M:rs Osgoods fädernestad är Boston, der hennes fa r, M:r Locke, var köpman. Han omtalas såsom en man med verklig bildning, god smak och poetiska anlag, hvilka i än rikare mått blefvo hans dotters arfvedel. Hon uppfostrades hufvudsakligen i hemmet tf sin halfsyster, den utmärkta och talangfulla M:rs Wells, som på en gång var sin unga systers vän och lärarinna, hvilket kall hon uppfyllde med ej mindre ömhet än skicklighet. Det märk
tes snar t, att den lilla Fanny var ett af naturen rikt utrustadt barn och ett gryende snille spårades snart i hennes ord och i hennes små poetiska försök. Allt efter som den unga flickan v äxte upp och utvecklade sig, utbildade sig äfven hennes lofvande litte
rära anlag i många täcka stycken, så väl i bunden som obun den stil. Men, omedveten om sin egen talang, undangömde Fann y troget dessa sin pennas förstlingar, och det var endast efter flera upprepade och enträgna uppmaningar af hennes välvilliga och rikt begåfvade vän, M:rs Lydia M. Child, som hon kunde förmå sig at t öfverlemna dem i allmänhetens händer. Det första steget ef
terföljdes af andra, och hon lemnade sedan bidrag till Juveline Miscellany och andra Tidskrifter. Under ett besök i London, kort efter hennes giftermål med den skicklige artist, hvars namn hon bär, utkom första samlingen af hennes dikter, benämnd A Wreath of Wild Flowers from New England. Dessa poemer väckte myc
ket uppseende och förvärfvade författarinnan anseende och vänner i Englands förnämsta och talangfullaste kretsar; M:rs Norton, sjelf en omtyckt skriftställarinna, var bland deras antal. Vid åte r
komsten till fäderneslandet, utgaf M:rs Osgood The Flowers of Poetry, or Poetry of Flowers, och för en kort tid en tidskrift, kallad The Ladies' Companion.
Ar 1841 utgaf hon The Snowdrop, en barnbok, och åtskilliga andra arbeten i samma anda. Andra samlingen af hennes dikter
utkom 1 8 4 5 ; sedan des s nar hon årligen utgifvit en kalend er, kallad The Floral Offering. Under mång a å r har hon varit en af de mest populär a, me st produktiva medarbetarne i flera af de mânadtliga tidskrifter, som utgifvas i Förenta Staterna. Hen nes obundna stil ä r liflig och naturlig; ofta ä ro de sinnrika berättelser
na uppblandade med små poem er, sprittande af lif och qvickhet, hvilka, liksom juvelerna på en högtidsdrägt, ej endast förhöja glan
sen för tillfället, men städs e bibehålla sitt vär de; också skola de gömmas och ihågkom mas, äfven sedan de berättelser, hvilkas prydnad d e utgjort, blifvit föråldra de och glömda.
Som skaldinna ä r M:rs Osgood oemotståndligt hänförande.
»Hos henn e finnes ingenting konstladt,» yttrar sig en recensent af hennes skrifter; »man tycker sig s e en frisk källåder, som med oemotståndlig kraft framväller ymnig och porlande. I sin nästan barnsliga lekfullhet ' påminner bon oss om Fouqués tjusande ska
pelse, Undine, som e j erkände någon annan lag än sin egen nyck
fulla vilja. Det stora behaget i hennes poesi ligger i dess okonst
lade enkelhet. Det ä r sanningens genomskinliga slöja, hvarigenom ögonblickets känslor röja sig.» Häri ligger dock e j det enda ut
märkande draget af hennes skrifsät t; man återfinner deri äfven en liflig inbillningskraft, behag, qvick het, e t t djup af känsla och den utsöktaste harmoni mellan ljudet och tanken. När man läser hen
nes poemer, öfver hvilka ofta skimra r ett magiskt färgspel, kan man e j undgå att hänföras af den lekande tonen, som dock göm
m e r så mycken sann känsla och af versens musikaliska välljud ; men när hon anslår en allvarligare tonart , när hon uppträder som sanningens och dygdens målsman, när hon vädjar till det menn isko-hjert at eger ädlast, gripes man ovilkorligen af det tankens djup och den ordens kraft, som uttala sig i hennes sånger. Man glöm
mer då a t t hon ä r tjusande, för a t t finna henne beundransvärd, men man slutar med a t t älska den ädla qvinnan, den ömm a mo
d r e n , det kärleksfulla hjerta t. Ibland hennes poemer hafva vi ut
valt tren ne, hvilka vi här meddela våra läsare, emedan det före
faller oss, som framstode deri de egenskaper vi nyss omn ämnt på e t t mer utmärka nde sätt.
