Traditionellt synsätt på rovdjur

Traditionellt sett kan samernas förhållande till rovdjuren beskrivas som en kamp mot ett av naturens element, om än i många avseenden besvärligt sådant. Denna kamp mot rovdjuren har trots allt gällt en av de förutsättningar som människan kan påverka till sin egen fördel. Man eftersträvade en balans mellan rovdjuren och ett drägligt liv med renskötseln som bas. De äldre menar att en grundläggande förutsättning var, och är än idag, att det inte skall finnas rovdjur härjande i renhjorden. Man ansåg att rovdjuren var konkurrenter om levebrödet och ett hot mot garantin – renarna – för en framtida överlevnad. Därför måste egendomen skyddas mot rovdjuren på samma sätt som man även i övrigt försökte skapa så goda förutsättningar som möjligt för renarna. Detta kunde göras på flera sätt, exempelvis genom att flytta sig och sina renar till områden med gott bete och att basera slaktuttag utifrån framtida förväntning av kapitalet. De allra flesta samer betonar att det inte är fråga om rovdjurhat. Samernas avsikt har aldrig varit att utrota de stora rovdjuren. Man accepterade att de togs någon ren då och då. Det var en del av de naturliga förutsättningarna som förelåg och man var medveten om att det förr eller senare kunde, och skulle, hända. Rovdjuren fick gärna finnas och leva, men inte vara så många att de hotade renhjordens existens och därmed även ägarens. För att undvika att rovdjuren orsakade stora förluster i renhjordarna, bedrev samerna, i så stor utsträckning som möjligt, en kontinuerligt förebyggande verksamhet. Denna gick ut på att hålla

rovdjursstammen på en acceptabel nivå i det område som man befann sig i, för att de inte skulle utgöra ett allvarligt hot mot renhjorden. Det fanns flera olika metoder man kunde använda sig av. Exempel på sådana var att bevaka renarna kontinuerligt, driva bort rovdjuren samt att bedriva jakt på dem.(Svanberg & Tunón, 2000 s 204-213).

6.2.2 Samisk syn på ersättning på rovdjursdödade renar

Den stora stötestenen och de områden kring rovdjuren som de är mest bekymrad över är ersättningssystemet som reglerar vilken ersättning renskötande samer skall få för att man skall kunna bedriva sin näring samtidigt som vi ska ha en levande rovdjursstam i Sverige. På regeringens uppdrag fick därför en arbetsgrupp med representanter från Naturvårdsverket och

Sametinget 1992 i uppdrag att gemensamt utforma ett förslag om hur det nya systemet ska tillämpas i praktiken. Detta var deras förslag:

Fem viktiga grundpelare

Målsättningen är att skapa ett ersättningssystem som upplevs rättvis och rimlig och samtidigt ger bättre förutsättningar för långsiktig rovdjursvård.

Ersättningssystemets grundpelare är:

- Kompensera rennäringens förluster - Uppnå balans mellan olika intressen

- Öka förståelsen och toleransen för rennäring och rovdjur - Rättvisa – så långt det är möjligt

- Smidig och snabb handläggning

Principen är i grunden enkel. Rennäringen ersätts utifrån dokumenterad förekomst av järv, lo och varg och antalet föryngringar av respektive art inom samebyarnas betesområde. För varje dokumenterad järv- och loföryngring ersätts samebyn med 200 renar. Förekomst av en art ersätts med 50 renar. Föryngring av varg inom en samebys betesområde ersätts med 500 renar. Det mer än dubbla antalet ersatta renar motiveras med att en vargföryngring ger större skador och att vargen har ett högre "naturvårdsvärde" än järv och lo.

