flertalet av de intervjuade återkom till var och hur de bodde. På landet, i stor lägenhet, nära natur, tillsammans med någon, trivdes ensam och likande konstateranden gjordes ofta i meningen att det hjälpt till i den här tiden. De hade svårt att föreställa sig att de mått så bra som de ändå mått utan dessa förutsättningar som de värderade högt. Det vi såg var att dessa förutsättningar spelade stor roll när det gällde att självständigt göra val kring sitt agerande i pandemin.

Till skillnad från vad samma personer uttryckte om de äldre som bodde i särskilt boende för äldre eller hade hemtjänst. Här jämförde många sina egna förutsättningar med personer beroende av stöd och insatser:

...hon har ju tur på det viset att hon har ju inte haft någon hemtjänst och inte varit på äldreboende...

för hennes del har det väl varit skönt, ja kanske, då blir man ju inte utsatt för så många risker...

En sak är ju hur man behandlade de äldre. Det var ganska ofta som vi och andra bekanta diskuterade att det kändes nästan som en ättestupa för vi vet ju nu, fast det har blivit tyst om den frågan, vi vet ju nu att många av de äldre inte fick, aldrig en chans att få syrgas eller den tekniska utrustning som skulle behövts, de skickades ju till den palliativa vården, vård i livets slutskede så… man bestämde helt enkelt att de skulle få dö… det var ju ruskigt.

Vi såg att de intervjuade visade upprördhet och såg att det varit förknippat med risker att bo i särskilda boenden eller ha hemtjänst. Att brist på kunskap hos personal och bristen på utrustning inneburit en risk för dessa personer. Man beskriver sig själv, där oberoende och förutsättningar att bestämma själv spelat stor roll för hur man som äldre kunnat hantera risker, en meningsfull vardag och sociala relationer.

Samtidigt beskriver man en annan grupp äldre som varit beroende av stöd för hantering av risk, en meningsfull vardag och sociala relationer. Självständighet och självbestämmande har spelat roll för möjligheten att hantera risker.

Aldrig känt mig så gammal

Nu har vi en beskrivning av personer över 70 år som aktiva och oberoende, som befinner sig i tredje åldern. Hur upplevde och tänkte man om ålder? Man skulle kunna säga att fokuset på äldre i pandemin skapade en ny relation till ålder i respondenternas liv, vilket tidigare inte varit en definierande faktor för hur man upplevde sig själv. Kronologisk ålder kan betraktas som en tom variabel (Ehni & Wahl, 2020).

Flera av de vi intervjuade kunde säga något om ålder som beskrev att kronologisk ålder under pandemin blivit någon man reflekterade över på nytt sätt och mycket mer. Samtidigt kopplade man ihop sin ålder med att tillhöra en riskgrupp:

Ja... men det är klart att det har ju, jag tänkte på när det började så var jag 69 år, jag fyllde 70 precis…

man började ju prata så mycket om 70 plus och jag var ju nära men jag hävdade bestämt att jag var 60 plus men sedan… jag visste jag var nästan 70 och jag får väl säga att jag har faktiskt aldrig känt

mig gammal men då började man känna sig gammal för man pratade väldigt mycket ålder och så var det väldigt mycket död, det var också 70 plus även om de (flesta) var nästan 100 så har jag nog tänkt att jag har aldrig känt mig så gammal som när man fick allt detta till sig.

…nej men, man kanske… ja kanske mer mentalt så blev det ju mycket så att man klumpade ihop folk i ålder... det tror jag påminde många om sin ålder och man började fundera mycket mer på åldrande och livets slut och allt möjligt som man kanske skjuter ifrån sig annars….

Samtidigt som den kronologiska åldern fick en ny innebörd i livet på nytt sätt beskrevs att det inte automatiskt ledde till att man kände eller såg sig som tillhörande en viss grupp eller för den delen upplevde sig som äldre:

...men det var jag lite oförstående för det kändes ju som så gammal tant är jag inte än och dumt nog så har det känts så hela livet...

