De fem stora: en analys av spelplanen för Sveriges rovdjurspolitik

C-UPPSATS

2003:049

Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Statsvetenskap - Historia - Geografi

SAMHÄLLSKUNSKAP C

Vetenskaplig handledare: Nils-Gustav Lundgren

2003:049 • ISSN: 1402 – 1773 • ISRN: LTU - CUPP - - 03/49 - - SE

DE FEM STORA

En analys av spelplanen för Sveriges rovdjurspolitik

ANDRÉ ENGSTRÖM

INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING

KAPITEL 1 INLEDNING………. 1

1.1 Problemformulering

………... 1

1.2 Syfte

………... 2

1.3 Avgränsning

………. 2

1.4 Metod………...

2

1.5 Disposition………...

2

KAPITEL 2 TEORETISK RAM………... 3

2.1 Gemensamma resurspooler………..

3

2.2 Institutioner………..

3

2.3 Organisationer/Aktörer………

4

2.4 Resurspooler……….

4

KAPITEL 3 ROVDJURSFÖREKOMST I SVERIGE... 6

3.1 Björn……….

6

3.2 Järv………...

6

3.3 Lodjur………...

7

3.4 Varg………..

8

3.5 Kungsörn………..

9

KAPITEL 4 DE FORMELLA INSTITUTIONERNA

10

4.1 Konventionen om biologisk mångfald……….

10

4.2 Bernkonventionen………

11

4.3 Art- och Habitatdirektivet………

11

4.4 Fågeldirektivet………..

13

4.4.1 Undantag………...

13

4.5 Den Svenska Jaktlagstiftningen………...

14

4.5.1 Bestämmelser om viltvård och jakt………...

14

4.5.2 Allmän jakttid och tillstånd till jakt på rovdjur……….

14

4.5.3 Skyddsjakt……….

15

4.5.4 Skyddsjakt på initiativ av myndighet………

15

4.5.5 Tillstånd till skyddsjakt på initiativ av en enskild……….

16

4.5.6 Utan tillstånd från myndighet………

16

4.6 Analys Institutioner (Formella regler)……….

17

KAPITEL 5 DE INFORMELLA INSTITUTIONERNA

19

5.1 Jaktbrott………

19

5.1.1 Björn………..

19

5.1.2 Järv………

20

5.1.3 Lodjur………

20

5.1.4 Varg………...

20

5.1.5 Kungsörn………...

20

5.2 Analys Institutioner (informella regler)………...

21

KAPITEL 6 ORGANISATIONER/AKTÖRER

22

6.1 Svenska Jägareförbundet………..

22

6.2 Svenska Samerna Riksförbund………

24

6.2.1 Traditionellt synsätt på rovdjur……….

25

6.2.2 Samisk syn på ersättning av rovdjursrivna renar………..

25

6.3 Svenska Naturskyddsföreningen………..

28

6.3.1 SNF syn på rovdjuren………

29

6.3.2 SNF syn på populationens storlek……….

30

6.3.3 Björn………..

30

6.3.4 Järv………

30

6.3.5 Lo………..

30

6.3.6 Varg………...

31

6.3.7 Kungsörn………...

31

6.3.8 SNF syn på jakt……….

31

6.4 Analys Organisationer/Aktörer………

33

KAPITEL 7 RESURSPOOLENS ÖVERLEVNAD

35

REFERENSLISTA………36

Sammanfattning

Sverige har ratificerat ett antal internationella konventioner och direktiv under de senaste åren, bland annat Bernkonventionen samt Art- och Habitatdirektivet samt konventionen om biologisk mångfald. I dom besluten som vi har antagit ingår våra fem stora rovdjur, björn, varg, lo, järv och kungsörn som arter som skall tillgodoses med ett starkt skydd. I dessa konventioner och direktiv står det klart och tydligt att huvudregeln enligt konventionen att all avsiktlig fångst och all avsiktligt dödande skall vara förbjudet. Det skall också vara förbjudet att avsiktligt störa djuren, särskilt under deras yngeltid och under vintervilan. Hur kan då Sverige som land bedriva jakt på dessa rovdjur? Ja, det finns undantag i konventionerna och direktiven som gör att det under vissa förutsättningar får förekomma jakt på dessa. Den institution som styr jakten nationellt är den Svenska Jaktlagstiftningen, den säger att

regeringen kan meddela föreskrifter om tillstånd till jakt under en särskild jakttid, licensjakt, samt om tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt, dvs. skyddsjakt. För björn, varg, lo, järv och kungsörn finns det inte någon allmän jakttid. Däremot kan Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen, besluta om jakt på ett begränsat antal djur av alla dessa arter utom kungsörn. Tillstånd kan ges antingen i generella föreskrifter eller genom beslut i enskilda fall.

En rad villkor gäller för att jakt skall få tillåtas enligt 6 § jaktförordningen. För det första får tillstånd bara ges för områden där det finns fasta stammar av de aktuella arterna. Vidare sägs det att det inte får finnas någon annan lämplig lösning och att jakten inte får försvåra

upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga

utbredningsområde. Som ytterligare förutsättningar gäller att jakten måste vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade former. De internationella institutionerna som konventionerna och direktiven utgör fungerar som en slags ram för varje land och de nationella institutionerna som vår Jaktlagstiftning berättar i detalj hur vi skall förvalta och bedriva jakt på våra rovdjur.

Dessa formella institutioner fungerar som ett skydd för rovdjuren medan det verkliga hotet mot rovdjuren kommer ifrån de informella institutionerna i form av normer och värderingar som gör att vissa inte följer de formella reglerna. Detta kan utmynna i olaglig jakt som är rent förödande för rovdjuren. De tre organisationerna/aktörerna Svenska Jägareförbundet, Svenska Samernas Riksförbund och Svenska Naturskyddsföreningen som fungerar som remissinstans åt regeringen i rovdjursfrågor har ganska lika uppfattning i frågan om det skall bedrivas jakt på rovdjuren, alla svarar ja men SNF vill att man skall följa de internationella institutionerna

mera noggrant än vad Jägareförbundet och SSR tycker. Jägareförbundet och SSR vill också att ansvaret skall ligga närmare jägaren medan SNF vill ha en stark statlig kontroll av jakten.

SNF vill också ha en större stam än vad de övriga två aktörerna vill. SSR tyngdpunkt ligger i att få till ett mera rättvist ersättningssystem för rovdjursrivna renar, man menar att dagens ersättningssystem inte är tillräckligt om man som renskötare skall kunna överleva på renskötsel. Jägareförbundet vill se att det blir lättare att få tillstånd till skyddsjakt och att förvaltningen läggs på länsstyrelsenivå.

Kapitel 1

Inledning

På löpsedeln för Aftonbladet den 11 november 2002 kunde man läsa:

-

Samerna upprörda över ”stockholmarnas” förbud mot skyddsjakt. Samerna hotar att ta lagen i egna händer. Laponiavargen har dödat minst 100 renar, men får inte jagas.

– Vi kommer att utnyttja vår nödvärnsrätt, säger Bertil Kielatis, ordförande i samebyn (aftonbladet 11 November 2002).

Löpsedeln fick mig att börja fundera på vem som har rätt och vem som har fel. Vilka lagar och regler är det som styr vårat handlande gentemot våra rovdjur? Jag visste sedan tidigare att vargen är fredad och inte får jagas men lite längre ned i artikeln kan man läsa att

Naturvårdsverket har yttrat sig om att det blir ingen skyddsjakt på vargen. Man får alltså jaga den under vissa förutsättningar. Genom tidigare arbeten har jag kommit i kontakt med vissa internationella lagar och förordningar som jag visste att Sverige har skrivit under i och med vårt EU-medlemskap. Jag fick inte det här att gå ihop, är det så att man får bedriva jakt på varg eller inte?

1.1 Problemformulering

Sverige har på senare år ratificerat ett antal internationella konventioner och direktiv, såsom Konventionen om biologisk mångfald, Bernkonventionen och art- och habitatdirektivet.