I förslaget finns ytterligare en nivå som kallas för "tillfällig förekomst av art". Den nivån ersätts med en arealbaserad ersättning. För björn och kungsörn föreslås också en arealbaserad ersättning som utgår ifrån storleken på samebyns barmarksbete. Enligt arbetsgruppens

beräkning ersätts 2000 renar per art och år, proportionellt i förhållande till samebyarnas barmarksareal. Anledningen till arealbaserad ersättning för björn är, enligt arbetsgruppen, att det inte finns tillräckligt med kunskap för att utarbeta en annan typ av ersättning.

Totalt skulle, enligt förslaget, mellan 25 000 och 35 000 renar ersättas årligen. Det ska då jämföras med det tidigare hårt kritiserade ersättningssystemet som för 1993/94 ersatte

samebyarna för drygt 6000 rivna renar. Ersättningens storlek i kronor beror helt på vilket sätt värdet för en rovdjursdödad "genomsnittsren" räknas ut. Arbetsgruppen lämnar inget förslag i den delen, men har gjort beräkningar utifrån ersättning för trafikdödade renar och landat på en summa av 1475 kronor per ren. Räknat på den rovdjursförekomst som Naturvårdsverket beräknat så skulle de ge en årlig kompensation till samebyarna på 30-35 miljoner kronor. En viktig förutsättning för att ersättningssystemet ska fungera, är att det skapas former för trovärdiga rovdjursinventeringar. Arbetsgruppen föreslår att inventeringarna gör i samarbete

mellan länsstyrelsens naturvårdspatruller och samebyarna. Samarbetsformen innebär att samebyarna aktivt deltar i inventeringsarbetet och att det inom samebyarna utses

"rovdjursansvariga". Länsstyrelserna föreslås bli huvudansvariga för inventeringarna och sammanställning av övrig dokumentation om förekomst och föryngring av rovdjur.

Inventeringsinsatserna koncentreras till två perioder, i mars och april, och inleds i vår för att ge underlag till ersättningsnivåer för 1996 (Sametinget, 2002)

I Naturvårdsverkets och Sametingets ursprungliga förslag ingick dessutom införande av en maximal toleransnivå. Den definierar en övre gräns för hur stor del av samebyns renantal som får skattas av rovdjur, i förlängningen ett slags tak för det acceptabla rovdjurstrycket (i

förslaget 10 % vilket motsvarar ungefär en tredjedel av de samlade slaktuttaget). Enligt förslaget skall rovdjursförekomst utöver den fastlagda toleransnivån kunna decimeras genom skyddsjakt på lo och järv samt licensjakt på björn. Skyddsjakt på rovdjur är emellertid inte tillåtet i nationalparkerna. En effekt är att de byar som har en stor del av sina marker inom nationalparkerna kan tvingas acceptera rovdjursförekomster som överstiger de toleransnivå som Naturvårdsverket och Sametinget föreslagit (Mijá ednam, samebyarnas Laponiaprogram ,2000). Detta förslag lämnades till regeringen i februari 1995. Denna fråga har sedan bollats fram och tillbaka under flera år och man lyckades aldrig enas i frågan. 1998 tillsatte

Riksdagen en rovdjursutredning som skulle sammanställa en sammanhållen rovdjurspolitik. I denna utredning (SOU 1999:146) ingick en rad olika departement och verk samt

intresseorganisationer och experter, b.la. personer från alla de aktörer som tagits upp i denna uppsats. Denna utredning överlämnade 1999 sitt slutbetänkande och 2000 kom regeringens proposition (2000/01:27) över en sammanhållen rovdjurspolitik.

Men denna proposition får stark kritik från Per-Gustav Idivuoma, vice ordförande i Samernas Riksförbund som för övrigt satt med som expert i utredningen, han säger, ”För mig är

propositionen en stor besvikelse, under skicklig ledning av utredaren Sören Ekström kom vi fram till förslag som vi från näringens sida ställde oss bakom, jag beklagar att regeringen inte gått på utredningens förslag”(Sapmi, 2002).