I Arbetet — hvilket allvar, hvilken kraft, hvilken vältalig upp
maning till att »verka medan dagen är!» I En sjuk moders bön, återfinna vi hela den försa kande, allt uppoffrande ö mh e t , hvaraf endast modershjertat är mäktigt, och En sång'till den älskade utandas ju på hvarje rad den älskande qvinnans varma hängifven-het . Dessa små dikter utgöra också i vårt tycke den vackraste karakteristik af den älskliga författarinnan.
Att dömma efter det porträtt vi sett af M:rs Osgood är hen
nes utseende särdeles intagande och intelligent. Blicken i d e mörka, vackra ögonen förråder en pä samma gång tänkande och djupt känslig själ, under det att ett ljuft drag kring munnen talar om mildhet, förenad med qvinligt behag. Det hela motsvarar den föreställning, man är böjd att göra sig om den intressanta skaldin
nan, efter läsningen af hennes dikter.
Vi bifoga nu en öfversättning af de trenne mindre poemer, hvarom vi talat, och ehuru vi gerna erkänna att de stå långt efter originalet i skönhet och välljud, hoppas vi do ck att de vackra tankar, som deri uttala sig, ej skola gå alldeles förlorade för våra läsare.
ARBETET.
»Laborare est orare.»
Dröj icke fåfäng att grubbla och drömma, Ej att bekymren i hjertat blott gömma;
Hör, huru skapelsens toner de strömma, Stiga beständigt mot himmelen opp!
Aldrig den svallande hafsvåg står stilla, Ej i sin växt stannar frökornet lilla, Icke ens rosen vill tiden förspilla, Rikare sväller ju ständigt dess knopp.
Arbetet prisar ock Gudl Se der gunga Bien på blommorna, foglarne sjunga, Blixtrar på nattsvarta himmelen ljunga, Vältaligt hviskar naturen till dig.
Hotande molnet oss regnskuren skänker, Insekten, rika korallen, som blänker, Mullen, den doftande blomman; o, tänker Men'skan då overksam vandra sin stig?
Arbete, Iif, lyda skapelsens lagar, Sysslolösheten förtviflar och klagar, Bosten det stannade uret försvagar, Blomman i middagens qvalm vissnar ner.
Ärorikt arbetet är! s e, der ilar
Molnet, som skjuter med flammande pilar, Benande, svalkande vinden ej hvilar, Framtiden dyster blott lättingen ser.
S m ä r t a o c h s o r g i d i t t h e m vilja g ä s t a , V e r l d e n s s i r e n e r till s y n d s ö k a f r e s t a , A r b e t e t s k ä n k e r d i g hvila o c h t r ö s t ; S k ä n k e r d i g s ö m n e n , s o m s l u t e r d i t t ö g a , K r a f t e r a t t b r o t t a s m o t s t o r m v å g e n h ö g a — M i s s t r ö s t a e j , t y < e t b å t a r d i g f ö g a . K ä m p a b e s l u t s a m t m e d m o d i d i t t b r ö s t ! O m d i g ä n s y nd e n o c h s o r g e n o m g i f v a, U p p l y f t d i t t h u f v u d , e j slaf d u m å b l i f v a , Blicka m o t H i m l e n a t t m o d e t u p p l i f v a , K r ä la s o m j o r d m a s k i s t o f t e t e j q v a r ! V e r k a d e t g o d a , o m ä n d e t ä r r i n g a ; B l o m m a n d u v å r d a r , d i g g l ä d j e s k a l l b r i n g a , A r b e t e t s k a ll d i n a b ö n e r b e v i n g a ,
B ä r a d i n l o f s å ng till v e r l d ar n e s F a r !
EN SJUK MODEKS BÖN.
O , F a d e r , t a g d e m f ö r s t ! L å t m i n a d u f v o r F å s l u t a h v i l a v i n g a r n e i h i m l e n
O ch hvila d e r s å t r y g g a vid d i t t b r ö s t , F ö r r ä n d u k a l l a r m i g ! J a g v å g a r i c k e H ä r n e r e l e m n a d e r a s u n g a h j e r t a n , S å s k ul d l ö s a , m e n o c k s å o e rf a r n a .
A c k , n ä r j a g b l i c k ar m o t e n o k ä n d f r a m t i d , M i g t y c k e s s e e t t s k u g g s p el af d e t o n d a 1 d e n n a v e r l d , s o m s n a r t s i g d e m s k a l l n ä r ma Min M a r y ! D u , s å t a n k l ö s o c h s å liflig, S å ö p p e n o c h s å g l a d ! H va r s blåa ö g o n A n s p e g l a b i t t e r s o r g , ä n y s t e r g l ä d j e , H v a r s k ä r l e k s f u l l a h j er t a af e t t o r d . J a , af e n blick till f r ö j d , till s m ä r t a r ö r e s ; S o m l e m n a r l e k e n f ö r a t t s m e k f u l l t linda
Din r u n d a a r m o m k r i n g m i n h a l s o c h b j u d a M i g s e ' n e n k y s s af f r i s ka r o s en l ä p p a r , I d e t d i n ljufva s t ä m m a s a k t a f r å g a r :
» S ä g , o m d u ä l s ka r M a r y , d yr a m od e r ? » A c k , låt m i g d r ö ja , l å t m i g ä n få s t a n n a A t t s v ar a h e n n e s s m e k n i n g , h e n n e s o r d !
