Låt mig avsluta de här synpunkterna med ett helt annat perspektiv på förutsättningarna för skola och utbildning än det som finns i de nu aktu- ella utvärderingarna. Det perspektivet finns inte heller i min läsning av materialet som bara ställt ett par frågor till några av utvärderarnas fram- ställning av förutsättningarna. Jag har undrat om inte den statliga skol- politikens självförståelse har fått stå alltför oemotsagd. Den frågan kan för övrigt gå vidare till kurslitteraturen för den första terminen. Har inte ett ”myndighetsperspektiv” fått en alltför dominerande ställning i litte- raturlistorna? Bakom de flesta texter står sådana institutioner som Re- geringskansliet, Skolverket, Skolkommittén, Lärarförbundet och Rädda barnen
Nu kommer jag till råga på allt att motsäga mig själv genom att pröva tanken att utbildningens innehåll inte är lika viktigt som andra ting som studenterna lär sig. Det rör sig, vill jag påpeka, om ett tankeexperiment inte om någon ny ”sanning”. Men tänk om vårt sätt att tänka och fram- ställa utbildningens villkor är förlegat.
För några år sedan skrev sociologen Zygmunt Bauman en artikel med den inte helt genomskinliga titeln ”Utbildning: under, för och trots postmoderniteten”.5 Jag ska bara ta upp några tankegångar från hans rika och komplexa resonemang (som han för övrigt är långtifrån ensam om). Bauman skiljer mellan tre typer av lärande. Hans utgångspunkt är ett påstående av antropologen Margaret Mead som menade sig ha funnit något som förenade många olika samhällen. Kärnan i påståendet är att ett samhälles sociala struktur och det sätt på vilket kunskapen ordnas och överförs mer än kunskapens innehåll bestämmer hur individer lär sig tänka och hur kunskapernas delas och används. Vilka får tillgång till vilken kunskap? Och vad är det för sätt att tänka som förmedlas när kunskaper ordnas och förmedlas i t.ex. avgränsade discipliner, fasta hierarkier, förutbestämda sekvenser och som färdiga modeller?
5 Uppsatsen har publicerats på svenska i Zygmunt Bauman, Det individualiserade
Det som Bauman kallar ”det primära lärandet” rör undervisningens innehåll, den kunskap som lätt kan väljas ut, ordnas på olika sätt och kontrolleras. ”Det sekundära lärandet” däremot är mera dolt för de in- blandade. Det handlar till stor del om sådant som betraktas som själv- klart, vanemässiga sätt att uppfatta vad som är utbildning och kunskap, sätt att tänka som aldrig medvetandegörs, ”färdigheter som är ojämför- ligt mycket viktigare för deras [elevernas] framtida liv än de mest om- sorgsfullt utvalda kunskapselement som tillsammans bildar mer eller mindre utvecklade utbildningsplaner” (s. 152).
Det primära lärandet befinner sig kan man säga på en positivistisk nivå. Det gäller att inhämta de legitimerade kunskaperna för att kunna utföra vissa på förhand bestämda uppgifter. Det sekundära lärandet förmedlar vanor att tänka på ett visst sätt som också är förknippat med vissa upp- gifter och inga andra. Bauman talar om det som att ”lära sig lära”. De två sätten att lära kompletterar varandra och är båda sedan upplysnings- tiden förknippade med den moderna utbildningen. Under modernitetens första fas har det viktigaste varit att samla en kunskap som beskriver det lagbundna, det förutsägbara, det som bara förändras långsamt och som därför kan förutses och behärskas – allt för att ”förbättra” människans tillvaro och bidra till ”framåtskridandet”.
Utbildning har därför under moderniteten uppträtt i strängt strukturerade institutioner, där kunskap organiserats i fasta mönster, där modeller och metoder övertagits av föregångarna, modifierats något och förts vidare, där läroprocesserna kunnat planeras och kontrolleras. De två typerna av lärande är anpassade till en situation där förändringar skett relativt lång- samt, där kunskapen och kunnandet ackumulerats i överskådliga proces- ser (och under reglerade sociala former – så att skolor och universitet kunnat upprätthålla sin auktoritet).
Nu tillhör Zygmunt Bauman de samhällstänkare som livnär sig på att skriva om samtidens radikala förändringar som sägs ha kullkastat alla gamla sanningar. Det är här postmoderniteten kommer in. Det sagda behöver inte betyda att dessa tänkare och framtidsskådare har fel. Kan- ske är situationen på vitala punkter helt annorlunda än när vi skaffade oss kunskaper och tänkesätt enligt det primära och sekundära lärandet.
Det är nu det tertiära lärandet kommer in i resonemanget, ”en form av lärande som våra nedärvda utbildningsanstalter, som fötts och vunnit mognad i den moderna ordningsivern, är illa rustade för att hantera” (s. 156). Det tertiära lärandet handlar om att lära sig att förhålla sig till ett samhälle och en kultur som på avgörande punkter skiljer sig från mo- dernitetens relativa stabilitet med fasta orienteringspunkter och etablera- de auktoriteter som stod som garanter för kunskapen. Det tertiära läran- det handlar om att förhålla sig till ett postmodernt tillstånd (eller vad ni vill kalla det) som ”har brutit sönder den moderna tidens enda stora spel i många små och dåligt samordnade spel, har vänt upp och ner på reg- lerna i alla spel och kraftigt förkortat livslängden för varje regelsamling” (s. 156).