Han tycker att propositionen saknar tydliga regler om en toleransnivå det vill säga hur stora skador rennäringen skall behöva tåla. I propositionen hävdas att rennäringen skall

kompenseras för förlusterna samtidigt som det lämnas förslag om reducerade ersättningar, avdrag av olika slag samt ett tak för ersättningen som var för sig och sammantaget leder till att näringen och enskilda renägare inte kommer att få den kompensation regeringen påstår skall gälla. Någon sammanhållen rovdjurspolitik kan Idivuoma inte se bli möjlig till följd av propositionens förslag. Samförståndet i Rovdjursutredningen är borta och det blir inte möjligt

att få förståelse från renskötarnas sida till den snedbalans som präglar propositionen istället för det samförstånd som han hoppats och trott skulle vara möjligt att nå. Det blir även fortsättningsvis rennäringen och näringens utövare som får bära bördan ekonomiskt, arbetsmässigt och psykiskt av den svenska rovdjurspolitiken om propositionens förslag går igenom. Det finns samtidigt förslag som kan förändra den idag ohållbara situationen. Dessa är dock allmänt hållna och oprecisa. Som exempel kan omnämnas beträffande

rovdjurspopulationens utbredning uttrycks som "i huvudsak" och "främst" när det gäller dessas storlek och utbredning inom renskötselområdet. Samtidigt finns det skarpa förslag som direkt slår mot renskötselområdet i sig och i förhållande till utredningens förslag med

exempel som vargens utbredning inom renskötselområdet och detsamma vad gäller järvens.

Propositionen blir vad gäller rovdjursantal något av en lek med siffror grundat på ett osäkert underlag och där det blir den s k försiktighetsprincipen som blir utslagsgivande.

En annan försiktighetsprincip nämligen en toleransnivå för vad rennäringen skall behöva tåla lyser dock med sin frånvaro utöver vissa allmänna skrivningar om möjligheter till regionalt beaktande. Utan fastställande av en försiktighetsprincip i form av toleransnivå kommer en statlig rovdjurspolitik att sakna inte bara trovärdighet utan också möjlighet för tillämpning inom renskötselområdet(Sapmi, 2002). Propositionen 2000/01:57 antogs av Riksdagen i mars 2001.

6.3 Svenska Naturskyddsföreningen

Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) bildades 1909 och är en riksomfattande organisation för natur- och miljövård. Naturskyddsföreningens huvuduppgifter är enligt stadgarna att främja naturens skydd och vård, att väcka och underhålla människors känsla och intresse för naturen och förståelsen för dess värden samt att verka för att samhället anpassas till naturens förutsättningar. Från att från början varit inriktad främst på naturskydd, fridlysningsfrågor mm. arbetar Naturskyddsföreningen i dag med natur- och miljöfrågor över hela fältet:

naturskydd, fauna- och florafrågor, frågor kopplade till de areella näringarnas påverkan på miljön, trafik och energi, föroreningar, gröna skatter, miljömärkning m.m.

Föreningen har idag ca 145 000 medlemmar, organiserade i lokalkretsar i nära nog alla Sveriges kommuner. På länsplanet samarbetar kretsarna i länsförbund. Riksföreningens högsta beslutande organ är riksstämman med ombud från kretsarna. På riksnivå arbetar föreningen bl.a. med egna utredningar och förslag, remissyttranden och andra framställningar till myndigheter, kontakter med riksdag och regering, information, miljöcertifiering.

Rovdjursfrågorna har engagerat Naturskyddsföreningen sedan starten. Föreningen har aktivt verkat för ett bättre skydd för våra fem stora rovdjur genom att driva frågor om fridlysning och begränsningar av jakten (SOU 1999:146 s 176).