Den ömma frågan blifver obesvarad Uti en verld, der egoismen herrskar;
Och detta varma, kärleksfulla hjerta Skall draga sig tillsammans, så radt, afkyldt.
Tills slutligen den afskyvärda misstron Sig nästlat in i rena helgedomen.
Låt henne än få hvila vid mitt bröst, Der kännes, återspeglas hvarje skugga, Soin hennes rena barna-anlet skymmer, Så som man ser i insjöns klara spegel De mörka molnen öfver himlen draga.
Och d u, min blyga Ellen, ljufva flicka, Hvars unga själ för harmoni är danad;
Dig har naturen rika gåfvor skänkt, Fast anspråkslöst i blygsamhetens slöja, Din själs beh ag, din älsklighet sig gömma.
Hur skall du ej förskräckas, bäfva, häpna, När verldens vilda missljud nå ditt hjerta!
Hur ofta skall din ädla harm ej vakna, När falskheten och sveket du får skåda 1 Min Ellen, du, som, tänkande och ö m.
Fö r allt det goda här på jorden svärmar, Men drar dig skygg tillbaka för allt orent, So m kunde fläcka hvita oskuldsskruden;
Du, med ett sinne både stolt och ödmjukt.
Och med en min af grazie och af drottning, Visst mången gång får känna, arm a barn, Att just ditt väsens ädlaste instinkter En bitter smärta kunna förorsaka.
Och, om jag fruktar att det goda, sköna I deras unga hjertan endast mötes Af hån, af liknöjdhet och kalla blickar, Hur skall den arfsynd, som, än obesegrad, I deras själar slumrar, tillgift vinna?
Hveni skall väl sedan visa dem , de arm a, Det öfverseende, den milda stränghet, Som kärleken mig, deras moder, lärt?
Ack, låt mig dröja! Visst ä r hjertat trött På dagens lju s, på nattens dunkla timmar, På denna verld, som ej haft tid att gifva
F ö r t är d t d e t ä r a f e g n a k ä n s l o r s b r a n d . Af lifvets fr öjder och af lifvets s m ä r t a , M e n t a g d e m f ö r s t , o F a d e r , sedan m i g O c h låt m i g d å f ö r d e r a s s k u l l , min F a d e r , F å hvila bredvid d e m vid Dina f ö t t e r !
SÅNG TILL DEN ÄLSKADE.
S m ek n a m n mig gif, älskling, låt m i g få bli F o g e l n , s o m sjungande ilar förbil
L o c k a r d u ö m t , visst han k o m m e r till d i g . F ö l j e r se'n g e r n a och t r o g e t din s t i g , L ä n g t a r e j b o r t , s ö k e r e j a t t bli fri — Ä l s k a d e , låt mig din fogel få bli!
S m e k n a m n mig gif, älskling, kalla m i g se'n B l o m m a n , s o m d o f t a r s å ljuft för sin v ä n ! G e n a s t f ö r falskheten slutes d e s s k n op p . Men e m o t dig s e r hon tillitsfullt o p p , Kallnar ditt h j e r t a , hon vissnar igen — N ä m n m i g din b l o mm a , d u älskade v ä n ! S m e k n am n mig g i f , älskling, n ä m n m i g också S t j e r na n , s o m s m å l e r m o t dig från d e t b l å ; T r og e t o c h v a r m t d e n belyser din s t r å t , F ö l j e r i m e d - s o m i m o t g å ng dig å t . T r o p å d e s s sanning — och kalla mig s å , Älskling, din s t j e r n a i r y m d e n den b l å ! S m e k n a mn mig g i f , t y din egen jag ä r ! Hviska till m i g , a t t d u håller mig k ä r ; L å t e j din s t ä m m a , d i t t hjerta bli k a l l t , D u ä r min glädje, m i n sol och mitt allt — S ä g , h a r d u e n d a s t o c h evigt mig k ä r ? Ä l s ka d e , s ä g , o m din e g e n jag ä r ?
L.
S.62
N Å G O T O M S J Ö F O G L A R .
