Flera intervjupersoner nämnde att de inte ville uttala sig alltför mycket om diagnostiseringen och det var några som hänvisade till att de inte har befogenhet att sätta en diagnos.
Vad adhd är enligt mig är ju mindre viktigt än vad som DSM-5 säger. Jag för det första är ju ingen som diagnostiserar. (Intervjuperson 1)
Även kritiska åsikter gentemot diagnostisering och medicinering framkom. Intervjupersonerna problematiserade medicineringen av adhd och även hur centralt diagnoser har blivit inom skolan. Fem av sex intervjupersoner hade tydligt märkt av en ökning av adhd -diagnoser och adhd-medicinering i samhället. Alla intervjupersoner uttryckte på något sätt att de hade märkt av att det har blivit allt viktigare i samhället att få en diagnos för att få hjälp. Intervjupersonerna problematiserade att det fanns sådant behov av att diagnostisera och att en diagnos behövs för att få tydlig hjälp istället för att se till individen och vad denne behöver. När det kommer till medicineringen fanns det en tveksamhet gentemot ökningen av användningen av adhd- medicin. Det fanns en särskild orolighet om medicinering av barn och unga. Alla intervjupersoner problematiserade medicineringen av adhd hos barn och unga men alla uttryckte även att medicin är någonting positivt som hjälper många, att det finns två sidor av det. Intervjupersonerna tog upp hur snabbt det går att barn och unga får medicin utan att undersöka andra lösningar samt vilka risker det kan ge barn och unga senare i livet. Det var
31 många intervjupersoner som ansåg att det ibland kändes som att medicin var den snabba och enkla lösningen på ett problem som egentligen kräver en mer komplex lösning.
Jag kan nog tycka att det ganska snabbt går in på medicinering. Att det är det man, har man kommit till bup, och man har fått en diagnos, så vet jag inte om det händer att dom inte får prova medicin, utan det är ju som lite lösningen, så.(Intervjuperson 4)
Flera intervjupersoner nämnde att det kan finnas risker med att ge barn och unga mediciner. Det fanns en rädsla kring hur medicineringen kan påverka barn och unga i det långa loppet. Det var en intervjuperson som pratade om att det känns riskfyllt att medicinera barn och unga eftersom deras hjärnor inte är helt färdigutvecklade.
Ja men riskerna är ju att, det är ju ändå mediciner vi inte har koll på hur det faktiskt påverkar barn och unga som inte är färdigutvecklade i hjärnan, hur det blir sen. Det känns ju som ett experiment ibland. (Intervjuperson 6)
En av intervjupersonerna pratade om biverkningarna av adhd -mediciner. Intervjupersonen nämnde hur vissa kan få biverkningar såsom mindre aptit eller dylikt och att detta kan vara problematiskt särskilt för barn och unga.
Sen är ju medicin ofta ganska knepigt, tycker jag. Alltså att få till det. Jag tyckte som i början när de flesta började, det fanns concerta till alla, så har den ju massa
biverkningar som är jätteknepiga i just tonåren för du tappar mycket aptit (…) och då kan jag bli lite så här, all heder till att medicinen då ska hjälpa mig igenom
skoldagen, men den har tagit bort mitt vanliga energiintag av mat och så växer dom, alltså jag har haft ganska svårt att tycka att det bara är bra. Alltså dom flesta
mediciner ska ju hjälpa, men jag tycker att det var lite jobbigt när man mötte många ungdomar som gick just på concerta med den biverkningen (...) Nu finns det ju bättre mediciner, jag tror att det är färre biverkningar, men man kan höra den ibland att, jag brukar ändå försöka fråga ungdomar just om det med aptit och sömn och lite sånt där. Hur tycker du att det går på medicin och så. (Intervjuperson 5)
Ytterligare någonting som framkom i intervjuerna var hur skolan har fått ett allt mer medicinskt perspektiv när det kommer till just adhd. Alla intervjupersoner tog upp hur det verkar vara centralt med diagnos för att skolan ska få resurser. Detta var någonting som flera ansåg problematiskt då de menade att barn och unga borde få den anpassning som behövs oavsett diagnos eller inte. En del intervjupersoner poängterade också att de anser att skolan gör ett så bra jobb och särskilt pedagoger i skolan som redan som det är har mycket ansvar. Det som intervjupersonerna kritiserade är mer skolans resurser och hur det medicinska perspektivet har blivit alltmer centralt. Vissa intervjupersoner påpekar även att de inte har stenkoll på hur det exakt ser ut på alla skolor men det som de kritiserar är utifrån deras egna upplevelser och erfarenheter av ämnet. Att skolan verkar få tillgång till fler resurser, som till exempel extra lärare om det finns en diagnos, var det många av intervjupersonerna som ansåg. Det var även
32 många intervjupersoner som nämnde att det känns som att skolan fort vill snöa in sig på och anta att det handlar om en adhd-diagnos.