6.3.1 SNF syn på rovdjuren

Svenska Naturskyddsföreningen anser att alla de fyra stora rovdjuren ska få finnas i livskraftiga bestånd och ges möjlighet att sprida sig i sina naturliga utbredningsområden, något som Riksdagen vid flera tillfällen slagit fast. Detta är också huvudutgångspunkten i Rovdjursutredningens direktiv. SNF har under lång tid verkat för ett bättre lagligt skydd för rovdjuren och för en saklig information. Föreningen har också vid flera tillfällen föreslagit att samhället ska anta en långsiktig plan för förvaltningen av de stora rovdjuren. En sådan plan ska bygga på god kunskap om rovdjuren genom forskning, inventeringar och övervakning, möjliggöra beslut om skyddsjakt och licensjakt, ha beredskap för snabba insatser i akuta lägen, ha tillräckliga resurser för ersättning och förebyggande åtgärder samt innehålla insatser för förbättrad information om rovdjuren. Målet ska vara att upprätthålla livskraftiga stammar av de stora rovdjuren samtidigt som insatser görs för att förebygga och ersätta skador.

Utgångspunkten för fastställande av livskraftiga stammar ska vara vetenskapliga bedömningar (Svenska Naturskyddsföreningen, 2002).

Naturskyddsföreningen anser:

”- att rovdjursskador på boskap och rennäring i första hand måste förebyggas av myndigheter,

- att det överenskomna ersättningssystemet för uppkomna rovdjursskador måste ges erforderliga ekonomiska resurser,

att försäkringskravet för skador måste rivas upp till förmån för ersättning från staten,

- att eventuell skyddsjakt på lo och järv alltid måste prövas i varje enskilt fall, och att jakt inte får ske så att stammarnas långsiktiga överlevnad äventyras,

- att all form av jakt på varg fortsatt måste vara otillåten,

- att ett långsiktigt åtgärdsprogram för bevarande av de stora rovdjuren färdigställs och tas i bruk omgående” (Svenska Naturskyddsföreningen, 2002).

SNF betonar vikten av att Sverige följer de internationella konventioner som vi har anslutit oss till samt fullt ut följer EU-direktiven.

6.3.2 SNF syn på populationsstorlek

6.3.3 Björn

Rovdjursutredningen bedömde björnen som den minst problematiska av rovdjuren och därför det rovdjur som är lättast att hantera. Utredningen föreslog att vi skulle ha en stam på 1000 djur som minimum, ett antal som ligger något över det kritiska minimum som anges för kortsiktigt bevarande på 800 (SOU 1999.146). SNF kan acceptera detta förslag om 1000 djur som miniminivå men anser att stammen bör få möjlighet att växa över den lägsta nivå för långsiktigt bevarande. Naturvårdsverket föreslog en björnstam på 2000-2500 individer, något som SNF tycker verka vara en lämplig nivå (Svenska Naturskyddsföreningen, 2002).

6.3.4 Järv

SNF är mycket oroad över att järvstammen ökat väldigt långsamt trots mer än 30 års fridlysning. Enligt rovdjursutredningen har hittills inga andra förklaringar än illegal jakt kunnat konstateras. Detta anses som mycket allvarligt, eftersom Naturvårdsverket ändå har gett tillstånd till skyddsjakt på järv under en följd av år. SNF anser därför att siffran 500 individer för den gemensamma svensk-norska stammen bara ska ses som ett etappmål och att det långsiktiga målet måste få vara att stammen ska växa upp mot den nedre gränsen för långsiktigt bevarande, dvs. 900 individer. Åtgärder för att underlätta fortsatt spridning av stammen i områden utanför renbetesområdet bör vidtas, t ex övervakning och vid behov bevakning av lyor (ibid).

