Mot guldålderns kontinuitet i retorisk partitävlan på väljararenan kan man ställa den så kallade kartellpartitesen (Katz och Mair 1995)91. Kartellpartitesen innehåller både en förändrad typ av parti och en förändrad typ av partisystem i betydelsen ett förändrat partibeteende (Katz och Mair 2009:762 (not 4)).
Eftersom intresset i denna avhandling ligger på partiernas retoriska tävlan på väljararenan kommer därför stora delar av teorin att utelämnas. Likaså
91 Kartellpartitesen är inte den enda beskrivningen av en minskad tävlan som ett hot mot demokratin, se till exempel Mouffe (2008), men som formulerad av Mair, Katz och Blyth i olika konstellationer är kartellpartitesen den framställning som har starkast empiriska anspråk och därför är mest lämpad att tillämpas på partitävlan.
50
förekommer kartellpartitesen i flera delvis olika versioner från 1995 och framåt (Blyth och Katz 2005; Katz och Mair 1995, 1996, 2002, 2009, 2012;
Mair 1997b, 2006, 2009, 2013) vilket kan göra det svårt att ge en fullständig bild av vad den innebär och det finns heller ingen anledning att ge en fullständig översikt här. Särskilt mekanismerna för en policykonvergens skiljer sig åt, liksom tolkningen av vissa drag i utvecklingen. I stora drag är dock tesen sig lik – i synnerhet vad det gäller de aspekter som är centrala för mina syften: partitävlan. Där förutsätter kartellpartitesen – av olika skäl – att partitävlan minskar och att de olika partierna konvergerar mot den politiska mitten och att vänster-högerdimensionen i partitävlan därmed undermineras (Katz och Mair 2009).92 I de senare versionerna framhålls EU och globalisering som mekanismer som uppmuntrar partier att röra sig mot den politiska mitten och speciellt tvingar partier på vänstra halvan av det politiska spektrat högerut (Blyth och Katz 2005; Katz och Mair 2009). Framförallt hävdas det inom kartellpartitesen att så kallade nyliberala reformer drivs fram utan något egentligt motstånd från kartellpartierna och utan att det egentligen presenteras något politiskt alternativ (Blyth och Katz 2005).93 Sammanfattningsvis innebär detta att:
Briefly put, and building on a variety of different arguments, it may be argued that the left–right divide, even in its simplest Downsian form, is now finally losing coherence (Mair 2007) [citation i original]. Voters in contemporary Europe may still be willing to locate themselves in left–right terms, and they may even be willing to locate the parties along a similar dimension, but the meanings associated with these distinctions are becoming increasingly diverse and confused. (Mair 2008:229)
En följd av denna frånvaro av politiska alternativ är att partierna inte längre försöker förverkliga förslag, utan enbart vinna och behålla de fördelar som tillgång till politiska positioner innebär: ”parties have become more office-seeking, with the winning of a place in government being not only a standard expectation, but also an end in itself” (Mair 2005:20). Med andra ord, i stället för att förverkliga policy strävar partierna – eller snarare politiker – enbart efter att vinna politiska positioner (Keman 2014).
92 Det finns även försök till vidareutveckling av kartellpartitesen som betonar väljarnas uppfattning av en konvergens mellan partierna som den centrala drivkraften – oavsett om en sådan konvergens faktiskt sker eller ej (Pelizzo 2005, 2007). Detta är dock inte en distinktion som görs i kartellpartitesens grundform och dessutom är den fokuserad på väljarnas uppfattning och inte partiernas retorik vilket gör att den inte kommer att närmare beröras i denna avhandling.
93 Emellanåt antar kartellpartitesens insisterande på minskade konflikter i politiken nästan rent konspiratoriska toner (Blyth och Katz 2005; Katz och Mair 2009), men det rör främst den
parlamentariska arenan och inte den elektorala. Den konvergens som sker här är snarare det kollektiva utfallet av individuellt risk-minimerande beteende från de individuella partierna. Enroth (2015:3) menar att tidigare versioner av kartellpartitesen innehöll ett större inslag av partierna som ”the bad guys” medan de snarare är offer för omständigheter och riskminimering i de senare versionerna.
51
Vad avser partitävlan så innebär kartellpartitesen att de politiska partierna inte längre tävlar, utan de har etablerat en kartell för att säkra en stabil tillvaro för alla ingående partier. Detta innebär det inte längre finns vinnare och förlorare.
Partierna vill helt enkelt inte tävla om rösterna, för då riskerar man att förlora.
Då handlar det i retoriska termer inte bara om att avstånd i sakfrågor krymper, utan det handlar även att förekomsten av policyförslag minskar då partierna tonar ner deras betydelse (Katz 2014:191). Även avståndet mellan partierna i form av värderingar kan förstås på liknande sätt. Förutom förändring i position och minskad förekomst kan partierna även minska tävlan genom att tona ner väljarnas förväntningar på det politiska systemet (Blyth och Katz 2005:42-43).
Antingen genom otydlighet och vaghet eller genom en nedtoning av politikens möjligheter – politiken ses som passiv eller möjligen reaktiv i stället för aktiv.
Värderingar tas bort eller förvandlas till floskler.
I stället för att tävla med varandra fördelar partierna ”the spoils of office”
mellan sig. I stället för att handla om alternativa policies handlar det snarare om alternativa personer utan att någon förändring ifråga om förd politik. Mair formulerar detta, med utgångspunkt från Dahl (1965, 1966) som att
…we can think of classical opposition as being that which is directed at the policies of the government; opposition of principle is that which is directed at the polity; and the elimination of opposition is that which occurs when opposition is directed only against the personnel of government. (Mair 2007a:5 kursiveringar i original) Följden blir en eliminering av ideologisk konflikt, alternativa policyförslag i sakfrågor och således en minskad retorisk tävlan. Den tävlan som finns kommer, enligt Mair, att ske inom ramen för samma ”ever-narrowing parameters of policy-making” (Mair 2008:216). I princip blir valen meningslösa – ett val av förvaltande personal som inte påverkar policyinriktning – i stället är valen ”...’dignified’ parts of the constitution” där konflikterna är ”nedtonade” (Katz och Mair 1995:22). I stället för att erbjuda alternativ i form av policy eller ideologi, så tävlar partierna genom att framhålla ”their capacity as good governors, administrators and managers of the polity” (Mair 2009:8-9). Detta innebär inte att all form av politisk tävlan med personfokus är ett bevis på en bortdöende konflikt. Om personfokus i partitävlan är ett tecken på en bortdöende konflikt måste det innehålla ett element av depolitisering, det vill säga att personfokus handlar om personen som sådan och inte om vilja att genomföra en viss policy eller ideologisk övertygelse. Det måste alltså vara en tävlan tömd på politiskt relevant innehåll, där den tävlan som likväl kan finnas i systemet är politisk irrelevant (Mair 2013:36-37). Politisk kompetens kan i sig vara viktig – bedömning av förmågan att styra måste rimligen ses som ett relevant inslag i all valdemokrati – men om det blir den enda dominerande frågan och diskussion om ideologi och policy försvinner så blir frågan om politisk kompetens i princip meningslös. Att enbart nämna partiets kompetens att få igenom sin politik måste därför inte med nödvändighet vara ett bevis på kartellisering, men om
52
det blir den uteslutande frågan kan det vara ett tecken på det. Det beror helt enkelt på närvaron av andra frågor. Däremot kan ett stort fokus på framförallt personlig kompetens definitivt ses som ett tecken på fokus på person i stället för policy. Det är med andra ord viktigt att skilja på politisk kompetens som i första hand är ett attribut hos partiet jämfört med personliga egenskaper hos individuella företrädare. Ett fokus på personer som enbart behandlar dennes personliga egenskaper skulle därmed vara ett exempel på en avpolitisering:
politiken tappar i betydelse när konflikten minskar och alternativen försvinner (Mair 2007a). I den meningen kan ett fokus på person i stället för parti, policy eller ideologi vara ett sätt att döljande de försvinnande alternativen.
Ett alternativt sätt att dölja den bortdöende reella konflikten är att artificiellt hålla liv i den – trots att väljarna inte längre röstar i enlighet med gamla socio-ekonomiska mönster (Mair 2013:29). Då den öppna konflikten minskar trots att val fortfarande hålls, blir partiernas inbördes tävlan en konsensusinriktad charad av innehållslösa fraser som skenbart åkallar partiets historia som en producent av ideologi och policy men i själva verket är tom på innehåll (Katz och Mair 2009:761-762). Allt i syfte att bevara maximalt handlingsutrymme.
Här finns en viktig distinktion mot enbart förändring av innebörden av ett ideologiskt laddat ord i och med att kartellpartitesen framhåller att olika ideologiska markörer töms på sitt innehåll, utan att någon ersättning kommer.
Därmed kommer retoriken inte bara att bli vagare och ha ett minskat avstånd mellan alternativen, utan den kommer även att innehålla mindre konflikt i faktiska sakfrågor av betydelse och mer konflikt i symbolfrågor som egentligen saknar reell betydelse: mindre konkreta policyförslag och mer vidlyftiga ordlekar med allmänt omfattade värderingar.94 Kriesi (2014) beskriver detta som att i kartellpartisystemet sker avpolitisering där politik antingen är en ren teknokratisk affär – personalargumentet ovan – eller en symbolisk strid mellan galjonsfigurer där makten ligger någon annanstans. En ökad vaghet maskerar en minskad konflikt. Kontinuiteten i interaktion gör att en konflikt måste synas existera, även om den inte gör det: en ökad vaghet i terminologi gör helt enkelt en konvergens svårare att upptäcka och maskerar därmed den konsensus som finns i ett kartellsystem. Den retoriska konflikten minskar samtidigt som interaktionsmönstren utåt sett bevaras, men hela partisystemet blir avpolitiserat – även om enskilda väljare fortfarande kan vara engagerade i politiken (Mair 2013:29). Det är dock inte nog att konstatera att partierna närmar sig varandra i någon fråga – det kan ske av helt andra orsaker – om det ska röra sig om en kartellisering måste tävlan upphöra eller bli meningslös. Huruvida det är en kartell i meningen att det begränsar marknaden i form av utbudet av partier är irrelevant, likaså om partiernas interna funktionssätt förändras; fokus här ligger på partisystemen och om det
94 De demokratiska bristerna i en tom politisk retorik kan vara förödande för de demokratiska system som existerar i västvärlden idag: ett grundkrav på demokrati är att det finns meningsfulla valmöjligheter och i en modern partidemokrati är det partierna som formulerar dessa. En tom politisk retorik innebär således kraftigt begränsade möjligheter till reell politisk demokrati. (Mair 2006, 2013)
53
går att se en sådan förändring av interaktionen. Ytterligare en förändring som förs fram som kartelliserande i en europeisk kontext är EU (Mair 2007a, 2013:115ff). EU skapar en ny politisk nivå och möjligen en ny konfliktdimension (Teperoglou och Tsatsanis 2011). EU kan definitivt skapa nya sakfrågor och fungera som fokus för vissa värden och därigenom omskapa de uttryck existerande skiljelinjer tar sig (Azmanova 2011). Vidare har EU även den effekten att vissa områden inte längre är föremål för nationell politik (Mair 2007b:156-157). Vissa politiska sakområden avgörs på en europeisk nivå, vilket skulle kunna innebära att tävlan – helt eller delvis – flyttas upp på europeisk nivå eller försvinner helt vilket urholkar den politiska tävlan på nationell nivån (Bartolini 2005). Om guldåldern innebär att partierna försöker mobilisera sina väljare och företräda vissa intressen, försöker ett kartellparti immobilisera, passivisera eller distrahera väljarna och aktivt undvika att företräda några andra intressen än sina egnas och möjligen statens. Partierna representerar inte något annat än sig själv. Sammanfattningsvis innebär hypotes 2 att den retoriska partitävlan på väljararenan blir vagare, försvinner helt eller rör sig om vilka personer som styr i stället för partiets kompetens, förslag eller den ideologi partiet företräder. Det vill säga, att partiet framhåller förvaltning framför förändring.