Kristensson (2014) beskriver att trovärdigheten i en kvalitativ studie byggs upp av fyra olika delar: giltighet, överförbarhet, tillförlitlighet samt verifierbarhet. Dessa fyra delar
av trovärdighet för studien har tagits i beaktning vid utformning av resultatet.
Trovärdighet eller reliabilitet vid en kvalitativ intervjustudie skiljer sig från kvantitativ forskning. Vid kvantitativ forskning brukar ett mått för reliabilitet vara att en mätning vid ett visst tillfälle ska kunna upprepas vid ett annat vilket då blir en styrka.
Vid kvalitativ intervjustudie är synsättet att deltagaren för studien ingår eller deltar i olika processer som påverkar vad som framkommer under intervjun vid just det tillfälle som intervjun genomfördes. Detta gör att resultat skiljer sig om studien är utförd vid olika tidpunkter (Trost 2010). För att sätta detta i kontext är upplevelsen av ansvar relaterat till den egna kompetensutvecklingen är ett fenomen som individen upplever konstant. Beroende på när frågan om hur individen upplever ansvaret för den egna kompetensutvecklingen ställs till individen kommer således svaret bli olika samtidigt kommer tolkningen av vad individen säger spela stor roll. Tolkningen i detta fall gjordes av båda författarna i form av en innehållsanalys av Erlingsson och Brysiewicz (2017). Vad som utgör trovärdigheten vid denna form av datainsamling är att de gjorts på ett seriöst sätt som är relevant för syftet av studien. Även en reflektion av de etiska aspekterna vid datainsamlingen som bildar resultatet behöver vara beskrivna på ett tydligt sätt (Trost 2010). Detta gjordes av båda författarna i form av reflektion och diskussion av den egna förförståelsen av fenomenet som skulle studeras. Även att vid transkriberingen av intervjuerna inte göra några avsteg från vad som faktiskt sades under intervjun. Datainsamlingen gjordes med hjälp av semistrukturerade intervjuer där en intervjuguide presenteras. Deltagarna i studien fick fritt delge sina tankar och
upplevelser kring fenomenet som var tänkt att studeras vilket även stärker
trovärdigheten. Även att samtyckes och informationsbrev finns redovisas anses stärka trovärdigheten (Trost 2010). Genom att tabell 1 visas hur analysen är gjord med kondenserade meningsenheter, kod, underkategori och kategori vilket tydliggör analysprocessen (Erlingsson och Brysiewicz 2017).
Generaliserbarheten i en kvalitativ intervjustudie är beroende av om resultaten bedöms vara tillförlitliga och giltiga i studien. Samtidigt menar Kvale och Brinkmann (2014) att svaret på påståendet att urvalet är för litet för att kunna generaliseras är “varför ska man generalisera”. I denna studie är ålder kön och år inom verksamheten på deltagarna beskrivna för att ge förståelse för urvalet av deltagarna i studien.
8.1.5 Analys
I denna magisteruppsats var målet att beskriva upplevelsen av ansvar relaterat till sin egen kompetensutveckling. Vid beskrivningar av mänskliga upplevelser så anses en kvalitativ innehållsanalys som ett adekvat val (Erlingsson & Brysiewicz 2017). Det material som framkom av de kvalitativa intervjuerna spelades in och transkriberades för att sedan analyseras med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Att analysera data baserad på levda erfarenheter av informanten kan vara komplext och författarna till denna magisteruppsats behövde därför vara strukturerade i sitt arbete. Den kvalitativa analysmetod som följdes var den beskriven av Erlingsson och Brysiewicz (2017). Analysen gjordes ihop av båda författarna till studien. På detta sätt kunde en diskussion och reflektion föras där både den egna förförståelsen diskuterades men även olika perspektiv och dimensioner av materialet kunde diskuteras. Meningsenheter togs ut för att sedan kodas. Meningsenheter och kod jämfördes mellan de båda författarna för att se om samma meningsenheter och koder hade identifierats. Detta bidrog till att variation i
datan hittades i större utsträckning vilket i sin tur gjorde att kategorier och
underkategorier kunde identifieras för att slutligen kunna se ett latent innehåll som bildade ett tema. Tema blir en högre abstraktionsnivå än om en manifest innehållsanalys hade genomförts. Denna metod möjliggör att syftet kan besvaras med detaljerade och djupa beskrivningar av informanternas upplevelser (Erlingsson och Brysiewicz 2017). Att utföra en enbart kvantitativ studie på upplevelser av ansvar för sin egen
kompetensutveckling anses av författarna som svårt då djupare beskrivning av fenomenet inte hade gått att fånga på detta vis. Forskaren får ett utifrånperspektiv av fenomenet vilket hade försvårat djupa och detaljrika beskrivningar (Polit och beck 2017). För att få en helhetsbild kunde en mixad metod kunnat användas och fungerat bra då både kvalitativ och kvantitativ data används. Mixad metod med en konvergent design så separeras den kvalitativa och kvantitativa data under analysen för att sedan sammanföras i ett resultat (Borglin 2012).