6.3.5 Lo

För lon anger forskargruppen som kritisk miniminivå 500 individer och som nedre gräns för långsiktigt bevarande 1000. Den gemensamma svensk-norska stammen uppskattades 1999 till ca 2000 djur, varav kanske 1500 i Sverige. Lon är därmed den enda av de fyra stora rovdjuren som redan uppnått en populationsstorlek som ligger över den nedre gränsen för långsiktigt bevarande. Detta betyder inte, enligt föreningens mening, att strävan ska vara att hålla

stammen på just den nivån. Föreningen avstyrker den kraftiga decimering av stammen i norra Sverige, som utredningen föreslår. Enligt forskarnas siffror tycks den totala svenska stammen inte ha ökat under de senaste åren; siffran 1500 djur i Sverige angavs redan 1998 i Svenska Jägare- förbundets ansökan om jakt. Tvärtom verkar stammen totalt sett ha minskat. Som ovan anförts har loforskarna nyligen redovisat siffror som visar på en kraftig minskning i

renbetesområdet, från ca 800 till ca 500 djur. Tyvärr tycks illegal jakt haft stor betydelse för denna minskning.

Detta trots att den legala tilldelningen varit betydande, vilket enligt SNF:s uppfattning visar att det inte finns stöd för uppfattningen att den illegala avskjutningen minskar när jakt tillåts.

Med tanke på att lostammen vid tidigare tillfällen visat sig känslig för ett alltför hårt jakttryck anser föreningen att fortsatt försiktighet bör iakttas när avskjutningsnivån beslutas (ibid).

6.3.6 Varg

SNF anser att vargstammen ska tillåtas växa till åtminstone 500 individer, den nivå som forskargruppen anger som kritiskt minimum för kortsiktigt bevarande.SNF anser att inriktningen bör vara att följa forskarnas råd.Det är oerhört viktigt att vargstammens utveckling följs mycket noga och att befolkningen i berörda områden hålls väl informerade.

SNF bedömer också att positiva insatser i form av snabb ersättning till drabbade

tamdjursägare, saklig och lättillgänglig information genom t ex särskilda rovdjurscentraler som nu planeras, kan bidra till en ökad acceptans. Den framtida svenska vargstammen bör få möjlighet att sprida sig i större delen av landet (ibid).

6.3.7 Kungsörn

SNF håller med utredningens förslag om en miniminivå på ca 600 par häckande kungsörnar i landet. Även om stammen just nu kan ses som betryggande stor är utvecklingen i vissa delar av fjällområdena oroande. Antalet lyckade häckningar är mycket lågt, enligt kungsörns- forskarna på grund av förföljelse och boplundring. En ökad övervakning är uppenbarligen nödvändig. Eftersom kungsörnens predation på ren enligt forskningsresultat är liten bör tillstånd till skyddsjakt inte medges (ibid).

6.3.8 SNF syn på jakt

Stammarna av de fyra stora rovdjuren samt örn har äntligen börjat öka i landet. Detta är ett positivt resultat anser SNF. Jakt och viltvård bör ses som ett sätt att nyttja de förnybara naturresurser som viltet och fisken utgör. Nyttjandet måste ske på ett långsiktigt hållbart sätt och med stor hänsyn till naturen i övrigt. Den vilda faunan är en naturresurs som tillhör hela nationen. Mark- och fiskevattenägare kan inte anses äga faunan. Däremot äger dessa rätt att förfoga över den genom jakt och fiske i de former och under de tider som samhället bestämt.

Moderna ekologiska kunskaper, nationella och internationella åtaganden och hänsyn till olika intressen i samhället (bevarandeintressen, friluftsliv m.m.) skall styra skydd, vård och

nyttjande av faunan. Frågan om jakt handlar om mycket mer än vad som kan göras för att öka möjligheterna till jakt. För den dominerande delen av allmänheten är vistelsen i naturen i första hand en källa till avkoppling, rekreation och naturupplevelser. Jakten upplevs ofta som störande. När jakt bedrivs måste den ske på ett miljöanpassat och etiskt riktigt sätt.

Naturskyddsföreningen anser:

”- att jakt skall ske så att de jaktbara arterna och den biologiska mångfalden i övrigt inte påverkas negativt, allmänt accepterade etiska principer och djurskyddsaspekter tillmäts stor vikt och stor hänsyn tas till friluftsliv, som utövas med stöd av allemansrätten och näringsliv - att ren nöjesjakt i princip inte kan accepteras, vid all jakt skall det primära syftet vara att ta tillvara bytet.

