Syftet med detta arbete var att undersöka närmare hur informanterna upplever och värderar betydelsen av aktiviteter för sitt sociala åldrande. De frågeställningarna som användes som utgångspunkt för att genomföra arbete var:
Vad är aktiviteter för hemtjänstbrukarna?
Hur ser hemtjänstbrukarna på sin egen situation med hänsyn till aktivering?
Hur upplever hemtjänstbrukarna sitt eget behov av aktivering, och hur tillfredställs dessa?
Hur påverkas brukarnas personliga situation deras förhållningssätt till aktiviteter?
Hur informanterna upplever det sociala åldrandet och vad aktiviteter betydde för dem visade sig vara högst individuellt och situationsbetingat. För informanterna i fokusgruppen innebar aktiviteter allt som innebär samvaro, att umgås med andra. Aktiviteterna, som för denna grupp handlade om gympa, café och bingo afton tillsammans, äta tillsammans med vänner etcetera gav dem upplevelser av att känna sig friska och må bra. Vidare såg gruppen på sin situation som väldigt positivt, trots fysiska åkommor, eftersom de fann en mening i tillvaron. De har möjlighet att göra de saker de tycker om och de saker som de får dem att må bra. Alla i denna grupp fortsatte sina sociala liv som i tidigare åldern. Som kontinuitetsteorin belyser (Samuelsson, 2000 s.256) kan detta vara ett sätt att hitta välbefinnande när man åldras, och att inte alls förändras genom att aktiveras mera eller sänka aktiveringsnivån, utan fortsätta som man var. Informanterna i gruppen hade tidigare varit engagerade och socialiserade både genom sina arbeten och privat därför upplever de ett fortsatt behov nu när de är äldre. De flesta har barn, en hel del vänner och är engagerade i annat också, vilket visar på att deras behov av det sociala inte förändrats med åren. Att de också beskriver att de känner en känsla av sammanhang är inte så märkvärdigt heller eftersom deras liv fungerar som de vill ska fungera. Deras tillvaro är begriplig, de vet vad de ska göra och hur det ska göras, de kan bestämma själva hur deras dag kommer att se ut. Vidare ger deras tillvaro en mening utifrån att de får bekräftelse och uppmärksamhet av andra och njuter av att göra saker med andra. För denna grupp är det inte svårt att få tillgodosedda sina behov eftersom de inte har några fysiska impediment för det, dessutom har de ett brett socialt nätverk och är entusiastiska och villiga att delta i sociala sammanhang. Denna grupp är tillfredställd med hemtjänstens tillbud eftersom deras förutsättningar tillåter det.
För informanten i intervju ett är det annorlunda. Hennes möjlighet till självbestämmande gällande sitt sociala liv är väldigt begränsat. Hon är fysiskt beroende, vilket utgör ett hinder för att hon själv ska tillgodose sig de behoven som hon uttrycker är viktiga för henne. Dessa behov är inte desamma som för fokusgruppen då hon inte har samma intresse av kollektivism utan snarare
uttrycker ett behov för enskilda aktiviteter som sträcker sig endast till fysisk träning för hennes kropp och framför allt benen. Hon har ledsagare men hon menar på att det inte riktigt fungerar vilket gör henne frustrerad och uppgiven. I relation till socialisering formulerar informanten att hon känner sig tillfreds med de hon träffar, och att hon trivs med att vara hemma och umgås med de få hon har tillgång till. Jag tolkar detta som att hon drar sig tillbaka och vill helst vara för sig själv, vilket hon faktiskt njuter av, enligt tillbakadragningsteorin (Tornstam 1992, s. 171-174) skulle hon känna sig otillfreds om hon skulle behöva göra något annat som krävde mer socialisering än det hon behöver. Ett problem i detta fall är att hon inte är tillfreds med den hjälpen hon får för att kunna komma ut och få sitt behov tillgodosett, hon kan inte gå själv och är extremt beroende av andra. Hela hennes livsupplevelse försämras eftersom det inte finns något hon kan göra för att förändra sin situation. I hennes fall är de socio- ekologiska faktorerna otroligt viktiga för känslan av en tillfredställande tillvaro. I detta fall kan hemtjänsten lägga in fler insatser för att hon ska kunna komma ut oftare, i övrigt uttrycker hon inte missnöje med sin tillvaro.
Den andra informanten visar ett annorlunda förhållningsätt kring aktiviteter och social samvaro. Han upplever sig tillfreds med det livet han har och frånvaron av sociala aktiviteter. Han har sin dotter som han kan umgås med och han känner sig frisk nog för att gå ut när han vill. Vidare uttrycker han ett behov av självbestämmande samt skräck inför att behöva kommenderas, vilket han menar blir fallet om han nu plötsligt skulle behöva hjälp av andra för att komma ut. Enligt honom har han alltid varit sådan och det vill han fortsätta med. Han skulle aldrig gå ner till samlingsplatsen och socialisera eftersom han aldrig har tyckt om sådant. Vidare beskriver han att om han känner sig ensam så går han in och tittar på tv. Detta förhållningssätt skiljer sig från det som rådde i fokusgruppen där tv:n inte utgjorde något vidare sällskap. För informanten i den andra intervjun är det bra som det är, som det alltid har varit. Jag tänker mig att denna informant befinner sig i den perioden av livet som Tornstam beskriver som ”ego transcendensen” (Samuelsson 2000, s.256) där hans fokus ligger i hans inre och inte i omgivningen och vad omgivningen erbjuder. I detta fall, precis som med fokusgruppen, lyckas hemtjänsten erbjuda den äldre den omsorgen han behöver utifrån hans förutsättningar och önskemål.