S o m n a t u r e n s s t u d i u m u t a n t v i f v e l ä r e n b l a n d d e n y t t i g a s t e o c h a n g e n ä m a s t e s y s s e l s ä t t n i n g a r l i a r d e t v a r i t v å r a f s i g t a t t i T i d s k r i f t e n f ö r H e m m e t ä f v e n i n f l i c k a n å g r a s p r i d d a b l a d u r n a t u r e n s s t o r a b o k . I c k e f ö r d e t v i t i l l t r o o s s , m e d v å r r i n g a f ö r m å g a o c h i n o m s å i n s k r ä n k t o i n f å n g , s o m t i d s k r i f t e n e r b j u d e r , k u n n a b i b r i n g a n å g r a d j u p a r e i n s i g t e r e l l e r n å g o n m e r a s a m m a n h ä n g a n d e k u n s k a p ; m e n vi s k u l l e ö n s k a a t t g e n o m n å g r a k o r t a s k i l d r i n g a r f r å n n a t u r e n s o l i k a r i k e n m ö j l i g e n i n o m d e S v e n s k a h e m m e n k u n n a v ä c k a m e r a h å g f ö r e t t s t u d i u m , s o m h i t t i l l s blifvit a l l t f ö r m y c k e t f ö r -b i s e d t . V i v i l l e d e r i g e n o m , t i l l s a m m a n s m e d v å r a l ä s a r e , s ö k a ä n n u e n v ä g a t t l ä r a k ä n n a o c h n ä r m a o s s S k a p a r e n g e n o m s k a p e l s e n ; t y h v a r f i n n a v i H a n s n å d o c h k ä r l e k s f u l l a h ä g n t y d l i g a r e u p p e n b a r a d ä n i d e n s t o r a v e r l d s h u s h å l l n i n g e n , d e r i n g e n t i n g f ö r -f a r e s e l l e r g i -f v e s till s p i l l o , d e r i c k e e n a t o m g å r -f ö r l o r a d o c h d e r i n g e n d ö d f i n n e s , s o m i c k e b ä r i n o m s i g f r ö e t till e t t n y t t lif.
H v a r s e v i H a n s a l l m a k t o c h H a n s o u t g r u n d l i g a v i s h e t k l a r a r e å d a g a l a g d ä n i d e n o s s o m g i f v a n d e n a t u r e n , d e n n a u n d e r v e r l d , h v a r s l i f s p r i n c i p , u t g å n g e n f r å n S k a p a r e n s » V a r d e 1» o r d n a t s i g till e n o u p p l ö s l i g , s a m m a n h ä n g a n d e k e d j a a f e v i g a l a g a r , s o m a f i n g e n t i n g l å t a s i g r u b b a s , d e r a l d r i g n å g o n l ä n k f a t t a s o c h o m h v a r s b ö r j a n e l l e r s l u t v i i n g e n t i n g a n n a t v e t a ä n a t t d e t y c k a s f ö r s v i n n a i d e t o ä n d l i g a m e d d e t e v i g a A o c h O .
V i ö n s k a d e k u n n a v i s a h u r u B i b e l n s o r d o m l i l j o r n a p å m a r k e n o c h f o g l a rn e u n d e r h i m l e n k u n n a t i l l ä m p a s p å a l l a f ö r e t e e l s e r i n o m s k a p e l s e n , d e r h v a r j e lif, h v a r j e k r a f t , s i g sjelf o m e d v e t e t , a r b e t a r f ö r G u d s s t o r a ä n d a m å l , m e d a n H a n s e v i g a F ö r s y n s ö r j o r f ö r d e r a s v i d m a k t h å l l a n d e o c h b e v a r a n d e , s å s o m e n f a d e r s ö r j e r f ö r s i n a b a r n . V i v i l l e , g e n o m a t t k a s t a e n , o m o c k f l y g t i g b l i c k i n i i n s e k t e r n a s , v ä x t e r n a s o c h d j u r e n s lif s ö k a f å e t t d j u p a r e o c h m e r a o m f a t t a n d e b e g r e p p o m b e t y d el s e n a f d e s i s t a o r d e n i d e t a n t y d d a b i b e l s t ä l l e t — » o c h ä r e n J i c k e m y c k e t m e r ä n d e ? » — o r d , h v i l k a i n n e b ä r a , i c k e a l l e n a s t e n s t o r n å d u t a n ä f v e n e t t h ö g t a n s v a r . V i ö n s k a d e k u n n a g ö r a o s s e n , o m ä f v e n s v a g f ö r e s t ä l l n i n g o m n a t u r e n s i n r e s k ö n h e t o c h d e n s u b l i m a o r d n i n g e n a f d e s s l a g a r , p å d e t a t t vi i c k e i n e r a m å t t e g å s o m f r e m l i n g a r b l a n d d e n u n d e r b a r a v e r l d , i h v i l k e n v i l e f v a , u t a n m e d f u l l t m e d v e t a n d e k u n n a i n s t ä m m a i p s a l m i s te n s o r d :
O! dä så mycket skönt i hvarje åder Af skapelsen och lifvet sig förråder,
Hur skön då måste sjelfva källan v ara, Den evigt klara h
hvilka ord vi borde tillämpa, icke endast på den yttre skönhet, som ter sig för ögat, utan äfven på den inre, som blott tanken kan fatta.