Jo, det kändes ju då i början när man prata’ så mycket, då kändes det ju att om man råkat bli 70 då är man urgammal och ja… man… ja man såg inte till individer men nu låter ju det som att jag inte vill höra hur gammal jag är… (skratt) … det är inte så jag menar…

Upplevelsen av vad det har betytt att beskrivas som tillhörande riskgrupp baserad på ålder under pandemin tog sig flera uttryck. Att man upplevt att det handlat om att “rädda de äldre”, en slags omsorg.

Samtidigt har det uppfattats och upplevts som att de äldre skulle skyddas genom att placeras i karantän och att det i sin tur kan ha upplevts som att man gjort fel om man visat sig ute i samhället:

Ja, det har ju varit mycket att nu ska vi rädda de äldre, vi ska stoppa in dem de ska sitta i karantän och de ska… de ska hållas undan och det blir lite utpekat och många unga tycker ”ska du vara här? Ska du inte vara i karantän?”... det har blivit lite peka finger åt oss.

Ja, det har blivit snedvridet tycker jag att alla ska ju hålla sig undan men vi har liksom… ”flytta på er, flytta på er ni, ni ska va i karantän, ni ska inte komma ut”... ungefär så, en del har ju suttit inne och inte vågat gå ut… det är ju helt fel…tycker jag.

Den egna betydelsen man lyfte in i vad som rekommenderats från samhällets sida genom myndigheterna var att alla oavsett ålder skulle bidra till att minska smittspridning och risker:

Ja men för många så kändes det som de tittade snett på en lite grann och det där att de ändrade hit och dit det är ju bara att vi var undanskuffade. Det var precis som att, ja det var ju då tydligen för att vi ska... är så sköra och att vi ska tas undan men det var ju som jag säger igen att alla ska vara restriktiva så att det inte blir den här uppgången för då är det precis som att... ja vi är ju unga vi kan göra vad som helst det är de där som ska flytta sig.

Samtidigt som fokuset på äldre beskrevs som att det påverkat hur man själv uppfattades och såg på sig själv uttrycktes av samma personer förståelse och positiva aspekter av att särskild hänsyn togs till äldre då de är en riskgrupp i pandemin.

Ja... om jag ska försöka tänka tillbaka så var det väl ändå så att jag tyckte väl att ja men det är rimligt om det nu är så att man faktiskt klarar av en infektion sämre än de som är yngre, jag tyckte att... ja men jag litade på bakgrunden till att man fattade det beslutet.

Alla intervjuade återkom till, i olika skeden av intervjun, att man hade förståelse för att osäkerhet präglade tiden. Att alla, även beslutsfattare och myndigheter, befann sig i en tid då det inte var lätt att ta beslut och agera mot en osäker kunskapsgrund:

... samtidigt så vet man ju att hälsomyndigheterna och vårdapparaten och de anställda i vårdapparaten har ju haft att brottas mot något som ingen visst någonting om bara ett halvår tidigare så man får ju inte dra ut det för långt även om man vet att det begåtts fel. Det är lätt å titta i backspegeln...

En upplevelse av omsorg om äldres hälsa och liv beskrivs. Ur erkännandeteorin betraktat som en bekräftelse, ett erkännande av grundläggande tryggheten kring de egna fysiska behoven (Honneth, 2003:101–102). Samtidigt som en upplevelse av att inte bli sedd som unik individ med behov av att självständigt, med eget omdöme, bidra beskrivs. Här kan man tala om två former av erkännande.

Erkännande av andra av den egna omdömesförmågan där brister påverkar “självaktning” eller självrespekt” en form som kopplas till “universell likabehandling” (ibid.: 101–102). Samt erkännande av de egna förmågorna där brister i erkännande påverkar “känsla av egenvärde” och “känslan av att vara socialt betydelsefull inom en konkret gemenskap” där den mest allvarliga följden kallas stigmatisering.

Hit lyfts “solidaritet” eller “lojalitet” in i meningen omtanke om att det ska gå bra för den andre i ljuset av våra gemensamma mål (ibid.:102).