Sammanfattningsvis framgick det i intervjuerna att intervjupersonerna ansåg att det medicinska perspektivet har ett visst tolkningsföreträde när det kommer till adhd och att det har blivit ett allt större fokus på medicin och diagnostisering. Intervjupersonerna problematiserade medicineringen men hade även en viss ambivalens samt att intervjupersonerna ansåg att skolan har fått ett alltmer medicinskt perspektiv.
Stigma
På frågorna om det finns något stigma kopplat till diagnosen pratade intervjupersonerna bland annat om fördomar och föreställningar om diagnosen, hur barn och unga stämplar sig själv, anpassningar som kan leda till stigmatisering och de pratade även om en avstigmatisering som har skett. Flera av intervjupersonerna tog upp att det är många personer i vårt samhälle som har en föreställning om hur ett barn med adhd är. De pratade om att det är många som föreställer sig den där stökiga, aggressiva killen som inte kan sitta still och lyssna i skolan. En intervjuperson pratade även om att det kan vara många barn och unga som har behövt jobba med att förstå att det inte alltid är så fallet är.
Det var flera av intervjupersonerna som nämnde att de hade mött många barn och unga som hade stämplat sig själva. Intervjupersonerna har sett i jobbet att barn och unga med en adhd- diagnos ofta pratade ner sig själva och ansåg att det var någonting fel på dem. Det var en intervjuperson som pratade om att det var många barn och unga som hade en adhd -diagnos som såg sig själva som sin diagnos.
Det kommer hit ibland ungdomar som är ganska nydiagnostiserade och säger ”jag är en sån där adhd-tonnis”. Och för mig blir det helt fel, så jag brukar säga det, jaha, du är en tonåring med adhd. Alltså, du är inte din diagnos medans väldigt många
kommer hit och är det. (...) jag skulle nog nästan säga att det ibland är ungdomen själv som ibland stigmatiserar sig själv ...just att, ”så blev jag en sån där”, som om jag inte har varit det innan jag fick diagnos, eller att det var lättare innan jag fick diagnos än efter för då är jag ju annorlunda. (Intervjuperson 1)
En annan intervjuperson nämnde även att när barn och unga som de möter i jobbet använder negativa ord om sig själva trodde intervjupersonen att det kunde handla om en återspegling av hur andra har reagerat mot dem.