DISKUSSION
Har jag undersöt vad jag skulle undersöka, och vad säger resultatet mig? enligt min mening har jag fått mycket större förståelse för hur informanterna upplever sitt sociala åldrande. Resultatet i denna uppsats är inte avsedd för att användas som måttstock eller vara representativ. Denna uppsats var tänkt som ett sätt att lära mer om hur ett fenomen kan upplevas på olika sätt, i detta fall att åldras utifrån ett socialt perspektiv.
Denna uppsats kunde ha genomförts på annat sätt, med fler informanter och med en annan metod. Jag kunde inte påverka antalet hemtjänstbrukare som blev intresserade av att delta i studien, inte heller vilka bakgrunder och förutsättningar dessa hade. Syftet med studien var att undersöka en grupp individers upplevelser, och det var det jag gjorde. Jag fick fram en hel del kunskaper utifrån tre olika perspektiv. Fokusgruppen hade egentligen en någorlunda sammansatt upplevelse av det sociala åldrandet och aktiviteter, informant två hade en annan hållning och informant tre en annan. Det är så det ser ut ute i hemtjänsten, alla brukare har olika åsikter och det är viktigt att ta del av allas för att göra verksamheten funktionell och tillgänglig för alla. Det är det som är målet med lagarna och riktlinjerna som har satts upp för att reglera vården och omsorgen av äldre, att ge alla äldre möjlighet till välbefinnande i åldrandet. Det är därför varje individ ska räknas, och det är därför jag ville göra det här arbetet.
Enligt resultatet är det många faktorer som påverkar den äldres upplevelse av det sociala åldrandet. Som resultatet visade är det högst beroende på de egna förutsättningarna i form av fysisk hälsa, engagemang, och inte minst personlighet. De viktigaste faktorerna för att åldras gott är dock genom att finna en personlig och social anpassning, som den äldre känner sig nöjd med.
De informanterna som hade det bäst hade uppnått en känsla av tillfredställning med tillvaron som den är just nu, det verkar ha uppnått ett tillstånd av meningsfullhet, de är delaktiga i det egna och andras liv och känner inte att andra kan bestämma över dem. Upplevelsen av åldrandet påverkas av att behovet att få känna att den äldre gör sina personliga val som passar honom/henne och inte hänger på andras villkor. För några av informanterna var det också viktigt att ha ett kvalitativt socialnätverk som är ömsesidigt, nära och betydande. Jag konkluderar utifrån intervjuerna att det är viktigt att upprätthålla och behålla en ömsesidig givande- tagande relation till andra, att vara på samma nivå som andra, men också att få vara på den nivån man själv väljer, det vill säga få bestämma hur det sociala åldrandet ska se ut själv.
Att känna en meningsfullhet med den man är och det man gör och tillför är också viktigt för ett gott åldrande, vi människor söker en mening och vill vara meningsskapande, det höjer vår livskvalité. Det handlar om kontinuiteten, att fortsätta utvecklas, att inte låta förändringarna ta över ens förmåga till anpassning. Det är också viktigt att skapa, fortsätta påverka tillvaron, omforma, avsluta, förbättra det man redan har, att få fortsätta vara jag och att andra uppfattar mig som den jag har varit och inte en del av en grupp som jag har kommit att tillhöra.
Många av de roller som den äldre hade som yngre försvinner med pensioneringen, några utav informanterna har ersatt dessa roller, andra accepterar att de inte finns längre och nöjt sig med det. Viktigaste är att den äldre förstår innebörden av en ny
roll och se det positiva i det, som att till exempel få mera frihet för att engagera sig i något annat man har varit intresserad, eller inte engageras sig alls; att kunna se möjligheter istället för risker. Detta kan oftast handla om att hitta andra intressen att hålla på med, eller att fokusera mera på det existentiella, på de mera själsliga frågorna, fokusera på ens inre, som teorin om gerotrascendensen eller tillbakadragning föreslår.
Viktig för informanterna var att uppleva sig själv som friska. Även om de faktiskt led av mindre åkommor, var det nog känslan av ett sammanhang, av tillhörighet och välbefinnande som var väldigt viktiga för hur de äldre definierar sitt åldrande, att det finns annat att fokusera på och är viktigare än kroppens förändringar och den minskade funktionalitet. Om den äldre får den bekräftelsen de behöver för att må bra blir det inte lika påtagligt att skuldbelägga åldrandet för några begränsningar. Att uppleva ett kvalitativt socialt åldrande handlar inte enbart om enstaka faktorer utan är snarare en blandning av olika upplevelser; som hälsa, relationer, aktiviteter, uppfattning om en livsfilosofi, livet som helhet och hur framtiden ser ut för den äldre. Därför är det otroligt viktigt att se den äldre människan som en individ som är en del av en helhet. På det sättet kan samhället förstå henne och erbjuda henne det stöd och den hjälp hon behöver för att uppnå välbefinnande i sitt personliga åldrande, utifrån egna förutsättningar och önskemål. Det är viktigt att samhällets insatser inte enbart utgår från kollektiva meningar och önskningar, de som hörs mest och har flest åsikter. Det är också viktigt att satsa på dem som är mest beroende av hjälp eftersom de inte kan tillgodose sig sina behov på annat sätt.