Vi upprepa likväl ännu en gång, att vi blott kunna meddela några spridda taflor ur naturens stora bilderbok och at t vi mera afse väckandet af håg och lust för sysselsättning med dylika äm
nen, än vi våga åtaga oss att gifva någon vidsträcktare kunskap derom. Dock ville vi gerna till dessa korta naturhistoriska upp
satser bifoga några hänvisningar till goda och lättfattliga böcker i dessa ämnen och skola dervid, äfvensom vid redigerandet af alla sådana artiklar, söka inhemta råd och upplysningar af ansedde ve
tenskaps män.
Till föremål för vår första uppsats i denna väg hafva vi valt några af sjöfoglarne — Albatrossen, Stormfogeln ocb Hafsmåsen, jemte en kort beskrifning öfver fogeljagten på Hebriderna.
Albatrossen är hafvets egentliga konung; bilden af en hjelte, som äfven under ett vidrigt ödes stormar vet att bibehålla ett kraftigt sinnes jemnvigt. En engelsk resande säger om honom: »Al
batrossen är det mest poetiska föremål man träffar ute på hafvet.
Jag vet knappast i hela naturen någonting så ädelt, så fritt och etlieriskt — någonting, om jag så får säga — besjäladt; — intet ska padt tyckes mig så framkalla känslan af oändligheten och det gränslösa som denna sällsamma fogel.»
Stolt och ädel simmar Albatrossen på sitt element, trotsande hvarj« vågornas uppror, hvarje stormens brusande. Utan att ens med vingspetsarne vidröra vattnet höjer han sig med den stigande vågen och sänker sig åter lugnt i nästa afgrund, för att ånyo upp
stiga. Det är underbart att se huru han föraktar de lössläppta element ernas raseri och öfver de skummand e sjöarne flyger rätt emot den fruktansvärdaste storm.
»Han tyckes så obesvärad som vore han hemma hos sig,»
säga matroserna, och i sanning ä r icke detta uttryck fullkomligt betecknande, ty knappast förnimmer man hvar fem te eller hvar tionde minut något enda vingslag, som tyder på att den ståtliga fogeln ä r på färd, eljest sväfvar han nästan ständigt i luft en. Blott då man kommer honom nära mä rker ett skarpt öga den lindrigt dallrande rörelsen af bakre vingranden och örat förnimmer ett svagt susande af fjädrarnes gnidning emot hvarandra. Troligen får man i denna vingarnes vibration, som eri nrar om fiskens snarlika
rö-reiser på stjerten, söka orsaken till det så länge uthållande sväf-vandet i luften.
Albatrossen ä r större än svanen och uppnår en storlek mellan vingspetsarne af tio till femton, enligt somligas uppgifter, ända till tjugo fot. Han är till färgen snöhvit, med vingarne, hos en art svarta, hos andra tecknade i de vackraste nyancer i brunt och svart.
Hela veckor ses han stundom åtfölja skeppen. Ehuru han i likhet med Fiskmåsen och Tärnan icke kan dyka, simmar han dock med mycken lätthet, och trots det ofantliga afståndet mellan ving
spetsarne förstår han rätt väl att åter höja sig i luften. Från det trånga skeppsdäcket kan Albatrossen dock ej på nytt uppflyga o ch det är en röra nde syn att se den väldiga foglen här så vanmäktig.
Uttrycket i lians ögon, då han hjelplös s er sig omkring på däcket, erinra r om en stolt och ädel qvinnas blick då hon förolämpas;
aldrig finner man hos någo n, icke mensklig varelse, ett uttryck så ädelt, så bönfallande och dock så okufligt. Af denna hans oförmå
ga att åter höja sig från fartyget liar man dragit den förhastade slutsatsen att dessa foglar, som hela veckor och längre följa sjöfa
rare n, tillbringa denna tid sväfvande i luften. Och likväl kan in
gen uppmärksam betraktare af Albatrossen undgå att märka det han ganska ofta sänker sig mot vattenbrynet. Han lefver af ani-maliska ämnen, som kringflyta på hafsytan, och ehuru han mån
gen gång griper sitt rof i flygten ses han dock lika ofta draga in vingarne och simma omkring såsom fiskmåsen. Vill han då höja sig på nytt, ser man honom springa ett litet stycke framåt och slå med vingarne i vattne t, till dess han liksom satt sig i fart och funnit en våg af tillräcklig höjd, från h vars öfre kam han, likasom från en klippkant, tager ett ansprång och derefter på nytt begyn
ner sin majestätiska flygt öfver en vidt omfattande sträcka af oce
anen. Då tröttheten slutligen öfverväldigar honom, hvilar han och sofver på den svallande hafsytan, ombrusad af stormarnes gny.
