Nedan följer tolkning och analys av resultatet vi fått fram och sammanfattningen vi har gjort i denna undersökning. Resultatet och sammanfattningarna kommer att analyseras med hjälp av de teoretiska perspektiv och begrepp vi redogjort för i teoriavsnittet. Människorna vi har intervjuat befinner sig i en brytpunkt (Sjöstrand i Franke - Wikberg & Lundgren 1980, s.26). Brytpunkten är påtvingad såtillvida att människorna avtjänar straff inlåsta på anstalt. De människor, som i denna undersökning benämns klienter, befinner sig i en påtvingad brytpunkt därför att de i viss mån inte själva har valt att sitta inlåsta. De har inte själva valt att hamna i en brytpunkt.
Vi anser att klienterna befinner sig i en brytpunkt och att denna kan tillvaratas som en möjlighet. Denna möjlighet kan vara att förbättra livssituationen efter strafftiden genom att delta i studier eller behandlingsprogram. För att kunna se detta och utnyttja brytpunktens möjligheter finns det enligt Krumboltz, Levin och Mitchell (1999, s. 118) fem färdigheter som det kan vara bra att ha. Dessa färdigheter är nyfikenhet, uthållighet, flexibilitet, optimism och risktagande. För att klienterna ska kunna komma så långt som möjligt i sin rehabilitering till ett liv utan kriminalitet vore de alltså hjälpta av att besitta dessa fem färdigheter.
En viss form av uthållighet menar vi de flesta kan tvingas ta fram när man avtjänar sitt straff i fängelse, det gäller ju på det stora hela att hålla ut den tiden man befinner sig där. Risktagande är också en färdighet som vi antar att många klienter besitter. De har ju en gång begått ett brott och vi menar att de när de begick det brottet förmodligen visste att det kunde innebära att de skulle kunna bli straffade på grund av att det de gjorde var olagligt. Där är risktagandet en tydlig faktor i avvägningen mellan att välja att låta bli att utföra brottet eller att välja att fortsätta. Risktagandet kan användas till att satsa tid och energi på studier som klienterna inte med säkerhet vet utgången av. Färdigheterna flexibilitet, nyfikenhet och optimism menar vi det kan vara svårare att hitta hos klienterna. Fängelsevistelse i sin egen form är ju något väldigt oflexibelt; som klient är det just flexibiliteten man förlorar när man befinner sig på anstalt. Nyfikenhet bör man eventuellt kunna utveckla om man vänjer sig vid de dagliga rutinerna inne på anstalten.
Om ens värld därinne blir till ett enkelt mönster kanske nyfikenheten om och kring andra människor och världen utanför anstalten ökar. Optimism menar vi kan vara en färdighet som man är väldigt sparsam med som klient inne på en anstalt, om den nu inte sammankopplas tätt med uthålligheten. Här får vi ju inte glömma den faktiska optimism vi mötte när vi intervjuade klienterna. De uttryckte ju en optimism efter att de talat med studie- och yrkesvägledaren, en optimism väckt ur en nybliven tro på framtiden och dess möjligheter.
Det tycks alltså kunna variera från klient till klient utifall man har det som krävs för att ta kunna tillvara det som eventuellt skulle kunna ses som möjligheter inne på anstalterna. Att studie- och yrkesvägledaren stödjer klienten i ett arbete med att locka fram dessa färdigheter, och sedan stödjer klienten att använda sig av dessa färdigheter i rätt riktning, skulle alltså kunna vara ett sätt att få klienterna mer benägna att se och ta tillvara sig möjligheterna till utveckling och utbildning (Krumboltz, Levin & Mitchell 1999, s. 118)
Vi har kommit fram till att det är en slump att klienterna får tillgång till studie- och yrkesvägledning. I teorin om ” Planned happenstance” (Krumboltz, Levin & Mitchell 1999, s. 115) hävdas att alla människors livsöden påverkas av slumpen såtillvida att vi inte kan styra över allt som sker. Det är hur vi hanterar det som sker slumpmässigt som avgör vad vi fyller våra liv med. Som vi uppfattar det ser det olika ut från anstalt till anstalt när det gäller information till klienter angående studie- och yrkesvägledning.