Det är framför allt två stora och viktiga förändringar som Bauman går närmare in på. Den ena – den som gör det tertiära lärandet nödvändigt – är den försvagning av de gamla stabila orienteringsmöjligheterna, den försvagning som bland annat går under beteckningen det postmoderna tillståndet. Samhället och det sociala livet ser inte längre ut som förut, människorna lever och orienterar sig inte som förut, arbetslivet ser inte ut som förut. Och de gamla förklaringsmodellerna passar inte längre. Det tertiära lärandet går ut på att lära sig att leva i ett nytt, mer flytande tillstånd med många olika perspektiv och förklaringar, med olika värde- ringar och kanske framför allt med snabba förändringar av de situationer och de människor som ska tolkas.
Den andra viktiga förändringen är försvagningen av skolans och univer- sitetens auktoritet. Jag ska inte gå närmare in på Baumans intressanta resonemang om detta utan hänvisar bara till hans text. Jag vill bara säga så mycket som att det enligt Bauman handlar om att utbildningen både förlorat en stor del av sin autonomi och sin centrala ställning i samhälls- utvecklingen. Det kan synas vara ett lite egendomligt påstående med tanke på hur mycket det talas om utbildning som tillväxtmotor. Men i själva verket handlar det om ett klart samband. Ju mer man betraktar utbildning som tillväxtmotor desto mer förlorar den sin självständiga ställning och sin ledande roll.
Poängen i Zygmunt Baumans resonemang är alltså att om utbildningen fortsätter att planeras och drivas (och utvärderas!) enligt det primära och sekundära lärandets principer kommer den att långsamt men säkert för- lora allt mer av sin självständighet och auktoritet. Gapet mellan de kvali-
fikationer som skola och universitet kan ge och de som ges av andra, snabbt omställningsbara aktörer (privata utbildningsanordnare, företag o.s.v.) ökar. Gapet mellan de kvalifikationer som skola och universitet kan ge och de som individerna kommer att behöva ökar.
Ett sista långt citat ger som jag ser det en hel del att fundera över – men det ger också en hel del ansträngande arbete att översätta de allmänna resonemangen till erfarenheter som vi dagligen gör av det här samhället: Samordningen (kanske rentav en förutbestämd harmoni) mellan strävan att ”rationalisera” världen och strävan att fostra rationella varelser som lämpar sig för att bo i den, denna bakomliggande förutsättning för det moderna utbildningsprojektet, framstår inte längre som något trovärdigt. Och när förhoppningen om att vinna rationell kontroll över människans sociala livsmiljö sjunker blir det ”tertiära lärandets” adaptiva värde så mycket mer uppenbart. Att ”förbereda för livet” – denna eviga, oförän- derliga uppgift för all utbildning – måste först och främst betyda att man odlar förmågan att leva dagligen och i fred med ovissheten och ambiva- lensen, med en mängd olika ståndpunkter och frånvaron av osvikliga och tillförlitliga auktoriteter; måste betyda att man skapar tolerans för olikheter och en vilja att respektera rätten att vara annorlunda; måste betyda att man stärker den kritiska och självkritiska förmågan och modet att ta ansvar för sina val och deras konsekvenser; måste betyda att man utvecklar förmågan att ”ändra ramar” och motstå frestelsen att fly från friheten och den obeslutsamhetens ängslan som denna för med sig vid sidan om glädjen över det nya och outforskade. (s. 168)
Skolan har under moderniteten varit en central institution för att förse individerna med färdiga kunskaper och färdiga tankeformer som skulle räcka en livstid ut. Det postmoderna samhället kräver enligt Zygmunt Bauman att individerna lär sig hur man ”ska bryta mot det regelmässiga, hur man ska befria sig från vanor och hindra tillvänjning, hur man ska arrangera om fragmentariska erfarenheter till hittills obekanta mönster samtidigt som man betraktar alla mönster som acceptabla enbart ’tills vidare’” (s.153). Den banala frasen för denna insikt är ”det livslånga lärandet”. Bauman ifrågasätter om det lärandet kan ske på det primära och sekundära lärandets villkor. För säkerhets skull vill jag påpeka att han också diskuterar den avgörande frågan om vilka olika, mer eller mindre önskvärda vägar som denna ”anpassning” till det postmoderna tillståndet kan ta.
I
denna rapport har Jan Thavenius, tidigare professor i litteraturveten- skap vid Lunds universitet, granskat de tolv utvärderingar som gjorts av ny lärarutbildning i Malmö. Hur relevanta är de frågor som ställs? Hur giltig är kritiken? Hur förnuftiga och välbetänkta är de förslag som ges? Huvudfrågorna för Jan Thavenius är på vilket sätt de olika utvär- deringarna stöder varandra och om det finns frågor och problem som inte tas upp i utvärderingarna.rapporter om utbildning
13/2004
Utvärderingen av lärarutbildningen
i Malmö – några synpunkter
Jan Thavenius