Linné kallar honom Diomedea exulans, ett namn som hänty-der på Diomedi olyckliga öde, hvilken, efter att vid Tröjas beläg
ring hafva sårat Venus, blef förvist från sitt fädernesland och irra
de fredlös omkring på de oroliga hafven, till dess slutligen både han och hans följeslagare blefvo förvandlade till foglar, hvilka fort-foro att lefva i stor marnes sköte. »De äro icke svanor,» säger Ovidius, »men de likna dem till formen och fjädrarnes hvithet.->
Albatrossen påträffas sällan norrut och har sitt egentliga h em på Sydhafven nedom 20° sydlig latitud. Alla sjöfar ande veta ock
så, att de närma sig Afrikas sydligaste udde, då Albatrossen visar sig i större flockar. Dessa foglar ä ro oceanens gamar, deras kiökta
s k a r p k a n t a d e n ä bb a r l ä m p a s i g b ä t t r e f ö r e t t liflöst b y te s s ö n d e r slitande ä n f ö r u p p f å n g an d e t af d e n s n a b b t s i m m a n d e fisken. P ä otroligt a f s t å nd v ä dr a d e d e n d ö d a hvalfiske n o c h s a m l a s i g i t a l rika s k a r o r k r i n g d e t j ä t te s t o r a l i k e t . U t o m d e n n a m er a tillfälliga l ä c k e r s p i s v e t a v i , a t t d e ä f v e n s l u ka C r u s t a c é e r o c h P t er o p o d e r ( e t t slags b l ö t d j u r ) , s a m t i s y n n e r h e t Bläckfiske n o c h d e r m e d b e s l ä k t a de a r t e r , s o m g a n s k a y m n i g t f ö r e k o m m a u t e p å ö p p n a h a f v et .
A l b at r o s s e n t y c k e s h a f v a v a l t A u c k l a n ds o c h C a m p b e l l s - ö a r n e till s i n a älsklingstillhåll u n d e r liggningstiden. M e d a n S i r J a m e s R o s s d e r u p p e h ö l l sig i N o v e m b e r m å n a d , v o ro d e s ä ifriga a t t ligga p å s i n a ä g g a t t d e , h e l l r e ä n a t t frivilligt öfvergifva d e m , utan m o t st å n d l ä t o f å n g a s i g . D e r a s n ä s t e b e s t å r af e n t e m l i g e n s t o r s a n d h ö g , i n u t i k r i n g b ä d d a d m e d t o r r a löf o c h g r ä s . U n d e r liggningstiden u p p s ti g a fogelns s n ö hv i t a h a l s o c h h u f v u d ö f v e r g r ä s e t s s p et s a r o c h f ö r r å d a h o n o m p å l å n g t håll. V i l l m a n j a g a b o rt A l b a t ro s s e n f r å n ä g g e n , f ö r s v a r a r h a n s i g t a p p e r t o c h s l å r m e d n ä bb e n , l i k a so m t r o t s a n de h v a r j e anfall. H a n s s t ö r s t a f i e n d e ä r d e n vilda o c h r o f l y s t n a H a f s må s e u , s o m s t ä nd i g t l i g g e r p å l u r o c h s å s n ar t fogeln lemri.ar n ä s t e t s k j u t e r n e d d e r p å f ö r a t t p l u n
d r a d e t .
S n a b b t f l y g e r A l b at r o s s e n ö f v e r o c e an e n s b r u s a nd e d ju p , m e n ä n n u s n a b b a r e g e no m i l a r t a n k e n f j e r ra n r y m d e r o c h f ö r o s s p l ö t s ligt b o rt f r å n S y d h a f v e t s ö d e ö a r till e n a n n a n h e m i s f e r , d e r v i ville f r a m s t äl l a f ö r v å ra l ä s a re n å g r a bilder u r d e t a l r i k a n o r d i s k a f o g e l r e p u b l i k e r na . V i välja dertill h u f v u d s a k l i g a s t t v e n n e t y p e r , StormfogKirnc och Hafsmäs ar ne.