Övervägande delen av klienterna har fått information om studie- och yrkesvägledningen via lärare. Slumpen har avgjort om läraren har informerat om studie- och yrkesvägledningen. Vi menar att eftersom det inte finns några rutiner för hur eller om informationen skall ges så beror det på vilka lärare som arbetar på din anstalt och vem av dem du träffar. Det kan vara många saker som spelar in som gör att just den läraren inte informerar. Så vitt skilda saker som lärarens egen inställning till studie- och yrkesvägledning, att det är läraren som avgör om klienten har behovet av studie- och yrkesvägledning eller inte, att läraren inte vet om att det finns studie- och yrkesvägledning, som en dålig dag eller att läraren saknar engagemang kan alltså avgöra. Har klienten fått informationen är det hans sätt att hantera den som avgör hur han väljer att använda den.
Det finns för närvarande två studie- och yrkesvägledare som skall tillhandahålla vägledning till klienterna inom Kriminalvården. Vi anser att om samtliga klienter fick information om tillgången till studie- och yrkesvägledning så skulle inte dessa två räcka till.
Bokningen av samtal som idag görs av personal på anstalten menar vi skulle kunna göras av klienterna själva. Rent tekniskt borde det inte vara några problem att organisera bokningslistor utan att namn och personnummer syns. Vi menar att om klienterna själva fick boka samtalen kunde detta vara ett bidrag i arbetet med att få klienten bättre rustad att möta samhället i frihet, genom att ansvar och att fatta beslut är en del av vardagen. Klienterna får vid vägledningstillfället tillgång till telefon genom att personal kommer med den. Det menar vi kan upplevas både som något positivt eller negativt. Ser man samtalet som en möjlighet är detta positivt, men om man för tillfället inte mår bra eller av annan anledning inte orkar prata kan det upplevas negativt eftersom man kan känna sig tvingad att tacka ja till det tillfälle som erbjuds. Det faktum att klienterna har kunnat vara ensamma under vägledningssamtalet och kunnat samtala i lugn och ro tycker vi är en förutsättning för att vägledningen skall fungera tillfredsställande.
Klienterna har inte upplevt någon tidspress under samtalet och de har även kunnat samtala om det de har önskat samtala om. Detta tyder på att klienterna har blivit bemötta på ett respektfullt sätt, kanske på grund av att studie- och yrkesvägledaren besitter goda kunskaper och färdigheter. Enligt Hägg & Kuoppa (2007) ska vägledaren bland mycket annat lyssna, respektera och utmana i samtalet så att klienten blir bekräftad och lyssnad på. Vi menar att det är tack vare studie- och yrkesvägledarens kunskaper och färdigheter som klienterna inte har upplevt tidspress, och klienterna har då kunnat tala om det som de önskat. Klienterna har en positiv upplevelse av samtalet, denna positiva upplevelse menar vi beror på att en process har startats hos dem som gör att de känner framtidshopp. ”...Hopp..och information..jag var mycket mera hoppfull efteråt..” (Klient 2)
Klienterna önskar fortsatt kontakt med studie- och yrkesvägledaren och vi tycker att detta tyder på att de vill fortsätta den process som påbörjats. Det kan vara så att klienterna inte är medvetna om att det är en process som påbörjats. Vi tolkar det som att klienterna har rört sig mellan fas 1 och fas 2 (Hägg & Kuoppa 2007, s.43) och därmed har fått nya tankar, funderingar och infallsvinklar. Vi menar att detta gör att de har behov av fortsatta samtal, för att på så vis kunna bringa ordning på sina tankar. Om klienterna vid fortsatta samtal kommer vidare in i fas 3 (ibid.) och gör en handlingsplan och får stöd att genomföra den har de goda förutsättningar till att tillvarata den påtvingade brytpunktens möjligheter.