Också sen är det ju synd när de använder negativa ord om det, ”jag är så dum för jag bara slåss” och ”jag är inge bra för att..”. Och då tänker jag att det är en tolkning av det de fått till svar när det har hänt saker. (Intervjuperson 2)
33 Det var en intervjuperson som pratade om hur barn och unga med diagnosen adhd kan tycka att det känns jobbigt inför en arbetsintervju. Intervjupersonen lyfte den här osäkerheten som dessa barn och unga kan känna inför att söka ett jobb, ska jag berätta om att jag har en diagnos eller inte, är det relevant för dem att veta eller? Intervjupersonen pratade om hur denne ansåg att det inte i något sammanhang borde vara ett krav på att berätta om det. Det är någonting som någon utan diagnos aldrig har behövt fundera över och intervjupersonen tyckte synd om dem barn och unga som måste känna den här osäkerheten kring om dem måste berätta eller inte. En annan intervjuperson berättade om en ungdom som intervjupersonen hade jobbat med som ville bli polis men att ungdomen berättade att man inte får bli polis med en adhd -diagnos. Intervjupersonen visste inte om det är så idag, men resonerade kring att det kan vara stigmatiserande att det inte går att söka till polis om du har adhd.
Några av intervjupersonerna pratade om hur anpassningar i skolan kan leda till stigmatisering eftersom vissa anpassningar som är till för att hjälpa med exempelvis koncentration kan i sin tur vara väldigt utpekande. När en av intervjupersonerna pratade om detta tog denne upp hur det är vanligt som tonåring att vilja smälta in i mängden så mycket som möjligt.
Det är ju alltid den svårigheten, vi erbjuder en massa anpassningar, men sedan ska ju den eleven själv tycka att jo det är värt att gå undan och sitta i ett litet grupprum för att jag får koncentrera mig bättre, och så ska man som sticka ut och gå ut då ur klassrummet och så är de mitt i tonåren där ingen vill sticka ut åt något håll utan man vill vara som hela .. hela högen. (Intervjuperson 5)
Samma intervjuperson diskuterade även kring hur det hade varit optimalt att försöka anpassa hela skolan utifrån att många har koncentrationssvårigheter. Intervjupersonen och även många andra intervjupersoner nämnde att det är viktigt att anpassa på ett sätt som inte gör att barn och unga känner sig utpekade. Intervjupersonen menade på att det hade varit bra att anpassa till exempel hela skolan utifrån att så pass många har koncentrationssvårigheter och att det skulle göra att ingen känner sig utpekad.
Intervjupersonerna nämnde även fördelar som barn och unga kan uppleva av att få diagnosen. Alla intervjupersoner pratade om att det kan vara väldigt olika från person till person och att för vissa är det jättejobbigt att få en diagnos medan det kan kännas jätteskönt för andra. Intervjupersonerna tog upp att de upplever att många barn och unga kan känna mindre skuld tack vare att få en diagnos.
En del tycker ju att det är ganska skönt att veta och att det är skuld-avlastande att det är inte mig det är fel på utan jag är född med lite andra sätt att koppla i hjärnan så jag behöver göra det här istället. (Intervjuperson 6)
Alla intervjupersonerna nämnde på något sätt att det har skett en positiv förändring i samhället i form av att det har blivit allt vanligare med diagnosen adhd. De tog upp att det har lett till att det har skett en viss avstigmatisering då det är så pass vanligt och att det i sin tur gör att fler vågar prata om det. En av intervjupersonerna nämnde även att det kan vara bra för barn och
34 unga när till exempel kända personer pratar om att de har en adhd -diagnos. Detta för att det kan göra att barn och unga kan känna sig mindre ensamma med att ha adhd och det kan vara av stor vikt att få höra andras berättelser.
Där har det ju hänt någonting positivt att det är så pass vanligt så är det ju ändå någonting som man pratar om, det är ju ingenting som man lägger locket på.