D å h v a l f i s k f å n g a r e n begifve r s i g af förbi S h e t l a n d s ö a r n e n o r r u t , åtföljes h a n a l l t j e m t af d e n h v i t g r å l s - s t o r m f o g el n , s o m , s t ä n d i g t v a k s a m , p i l s na b b t n e d s k j u t e r p å a l l t , s o m k a s t a s ö f v e r b o r d . D e n p å f a s t a l a n d a t o v i g a fogeln flyger i s ta r k a s t e s t o r m r ä t t e m o t v i n d e n . O f t a s e r m a n S t o r m f o g l a r ne i t u s e n t a l s a m l a s k r i n g e n d ö d h v a lf i s k , o c h , l i k a so m p å d e P e r u v i a n s k a h ö g s l ä t t e rn a , C o n d o -r e n o c h G a m e n f -r å n o e -r h ö -r d a a f s t ån d h o p a s i g k -r i ng d e n d öd e m u l å s n a n , s å l o c k a r ä f v e n d e n n a j ä t t e m å l t i d S t o r m f o g l a r n e f r å n alla v ä d e r s t r e ck . K a s t a r m a n e n s t e n bland f o g e l s k o c k e n s å u p p flyga g e n a s t d e n ä r m a s t s i m m an d e o c h s k rä m s e l n m e d d e l a r s i g å t d e a n d r a , till d e s s s l u t l i g en h e l a flocken flaxar u p p m e d e t t h es t s k r i , s o m i f ö r e n i n g m e d v a t t n e ts p l a s k a n d e b i l d a r d e n m e s t e g e n
d o m li g a c o n c e r t . D e n d u m d r i s ti g a fogelns s n å l h e t , d å h a n e j l å t e r - J b o r t j a g a s i g , o i n i n a n ä n m e d b å t s h a k e n d ö d a r a l d r i g s å i n å n g a , ' J . v ; s k ä n k e r d e r å a m a t r o s e r n a e t t u n d er h å l l a n d e s k å d e s p e l . H u r u a f
-Tidskrift för Hemmet.
undsamt s e r han ej en af kam raterna bortföra ett läckert s t y c k e, h u r u fräckt och förväget kastar han sig icke öfver h o n om , f ö r att frânrycka honom godbiten ocli huru brådska nde s lukar h an icke sin e g en , för a t t icke på samma sät t blifva st örd! Då han länge saknat ett dylikt kalas pä en död hvalfisk, ses Stormfogeln äfven följa den lefvande, likasom redan spekulerande på dennes framtida olycksöde, och visar då genom sitt egendomliga fram- och återflygande den erfar ne jägaren livar han skall söka sitt byte.
Stormfoglarnes näringssätt öfvereiisstämmer föga med deras yttre skönhet. De äro oceanens korpar och lefva af alla de förskämda animaliska ämne n, som kringflyta på vatteny tan. Hvar helst en för
ruttnad hvalfisk, följande h alsström men, öfverdrager vattenytan vidt omkring med ett stråk af stinkan de t r a n , ser man dem ifrigt syssla bland de orenade vågorna. Alla af Stormfoglarnes slägte — eller Petrels såsom de äfven kallas — hålla sig på afstånd från fast
landet och flyga med lätthet mo t vinden. Men ä r en orkan i an
tågande, taga de sin tillflykt till skeppen ocli slå ned på dess ma
ster , hvarför sjöm ännen, anseende dem såsom ett slags oväde rspå
män , gifvit dem namn af Stormfoglar. De dyka icke och simma sällan, men springa på vattnet med höjda vingar; deras andra be
nämning Petrels, e t t diminutivum af P et r u s , häntyder på denna
Y a n a , som gjort a t t man liknat dem vid sjöfararnes skyddshelgon,
S t. P et r u s , gående på vattnet. Alla Petrels hafva den märk värdi ga egenskapen a t t , då de blifva s k rä m d a , utspruta en illaluktande olja u r sina näsborrar, hvilka, sammanvu xna till e t t enda rör ligga ofvanpå och ett stycke längs med näbben.
St. Kilda, den yttersta af de Hebridiska ö a r n e ,ä r tillhållet för en otalig mängd sjöfoglar, synnerligast för Stormfogeln under ligg-ningstiden, och vi vilja bedja våra läsa re följa oss d i t , för a tt göra närmare bekantskap med dessa foglais vanor och det sät t hvarpå öboe rna fånga dem.
Redan då man nalkas den lilla ön mötes man af det mest storartade klippsceneri. Den håller blott en mil i omk rets o c h , uppstigaode nästan öfver allt lodrätt u r hafvets skö te, bildar den vid sin östliga ända, som höjer sig 1,380 fot öfver vattenspegeln, den högsta bergvägg på de brittiska öarne. F r å n randen af denna afgrund har man en utsigt, hvilken öfvergår all föreställning nian på förhand kunnat göra sig om det imponera nde af en dylik natu r.