Genom att underteckna dessa dokument så åtar man sig att uppfylla vissa mål som

konventionerna och direktiven har satt upp. De fem stora rovdjuren björn, varg, lo, järv och kungsörn finns med över arter som skall ges olika form av skydd. Enligt direktiven och konventionen skall det vara förbjudet att avsiktligt fånga och döda dessa djur. Hur är det då möjligt att vi i Sverige bedriver jakt på dessa djur? Jo, dessa direktiv och konventioner medger vissa undantag som gör det möjligt att bedriva viss form av jakt. Frågan man ställer sig är om det är någon idé att skriva under dessa avtal om man ändå tillämpar de

undantagsregler som finns? Vi har en Svensk jaktlagstiftning som reglerar och bestämmer vad som är tillåtet och vad som inte är det, vad säger den om jakt på rovdjur? Vilket är det största hotet mot våran rovdjurstam? Vi har också flera hundra tusen människor i vårt land som genom olika organisationer arbetar för att göra sin röst hörd vad gäller bl.a.

rovdjursfrågan, vad tycker dessa organisationer om förvaltandet av vår rovdjursstam?

Slutligen, kan Sveriges rovdjursstam överleva med gällande lagstiftning? Dessa är frågor som jag tänkte försöka besvara i denna uppsats.

1.2 Syfte

Syftet med uppsatsen är belysa och analysera de internationella och nationella institutioner som styr och reglerar förvaltningen och jakten på våra rovdjur. Ett till syfte är att analysera de tre aktörerna Svenska Jägareförbundet, Svenska Samernas Riksförbund samt Svenska

Naturskyddsföreningens åsikter om jakten och förvaltningen av dessa rovdjur.

1.3 Avgränsning

Det finns många organisationer/aktörer som har åsikter om förvaltningen och jakten på rovdjuren men jag kommer endast ta upp de tre organisationer som jag bedömer som viktigaste ideella organisationerna i den här frågan, nämligen Svenska Jägareförbundet, Svenska Samernas Riksförbund samt Svenska Naturskyddsföreningen.

1.4 Metod

Jag kommer att göra en institutionell analys för att studera aktörernas åsikter samt de

internationella och nationella institutioner som styr Sveriges rovdjurspolitik. Den metod som används är kvantitativ, dvs. det är en litteraturstudie om dessa institutioner och aktörer

1.5 Disposition

I kapitel 2 beskriver jag de teoretiska utgångspunkterna och centrala begreppen i uppsatsen.

Kapitel 3: Rovdjursförekomst i Sverige består av en kort tillbakablick om hur läget har sett ut och hur det ser ut nu för våra fem stora rovdjur. Kapitel 4: Institutioner (Formella regler) tar upp den gällande internationella och nationella lagstiftningen som rör rovdjuren. Kapitel 5:

Institutioner (informella regler) tar upp vad som händer om man inte följer de formella reglerna utan rättar sig efter normer och seder. Kapitel 6: Organisationer/Aktörer visar vad de tre aktörerna har för åsikter om förvaltning och jakt på rovdjuren samt vilka frågor de tycker är viktigast. Kapitel 7 Resurspoolens överlevnad består av en analys och slutsats om vad som behövs för att trygga resurspoolens överlevnad.

Kapitel 2

Teoretisk ram 2.1 Gemensamma resurspooler

Den teori som används som grund för analysen är Common-pool resources teorin.

Våra fem stora rovdjur, björn, varg, lo järv och kungsörn kan sägas utgöra en gemensam resurspool. Common-pool resources, CPR (gemensamma resurspooler) har två viktiga kännetecken: 1. en resurspool är så stor att det är dyrbart (men inte omöjligt) att exkludera potentiella brukare eller att begränsa deras användning av resursen. 2. tillgången är begränsad –en persons användning av resursen gör att det finns mindre kvar för andra brukare av den.

Den förstnämnda brukar kallas excludability och den andra subtrctability. Gemensamma resurspooler kan vara både naturliga, som skogar, djur och betesland, eller mänskligt skapade, som bevattningssystem och world wide web (Rådelius, 2002 s.19-20). Begreppet ”Common- pool resources” (gemensamma resurspooler) används i denna uppsats som en benämning för resursenheten där rovdjuren ingår. Utifrån dessa två kännetecken kan rovdjuren betraktas som en CRP för det skulle teoretiskt vara möjligt att exkludera brukare av den, men eftersom det rör sig om djur som rör sig över enorma ytor är detta givetvis rent hypotetiskt. Även det andra kännetecknet uppfyller rovdjuren genom att det rör sig om ett begränsat antal och att varje djur som försvinner är betydande för stammens fortsatta utveckling. Vad som är viktigt för att denna resurspool skall kunna överleva och komma många till del är att de institutioner som finns för att bevara och förvalta denna resurspool följs av brukarna.

2.2 Institutioner

Ekonomiska historikern D.C. North definierar institutioner som ”spelregler i ett samhälle eller, mer formellt uttryckt, de restriktioner som människor sätter upp för att ange formerna för mänsklig samverkan” (North, 1993 s.16). Institutionernas viktigaste uppgift i ett samhälle är att minska osäkerheten genom att upprätta en stabil struktur för samspelet mellan

människor. Men institutionernas stabilitet hindrar inte på något sätt att de förändras. De utvecklas och förändrar de ingående valmöjligheter som vi har. De institutionella restriktioner som skapar individers möjlighet till utveckling styrs vidare till stor del av informella och formella regler. Informella regler är accepterade och oaccepterade beteenden, exempelvis seder och normer. Formella regler är de lagar och restriktioner som är stiftade av politiska auktoriteter. De institutioner som innefattas i denna analys är alltså de formella reglerna, dvs.,

internationella konventioner och direktiv samt de nationella lagar som rör rovdjuren, samt de informella reglerna som på grund av att man inte följer de formella reglerna visar sig i form av olaglig jakt (North, 1992 s 17-18).

2.3 Organisationer/Aktörer

Det finns väsentliga skillnader mellan institutioner och organisationer. I likhet med

institutioner ger organisationerna en struktur för mänsklig samverkan. Till organisationerna hör politiska enheter(politiska partier), ekonomiska enheter(företag och fackföreningar), sociala enheter(klubbar och idrottsföreningar), och utbildningsenheter(skolor och universitet).

Dessa grupper av individer som hålls samman av en gemensam strävan efter att uppnå vissa mål, det vill säga de har samma särintressen. De organisatoriska ramarna som ges av

institutionerna i ett samhälle påverkar både vilka organisationer som kommer till stånd och det sätt på vilket de utvecklas. Organisationerna påverkar i sin tur de institutionella ramarnas utveckling (North, 1992 s 18-20). De organisationer/aktörer som kommer att beröras i detta arbete är Svenska jägareförbundet, Svenska Samernas Riksförbund samt Svenska

Naturskyddsföreningen

2.4 Resurspoolen

Resurspoolen består i detta fall av de fem största rovdjur vi har i vårt land, nämligen, björn, varg, lo, järv och kungsörn. Rent tekniskt är det lätt att definiera resurspoolen eftersom den endast innefattar dessa fem arter. Geografiskt blir det lite svårare att bestämma storleken på den eftersom det rör sig om djur, som dels förflyttar sig över enorma ytor och dels för att det inte går att med säkerhet säga hur många de är till antal. Det man kan fastslå är att det är institutionerna som styr hur vi skall förvalta och sköta poolen medan organisationerna/

aktörerna är de som samtidigt är med och påverkar institutionerna för at få dessa att förändras för att så långt det är möjligt tillgodose deras intressen.

Figur 1 Spelplanen för Sveriges rovdjurspolitik.

Eftersom rovdjuren är så pass få till antalet och är väldigt känslig för yttre påverkan så är dessa extremt beroende av att de formella reglerna efterlevs och respekteras av aktörerna.

RESURSPOOLEN (Rovdjuren)

INSTITUTIONER (Formella & informella regler)

AKTÖR 1 (Jägareförbundet)

AKTÖR 2 (SSR)

AKTÖR 3 (SNF)

Kapitel 3

Rovdjursförekomst i Sverige

3.1 Björn

Utbredning och status

Brunbjörnen förekom ursprungligen över hela Sverige utom på Gotland, men försvann före 1700-talet från större delen av Sydsverige. Omkring 1850 beräknades populationen till 1600- 1700 och utbredningen täckte centrala och norra Sverige. Redan 1647 utbetalades statliga skottpengar för dödade björnar. Omkring sekelskiftet sköts björnar endast i de tre nordligaste landskapen. 1913 fredades björnen på kronans mark. Björnstammen var omkring 1930 sannolikt vid dess lägsta nivå någonsin- omkring 130 djur. Sedan dess har populationen ökat både till antal och utbredning och i dagsläget bedöms antalet vara minst 1000 björnar enligt Skandinaviska björnprojektets bedömningar ( Sandgren & Swenson, 1997 s 7-10).