35
Analys och diskussion
Miljö och sociala kontexter
Som framgår av resultatet handlade intervjupersonernas berättelser om hur miljö och sociala kontexter påverkar barn och ungas beteende. Våra intervjupersoner kunde belysa flera olika områden inom temat som de kunde se påverkade både barn och ungas beteende men också deras möjlighet att utvecklas. De lyfte även fram föräldrarnas beteende och dess påverkan, samt hur dagens samhälle också kan ha en inverkan på diagnostiseringens framfart. Vårt resultat föreslår på så vis att miljön och de sociala kontexter som omger barn och unga, får betydelse för deras beteenden och att det också kan få betydelse för huruvida barnet eller den unge diagnostiseras med adhd eller inte. Detta stöds också av tidigare forskning som också visat på att miljö och sociala kontexter har betydelse för barn och ungas beteende. Däribland framförde Wilson (2013) oro för att diagnostisering med adhd kunde riskera att ta fokus från den betydelsen som sociala kontexter har och som omger dessa barn. Wilson menade att om barnets sociala miljö inte utreds, så kan det innebära att diagnosen ställs på felaktiga grunder. Detta går i linje med vår studies resultat där det tydligt framkom resonemang om just vikten att utreda och tillrättalägga miljön innan en utredning om adhd bör göras.
Våra intervjupersoner var alla överens om att adhd var en funktionsnedsättning som existerade, men de hade däremot en ambivalent uppfattning om hur diagnostiserandet går till. Resultatet visar en tudelad uppfattning om att diagnostisering och medicinering å ena sidan kan vara till stor hjälp för barn och unga som verkligen har diagnosen adhd. Å andra sidan framkommer även erfarenheter som tyder på en risk att feldiagnostisera barn och unga där svårigheterna kan bero på brist på struktur och rutiner hemma, missbruk eller andra missförhållanden. Tidigare forskning har också kunnat visa på miljöns påverkan på barn och ungas beteende och vikten av ett bredare helhetsperspektiv när det kommer till att utreda barn med svårigheter eller tecken på problematiskt beteende. Lafortune och Meilleur (2014) menade däribland att ett helhetsperspektiv var av väsentlighet för att kunna behandla uppförandestörningar och beteenden på ett mer gynnsamt sätt. Även Jose och Cherayi (2020) ger en tydlig bild av att barns beteenden påverkas av hemmiljön och där de också kunde visa på att våld och missbruk förvärrade beteendestörningar hos barn som levde i sådana miljöer. Detta anser vi talar för fördelar med att inta ett helhetsperspektiv och att i första hand arbeta med ett tillrättaläggande av miljön runt barnet eller den unge.
I resultatet framkom erfarenheter av hur införandet av fungerande strukturer och rutiner i hemmet hos familjer där barnet eller den unge visat tecken på adhd, minskat till en oproblematisk nivå och bidragit till att en adhd-utredning inte längre var behövlig. Flera av våra intervjupersoner beskrev samstämmigt just den uppfattningen om att rutiner och struktur gynnar barns utveckling och beteende och att de brukar arbeta med dessa delar för att minska svårigheter. Struktur och rutiners fördelar är något som också går att finna stöd för i andra studier som gjorts. Larsen och Jordan (2020) har däribland undersökt sambandet mellan dagliga rutiner och kaos i hushållet och barns beteende. Deras resultat föreslår att rutiner kan vara ett
36 rimligt fokus för arbete med familjer som bor i kaotiska hushåll som har små barn som uppvisar beteendeproblem. Detta ger stöd till våra intervjupersoners arbetssätt gällande arbetet med införande av rutiner och struktur bland de familjer de möter. Det kan också hjälpa till att bredda förståelsen av adhd som fenomen genom att öka förståelsen runt miljöns betydelse och koppling till barn och ungas uppvisade beteenden.
