Tröghet vid diagnosticeringen av elever

Samtliga lärare säger att det oftast är de själva som får påkalla uppmärksamhet och begära en utredning av en elev som de misstänker har någon form av

inlärningssvårigheter. Petra har, till skillnad från de andra två lärarna, även erfarenhet av att elever kommit till någon mottagningsskola innan de hamnat i hennes klass. Om dessa mottagningsskolor gjort “kartläggningar” av eleverna så följer dessa med eleverna till hennes skola, men hon säger att de inte alltid är speciellt grundliga.

Lärarna är alla insatta i den process som följer, och de beskriver hur de får kontakta respektive skolas elevhälsoteam som tillsammans med kurator och specialpedagoger gör en preliminär bedömning varefter man tar kontakt med en psykolog för att ställa en slutlig diagnos.

Ingen av lärarna anser dock att diagnosticeringen av eleverna sker på ett

tillfredsställande sätt. De tre lärarna är ense om att det tar för lång tid innan en utredning påbörjas, och att det dröjer för länge innan den avslutas. Anna berättar om en elev som elevhälsoteamet begärde en utredning av. Hon säger att det tog sex månader innan man blev kontaktad tillbaka om att en utredning skulle påbörjas. Maria berättar om en elev med grav problematik som hon begärt en utredning av. Elevens föräldrar var positiva till utredningen från allra första början och deltog i alla möten med skolan och BUP. Trots detta tog det över ett år “innan något hände”. Petra berättar att vid flera tillfällen då hennes team begärt psykologhjälp “drog det ut i all evighet”. Hon säger att det är väntetid på mellan ett halvår och ett år för att få tillgång till en psykolog.

Anna säger att hon inte kan förstå hur en psykolog kan göra en korrekt

tillräcklig andraspråknivå. Psykologerna kan av bl.a. språkskäl inte avgöra vilken typ av problem som en elev har, säger hon, utan vänder sig till lärarna för att få hjälp att avgöra dessa. Hon berättar om ett fall där en psykolog p.g.a. bristande förmåga att kommunicera med eleven “svävade lite grand på målet”, och därför vände sig till Anna själv för att få hennes uppfattning om elevens tillstånd.

Maria anser inte heller att diagnosticeringen av elever i förberedelseklass fungerar när skolan ska ta beslut i fråga om elevens berättigande till extra stöd:

“Alltså.. och det blir ofta så.. alltså.. det rinner ut i sanden. Det är hemskt att säga. Jag kan ju inte direkt säga att jag tycker att de får den hjälpen de behöver..”

7.2.4. Kulturella skillnader- Hinder för diagnosticeringen?

Ett av de största hindren för att göra en psykologisk utvärdering och diagnosticering av en elev i förberedelseklass anser samtliga lärare vara den kulturella skillnad som finns mellan elevernas familjers och kulturers syn på funktionsnedsättningar och

inlärningssvårigheter, och det svenska samhällets syn på de samma. Petra säger att bland invandrarfamiljer “kan det ofta vara ett problem att det inte är okej att ha problem”. Hon säger att det kan vara kulturellt, men att det lika gärna kan handla om familjer som redan känner sig utsatta p.g.a. att de inte kan språket och då inte vill “skylta med” att man har ett barn med svårigheter. Ibland känner hon att föräldrarna vill “blunda bort” problemen. Ibland vill inte föräldrarna tillåta att en tolk närvarar vid mötena angående en utredning p.g.a. att de inte vill att en landsman ska höra om deras problem. Föräldrarna låter istället ett av deras barn tolka åt dem, men man kan då från skolans håll inte vara säker på hur väl barnet översätter och hur mycket av

informationen som “gått igenom språkbarriären“.

Anna säger att man får förlita sig på modersmålslärarna för att kommunicera med föräldrarna. “Modersmålslärarna gör så gott de kan, och ofta väldigt bra” säger hon, men om man t.ex. misstänker Aspergers syndrom, “saker som man inte enkelt haspar ur sig” vill hon ha professionella tolkar till hands. “Dessa kostar jättemycket och tyvärr händer det väldigt ofta att man sitter där med tolkarna men att föräldrarna inte dyker upp”. Anna menar att föräldrarna kanske helt enkelt inte förstått att de varit kallade till ett viktigt möte med inhyrd tolk.

Maria berättar om en situation där föräldrarna till en elev berättade att deras barn upplevt krigssituationer och var traumatiserad därav, men efter bara tre dagar med eleven var hon övertygad om att eleven hade någon hjärnskada eller mentalt handikapp, vilket alltså föräldrarna förtigit. Hon upplever att det oftast är ett stort problem att få föräldrarna till hennes elever att samtala med psykologer. “Psykologer är lika med fly för livet” säger hon. Hon tror att det är mera skamfyllt i hennes elevers kulturer än i “vanliga svenska familjer” att tillåta att ens barn utreds, för att man då erkänner att det är något fel på ens barn. Hon tror att föräldrarna ofta hoppas att problemen ska “rätta till sig själva” när deras barn får ett miljöombyte i form av en ny skola.

7.2.5. Möjlighet att uppnå mål

Ingen av lärarna anser att det är möjligt att erbjuda elever i förberedelseklass med behov av särskilt stöd en möjlighet att uppnå de mål som beskrivs i läroplanerna.

Petra säger att hon tror att det helt enkelt är för svårt att komma in i ett nytt skolsystem och lära sig ett nytt språk och samtidigt kunna uppnå mål. Hon tycker att det är orealistiskt att bedöma de här eleverna efter samma mallar som barn med svenska som modersmål. Hon menar att det i förberedelseklass är svårare att upptäcka och diagnosticera elever med funktionsnedsättningar och i förlängningen erbjuda dem en meningsfull skolgång.

Anna hänvisar till skollagen där det “nästan ordagrant står att varje elev som är i behov av extra stöd ska erhålla sådant stöd”. P.g.a. att allt går för långsamt och p.g.a. bristande ekonomiska resurser ser hon ständigt att man på hennes skola inte lever upp till detta. De få specialpedagoger man har är överbelamrade med jobb, och de säger ofta till Anna att de inte har en chans att göra ett bra jobb beaktat de behov som finns på skolan. “Det är någonting som skolledningen skulle stå till svars för”, säger hon.

Maria säger att hon tyvärr inte kan se att vare sig elever med särskilda behov eller någon annan av hennes elever i förberedelseklass har någon chans att uppnå läroplanernas mål. Hon säger att hon råder familjer med begåvade barn att snarast flytta sina barn till skolor i områden där en större andel av eleverna är svenskar. Eleverna i hennes klass saknar en naturlig daglig kontakt med det svenska språket och utvecklas därför väldigt lite rent språkmässigt. Den enda person de möter som talar svenska

flytande är hon själv. Hon tillägger att lärarna på hennes skola peppas av skolledningen att tycka att eleverna har goda möjligheter att nå målen i skolan och integreras i det svenska samhället, men med de resurser som står till buds är hon säker på att eleverna inte har en chans att nå målen “och jag tror att de någonstans känner det själva”, avslutar Maria.

8. Diskussion

Syftet med min uppsats var Att undersöka vilken organisatorisk beredskap skolan har

för att ta emot elever med inlärningssvårigheter i förberedelseklasser genom att

besvara frågorna:

*Vilka rutiner har den enskilda skolan för att hantera fall där en elev i förberedelseklass misstänks ha inlärningssvårigheter?

*Vilka uppfattningar har lärarna om huruvida systemet på skolan fungerar för att upptäcka och hjälpa elever i förberedelseklass som misstänks ha

inlärningssvårigheter?