3.2 Järv

Utbredning och status

Järvens nuvarande utbredning i Sverige är begränsad till fjälltrakterna och det fjällnära skogslandet. Huvuddelen – uppskattningsvis mer än 70 procent – av beståndet finns i Norrbottens fjällvärd. Söderut finns järven ner till södra Härjedalen och norra Dalarna.

Föryngring har rapporterats från Idrefjällen i Dalarna under 1900-talet och enstaka

föryngringar förekommer sannolikt årligen i Härjedalen. Det finns emellertid stora luckor i utbredningsområdet. De senaste vintrarnas inventeringar inom ramen för det nya

ersättningssystemet för rovdjursdödade renar har lokaliserat ett knappt 70-tal järvlyor. Av dessa har endast en handfull säkra järvlyor påträffats söder om Norrbotten/Västerbotten. De senaste åren har någon enstaka järv varaktigt uppehållit sig utanför renskötselområdet och sommaren 1999 konstaterades föryngring i skogslandet på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland. Under 1800-talet hade järven vidare spridning, men kärnområdet var även då fjällområdet och fjällnära skogar. Allt tyder på att stammen har varit låg även tidigare under 1900-talet. Redan på 1930-talet uttrycktes oro för järvens framtid och samma uppfattning redovisades på 1960-och 1970-talet. När stammen i slutet av 1950-talet uppskattades till omkring 100 djur, ansågs det närmast som en gåta att järven med tanke på den hårda

förföljelsen hade klarat sig så länge. Arten fridlystes först från 1969. Den utlösande faktorn torde ha varit den ökade användningen av snöskotrar som medförde att avskjutningssiffrorna steg så att stammen ansågs direkt vara hotad. Året före fridlysningen sköts 63 järvar enbart i Norrbottens län. Efter fridlysningen har tillstånd för licensjakt eller skyddsjakt beviljats i situationer då skadorna på rennäringen varit särkilt stora.

Inventeringar i Norrbotten av järvlyor visar en kraftig tillbakagång vad gäller både antal och utbredning från mitten av 1970-talet till början av 1990-talet. Mot slutet av 1990-talet har dock ett ökat antal lyor hittats under inventeringen framförallt i vissa områden. Även i Norrbotten är artens utbredning tydligt fragmenterad och i vissa fjällområden saknas arten helt. Den svenska populationen uppskattades vid den senaste beräkningen 1995-1997 till 200- 320 individer ( SOU 1999:146 s 51-53).

3.3 Lodjur

Utbredning och status

Lodjurets utbredning och numerär har varierat kraftigt under 1800-och 1900-talet – inte minst under de allra senaste årtiondena. Under 1800-talets första hälft var lodjuret relativt allmänt över hela landet med undantag för de allra nordligaste områdena. Under senare delen av 1800- talet minskade stammen snabbt och lodjuret försvann omkring 1860 från Götaland och ett par årtionden senare från större delen av Svealand. 1912 togs det statliga skottpengarna bort och rätten för var och en att jaga lodjur även på annans mark upphörde. 1920 ansågs endast en spillra finnas kvar i delar av Jämtlands och Västernorrlands län och från och med 1928 fridlystes lodjuret i hela landet. Fridlysningen hade avsedd verkan och stammen ökade, vilket innebar att allmän jakt kunde återinföras efter 15 år dvs. 1943.

1950 beräknades lodjursstammen till 175 individer. Mot slutet av 1950-talet började stammen växa och nådde bl.a. upp i fjälldalarna, där arten tidigare var i det närmaste okänd. Under senare delen av 1960-talet redovisades avskjutningssiffror på över 50 lodjur årligen.

Avskjutningen var uppenbarligen för hög och från slutet av 1960-talet avtog antalet lodjur igen. För att försöka stoppa lodjursstammens negativa utveckling senarelades och kortades jakttiden 1983 och fredning av arten genomfördes i två etapper: 1986 utanför

renskötselområdet och 1991 i hela landet. Efter fredningen har inventeringar gjorts av

Jägareförbundet och Naturskyddsföreningen. Arten har svarat mycket positivt på fredningen.

Lodjursstammen har återhämtat sig främst i södra och mellersta Norrland och i delar av Svealand. En ökning är också tydlig i södra Bergslagen liksom delar av fjällområdet. Det är

vanskligt att ange lodjursstammens storlek, men de beräkningar som gjorts utifrån

inventeringarna under mitten och slutet av 1990-talet tyder på att stammen nu kan vara upp emot 1500 djur (SOU 1999:146 s 56-59).

3.4 Varg

Utbredning och status

I Sverige fanns vargen ursprungligen över hela landet utom på Öland och Gotland. Från tidigt 1800-tal finns det information från flera håll i Syd- och Mellansverige om att vargstammarna ökade, men det rörde sig om en tillfällig uppgång för mot mitten av århundradet sjönk antalet.

Från 1827 finns officiell avskjutningsstatestik och även om den innehåller en del svagheter visar den totala bilden hur vargen mer eller mindre utrotades i Syd- och Mellansverige. I många sydsvenska landskap sköts den ”sista vargen” under 1860-eller 1870-talet.

Arten var tidigt föremål för hård förföljelse. Skottpengar infördes redan 1647 och det var den intensiva förföljelsen som gjorde att arten vid mitten av 1800-talet försvann från Syd- och Mellansverige. Vid den tiden fanns inte rådjur annat än på enstaka gods i Skåne och älgen var utrotad från större delen av Göta- och Svealand. Det var tamdjur av olika slag som utgjorde vargarnas huvudsakliga föda. Den officiella statistiken berättar att under de tretton åren mellan 1827-1839 dödades 6 790 vargar i landet. Av dessa kom 2 604 från Götaland. I den delen av landet dödades alltså årligen i genomsnitt 200 vargar. Denna omfattande jakt

fortsatte till dess att vargen var i det närmsta utrotad. Som en följd av detta kom i januari 1966 en fridlysning på vargen. Officiellt bestod då stammen av ca tio individer. Arten var vid denna tidpunkt sannolikt mycket nära att inte bara försvinna från Sverige men från hela den skandinaviska halvön. I november 1977 när den första snön föll i norra Sverige fanns det emellertid plötsligt vargspår på flera ställen. Det rörde sig om sju eller åtta djur av vilka två gick i sällskap i skogslandet öster om Kiruna och tre vargar tillsammans i Stora Sjöfallets nationalpark. Man tror att dessa vargar kom från Finland (SOU 1999:146 s 59-61).

Sommaren 1978 fortplantade sig paret i skogslandet öster om Kiruna och samma höst fanns där en flock på 8 vargar. Efter den föryngringen blev vargar både lagligt och olagligt dödade i norra Norrbotten och omfattande fältarbete vintrarna 1980 och 1981 visade att skogslandet öster om Kiruna var lika tomt på varg som det hade varit före 1977. I Stora Sjöfallets nationalpark gick bara en ensam varg kvar. I maj 1981 blev den också påskjuten av

skoterburna jägare och följande vinter var området tomt på varg. I slutet av 1970-talet började det komma rapporter om varg från helt andra delar av Skandinavien – från Nordvärmland

med omgivningar och från vintern 1980/81 har vargarna i dessa delar av landet följts tämligen noga. 1982/83 hade ett par etablerat sig och sommaren 1983 föddes en vargkull i

Nordvärmland – den första kända föryngringen i Sydskandinavien sedan 1918. Samtidigt som antalet vargar har ökat har utbredningsområdet vidgas. Vargarna har spridit sig till delar av Värmland och Dalarna, Dalsland, Närke samt Östfold, Akerhus och Hedmarks fylken i Norge.

Vintern/våren 1998/99 uppgick den totala stammen till 60-75 djur. I det antalet ingick sex familjegrupper och ytterligare fyra revirmarkerande par (Persson & Sand, 1998 s 7-17).