Föräldrars roll och ansvar var något som i resultatet framkom som viktigt för barn och ungas beteende och utveckling. Att det som i resultatet visade på att föräldrar behöver ta ansvar över hemsituationen för att skapa bättre förutsättningar för barnet eller den unge är något som också framkommer som viktigt i annan forskning. Rogers et al. (2009) visade däribland på att föräldrar med auktoritärt och bestraffande bemötande av sina barn hade negativ inverkan på barnens uppmärksamhet och även chans till bra studieresultat. Även Hutchison et al. (2016) visade på att uppfostringstaktiker kund e ha inverkan på barns exekutiva förmåga. I vårt resultat presenterades också erfarenheter kring att diagnostisering av adhd ibland innefattar en ansvarsförskjutning där föräldrar ersätter sina tillkortakommanden med att förlägga orsaksförklaringar av problemet hos barnet. Att fokus ofta hamnar på att tillrättalägga barnet istället för i den miljö där barnet vistas är något som tas upp av Hutchison et al. (2016) som menar att man behöver utforska andra möjliga förklaringar för att förhindra en ensidig förståelse. De argumenterar också för att föräldrar till barn med svårigheter behöver stöttning i sitt föräldraskap. Detta stödjer resonemangen i vårt resultat och talar för att de sociala miljöer som barn och unga med adhd befinner sig i, behöver tillrättaläggas för att skapa så goda förutsättningar som möjligt. Det visar också på möjliga vinster med att flytta fokus från förklaringar inom barnet eller den unge till förklaringar i den miljö där svårigheterna visar sig.
Hur samhället förändrats och utvecklats framkom i resultatet kunna ha en viss inverkan på diagnostiserandet av adhd hos barn och unga. Även bristfälliga anpassningar i skolan i kombination med förändringar som innebär högre krav på elevers delaktighet togs upp som bidragande faktorer till att barn och unga med svårigheter kanske inte lyckas lika bra som tidigare. Även här handlar det om att sociala kontexter som omger barn och unga får inverkan på deras möjligheter att lyckas och att anpassningarna i främst skolmiljön inte räcker till för de förändringar som skett i samma sociala kontext. Detta är något som får stöd av tidigare forskning och Ljusberg (2011) tar däribland upp att skolan behöver anpassas på ett sätt som bidrar till koncentration och där elevers svårigheter kontextualiseras så att inte lösningsalternativ inom skolan begränsas. Ljusbergs resultat visade också på att eleverna med svårigheter såg sig själva som problemet, vilket han resonerar om kan påverka elevers självkänsla negativt.
Resurser
Flera av intervjupersonerna hade en uppfattning av att det saknades resurser i skolan för barn och ungas individuella behov. De beskrev att skolan försöker anpassa sig men att bristfälliga resurser och anpassningar gör det svårt att möta barn och ungas behov. Enligt Skolverket (2016) uppger varannan specialpedagog att det finns stora brister i skolan gällande
37 anpassningen för elever med bland annat adhd. Rektorer, speciallärare och specialpedagoger vittnar om att en diagnos gör det betydligt lättare att få stöd trots att skollagen säger att en diagnos inte ska vara ett krav för att få stöd. De menade även på att ett krav på diagnos riskerar att resultera i ett ökat antal barn och unga som diagnostiseras. Detta går i linje med intervjupersonernas beskrivning av bristfälliga hjälpmedel och resurser för att möta barn och ungas olika behov. Det skulle även kunna bidra till förklaringen av varför adhd -diagnoser ökar i samhället samtidigt som det belyser risken med att utkräva diagnoser för att få hjälp och stöd.
Även om intervjupersonerna utstrålade ett fokus mot att tillrättalägga problem i miljön före man diagnostiserar och medicinerar kunde de också nämna fördelar med de hjälpmedel som finns till för barn och unga med adhd. Då medicinering ofta är det främsta stödet för barn och unga med adhd (Lasky et al. 2016), föll det sig naturligt att flera av intervjupersonerna lyfte fram fördelar med hjälpmedel i form av medicinering. De beskrev att de träffat barn och unga där medicineringen bidragit till ökat fokus och koncentration, där medicinen tillfört en enorm, positiv skillnad för individens liv. 1177 Vårdguiden (2019) informerar att läkemedel kan vara till stor hjälp för bland annat barn och unga. Läkemedel kan bidra till ökat fokus och koncentration, de kan även reducera symtom som rastlöshet och impulsivitet. Detta menade intervjupersonerna var en positiv aspekt av de verktyg som följer med i ett diagnostiserande av