- att jakt i princip skall vara förbjuden i naturskyddade områden. I alla nationalparker skall strikt jaktförbud gälla, för naturreservat bör frågan om jakt bedömas från fall till fall.

- att ”rödlistade” arter, sådana som finns med på den nationella listan över hotade, sällsynta och hänsynskrävande arter inte skall få jagas” (Svenska Naturskyddsföreningen, 2002).

I dag har frivilligorganisationer visst ansvar för administrativa uppgifter inom jakt- och viltvården. Föreningen är kritisk till den nuvarande ordningen att jakttidsberedningen är knuten till Svenska Jägareförbundet. Konstruktionen har medfört en överrepresentation av jaktintressena och därmed dåligt gehör för frågor om bevarande och friluftsliv. Man anser att ansvaret istället borde ligga hos Naturvårdsverket. Man tycker också att länsstyrelserna borde ha ett större ansvar för jaktfrågor samt att nödvändiga resursförstärkningar till länsstyrelserna borde tas från det årliga bidraget till Svenska Jägareförbundet (ibid).

6.4. Analys Organisationer/Aktörer

Vad tycker då de olika organisationerna/aktörerna om förvaltandet och jakten på våra rovdjur, Svenska Jägareförbundet med sina 190 000 medlemmar har under lång tid engagerat sig för rovdjursfrågor, redan kring sekelskiftet agerade förbundet för att öka skyddet för de då svaga stammarna av björn och lo. I samband med att stammarna på senare år ökat så har förbundets arbete med rovdjursfrågor intensifierats. 2002 antog man en rovdjurspolicy som säger vilka mål de vill uppnå och hur de skall uppnå dessa. Man säger i dessa mål att man vill verka för att få ett nationellt självbestämmande över rovdjurspolitiken, bl.a. genom att Sverige ska få tillämpa bilaga 5 i art- och habitatdirektivet och bilaga 3 i Bernkonventionen så att arterna björn och lo kan förvaltas genom jakt. Tyngdpunkten från Jägareförbundet ligger på att förvaltandet skall ligga närmare jägaren, alltså på länsnivå eller på regional nivå. Man vill också att det skall bli enklare att få tillstånd till skyddsjakt för t.ex. att skydda tamdjur. När stammarna är så stora att de uppnått Jägareförbundets förslag till bestånd ser man det som en självklarhet att de skall förvaltas genom jakt.

Svenska Samernas Riksförbund ser rovdjursfrågan inte bara som en ekonomisk fråga utan också som en psykologisk fråga med konsekvenser för renskötarens framtidstro. Den här aktören är väl den av de tre som har den största konflikten med rovdjur eftersom att rovdjuren påverkar deras näring och livsföring mera direkt eftersom att de dödar och äter upp deras levebröd, nämligen renen. Det är väl därför ingen större överraskning att det är

bidragssystemet som är den viktigaste frågan för dem. Man har under många år slagits för att få fram ett ur deras synvinkel rättvist system som gör så att de kan fortsätta med deras näring samtidigt som det finns en rovdjursstam. Enligt deras syn så är grundpelarna i ett rättvist ersättningssystem att, kompensera rennäringens förluster, uppnå balans mellan olika intressen, öka toleransen för rennäring och rovdjur, rättvisa –så långt det är möjligt och en snabb och

bidragssystemet som är den viktigaste frågan för dem. Man har under många år slagits för att få fram ett ur deras synvinkel rättvist system som gör så att de kan fortsätta med deras näring samtidigt som det finns en rovdjursstam. Enligt deras syn så är grundpelarna i ett rättvist ersättningssystem att, kompensera rennäringens förluster, uppnå balans mellan olika intressen, öka toleransen för rennäring och rovdjur, rättvisa –så långt det är möjligt och en snabb och