3.5 Kungsörn

Utbredning och status

Efter 1982 har i de flesta områden med förekomst av kungsörn genomförts inventeringar av lokala grupper av ornitologer. Deras främsta motiv har varit att försöka finna och skydda så många boplatser som möjligt belägna i skogslandet, men även i vissa fall med inriktningen att försöka motverka förföljelse. Kännedom om artens status och utbredning får för närvarande betecknas som god men inte heltäckande. Både 1989 och 1995 gjordes genomgångar av kungsörnens utbredning och status i Sverige. Samtliga lokala kungsörnsgrupper kontaktades och redovisade dels antalet kända, aktiva kungsörnsrevir, dels en beräkning av hur stort mörkertalet kunde vara. Det materialet kompletterat med uppgifter från september 1998 visar att det finns närmare 390 häckningslokaler (revir), där flertalet med säkerhet varit i bruk under 1990-talet. Därtill kommer ett okänt antal ännu än lokaliserade par. För respektive

län/landskap/landsdel har kvalificerade uppskattningar gjorts vilket tyder på att de oupptäckta paren kan uppgå till maximalt drygt 280. med säkerhet kan det alltså sägas att det i Sverige finns mellan 390-670 etablerade par och det är troligt att stammen överstiger 600 par (SOU 1999:146 s 70-71).

Kapitel 4

De formella Institutionerna

Vid utformningen av rovdjurspolitiken är Sverige bundet av ett antal konventioner och EG- direktiv. Konventionerna och direktiven ger vissa utgångspunkter och ramar för utformningen av rovdjurspolitiken. De begränsar i några avseenden Sveriges möjligheter att självt

bestämma hur stammarna av de olika arterna skall förvaltas. De konventioner som Sverige ingått med andra stater är folkrättsligt bindande. Sverige är alltså skyldigt att agera i enlighet med konventionerna. Den nationella regleringen av jakten styrs av den Svenska

jaktlagstiftningen.

4.1 Konventionen om biologisk mångfald

Med biologisk mångfald eller biodiversiteten menas, livet på jorden i sin helhet och alla dess former.(Naturvårdsverket, 2002a).

Syftet med konventionen är att bevara livets variationsrikedom på jorden och ett gemensamt försök från världssamfundet att komma till rätta med de stora problem som förlust av

ekosystem, arter och gener utgör. Konventionen om biologisk mångfald ratificerades av Sverige 1993. Även EU har ratificerat konventionen. Konventionen innehåller främst

övergripande bestämmelser som ofta är flexibla. De som har anslutit sig till konventionen har därigenom stor frihet att uppfylla konventionens krav utifrån nationella utgångspunkter.

Konventionen kan betecknas som en ramkonvention. Det finns tre övergripande mål för konventionen: att bevara den biologiska mångfalden, att säkerställa ett hållbart nyttjande av denna och att åstadkomma en rättvis fördelning av den nytta som uppkommer genom

utnyttjande av genetiska resurser. Den biologiska mångfalden skall, enligt konventionen som huvudregel bevaras genom att hela ekosystem och naturliga livsmiljöer bevaras.

Konventionsparterna skall främja bibehållandet av livskraftiga populationer av olika arter i deras naturliga miljöer. De parter som anslutit sig till konventionen skall så långt det är möjligt inrätta skyddade områden. Man skall också främja skyddet ekosystem och återhämtning av hotade arter och populationer (SOU1999:146 s 128).

4.2 Bernkonventionen

Sverige ratificerade 1983 konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö, den så kallade Bernkonventionen. Konventionen trädde i kraft för Sveriges del samma år. Även Finland, Norge och EU har tillträtt konventionen.

Bestämmelserna i Bernkonventionen är inte lika flexibla som bestämmelserna i konventionen om biologisk mångfald. Till skillnad från denna innehåller Bernkonventionen konkreta bestämmelser om att vissa miljöer och arter skall ha vissa grader av skydd. Bernkonventionen innehåller ett antal bilagor. Bilaga 2 tar upp djurarter som enligt konventionen är strängt skyddade och bilaga 3 arter som är skyddade. Björn, järv och varg ingår i bilaga 2 och lodjur i bilaga 3. Varje part som har tillträtt konventionen skall införa den lagstiftning och vidta de administrativa åtgärder som är lämpliga och nödvändiga för att säkerställa ett särskilt skydd av de djurarter som ingår i bilaga 2. Beträffande dessa är huvudregeln enligt konventionen att all avsiktlig fångst och all avsiktligt dödande skall vara förbjudet. Det skall också vara

förbjudet att avsiktligt störa djuren, särskilt under deras yngeltid och under vintervilan. Det kan noteras att varje part skall vidta de angivna åtgärderna för att skydda arterna i bilaga 2.

Det är därför inte förenligt med konventionen att två eller flera stater sinsemellan delar upp ansvaret för olika djurarter mellan sig. Den tanken har annars förekommit att en stat skulle åta att skydda en viss art medan en annan stat t.ex. tillåter jakt på den arten men i gengäld åtar sig ansvaret för en annan art. Arterna i bilaga 3, däribland lodjuret, har ett mindre strängt skydd än de i bilaga 2. Visserligen skall även arterna i bilaga 3 skyddas men konventionen hindrar inte att de utnyttjas. Däremot sägs att de skall finnas en reglering som innebär att

populationen hålls utom all fara. Konventionsparterna kan göra undantag från

bestämmelserna om skydd av arterna i bilaga 2 och 3. Undantag får endast göras under vissa förutsättningar och för vissa syften. Förutsättningarna är att det inte skall finnas någon annan tillfredställande lösning för att uppnå syftet och att den berörda populationens fortbestånd påverkas på ett negativt sätt. När det gäller de stora rovdjuren är vissa av syftena av särskilt intresse. Undantag får göras för att skydda vilda djur samt hindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och annan egendom. Vidare får undantag göras med hänsyn bland annat till allmänhetens hälsa och säkerhet (ibid s 129-130).

4.3 Art- och Habitatdirektivet

Syftet med art- och habitatdirektivet som är upprättat av EU är att det skall bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden. Detta skall ske bl.a. genom att man bevarar vilda djur.

De åtgärder som vidtas enligt direktivet skall syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos vilda djurarter. Men hänsyn skall också tas till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag.(SOU1999:50 s 18-19). Direktivet tillkom 1992 och kan sägas vara en komplettering till fågeldirektivet genom att det behandlar även andra arter än fåglar samt naturtyper av olika slag. Begreppet ”habitat” används i mycket bred bemärkelse och innefattar såväl geologiska formationer som biotoper och växtsamhällen.

(Naturvårdsverket, 2002b)

I direktivet finns bland annat regler om skydd av vissa djurarter. I bilagor anges vilka djurarter som skall ha vissa grader av skydd. De arter som ingår i bilaga 4a skall ha det starkaste skyddet. Varg, björn och lo igår i denna bilaga. Huvudregeln enligt direktivet är att det skall vara förbjudet att avsiktligt fånga och döda djur av de arter som ingår i bilaga 4a.

Skyddet för arterna i bilagan är emellertid inte absolut. Det finns enligt direktivet vissa möjligheter för medlemsstaterna att göra undantag från bestämmelserna om

skydd.(SOU1999:50 s 18-19) Direktiv 92/43/EEG anger dessa undantag, I bilaga 5 artikel 16 kan man läsa följande:

”Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde, får medlemsstaterna göra undantag från bestämmelserna i artiklarna 12-14 samt 15a och b av följande anledningar:

- för att skydda vilda djur och växter och bevara livsmiljöer.

- för att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom.

- av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön.

- för forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter.

-för att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna.”(Europa, 2002).

4.4 Fågeldirektivet

I fågeldirektivet (rådets direktiv 79/409/EEG) regleras frågor om bevarande av de fågelarter som naturligt förekommer inom medlemsstaterna. Direktivet gäller inte bara för fåglarna som sådana utan också deras ägg, bon och livsmiljöer. Till direktivet hör flera bilagor. Bilaga 1-2 består av listor på fågelarter som enligt direktivet skall ges vissa grader av skydd. Som ett övergripande mål när det gäller samtliga naturligt förekommande fågelarter anges att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla

populationerna på en nivå som uppfyller de ekologiska, vetenskapliga och kulturella behoven.

Medlemsstaterna är också skyldig att skydda, bevara och återställa tillräckliga livsmiljöer för de olika arterna. Beträffande de arter som räknas upp i bilaga 1 (där kungsörnen ingår) skall särskilda åtgärder vidtas. Bland annat skall särskilda skyddsområden avsättas. Fågeldirektivet innehåller också konkreta bestämmelser om skyddet av de naturligt förekommande arterna.

Dessa svarar mot bestämmelserna om skyddet av arterna i bilaga 4a i art- och

habitatdirektivet. Det skall därför vara förbjudet att avsiktligt döda eller fånga fågelarterna.

Det skall också vara förbjudet att förstöra eller skada bon och ägg samt att föra bort bon.

Även insamling av ägg skall förbjudas. Det skall också vara förbjudet att störa fåglarna, särskilt under häcknings- och uppfödningsperioderna, såvida störningarna inte saknar

betydelse för möjligheterna att uppnå syftet med direktivet. Slutligen skall det vara förbjudet att förvara fåglar av sådana arter som inte får jagas eller fångas.

I direktivet är det också föreskrivet att handel med de naturligt förekommande arterna skall vara förbjuden. Likaså skall olika förfaranden som anknyter till handeln vara förbjuden, som t.ex. transport för försäljning (SOU 1999:146 s 136-137).

4.4.1 Undantag

Direktivet medger att undantag görs från skyddet för de olika fågelarterna. Möjligheten att göra undantag innebär att jakt under vissa förutsättningar kan tillåtas även på de arter som endast förekommer i bilaga 1. Grundförutsättningarna för att undantag skall vara tillåtet är att det inte finns någon annan lämplig lösning för att uppnå syftet med undantaget. För det första får man göra undantag för att förhindra vissa typer av skador. Undantag får sålunda göras av hänsyn till människors hälsa och säkerhet, av hänsyn till flygsäkerheten, för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten. Vidare får undantag göras för forskning och under vissa förutsättningar för fångst av fåglar (ibid s 137).

4.5 Den svenska jaktlagstiftningen

Från och med den 1 januari 1988 gäller en ny jaktlagstiftning. Denna har i likhet med annan modern lagstiftning delvis karaktär av en ramlagstiftning. Detta innebär bl.a. att riksdagen fastställer vissa övergripande bestämmelser i en lag –jaktlagen. De för den praktiska jakten viktigaste detaljbestämmelserna fastställs av regeringen i jaktförordningen och av Statens naturvårdsverk i jaktkungörelsen.

4.5.1 Bestämmelser om viltvård och jakt I jaktlagen sägs:

”Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Till jakt räknas också att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra fåglars ägg” (Jaktlagstiftningen, 1992 s 9).

Syftet med viltvården är enligt jaktlagen för det första att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt förekommer i landet. Ett andra syfte är att främja en utveckling av viltstammarna som är lämplig med hänsyn till allmänna och enskilda intressen. De angivna syftena bör uppfattas så att det grundläggande är att bestånden av varje art omfattar ett så stort antal individer att en genetisk variation inom arten är säkerställd.

Begreppet viltvård för närmast tankarna till vård av sådant vilt som är intressant ur

jaktsynpunkt. Men bestämmelsen om viltvård gäller även andra arter. Björn, varg, lo, järv och kungsörn omfattas alltså av bestämmelsen.. I viltvården ingår såväl att vita direkta åtgärder för att ge viltet skydd och stöd som att anpassa jakten efter tillgången på vilt. Det är

markägaren och jakträttshavaren som är ansvariga för dessa delar av viltvården (SOU 1999:146 s 139).

4.5.2 Allmän jakttid och tillstånd till jakt på rovdjur

I jaktlagen är det fastslaget som huvudregel att allt vilt är fredat. Jakt får äga rum endast om detta tillåts i särskilda föreskrifter eller beslut (Jaktlagstiftningen, 1992 s 9). Regeringen får meddela föreskrifter om de tider då olika slag av vilt får jagas. dvs. om allmän jakttid.

Regeringen kan också meddela föreskrifter om tillstånd till jakt under en särskild jakttid, licensjakt, samt om tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt, dvs. skyddsjakt (ibid s 15). För björn, varg, lo, järv och kungsörn finns det inte någon allmän jakttid. Däremot kan Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen, besluta om jakt på ett begränsat antal djur av alla dessa arter utom kungsörn. Tillstånd kan ges antingen i generella föreskrifter eller

genom beslut i enskilda fall. En rad villkor gäller för att jakt skall få tillåtas enligt 6 §

jaktförordningen. För det första får tillstånd bara ges för områden där det finns fasta stammar av de aktuella arterna. Vidare sägs det att det inte får finnas någon annan lämplig lösning och att jakten inte får försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Som ytterligare förutsättningar gäller att jakten måste vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade former (SOU 1999:146 s 140-141).

4.5.3 Skyddsjakt

Med skyddsjakt avses jakt som bedrivs i syfte att förebygga skador av vilt. I jaktförordningen anges vissa allmänna förutsättningar för skyddsjakt som gäller i de fall då myndigheter ger tillstånd till skyddsjakt. Det finns två förutsättningar som alltid skall vara uppfyllda. Den första är att det inte får finnas någon annan lämplig lösning och den andra att jakten inte får försvåra upprätthållandet av artens bevarandestatus. Den sistnämnda förutsättningen innebär att jakt får tillåtas bara om det inte är troligt att jakten får några långsiktiga negativa effekter på artens utbredning eller långsiktiga överlevnad (SOU 1999:146 s 142-143).

Jakt får endast tillåtas i vissa syften:

”1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse,

2. av hänsyn till flygsäkerheten,

3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom,

4. för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter”(SOU 1999:146 s 143).

4.5.4 Skyddsjakt på initiativ av myndighet

I jaktförordningen delas skyddsjaktsbestämmelserna in i två kategorier, skyddsjakt på initiativ av myndighet respektive på initiativ av enskild. Till den förstnämnda kategorin hör den skyddsjakt som kan beslutas då ett viltbestånds storlek medför risker för trafikolyckor eller andra allvarliga skador. Jakten skall ha till syfte att förebygga eller minska riskerna. När det gäller björn, lo, varg, järv och kungsörn är Naturvårdsverket beslutsmyndighet

(Jaktlagstiftningen, 1992 s 27). De nämnda allmänna förutsättningarna för ett beslut om skyddsjakt gäller i dessa fall. Ett beslut om skyddsjakt förutsätter inte jakträttshavarens samtycke utan kan genomföras tvångsvis. I ett beslut om skyddsjakt skall det bestämmas hur

jakten skall bedrivas och om den skall utföras av jakträttshavaren eller genom särskilt utsedda jägare. Endast om jakträttshavaren själv åtagit sig att utföra jakten kan det bestämmas att han skall utföra den (SOU 1999:146 s 144).

4.5.5 Tillstånd till skyddsjakt på initiativ av enskild

Naturvårdsverket kan ge tillstånd till skyddsjakt på initiativ av enskilda, dvs. efter ansökan av en enskild person eller en sammanslutning av personer. Tillståndet kan ges i två olika

situationer. I båda gäller de allmänna förutsättningarna att det inte finns någon annan lämplig lösning och att upprätthållandet av den aktuella artens bevarandestatus inte försvåras

(SOU1999:146 s 145).

Om det behövs för att förhindra att björn, varg, järv, lo, säl eller örn orsakar skador får Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt. Detsamma gäller om ett enskilt djur av arterna björn, varg, järv, lo eller örn orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Naturvårdsverket får i fall som avses i andra meningen föreskriva att beslut om jakt på björn och lo får meddelas av länsstyrelsen. Sådana föreskrifter får dock endast avse län med fasta stammar av björn eller lo. I beslutet om tillstånd skall bestämmas hur det skall förfaras med fångat eller dödat djur (Jaktlagstiftningen, 1992 s 28).

4.5.6 Utan tillstånd från myndighet I jaktlagen står:

”Har en björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark. Jakt som avses i första stycket får ske på annans jaktområde” (Jaktlagstiftningen, 1992 s 28).

Om ett djur av någon av de arter som omfattas av paragrafen angripit och skadat eller dödat ett tamdjur får tamdjurets ägare eller vårdare under vissa förutsättningar döda det angripande djuret. Ett grundläggande krav för att paragrafen skall vara lämplig är alltså att något tamdjur redan skadats eller dödats. Endast det djur som orsakar skadan får dödas. För att det

angripande djuret skall få dödas är det en förutsättning att det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp. Detta innebär att det måste finnas någon påtaglig omständighet som talar för att angreppet inte var en avslutad engångsföreteelse. T.ex. skulle detta kunna vara fallet om man med säkerhet kan konstatera att just det djuret finns i ett visst område och vid tidigare tillfällen dödat tamdjur där. En ytterligare förutsättning för att man skall få döda det

angripande djuret är att det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Formuleringen begränsar avsevärt utrymmet för denna typ av skyddsjakt. Den tillåter inte att det passerar någon tid mellan angreppet och jakten (SOU 1999:146 s 146). Det är jakt enligt denna paragraf som ofta kallas nödvärnsjakt.

4.6 Analys formella Institutioner

Vilka konsekvenser för då dessa direktiv på Sveriges rovdjurspolitik, ja om man tar vargen som exempel så kan man se att när det gäller skyddet för vargen är Bernkonventionen och art- och habitatdirektivet i allt väsentligt samstämmiga. Detsamma gäller många andra arter men bedömningarna kan bli annorlunda beroende på olika arters antal, biologi, utbredning och populationsutveckling. Sverige är skyldigt att följa konventionen och direktivet. Det finns inte något utrymme för Sverige att i inhemska regler ge olika arter ett svagare skydd än vad som föreskrivs. Konventionen och direktivet sätter alltså upp minimigräns för Sveriges

handlingsutrymme. För att uppfylla de krav som konventionen och direktivet ställer måste Sverige ge vargen ett starkt skydd. Jakt får bara tillåtas enligt undantagsbestämmelserna.

Viktigast är möjligheten att tillåta skyddsjakt av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet och för att skydda tamdjur eller vilda djurarter. Konventionen och direktivet ger också utrymme att tillåta jakt av hänsyn till övergripande allmänna intressen. I direktivet formuleras det som att undantag får göras av ”tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär”(SOU 1999:50 s 20). Denna möjlighet att göra undantag ligger i linje med direktivets att hänsyn skall tas till bl.a. sociala och kulturella behov samt till regionala och lokala särdrag. I fågeldirektivet där vi hittar kungsörnen under arter där ett särskilt skydd ska ges kan vi också hitta

undantagsbestämmelser som gör att den kan jagas under vissa förutsättningar. Nämligen under förutsättning att den hotar människor hälsa och säkerhet eller för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten samt även i forskningssyfte. Vad säger då den inhemska jaktlagstiftningen? För björn, varg, lo, järv och kungsörn finns ingen allmän jakttid, däremot kan Naturvårdsverket, efter samråd med länsstyrelsen besluta om jakt enligt

Jaktlagstiftningen 6 § jaktförordningen förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar en gynnsam bevarandestatus hos arterna. Man kan också besluta om jakt enligt skyddsjaktparagrafen som säger att jakt får bedrivas under förutsättning att vissa krav uppfylls, nämligen: av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, av hänsyn till att

förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och annan egendom, samt för att skydda vilda djur eller växter. Naturvårdsverket kan också ge tillstånd till skyddsjakt enligt Jaktlagstiftningen 27 § jaktförordningen om björn, varg, lo, järv eller örn orsakar skador eller allvarliga skador eller olägenheter. Även en enskild person har enligt Jaktlagstiftningen 28 § jaktförordningen rätt att döda något av dessa rovdjur om dessa har angripit och skadat eller dödat ett tamdjur. Detta får dock endast ske i omedelbar anslutning till angreppet.

Frågan jag ställde i problemformuleringen var om det var någon idé att skriva under en dessa internationella beslut om man samtidigt tillämpar undantagsbestämmelserna? Ja jag tror att det är det. Det är viktigt att när det rör sig om djur, som inte bryr sig om gränser och som rör sig över enorma ytor att det finns internationella beslut som säger hur vi skall förhålla oss till dessa djur. Det är också bra att de finns så att varje enskilt land som har skrivit under dessa beslut har ett ramverk att rätta sig efter. Undantagsbestämmelserna som finns i direktiven och konventionen är också nödvändiga på grund av att varje land ser olika ut vad gäller

rovdjursförekomst och förutsättningarna är således olika. Det är dock viktigt att varje land har en fungerande lagstiftning som ställer hårda krav när det gäller förvaltning och jakt på

rovdjuren.

Kapitel 5

De informella Institutionerna

Trots formella institutioner som reglerar vem som har rätt att skjuta rovdjur och i vilken omfattning kan det dock i vissa kretsar vara acceptabelt att bryta mot dessa formella regler, det handlar då om informella regler, dvs. normer och värderingar som skiljer sig från de formella reglerna och förordningarna.

5.1 Jaktbrott

Det förekommer olovlig jakt, dvs. jaktbrott på björn, järv, lo varg och kungsörn. Många gånger begås brotten med grymma metoder (SOU 1999:146 s 106). Berättelser och rapporter om olovlig jakt med hjälp av snöskoter återkommer ständigt. Ofta handlar det om djur som spåras och jagas långa sträckor med skoter innan de skjuts, körs över eller dödas på annat sätt.

Ett exempel på en sådan händelse från vintern 1999 skildras i en rapport från länsstyrelsen i Västerbotten (brev till miljöministern. Dnr 2719-5471/99) om en olaglig jakt på järv.

Länsstyrelsens naturbevakare hade kunnat spåra en skoterjakt i Vindelfjällens naturreservat.

Järven hade förföljts och körts över fyra-sex gånger av en skoter för att sedan slutligen skjutas med ett hagelgevär (ibid s 107).

5.1.1 Björn

Skandinaviska björnprojektet bedriver sin forskning i trakten av Kvikkjokk i norr och en stor del av norra Dalarna i söder. I det norra området har man under åren 1984-98 försett totalt 90 björnar med radiosändare. I det södra området 117 björnar. Forskarna i projektet har beräknat hur stor andel av de sändarförsedda björnarna som dödats genom olaglig jakt. Man har då bedömt hur många björnar som man har förlorat kontakten med under sådana omständigheter att det finns anledning att misstänka att de dödats olagligt. Slutsatsen blev att uppskattningsvis 6,7 procent av de sändarförsedda björnarna i de norra och 1,4 procent i det södra området dödats olagligt. För det norra områdets del innebär det att andelen olagligt dödade björnar var nästan tre gånger så stor som andelen lagligt dödade. I det södra området var andelen olagligt dödade hälften så stor som de lagligt dödade( SOU 1999:146 s 108).

5.1.2 Järv

Järvprojektet arbetar med sändarförsedda järvar i Sarekområdet. Fram till 1998 hade 76 järvar märkts. Analysen av den olagliga jakten baserades på 73 individer. I rapporten från

järvprojektet bedöms hur många av alla döda och oförklarligt försvunna, sändarförsedda vuxna järvar som dödats genom olovlig jakt. I vissa fall har man hittat döda järvar och försökt avgöra hur dessa dött. I andra fall har man gjort bedömningar av orsakerna till att man förlorat kontakten med sändarförsedda individer. Forskarnas slutsats blev att dödsorsaken för 17 procent av de döda järvarna helt säkert var olovlig jakt. Om man lägger till de som sannolikt dödats genom olovlig jakt är andelen 46 procent. Lägger man dessutom till de som möjligen dödats olagligt bli andelen 71 procent (ibid s 109).

5.1.3 Lodjur

Lodjursprojektet arbetar inom två områden, dels i området runt Sarek, dels i Bergslagen. I norr har projektet pågått sedan 1994 och där har totalt 46 lodjur fått radiosändare. I söder har projektet pågått sedan 1996 och totalt 32 djur har radiomärkts. I den rapport som kommit in till Rovdjursutredningen från forskningsprojektet har forskarna utifrån kunskaper om olaglig jakt på märkta lodjur försökt beräkna hur många lodjur som totalt dödats i hela landet varje år.

För renskötselområdet har man uppskattat att mellan 66 och 90 lodjur dödas olagligt varje år.

Antalet var minst 622 enligt Jägareförbundets inventering vintern 1998.

Skyddsjaktstilldelningen var 43 och antalet fällde djur var 41 (ibid s 109).

5.1.4 Varg

Naturvårdsverket har under de senaste 20 åren följt den skandinaviska vargstammens utveckling. Under denna tid har 30 döda vargar påträffats. Av dessa har 10-15 haft sådana skador eller påträffats under sådana omständigheter att de framstått som uppenbart eller mycket troligt att de dödats genom jaktbrott. Flera av de döda vargarna har haft gamla skottskador. De har alltså blivit påskjutna men överlevt (ibid s 110).

5.1.5 Kungsörn

Forskarna i SOU 1999:146 Sammanhållen rovdjurspolitik är ganska eniga att det inte förekommer någon utbredd förföljelse av kungsörn i skoglandet. Däremot har de fått in uppgifter om att förföljelse förekommer i åtminstone vissa fjällområden (ibid s 110).