Vi har reagerat på att lärare har en ganska stor roll i studie- och yrkesvägledningsprocessen. Det är med lärarna klienterna har sitt första studievägledande samtal, och det är också ofta med läraren som den individuella studieplanen skrivs. Den individuella studieplanen skall enligt riktlinjerna för Kriminalvårdens klientutbildning innehålla mål, syfte och strategi för studierna. Jämför man detta innehåll med innehållet i Hägg & Kuoppas trestegsmodell (ibid.) ser vi att likheterna är markanta. Vi ifrågasätter därför om lärarna har tillräckliga kunskaper och färdigheter att kunna vägleda klienterna in i studier efter klienternas egna förutsättningar och behov. Klienterna uppger att om de har behov av att samtala med någon om framtid och studier finns tid och möjlighet att göra detta tillsammans med lärare. Det positiva med detta är att lärarna finns tillgängliga och befinner sig där klienterna befinner sig. Att kunna sätta sig ner och diskutera frågor som dyker upp utan att behöva vänta en vecka på att ventilera den är en tillgång. För att återkomma till teorin om ”Planned happenstance” (Krumboltz, Levin & Mitchell 1999, s. 115) menar vi att det även här spelar slumpen in. Situationen påverkas av på vilket sätt läraren väljer att bemöta dessa frågor samt på lärarens kunskaper och färdigheter att kunna bemöta dessa frågor.
Klienterna har haft behov av att samtala om studierelaterade frågor med studie- och yrkesvägledaren. Vi menar att detta kan bero på att de befinner sig i en brytpunkt, som gör att de tvingas bryta ett mönster. Inne på anstalten ska klienterna arbeta, delta i behandlingsprogram och/eller studera. Klienterna kan ta tillfället i akt att studera och på så vis försöka förändra sin livssituation. Börjar klienten fundera på studier är det klart att de behöver någon form av studie- och yrkesvägledning vilket kan innefatta både information och vägledning.
Eftersom klienterna själva inte kan skaffa sig information om olika utbildningsvägar blir detta en del av studie- och yrkesvägledarens arbetsuppgift. Internet som idag är en stor informationsbank finns inte tillgängligt för klienterna. Detta skiljer sig från hur studie- och yrkesvägledningen kan se ut utanför Kriminalvården där det är vanligt att den sökande själv får söka information som det sedan samtalas kring.
Som vi ser det har samtalen lett till att klienterna har fått vidgade perspektiv.
Hon öppna mina ögon för andra grejer än jag tänkt innan..Vad jag tycker om, om vad jag gör..och fritidsintressen och så…Så detta och detta och detta kan du tänkas göra japp då skickar hon info om det och så pratar vi om det (Klient nr 3).
Efter samtalen uppger klienterna att de upplevt känslor såsom lättnad, pepp, öppenhet och glädje. Vi tolkar att dessa positiva erfarenheter kommer ifrån att klienterna har fått vidgade perspektiv, kanske omedvetet. De har fått insikter som de inte hade innan och därmed menar vi, har en ny brytpunkt ägt rum.
Slutligen, vi har inte kunnat undgå att reflektera över den känsla vi fått av att stigmatisering drabbar klienterna i och med deras fängelsevistelse. Goffman (2009, s. 14) talar om diskrimineringen som drabbar människor vilka avviker från den sociala normen. Detta leder till att stigmatiserade människor har svårigheter att ta del av samhällsliv och social gemenskap på samma villkor som de normala. Med de normala menar vi och Goffman (2009, s. 14) i detta fall är de människor som inte avviker från de förväntningar som individer och samhälle har. Människor har behov av att känna tillhörighet och social gemenskap, därför skapar vi regler och normer som vi vill att människor i vår grupp skall infria. Har man en fängelsevistelse i sin ryggsäck kan fängelsevistelsen bli den stämpel som avgör om individen får tillträde till en grupp eller inte.