Långt und er sig i djupe t ser man brännin garne klättra uppåt den svar ta klippmassan oeh öfverdrag a dess fot med breda lager al snöhvitt s k u m . P å många ställen försvinna klippspetsarne under myriade r af liggande sjöfoglar, luften ä r uppfylld af deras skriande
s k a r or och vattnet s y n e s öfver allt hvimla af d e s t ö r r e a r t e r n a , medan d e s m ä r re försvinna för a f s t å n d e t . H v a r je h ö g r e liggande wtsprång i bergen ä r fullsatt m e d Alkor och Gris/or och hvarje gräsbevuxen afsats hafva S t o r m f o g l a r n e tagit i besittning, m e d a n längst n e r e vid vattnet på d e v ä t a , af vågsvallet djupt u r h o l k a d e klippstycken a, g r u p p e r af d e korplika S k a r / vu r na , orörliga och u p p r ä t t s t å en d e , förefalla liksom o n d a a n d a r bevakande ingången till trollens underjordiska tillhåll.
L å t e r m a n e t t väldigt stenb lock från höjden rulla ned i hafvet uppstår e t t sällsamt t u m u l t . K a n s k e träffar d e t fallande klippstyc
ket f ö r s t e n olycklig, i n ä s t e t rufvande S t o r m f o g e l , rullar d e r p â m e d sats p å s a t s och v ä c k a n d e tusenfaldigt e k o allt längre o c h l ä n g r e ned i a f g r u n d e n , ä n upprifvande djupa s p å r på d e g r ä s b e v u x n a af-s a t af-s e r n a , ä n af-splittrande af-sig m o t e n framaf-springande klippaf-spetaf-s och s k i n g r a n d e d e f ö r s k r äm d a fogelskarorna i alla riktningar. Dessa otaliga uppflygande flockar b e t e c k n a d e n ödeläggande k o s a s t e n blocket t a g i t , till d e s s d e t sl utligen, dragande m e d sig t a l r i k a offer, f ö r s v i n n er bland d e fräsande bränningarne.
Till o e r h ö r d t antal s a m l a r sig Stormfogeln u n d e r sin liggnings-tid p å S t . Kilda o c h u t g ö r f ö r infödingarne ö n s allra vigtigaste p r o d u k t . Man träffar h o n o m på d e högsta klippväggarne och blott på s å d a n a , s o m ä r o försedda m e d s m å , g r ä s b e vu x n a u t s p r å ng . S å s n a r t m a n griper h o n o m u t s pr u t a r han e n klar bernstens färgad olja, hvilken af ö b o e r n a b e r öm m e s s å s o m e t t universal-rnedel m o t alla y t t r e å k o m m o r , synnerligast m o t k r o n i s k r h e u m a t i s m , s a mt d e r j e m te tjenar d e m till lampolja f ö r v i n t r a r n a . Den bästa e r h å l l e s af d<e gaml a foglarne, d å j ä g a r e n , s o m nattetiden s m y g e r sig ö f v e r d e m på k l i p p o r na , i d e t s a m m a h a n g r i p e r d e m , h å r d t t i l l t r y c ke r d e r a s n ä b b a r , och b e t ä c k e r d e r a s hufvuden m e d d e t t o r k a d e m a g s k i n n e t af e n h a f s u l a , d e r i han uppfångar och f ö r v a r a r d e n u t s p ru -t a d e oljan.
D e t ä r i s y n n e r h e t u n d er S t o r m f o g e l n s förföljande, s o m fogel-f ä n g a r n e p å S t . Kilda s å ofogel-fta s ä t t a sitt lifogel-f p å spel. T v å af d e m begiffva s i g , försedda m e d långa t å g , till y t t e r s t a r a n d e n af a f g r u n
d e n . D e r p å lindar den e n a d e t s t a r k a s t e af d e medförda tågen u n d e r sina a r i n a r , r u n dt o m k r i n g k r o pp e n , och tagande ä n d a n af d e t a n d r a tåget i h a n d e n nedhissas h a n från klippan. K a m r a t e n s t å r p å något afstånd f r å n b e r g s k a n t e n , i d e t h a n m e d b å d a h ä n d e r håller hisslinan, s o m h a n ä f v e n bundit o m lifvet på s i g , och blott, l å n g s a m t släpper efter, medan han l å t e r signaltåget glida f r a m m e l l an sina fötter. S å s n a r t fogelfängaren h u n n i t e n afsats i klipp
v ä g g e n d e r Stormfoglar slagit n e d , b e r e d e r h a n s i g a t t börja s i n
s k ör d , plundrar nästet pâ ägg och ungar och och slår ihjäl d e gam la foglarne med en kort påk eller fångar dem med en vid e t t lång t smalt spö fästad snara. Derpå hinder han foglarne tillsammans i en knippa och uppsöke r en ny koloni, till dess han slutligen, rikt belastad, låter hissa sig upp igen.
Dessa klippinnevånares vighet och skicklighet vid sådan slags fogelfångst ä r förund ransvärd. Afven det minsta utsprång i berg
Dessa klippinnevånares vighet och skicklighet vid sådan slags fogelfångst ä r förund ransvärd. Afven det minsta utsprång i berg