5.2 Analys informella Institutioner

Här verkar det vara som det riktigt stora problemet ligger. Det kan man tydligt se av forskarnas beräkningar på hur många radiosändarmärkta rovdjur försvinner. När man till exempel ser uppgifter om att tre gånger så många björnar som dödas olagligt jämfört med lagligt dödade så inser man snabbt att det inte står rätt till. Problemet ligger i att det rör sig om frilevande djur som det är svårt att uppskatta antalet på och som det är extremt svårt om inte omöjligt att övervaka kontinuerligt.

Kapitel 6

Organisationerna/Aktörerna

Jag har valt dessa tre organisationer för att de har ett stort medlemsantal och för alla tre fungerar som remissinstanser till regeringen i SOU 1999:146 Sammanhållen rovdjurspolitik samt att de representerar olika synsätt inom rovdjurspolitiken. Svenska Jägareförbundet för att de är den största organisationen som representerar jägarna som har jakten som sitt största intresse. Svenska Samernas Riksförbund för att de representerar de som livnär sig på renskötsel och är kanske de som drabbas mest direkt av rovdjuren i och med att rovdjuren jagar och dödar en massa renar årligen. Svenska Naturskyddsföreningen för att dom representerar de individer som har sitt intresse i att bevara och skydda flora och fauna.

6.1 Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet är en medlemsorganisation som arbetar för god jakt, vilt- och naturvård. Förbundet som bildades 1830 har sedan 1938 riksdagens uppdrag att svara bl.a.

för det praktiska viltvårdsarbetet. Av totalt 310 000 jägare i Sverige är omkring 190 000 medlemmar i Jägareförbundet. Förbundet finns i hela landet och är organiserat i ett centralt kansli, en forskningsavdelning, Öster-Malma Jaktvårdsskola, nio verksamhetsområden, 23 länsjaktvårdsföreningar och 377 jaktvårdskretsar. Jägareförbundet har under lång tid varit engagerat i rovdjursfrågor. Redan omkring sekelskiftet agerade förbundet t.ex. för ökat skydd av de svaga stammarna av björn och lo. Sedan jakt på dessa arter åter tilläts under 40-talet har Jägareförbundet verkat för en biologisk anpassad jakt. I samband med att stammarna av björn, lo, varg ökat under 90-talet har förbundets arbete med rovdjursfrågor ökat (SOU 1999:146 s 175).

2002 antog Jägareförbundet en rovdjurspolicy som säger vilka mål de vill uppnå och hur de vill uppnå dessa. Man vill att stammarna av björn, varg, lo och järv skall fortsätta vara en del i den svenska faunan. Förbundet skall verka för att de mål som satts upp i handlingsplanen skall bli nationella mål. Man säger också att innan dessa mål är uppnådda skall det vara möjligt att genom skyddsjakt motverka skador på hundar och andra tamdjur, begränsa tillväxthastigheten, förhindra oacceptabel påverkan på övrig jaktutövning och/eller förhindra försämrade livsvillkor för lokalbefolkningen. När dessa nivåer uppnåtts skall stammarnas

storlek och utbredning genom jakt balanseras så att det samlade rovdjurstrycket blir acceptabelt för viltvården och den nordiska jakttraditionen.

Hur skall man nå dessa mål? I sin rovdjurspolicy säger man att genom information och uppvaktning av politiker vill man att den nationella rovdjurspolitiken ändras i enlighet med de handlingsplaner som förbundet satt upp. Man vill också att regeringens arbete inom EU leder till att Sverige mer självständigt skall få förvalta landets rovdjursstammar. Förbundet tycker att Sverige i ännu större utsträckning skall få tillämpa de undantagsbestämmelser som finns i Bernkonventionen och art- och habitatdirektivet så att rovdjuren kan få förvaltas genom jakt.

När man har tillgodosett detta skall förvaltningen av rovdjursstammarna ske i enlighet med direktivets grundläggande skrivning om beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov. Man vill också se ett centralt rådgivande organ knutet till naturvårdsverket där olika organisationer sitter representerade samt på länsnivå rovdjursgrupper och/eller viltvårdsnämnder. Förbundet vill på alla nivåer i organisationen arbeta för att illegal avlivning motverkas. Särskilt i stora län med omfattande förekomst av stora rovdjur, kan det vara bra att etablera samverkan mellan olika intressegrupper i flera delar av län –skötselområden för rovdjur. Företrädare för dessa skötselområden skall ha nära kontakt med såväl rovdjursgrupp som viltvårdsnämnd. Angående forskning och beståndsövervakning så vill man att staten skall ha ett övergripande ansvar. Förbundet skall stödja och initiera forskning samt organisera såväl inventeringar som registrering av rovdjursobservationer som grund för förvaltning. En annan viktig fråga för Jägareförbundet är att man vill utöka möjligheterna till skyddsjakt. Man vill bedriva skyddsjakt för att förhindra att stora rovdjur orsakar skador. Men även att bedriva skyddsjakt av andra skäl måste stärkas enligt förbundet, tex. för att begränsa

tillväxthastigheten och förhindra oacceptabel påverkan på övrig jaktutövning. Man vill också förstärka rätten att skydda tamdjur, tex. hundar, så att det blir möjligt att få döda ett rovdjur vid ett direkt angrepp.

Man vill att staten tar sitt ansvar för att tillräckligt med resurser ställs till förfogande för arbetet med att förebygga skador på tamdjur och annan egendom. Stora insatser krävs för att i möjligaste mån reducera antalet angrepp mot hundar. Det behövs också ökade resurser för uppsättning av elstängsel och för andra åtgärder som krävs för att möjligheterna till djurhållning i områden med stora rovdjur skall kunna garanteras. Ytterligare en sak som måste förbättras är ersättningssystemet. Den som drabbas av skador och omkostnader förorsakade av stora rovdjur skall få marknadsmässig ersättning av staten. Man skall få ersättning för skador på djur i vilthägn. För hundar som dödas skall hänsyn tas till såväl till utställnings –och jaktprovsmeriter som till bruksegenskaper. Beträffande jakten så tycker

förbundet att när stammarna uppnått Jägareförbundets förslag till beståndsnivå är de jaktbara viltarter med visst jaktligt intresse. Rovdjursstammarna skall regleras genom jakt som baseras på biologisk grund och med hänsyn till att stammarna av bytesdjur är så stor till antal att en meningsfull jakt på dessa kan bedrivas. Jakten skall med lokal förankring och lokalt

inflytande samt utövas av kompetenta jägare med traditionella metoder utifrån en god jaktetik Efter att kvoterna fyllts avlyses jakten genom länsstyrelsens försorg. Tilldelningen av djur till avskjutning kan vara specificerat tex. med avseende på familjegrupper eller ensamma djur.

Tilldelningen skall baseras på de länsvisa eller regionala förvaltningsplaner som upprättats med utgångspunkt från arternas biologi, stammens storlek och önskvärd utveckling.

Jägareförbundet vill flytta beslutsfattandet närmare jägaren, helst på länsnivå (Jägareförbundet, 2002).

6.2 Svenska Samernas Riksförbund (SSR)

Svenska Samernas Riksförbund (SSR) har som medlemmar 42 samebyar och 19

sameföreningar. Enligt sina stadgar skall SSR tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötselns och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling. SSR bildades 1950 efter det att ett ental försök tidigare gjorts att skapa en samisk riksorganisation. Ombud för

medlemsorganisationerna samlas årligen till Samernas Landsmöte. Landsmötet utformar genom program och resolutioner förbundets politiska linje och utser förbundets styrelse.

Näringsfrågorna har en särskild tyngd inom SSR, vilket också är markerat i förbundets stadgar. Frågor om rovdjur i förhållande till renen som djur och renskötseln som näring intar här en central plats.

SSR har genom information och opinionsbildning riktad till såväl allmänheten som

myndigheter och politiska partier m.fl. försökt att belysa konsekvenserna för renskötseln av den förda rovdjurspolitiken. Särskilt viktigt är att kartlägga att rovdjursfrågan inte enbart är en ekonomisk fråga med betydande näringsmässiga konsekvenser utan också en psykologisk fråga med konsekvenser för renskötarens framtidstro.(SOU 1999:146 s 177)

Ett ökat rovdjurstryck har under de senaste åren utgjort ett av de största och svåraste

störningsmomenten i delar av renbetesområdet. Detta har medfört ett omfattande merarbete, ekonomiska förluster samt stor social oro bland samerna. Under de senaste 20-30 åren har renskötarnas kunskaper kring de stora rovdjuren emellertid i väsentlig grad försvagats. Detta gäller allt från kunskap om rovdjurs beteende i naturmiljö och de enskilda arternas födovanor,

till hur man skyddar sig själv och renhjorden mot rovdjursangrepp. Samtidigt som denna typ av kunskap är mycket svag bland yngre renskötare, håller den äldre generationen renskötare på att gå ur tiden (ibid s 236).