Vardagens nya ansikte

I denna del kommer vi att presentera resultatet av temat rutinernas förändring i pandemin i ett antal underrubriker. Först har vi en diskussion gällande informationens roll i skapandet av nya rutiner följt av behovet att skapa avstånd till vissa risker och slutligen hur respondenterna hanterade dessa nya villkor i vardagen.

Informationens roll

Till att börja med kan vi betrakta den roll som information hade för respondenternas hanterande av risker och hur detta bidrog till att forma fungerande rutiner i pandemin. Information från nyhetsmedier och myndigheter hade en viktig roll för respondenterna i avseende att hålla sig uppdaterad. Alla framhöll även att mängden information ibland kunde bli överväldigande och uttryckte ett behov av att kunna sålla information efter den som var viktig för en själv. Detta går att betrakta i följande citat:

Jo, man lyssnade ju mycket och så men efter hand så lärde man sig att sålla för annars … jag vet ju folk som har suttit varenda dag vid de här presskonferenserna i TV och så men nej det orkar jag inte…

då blir man nästan tokig (skratt) men klart att man har informerat sig det har man ju gjort

Pandemin var en ny situation, med nya risker i form av risken för Covid-19. Dessa risker behövde även aktivt hanteras gentemot respekt för sitt eget välmående. Ovanstående citat om behovet av balans mellan behovet av att vara informerad och undvika att bli ”tokig” var ett återkommande tema. Det framträdde i intervjuerna att respondenterna inte enbart förhöll sig till informationen utan även arbetade med den på ett aktivt vis för att utforma en vardag som tog hänsyn till olika behov de hade. Exempel på hur sådana handlingsplaner utvecklades och hur information sållades bort kan vi se i vissa utsagor:

Ja, vi har tagit dom här klockan 14 har det väl varit en del på TV och sen har det väl vart en del på radion, men vi tillhör ju inte dom där som måste höra varenda dag, utan man kan ju förstå att restriktionerna här med att hålla avstånd och tvätta sig och man känner symptom och allt det här va, det är ju genomgående har ju det varit under hela tiden. Det är ju ingen förändring egentligen så att vi tycker, kör vi så

Information bidrog till att skapa en tillit till sina egna handlingsplaner. I ovanstående stycke kan vi se ett exempel på hur det kunde se ut när respondenterna resonerade hur de tagit del av nyheter och information för att sedan applicera det i sin vardag och rutiner. Informationen som användes var den som kunde bidra till att vara med och forma nya fungerande rutiner i vardagen. Ytterligare motivering till vardagens uppstyrande går att se i följande citat:

På det viset och sen, ja, när man bor på landet vet du, man behöver ju inte, jag hörde hon sa ju det, vad heter hon i Göteborg nu att när man promenerar och gå bredvid varandra så är, så pratar man ju framåt och då har man inte samma droppeffekt, alltså samma, risken är ju inte lika stor så att vi har försökt att tänkt på mycket sånt, att man kan gå ut och promenera med kompisar och, bara man tänker på det här med avstånd

Detta sätt att använda informationen för att minska på både den faktiska risken och den upplevda känslan av tillit till ens handlingar var något som återkom hos flera respondenter när de utformade en ny vardag.

Det gick att betrakta en hög tillit till expertsystemen som förmedlade informationen. Denna information spelade en viktig roll i formerandet av en tillit till vilka handlingsplaner och rutiner som var de som betraktades mest säkra. Det gick att betrakta hur tillit skapades med hjälp av informationen men även den egna omdömesförmågan att aktivt använda informationen för att kunna strukturera en vardag som tog hänsyn till önskningar att kunna umgås med andra under säkra förhållanden. Därmed behövde viss information aktivt sållas bort, ifall den inte bidrog till att främja ett välmående under pandemin. Att detta var en viktig faktor går att betrakta när vi ser hur det kunde se ut när en respondenterna fann det svårare vid tillfällen att utforma en vardag utefter informationen: