Torrtoaletter är toalettsystem som inte använder spolvatten, utan toalettavfallet samlas upp och behandlas separat från eventuellt BDT-vatten. Toalettavfallet behandlas som regel genom kompostering. Oftast används komposten på fastig- heten. Om materialet inte komposteras i uppsamlingsbehållaren måste latrinen antingen hämtas för vidare behandling/omhändertagande eller föras över till en separat kompostbehållare.
Konsumentverket (2000) gör följande indelning av torrtoaletter:
Multrum:
Avfallet samlas och bryts ner biologiskt i en stor behållare under toaletten. Kom- posterbart hushållsavfall kan också tillföras. Behållaren är utrymmeskrävande och är vanligen placerad i källarplan eller i grunden. Vintertid bör utrymmet vara upp- värmt, eller behållaren vara uppvärmd eller isolerad. För att den biologiska ned- brytningen inte ska avstanna krävs även en viss fuktighet och lufttillförsel. Det kan förekomma problem med flugor, dålig lukt och vätskeöverskott. Dessa prob- lem kan ofta åtgärdas genom tillsats av strömedel.
Mulltoaletter:
Mulltoaletten har, jämfört med multrum, en mindre behållare i anslutning till toalettstolen och kräver vanligen placering i uppvärmt utrymme och elanslutning. I behållaren rörs avfallet om intermittent, antingen manuellt eller mekaniskt, för att påskynda den biologiska nedbrytningen. Tillsats av strömedel, omsorgsfull skötsel och regelbunden tömning krävs för en god funktion. Med hjälp av ett värmeelement och en fläkt kan vätskan avdunsta och fuktigheten kontrolleras.
Torrtoaletter för latrinkompostering – urinsorterande:
Urinsorterande torrtoaletter är vanligen av en modell där urinen avskiljs och av- fallet torkar ut. Avfallets volym minskar och lukten avtar. Vid en efterföljande latrinkompostering krävs därför tillsats av vatten för att den biologiska processen ska komma igång igen.
Torrtoaletter för latrinkompostering - ej urinsorterande:
Torrtoaletter för latrinkompostering är ofta av enkel modell och placeras vanligen i separat byggnad. Genom att varva strömedel med latrinen förbättras förutsätt- ningarna för kompostering samtidigt som flugor och lukt motverkas.
Hybridtoaletter:
I hybridtoaletter spolas avfallet bort med lite vatten. Toaletternas funktion kan skilja sig åt liksom hur avfallet senare behandlas. På grund av vattenspolningen behöver uppsamlingen/behandlingen inte befinna sig rakt under toalettstolen. Hybridtoaletten skiljer sig från en vanlig vattentoalett genom att materialet behandlas vid den enskilda fastigheten. Det fasta toalettavfallet komposteras ofta, medan vätskan vanligen lagras, avdunstas eller infiltreras i marken.
Slutsatser
Litteraturgenomgången visar att det är mycket svårt att få torra toalettsystem att fungera acceptabelt. Fittschen & Niemczynowicz (1997) och Haglund & Olofsson (1997) refererar till många fall då multrumstoaletter tömts med slamsugbil. Vidare var problem med flugor vanliga liksom problem med lakvatten. Att det är mycket svårt att få multrumtoaletter som tillförs såväl urin som fekalier att fungera till- fredsställande bekräftas även av van der Graaf m.fl. (1989).
De flesta problem som noterats för torra toaletter beror troligen på att toaletten tillförts för mycket vätska med urinen. Det är därför förvånande att Haglund & Olofsson (1997) inte finner någon skillnad mellan torra system utan respektive med urinsortering, varken vad gäller smittspridning, resurspåverkan eller brukar-
aspekter. I bjärt kontrast till detta står Hanaeus (2000) korta redogörelse för de ca 250 torra toaletterna med urinsortering på Överlöpe Camping vid Norrtälje. Enligt Hanaeus (2000) var dessa nästan luktfria. Dessa toaletter är dock av typen utedass och således friliggande. Dessa svenska erfarenheter styrks av erfarenheter från bl.a. Mexico (Franzén & Skott, 1999) och Vietnam (Carlander & Westrell, 1999), som visar att om fekalierna är tillräckligt torra så är problemen med lukt och flugor små eller obefintliga.
En trolig orsak till att Haglund & Olofsson (1997) rapporterar lika stora problem för torra toaletter med urinsortering som för sådana utan urinsortering är att samt- liga undersökta toaletter med urinsortering tillhörde den första generationen. I stället för en urinsorterande toalettstol hade dessa system två toalettstolar, en för urinering och en för tarmtömning. Detta innebär att fekalierna troligen var tämligen blöta även i systemen med urinsorterande ”torra” toaletter, eftersom människor ofta urinerar i samband med tarmtömningar. Vår bedömning är därför att Haglund & Olofsson (1997) väl beskriver vilka problem man kan få om fekalierna i ett torrt system inte är tillräckligt torra, medan Hanaeus (2000), Franzén & Skott (1999) och Carlander & Westrell (1999) beskriver hur bra sådana system kan fungera om fekalierna verkligen är torra.
Bedömning av hur väl kriterierna i tidigare kapitel uppfylls redovisas i Tabell 6.
Tabell 6. Bedömning av hur kriterierna smittspridning, hushållning och miljö- påverkan uppfylls för torra system, där + betyder väl, 0 betyder varken bra eller dåligt, – betyder dåligt och ? att det är osäkert eller att erfarenhet/uppgifter saknas.
Kriterier Bedömning Kommentar
Smittspridning – till + Klosettavfallet måste komposteras under tillräckligt lång
tid och inte användas till bär eller grönsaker som kon- sumeras råa. Komposteringsgraden kan vara svår att avgöra.
Hushållning ? till + Huvuddelen av hushållsavloppsvattnets växtnäring
kommer från urin och fekalier (ca 90 % av kvävet och 75 % av fosforn). Denna näring kan återföras till odling, men vid olämplig behandling blir ammoniakförlusterna stora.
Miljöpåverkan + Genom att huvuddelen av växtnäringen från ett hushåll samlas upp blir vattenutsläppen små. Vid komposte- ringen kommer delar av klosettavfallest ammonium- innehåll att avgå till atmosfären. Om lufttillförseln under komposteringsprocessen är otillräcklig och komposten blir anaerob, kommer både lustgas och metan att bildas och avgå till atmosfären.
Torra system bedöms uppfylla miljökvalitetsmålen enligt följande:
- En god bebyggd miljö: Se ”Hushållning” i Tabell 6 ovan. Vid lokal behand- ling och användning av urin och komposterad latrin krävs färre transporter av tunga fordon för slamtömning (slamavskiljaren för BDT-vattnet). Återföring av växtnäring sker i så fall som regel på den egna tomten. Om latrin och/eller urin hämtas för behandling och eventuell användning, ökar antalet transporter med tunga fordon från varje hushåll, vilket påverkar den bebyggda miljön.
Hur stor mängd växtnäring som i sådana fall återförs beror på om latrinen ingår i ett system för återföring av växtnäring eller om den deponeras. - Giftfri miljö: Ur föroreningssynpunkt är urin och latrin två av de renare växt-
näringsprodukterna från enskilda avlopp. Förekomst och eventuella effekter av läkemedelsrester och hormoner är dock oklar.
- Ingen övergödning: Se ”Miljöpåverkan” i Tabell 6 ovan.
Systemets möjligheter samt FoU-behov
Torra urinsorterande system kan på lång sikt ge stora miljö- och resursmässiga fördelar såväl i gles som samlad bebyggelse, under förutsättning att forskningen på och utvecklingen av systemet leder till ett hygieniskt och socialt acceptabelt system. De stora fördelar som kan uppnås med systemet är en minskad risk för spridning av smitta, då urin och fekalier hålls avskilda tills de är säkert hygieni- serade, och att en mycket stor andel av avloppets näring kan återföras till odlingen, i stället för att orsaka eutrofiering i känsliga recipienter eller lagras upp på olika ställen i ekosystemet.
Torra toaletter ger inga utsläpp till vatten. Om utsorteringsgraden av urin är hög blir också utsläpp till luft, i form av ammoniak, små (Malmén, 1999). Detta system är också mycket fördelaktig ur resurssynpunkt. Med hög utsorteringsgrad av urinen, återförs mycket växttillgängligt kväve. Exkrementernas hela innehåll av fosfor och kalium återförs med fekaliekomposten.
Då systemet är torrt sparas dessutom mycket vatten. Toalettrummets ventilations- luft bör dras genom den torra toaletten. Under förutsättning att denna ventilation utgör en del av husets basventilation, innebär den ingen extra energiförbrukning. Om fekalierna komposteras vid tillräckligt hög temperatur, eller hygieniseras på annat sätt, kan torr fekaliehantering, liksom klosettvattensortering, leda till minskad risk för smittspridning jämfört med dagens avloppssystem. Detta efter- som risken för att sprida patogener med avloppsvattnet väsentligt minskar. Vi bedömer därför att torr fekaliehantering, i kombination med urinsortering, på lång sikt har stor potential. Detta system har dock ett mycket stort behov av forsk- ning och utveckling för att bli tekniskt och socialt fungerande. Behovet gäller uppföljning och värdering av existerande toaletter, forskning över hur fekalierna kan hygieniseras och behandlas, t.ex. genom kompostering eller värmehygienise- ring i kombination med efterföljande förmultning etc., allt på ett enkelt och socialt acceptabelt sätt. Utvecklingsbehovet är också stort av toaletter med acceptabel hantering av fekaliefraktionen, utan att byggutrymme i våningsplanet under toa- letten behöver tas i anspråk.
Inga odlingsförsök med komposterad latrin (urin och fekalier blandat) har före- kommit i Sverige, men dess växtnäringseffekt bör vara snarlik den från kompo- sterad fastgödsel vars effekt är relativt väl utredd. Växtnäringseffekten från komposterade källsorterade fekalier är emellertid mera osäker, varför försök behövs.
Avloppsvattnet från detta system består, liksom från klosettvattensystem, enbart av BDT-vatten. Forskning och utveckling behövs beträffande hur detta på bästa och billigaste sätt kan renas, liksom rörande den långsiktiga funktionen hos avloppssystem med bara BDT-vatten.
Litteratursammanställning
När vattentoaletten för drygt 100 år sedan introducerades i Sverige kom den att successivt ersätta torra toalettlösningar. Introduktionen gick snabbare i städerna än på landsbygden (Isgård, 1998). Torrtoaletter har fortsatt att användas i fritidshus och liknande, och börjar nu återigen att i viss utsträckning användas för permanent- bostäder i exempelvis ekobyar.
Under 1997 gjordes en sammanställning av erfarenheter från torra toalettsystem i ekobyn Toarp i Sverige (Fittschen & Niemczynowicz, 1997). Ekobyn Toarp består av 37 hus med torrtoaletter. Ingen av de använda toalettyperna använde vatten, och samtliga ledde urin och fekalier tillsammans via ett rör till en komposteringsbehållare i källarplanet under toaletten. Kompostbehållarna var utrustade med en värmekabel för att avdunsta urinen och hålla lämplig temperatur på materialet. Effekten på toa- letternas värmekablar varierade mellan 100–200 W, vilket gav ett energibehov på 325–650 kWh per person och år. Luft från badrummen ventilerades ut via kompo- steringsbehållaren. Invånarna tillsatte 1-20 liter barkspån varannan vecka till var tredje månad för att förbättra komposteringsprocessen.
Alla hushåll utom ett, som tillsatte en näve barkspån till toaletten dagligen, miss- lyckades med att producera kompost, och beställde slamsugbil för att hämta materia- let. Två orsaker gavs till de dåliga erfarenheterna med komposteringstoaletterna: 1) Det tillfördes inte tillräckligt med luft till komposteringsprocessen. Ventilations- luften drogs inte genom materialet, utan nådde bara ytan innan den släpptes ut via taket. 2) De boende fick inte tillräcklig information om hur komposteringsprocessen borde skötas (t.ex. ingen information om hur mycket och hur ofta barkspån borde tillsättas).
VA-lösningarna i tretton svenska ekobyar har utvärderats av Haglund & Olofsson (1997). I tre av ekobyarna hade man torrtoaletter där fekalierna samlades upp i en separat behållare under toalettstolen. Utrymmet där latrinet förvarades var försett med en frånluftsfläkt och luft sögs ned genom toaletten och leddes ut över taket. I två av dessa ekobyar var toaletterna tillverkade av plast, vilken hade missfärgats och repats med tiden. Detta medförde att brukarna upplevde toaletterna som ohy- gieniska och svåra att rengöra. Luktproblem hade förekommit i ekobyarna i sam- band med strömavbrott. Tidigare hade man även problem med flugor som kläcktes i fekaliebehållaren och spred sig i lägenheten. Flugproblemet upphörde när man skiftade till mindre latrinbehållare som byttes en gång i månaden.
I sex av de studerade ekobyarna hade man förmultningstoaletter, där multrummen var placerade i särskilt tillbyggda utrymmen under husen. Alla multrummodellerna utom en var försedda med frånluftsfläkt för att undvika dålig lukt på toaletterna. Multrummen var i de flesta fall försedda med uppvärmning via en inbyggd elslinga, och i många fall var de också isolerade. Några av de boende tyckte att multrummen fungerade bra, men enligt de flesta förekom flera allvarliga problem. De vanligaste problemen var (Haglund & Olofsson, 1997):
• Olyckligt materialval. Toaletter och anslutningsrör bestod av plast vilken repades. Detta medförde att brukarna upplevde toaletterna som ohygieniska och svåra att rengöra.
• Flugproblem. Flugor och andra insekter kläcktes i multrummen och spreds in i lägenheterna. Problemet förekom i olika grad under olika årstider och i olika ekobyar. Försök att lösa problemet gjordes med skilda metoder, men inget lyckades fullständigt.
• Dålig lukt. Om strömmen eller frånluftsfläkten havererade spreds snabbt en mycket obehaglig lukt.
• Ofullständig förmultning. Ofta blev latrinet antingen för blött eller för torrt. Vanligen blev den övre delen av latrinet i multrummet för torr och den nedre för blöt. Om latrinet blev för blött bildades ett lakvatten som måste avlägsnas för hand. Många försökte justera problemet genom att tillsätta olika strömedel och gräva runt i materialet. Det var relativt vanligt att man behövt tömma multrummen med slamsugbil. Om latrinet skulle användas till gödning måste det efterkomposteras.
• Tung skötsel. Skötseln av multrummen och tömningen av latrin var tung och skedde ofta i en svår arbetsmiljö. Hanteringen av det ofullständigt nedbrutna latrinet upplevdes som ohygienisk och obehaglig. Många ansåg skötseln tids- krävande.
• Läckande multrumsbehållare. Det var inte ovanligt att multrumsbehållarna läckte vätska ur otäta fogar eller sprickor i den plast multrummen tillverkats av.
I många av ekobyarna efterkomposterades latrinet från torrtoaletter respektive multrum under ca ett år och användes sedan som gödning till trädgårdsodlingar och rabatter. I andra ekobyar grävde man ner latrinet i skogen, eller lade det på hög. I två av ekobyarna tömdes överskottsvätska från multrummen till det kommunala spillvattennätet, i en annan hälldes vätskan ibland i rabatterna och i ytterligare en ekoby bars stora mängder överskottsvätska ut i skogen.
Haglund & Olofsson (1997) utvärderade också tre typer av systemlösningar. Här refereras till två av de tre systemlösningar som utvärderades. Det första systemet använde torrtoaletter för urin och fekalier, och BDT-vattnet behandlades genom slamavskiljning och markbädd. System två hade separat omhändertagande av urin i tankar och fekalier i multrumtoaletter. BDT-vattnet behandlades som i det första systemet. De båda systemen jämfördes med två konventionella system: tätorts- system (avloppsvattnet behandlas i kommunalt reningsverk och allt slam återan- vänds) och glesbygdssystem (hushållsspillvattnet behandlas i slamavskiljare och markbädd). Systemen jämfördes med varandra utifrån vissa kriterier. Sammanfatt- ningsvis bedömdes de båda systemlösningarna vara bättre än tätortssystemet med avseende på miljöpåverkan (utsläpp av N och P), men sämre med avseende på smittspridning, resursutnyttjande, tekniska och ekonomiska kriterier samt brukar- aspekter. Då de båda systemlösningarna jämfördes med glesbygdssystemet blev be- dömningen densamma som vid jämförelsen med tätortssystemet, med undantaget att de torra systemlösningarna bedömdes vara bättre med avseende på resursutnytt- jande.
van der Graaf m.fl. (1989) undersökte funktion och slutprodukt (kompost) hos två icke urinsorterande torrtoaletter av märket Clivus Multrum. Den ena var placerad i en permanentbostad och den andra i ett fritidsområde. Slutprodukten var inte kom- postlik, vilket troligen berodde på att för hög fukthalt och otillräcklig ventilation som orsakade allvarliga problem vid komposteringsprocessen. Efter två års nog- grann uppföljning och kontroll av processen i toaletten placerad i permanentbosta- den fick man en acceptabel kompost. För toaletten i fritidsområdet förväntades ingen förbättring, på grund av den stora mängden urin jämfört med fast material som tillfördes klosetten. I båda toaletterna uppstod stora problem med fruktflugor. Vid en husvagnscamping där ca 250 torrtoaletter (av utedassmodell) utrustats med urinsorterande insats, samlades urinen upp i lagringsdunkar medan fekalier, toalett- papper och eventuell tillsats hamnade på marken under dassbyggnaden. Eftersom ventilationen av fekaliehögen var god och urinen sorterades bort, uppstod ingen dålig lukt nära toaletten (Hanæus, 2000), vilket annars är vanligt vid torrdass. De torra fekalierna ansågs göra deras hantering mindre motbjudande. Varje toalett be- lastades vanligen av två personer under barmarksperioden, och urindunkarna brukade tömmas med ett till två års mellanrum med en mobil elektrisk pump. Enligt Hanæus (2000) genomgick fekalierna en viss kompostering och avvattning, och tillväxten av fekaliehögarna hade varit långsam.
Vid kompostering av latrin från torrtoaletter avgår en stor del av kväveinnehållet till luft i form av ammoniak. Enligt Malmén (1999) minskar ammoniakavgången från latrinkomposteringen med ca 15 % (av ingående kväve) vid ett torrt toalett- system med urinsortering (dvs. enbart kompostering av fekalier) jämfört med ett icke urinsorterande system. Ca 50 % av kvävet avgår som ammoniak vid kompo- stering och lagring av latrin inklusive urin, och knappt 40 % vid latrin utan urin. I mängd räknat är skillnaden mycket större. Latrinen, urinen och fekalierna blan- dat, innehåller ca 12,5 gram kväve per person och hel dag. Av detta beräknas allt- så ca 50 %, 6,3 gram, kväve avgå som ammoniak vid kompostering av den blan- dade latrinen. Vid kompostering av enbart fekalierna och toalettpappret beräknas ammoniakavgången endast bli ca 0,6 gram kväve per person och dag, knappt 40 % av fekaliernas kväveinnehåll, 1,5 gram kväve per person och dag. Genom att avskilja urinen och kompostera enbart fekalierna och toalettpappret, i stället för blandad latrin beräknas alltså ammoniakavgången minska med ca 90 %.
Avloppsfria toaletter kan miljömärkas med Svanen-märket. Målet med miljömärk- ningen är att "minimera utsläpp under användning och bidra till att slutprodukten kan ingå i naturens kretslopp" (Nordisk miljømerking, 1999). Kriterierna för miljö- märkning av avloppsfria toalettsystem innefattar såväl krav på toalettens material, konstruktion och funktion som på slutprodukten.
Kriterier intressanta för denna studie är att totalkapaciteten för toaletten ska vara ett års användning av minst 4 pe och att den maximala tillförda eleffekten inte överstiger 320 W. Användning av toaletten skall inte förutsätta tillsats av kemiska produkter som klassas som miljöfarliga, eller som är klassificeringspliktiga i för- hållande till föreskrifter om hälsofara, miljöfara, brandfara eller explosionsfara. Hittills har bara en avloppsfri toalett Svanenmärkts, nämligen Snurredasset från Vera Miljö A/S (Svanen, www).
Om materialet i ett "torrt" latrinsystem blir anaerobt, t.ex. på grund av för stort vätskeinnehåll, kommer inte komposteringsprocessen igång och den eftersträvade temperaturhöjningen uteblir. Parasiter, men även vissa bakterier, kan då överleva
under flera månader. Vid lagom fukthalt och god lufttillförsel startar komposterings- processen ofta i torra latrinsystem. Temperaturen kan då öka till ca 50 °C, varigenom patogenerna snabbare dör. Materialet kan troligen anses som säkert inom loppet av en månad, om ovan nämnda faktorer kontrolleras och förhöjd temperatur kan hållas under tillräcklig tid. Materialet kan då användas inom odling utan att utgöra en arbetshygienisk risk. I praktiken måste oftast förvaringstiden förlängas för att mot- svara de riktlinjer som finns för latrinhantering (Stenström, 1996).
Albihn & Stenström (1998) har uppskattat smittspridningsrisken vid användning av material från torrtoaletter (komposterat latrin). Deras räkneexempel baseras på en mulltoalett som är för våt för att en komposteringseffekt ska uppnås. Materialet i mulltoaletten har därför samma temperatur som omgivningen (10–15 °C). I Tabell
7 sammanfattas slutsatserna från Albihn & Stenström:s (1998) räkneexempel. Tabell 7. Uppskattade smittspridningsrisker vid jordbruksanvändning av kompos- terad latrin från torrtoaletter (Albihn & Stenström, 1998). Fekalieresten förutsätts innehålla viss mängd av patogenen i fråga.
Organism Förutsättningar Utlåtande
Salmonella
(bakterie) Efter "kompostering" sprids fekalieresten före sådd av
morötter, vilka skördas efter 8 veckor.
Ingen stor risk för vuxna, friska människor. Risk föreligger däremot för barn som inte har lika välutvecklat immunförsvar.
EHEC
(bakterie) Efter "kompostering" sprids fekalieresten före sådd av
morötter, vilka skördas efter 8 veckor.
Knappast någon risk för vuxna friska männis- kor. Risk föreligger däremot för barn och immunsvaga grupper.
Crypto- sporidium (parasit)
Efter "kompostering" sprids fekalieresten före sådd av morötter, vilka skördas efter 8 veckor.
Risken för infektion är stor, för både barn och vuxna.
Hepatit A
(virus) Efter "kompostering" sprids fekalieresten före sådd av
morötter, vilka skördas efter 8 veckor.
Risken för infektion är stor, för både barn och vuxna.
Då antalet studier i Norden av torra toalettsystem är så litet, har vi i denna del även tagit med en studie från Vietnam och en från Mexico. I studien i Vietnam undersöktes överlevnaden av indikatororganismerna bakteriofagen Salmonella
typhimurium typ 28 B (ett virus som angriper salmonellabakterier) och ägg från Ascaris suum (rundmask hos svin) i fekaliedelen i tolv urinsorterande torrtoaletter
(Carlander & Westrell, 1999). Urinen användes direkt utan lagring. Bakteriofagerna användes för att efterlikna avdödningen av patogena virus, medan Ascarisäggen skulle efterlikna avdödningen även av andra parasitägg. Båda organismerna redu-