Vi tolkar klienternas uttryck som att de på något sätt under samtalet med studie- och yrkesvägledaren blir avstigmatiserade, de har för en stund fått kliva ur den stigmatiserade rollen.
Mycket betydelse..som exempel..alltså hon förstår mig, vad jag tycker..hon är glad..hon..vissa tycker att dom som sitter i fängelse är noll, men inte hon hon ger mig hopp.. (Klient 2 Fråga 15).
Jo..positivt på det sättet att han var dömande..Han frågade ju vad jag hade gjort tidigare och mina framtidsdrömmar och vad min dom var men det behövde jag inte svara på..och om du inte vill det och det så har du en massa andra möjligheter
(Klient 5 Fråga 18).
Studie- och yrkesvägledningen inom Kriminalvården anser vi är betydelsefull. Viktig är den därför att klienternas erfarenheter talar sitt tydliga språk. Med hjälp av studie- och yrkesvägledningen har klienterna sett att det efter denna brytpunkt finns nya och outforskade vägar att utforska och välja.
7. Diskussion
I diskussionen som följer kommer vi att avhandla olika delar av vårt examensarbete. Vi börjar med en metoddiskussion för att sedan fortsätta att diskutera vårt resultat. Båda våra forskningsfrågor kommer att beaktas. Vi kommer sedan att ha ett avsnitt där vi diskuterar våra egna reflektioner för att sist avsluta med att ge idéer till vidare forskning.
7.1 Metod
Vi har intervjuat sex klienter och är medvetna om att vi utifrån detta resultat inte kan generalisera. Vi vill också påpeka att vi är medvetna om att resultatet skulle kunna sett annorlunda ut om vi intervjuat fler klienter på flera anstalter. Det dessa sex intervjuer har gett oss är en liten inblick i hur studie- och yrkesvägledning kan upplevas och uppfattas av klienter inom Kriminalvården.
När vi började söka efter människor att intervjua ringde vi till olika anstalter och kom då i kontakt med lärare på lärcentrum. Beroende på hur välvilligt inställda de var till att ta emot studenter som ville undersöka studie- och yrkesvägledning inom Kriminalvården avgjordes om vi fick möjlighet att komma in och besöka anstalterna. Eftersom studie- och yrkesvägledarna inte finns ute på anstalterna så blev det lärarna som blev den yrkeskategori vi fick knyta an till. Detta visade sig vara en bra kontakt att knyta an till eftersom de har en viktig roll i studie- och yrkesvägledningen.
Vi genomförde tre intervjuer vid två tillfällen på två olika anstalter. Dessa intervjuer spelades aldrig in. Det var för oss otänkbart att spela in med tanke på klienternas situation. Risken att röja deras identitet och risken för att detta material skulle kunna komma i orätta händer, gjorde att vi såg det som otänkbart. Eftersom vi inte spelade in intervjuerna var det en av oss som antecknade och den andre ställde frågorna. Vi har fokuserat mycket på den negativa aspekten av detta att intervjuerna därmed inte finns inspelade. Denna undersöknings tillförlitlighet kan ju ha påverkats av detta. Men, det ledde också till att klienterna fick god tid på sig att svara, tänka efter och reflektera. Detta ser vi nu och menar att det är en positiv aspekt att begrunda.
Under intervjutillfällena fanns personal med, detta förklarades bero på säkerhetsföreskrifterna. På första anstalten satt en kriminalvårdare med och på den andra anstalten satt en lärare med. Vi kan inte med säkerhet säga hur eller om detta har påverkat klienterna och deras svar. Däremot kan vi reflektera kring det faktum att klienterna var övervakade och att det kan ha lett till att klienterna påverkats av detta. Våra erfarenheter av besöken på de två anstalterna har genomgående varit positiva. Vi har blivit väl mottagna av både personal och klienter, och vi har känt att de har varit intresserade av att vara delaktiga i vårt arbete. Själva har vi också känt ett engagemang och intresse inför våra besök. Vi vet inte om vi kan ha påverkat klienterna att svara positivt eller om personalen och klienterna kan ha påverkat oss i samma riktning. Det finns en risk för att examensarbetet i sin helhet kan ha framställts i en positivare dager än vad det förtjänar; vi kan ha sett verkligheten genom alltför nyanserade glasögon.