6.2.1 Traditionellt synsätt på rovdjuren

Traditionellt sett kan samernas förhållande till rovdjuren beskrivas som en kamp mot ett av naturens element, om än i många avseenden besvärligt sådant. Denna kamp mot rovdjuren har trots allt gällt en av de förutsättningar som människan kan påverka till sin egen fördel. Man eftersträvade en balans mellan rovdjuren och ett drägligt liv med renskötseln som bas. De äldre menar att en grundläggande förutsättning var, och är än idag, att det inte skall finnas rovdjur härjande i renhjorden. Man ansåg att rovdjuren var konkurrenter om levebrödet och ett hot mot garantin – renarna – för en framtida överlevnad. Därför måste egendomen skyddas mot rovdjuren på samma sätt som man även i övrigt försökte skapa så goda förutsättningar som möjligt för renarna. Detta kunde göras på flera sätt, exempelvis genom att flytta sig och sina renar till områden med gott bete och att basera slaktuttag utifrån framtida förväntning av kapitalet. De allra flesta samer betonar att det inte är fråga om rovdjurhat. Samernas avsikt har aldrig varit att utrota de stora rovdjuren. Man accepterade att de togs någon ren då och då. Det var en del av de naturliga förutsättningarna som förelåg och man var medveten om att det förr eller senare kunde, och skulle, hända. Rovdjuren fick gärna finnas och leva, men inte vara så många att de hotade renhjordens existens och därmed även ägarens. För att undvika att rovdjuren orsakade stora förluster i renhjordarna, bedrev samerna, i så stor utsträckning som möjligt, en kontinuerligt förebyggande verksamhet. Denna gick ut på att hålla

rovdjursstammen på en acceptabel nivå i det område som man befann sig i, för att de inte skulle utgöra ett allvarligt hot mot renhjorden. Det fanns flera olika metoder man kunde använda sig av. Exempel på sådana var att bevaka renarna kontinuerligt, driva bort rovdjuren samt att bedriva jakt på dem.(Svanberg & Tunón, 2000 s 204-213).

6.2.2 Samisk syn på ersättning på rovdjursdödade renar

Den stora stötestenen och de områden kring rovdjuren som de är mest bekymrad över är ersättningssystemet som reglerar vilken ersättning renskötande samer skall få för att man skall kunna bedriva sin näring samtidigt som vi ska ha en levande rovdjursstam i Sverige. På regeringens uppdrag fick därför en arbetsgrupp med representanter från Naturvårdsverket och

Sametinget 1992 i uppdrag att gemensamt utforma ett förslag om hur det nya systemet ska tillämpas i praktiken. Detta var deras förslag:

Fem viktiga grundpelare

Målsättningen är att skapa ett ersättningssystem som upplevs rättvis och rimlig och samtidigt ger bättre förutsättningar för långsiktig rovdjursvård.

Ersättningssystemets grundpelare är:

- Kompensera rennäringens förluster - Uppnå balans mellan olika intressen

- Öka förståelsen och toleransen för rennäring och rovdjur - Rättvisa – så långt det är möjligt

- Smidig och snabb handläggning

Principen är i grunden enkel. Rennäringen ersätts utifrån dokumenterad förekomst av järv, lo och varg och antalet föryngringar av respektive art inom samebyarnas betesområde. För varje dokumenterad järv- och loföryngring ersätts samebyn med 200 renar. Förekomst av en art ersätts med 50 renar. Föryngring av varg inom en samebys betesområde ersätts med 500 renar. Det mer än dubbla antalet ersatta renar motiveras med att en vargföryngring ger större skador och att vargen har ett högre "naturvårdsvärde" än järv och lo.

I förslaget finns ytterligare en nivå som kallas för "tillfällig förekomst av art". Den nivån ersätts med en arealbaserad ersättning. För björn och kungsörn föreslås också en arealbaserad ersättning som utgår ifrån storleken på samebyns barmarksbete. Enligt arbetsgruppens

beräkning ersätts 2000 renar per art och år, proportionellt i förhållande till samebyarnas barmarksareal. Anledningen till arealbaserad ersättning för björn är, enligt arbetsgruppen, att det inte finns tillräckligt med kunskap för att utarbeta en annan typ av ersättning.

Totalt skulle, enligt förslaget, mellan 25 000 och 35 000 renar ersättas årligen. Det ska då jämföras med det tidigare hårt kritiserade ersättningssystemet som för 1993/94 ersatte

samebyarna för drygt 6000 rivna renar. Ersättningens storlek i kronor beror helt på vilket sätt värdet för en rovdjursdödad "genomsnittsren" räknas ut. Arbetsgruppen lämnar inget förslag i den delen, men har gjort beräkningar utifrån ersättning för trafikdödade renar och landat på en summa av 1475 kronor per ren. Räknat på den rovdjursförekomst som Naturvårdsverket beräknat så skulle de ge en årlig kompensation till samebyarna på 30-35 miljoner kronor. En viktig förutsättning för att ersättningssystemet ska fungera, är att det skapas former för trovärdiga rovdjursinventeringar. Arbetsgruppen föreslår att inventeringarna gör i samarbete

mellan länsstyrelsens naturvårdspatruller och samebyarna. Samarbetsformen innebär att samebyarna aktivt deltar i inventeringsarbetet och att det inom samebyarna utses

"rovdjursansvariga". Länsstyrelserna föreslås bli huvudansvariga för inventeringarna och sammanställning av övrig dokumentation om förekomst och föryngring av rovdjur.

Inventeringsinsatserna koncentreras till två perioder, i mars och april, och inleds i vår för att ge underlag till ersättningsnivåer för 1996 (Sametinget, 2002)

I Naturvårdsverkets och Sametingets ursprungliga förslag ingick dessutom införande av en maximal toleransnivå. Den definierar en övre gräns för hur stor del av samebyns renantal som får skattas av rovdjur, i förlängningen ett slags tak för det acceptabla rovdjurstrycket (i

förslaget 10 % vilket motsvarar ungefär en tredjedel av de samlade slaktuttaget). Enligt förslaget skall rovdjursförekomst utöver den fastlagda toleransnivån kunna decimeras genom skyddsjakt på lo och järv samt licensjakt på björn. Skyddsjakt på rovdjur är emellertid inte tillåtet i nationalparkerna. En effekt är att de byar som har en stor del av sina marker inom nationalparkerna kan tvingas acceptera rovdjursförekomster som överstiger de toleransnivå som Naturvårdsverket och Sametinget föreslagit (Mijá ednam, samebyarnas Laponiaprogram ,2000). Detta förslag lämnades till regeringen i februari 1995. Denna fråga har sedan bollats fram och tillbaka under flera år och man lyckades aldrig enas i frågan. 1998 tillsatte

Riksdagen en rovdjursutredning som skulle sammanställa en sammanhållen rovdjurspolitik. I denna utredning (SOU 1999:146) ingick en rad olika departement och verk samt

intresseorganisationer och experter, b.la. personer från alla de aktörer som tagits upp i denna uppsats. Denna utredning överlämnade 1999 sitt slutbetänkande och 2000 kom regeringens proposition (2000/01:27) över en sammanhållen rovdjurspolitik.

Men denna proposition får stark kritik från Per-Gustav Idivuoma, vice ordförande i Samernas Riksförbund som för övrigt satt med som expert i utredningen, han säger, ”För mig är

propositionen en stor besvikelse, under skicklig ledning av utredaren Sören Ekström kom vi fram till förslag som vi från näringens sida ställde oss bakom, jag beklagar att regeringen inte gått på utredningens förslag”(Sapmi, 2002).

Han tycker att propositionen saknar tydliga regler om en toleransnivå det vill säga hur stora skador rennäringen skall behöva tåla. I propositionen hävdas att rennäringen skall

kompenseras för förlusterna samtidigt som det lämnas förslag om reducerade ersättningar, avdrag av olika slag samt ett tak för ersättningen som var för sig och sammantaget leder till att näringen och enskilda renägare inte kommer att få den kompensation regeringen påstår skall gälla. Någon sammanhållen rovdjurspolitik kan Idivuoma inte se bli möjlig till följd av propositionens förslag. Samförståndet i Rovdjursutredningen är borta och det blir inte möjligt