7.2 Resultat
Studie- och yrkesvägledning inom Kriminalvården sker på distans via telefon. När vi fick reda på att vägledningen var utformad på detta viset blev vi förvånade. Vi kom att tro att klienternas åsikter om studie- och yrkesvägledningen skulle vara starkt påverkad av detta, i negativ riktning. Resultatet visar i stället på att studie- och yrkesvägledningen via telefon inte är något problem. Klienternas positiva uttryck av sina erfarenheter av studie- och yrkesvägledning gör att vi funderar på om det kan vara så att detta gör att vägledningen i sig är en sådan positiv upplevelse att det inte spelar någon roll om den sker via telefon eller vid fysiskt möte.
De positiva erfarenheter vi har fått ta del av är vi osäkra på om vi skulle ha fått ta del av om vi skulle ha intervjuat flera klienter över hela landet. Vi anar nämligen att det ser olika ut från anstalt till anstalt. En bidragande orsak till detta tror vi är att lärares entusiasm angående klienters framtid kan se väldigt olika ut. Och eftersom klienterna till viss mån är beroende av lärarnas förhållningssätt borde variationen av klienternas upplevelse se olika ut. Att det kan variera emellan anstalterna menar vi beror på att informationen som skall ta sig hela vägen från huvudkontoret till klienterna har vissa brister. Det finns ingen enhetlig information om att det finns tillgång till studie- och yrkesvägledningen och det finns inte heller någon enhetlig information om hur den fungerar.
Idag servar två studie- och yrkesvägledare hela Kriminalvården vilket vi många gånger har ställt oss frågande till, Hur kan dessa två räcka till? Vi drar slutsatsen att om samtliga klienter skulle få informationen om studie- och yrkesvägledningen så skulle de två nuvarande studie- och yrkesvägledarna i Norrköping inte räcka till. Vidare vill vi uppmärksamma att de klienter som vi har intervjuat som har haft kontakt med studie- och yrkesvägledare har blivit informerade om tillgången till dessa först när de har kommit till Lärcenter. En fråga som väcks hos oss är ”Är det så att de klienter som inte studerar på anstalten inte får information om tillgången till studie- och yrkesvägledning?”. En annan viktig fråga vi ställer oss är ”Kan studie- och yrkesvägledning inom Kriminalvården bidra till att klienten finner alternativa möjligheter och vidgade perspektiv?”.
Vi vill att information om studie- och yrkesvägledning skall ges till samtliga klienter inne på anstalterna så att de ges möjlighet att själva avgöra om de är i behov av vägledning, och vi tror att studie- och yrkesvägledningen kan vara ett sätt för en del klienter att bryta mönster och upptäcka nya sidor av sig själva och livet.
Våra upplevelser av studie- och yrkesvägledningen inom Kriminalvården gör att vi fylls av engagemang för vad den kan åstadkomma. Vi har sett vilket hopp den kan ge, ett hopp om framtidsutsikter som vi uppfattar kan underlätta tiden på anstalt. Klienterna vi har intervjuat har på olika sätt hittat vägar som möjliggjort en förändring. Dessa förändringar har lett till att de vill studera vidare, de har förbättrad självkänsla och känner framtidstro. Slutligen önskar vi att med detta examensarbete få belysa betydelsen av studie- och yrkesvägledningen inom Kriminalvården.
Vi anser att studie- och yrkesvägledningen inom Kriminalvården kan bidra till att fler klienter når Kriminalvårdens vision ”Bättre ut”.
7.3 Vidare forskning
Vi skulle vilja att man forskar mer om studie- och yrkesvägledning inom