8.2 Resultatdiskussion
Syftet med denna studie var att undersöka ambulanssjuksköterskor upplevelse av ansvar relaterat till den egna kompetensutvecklingen. Under analysen av den data som
samlades in under intervjuerna kunde ett tema tolkas. Resultatdiskussionen inleds utifrån temat och sedan diskuteras de tre huvudkategorierna som återfinns i resultatet. Den teoretiska referensramen i denna uppsats har vårdvetenskapen som grund där begreppet ansvar har satts i fokus (Wallinvirta 2017; Dahlberg & Segersten 2010). 8.2.1 Viljan att lösa situationen
Upplevelsen var att det hela tiden finns en vilja att kunna lösa situationen på ett bra och säkert sätt för patienten. När ambulanssjuksköterskan tar ansvar för den egna
kompetensutvecklingen möjliggjordes även detta. Patientens bästa var hela tiden i fokus och det var för patienten ambulanssjuksköterskan ville göra ett bra arbete och lösa situationen. Wireklint- Sundström et. al (2012) beskriver fenomenet att vara förberedd på det oförberedda. Ambulanssjuksköterskan kan aldrig vara helt säker på vad hon eller han kan mötas av på platsen de larmas ut till. En bröstsmärta kan betyda en serie av riktlinjestyrda händelser likväl som det kan innefatta något helt annat. I Anderssons Hagiwara et.al (2013) studie beskrivs det att ambulanssjuksköterskor är positivt
inställda till riktlinjer och anser dem vara absolut nödvändiga vid avancerad prehospital sjukvård. Detta understryker ytterligare betydelsen av riktlinjer som stöd vid hälso- och sjukvård på långt avstånd från medicinskt stöd (Anderssons et.al 2013). Benner (1993) anser dock att sjuksköterskan måste tillämpa medicinska föreskrifter omdömesgillt och med förnuft och Andersson Hagiwara et al. (2013) anser att det kan skada det kreativa tänkandet att följa behandlingsriktlinjer bokstavligt vilket författarna tolkar som att ambulanssjuksköterskan alltid behöver bedöma och värdera situationer utifrån sin totala kompetens.
Komplexiteten i yrket tydliggörs även av Holmberg och Fagerberg (2010) som beskriver det stora ansvar ambulanssjuksköterskan har. Inom sjukhusvården finns ett delat ansvar mellan sjuksköterska och läkare, i en ambulansbesättning har
ambulanssjuksköterskan det yttersta ansvaret. Det ansvaret kan delas med kollegan om det finns en likvärdig kompetens, vilket tydliggörs av Abelsson och Lindvall (2012) som beskriver att känslan av säkerhet och trygghet ökar vid samarbete med kollegor av samma specialistkompetens. Vidare beskriver de att två ambulanssjuksköterskor
kompletterar varandra tankemässig och har samma långsiktiga plan för vårdandet, samt att det är tidssparande när uppgifter inte behöver delegeras.
8.2.2 Motivation
Motivation sågs som en viktig del i ansvaret för sin egen kompetensutveckling. När inte motivationen fanns så togs heller inte ansvaret för att utveckla sin kompetens. Det framkom att det fanns många olika källor till var motivationen kom ifrån. Det sågs också att ju längre ambulanssjuksköterskan hade arbetat desto lägre tycktes
motivationen bli för att ta ansvar för den egna kompetensutvecklingen gentemot de riktlinjer som verksamheten hade, ambulanssjuksköterskan förlitade sig mer på sin erfarenhet istället. Oron för att åka på nästa larm och då inte känna sig säker i sin yrkesroll släppte i takt med att arbetserfarenheter ökade. Detta stämmer överens med vad Bruce och Suserud (2005) skriver att genom kontakter med patienter får
sjuksköterskan erfarenheter och kunskaper som kan appliceras vid nästa möte med patienter eller liknande händelser. Detta förstärks av Gunnarsson och Warren- Stomberg (2009) studie där det framgår att sjuksköterskan erfarenhet är betydelsefull då beslut ska fattas och att den faktorn avgör skillnaden mellan novis och erfaren sjuksköterska. Detta kan även appliceras till Benner (1982) där stegen från novis till expert tar tid.
Att bara vilja sågs som ett första steg till att ta ansvar för den egna
kompetensutvecklingen. När motivationen fanns togs även ansvaret för sin egen kompetensutveckling. Kusurkar et.al (2011) bekräftar även detta då det kunde ses att motivation i sig var en viktig del för att utvecklas inom sitt yrke. Det framkom även i resultatet olika faktorer som gjorde att individen känner sig motiverad till att ta ansvar för den egna kompetensutvecklingen. Yttre påverkan sågs när kollegor och
verksamheten satte krav på individen. Motivation för att ta ansvar kom även inifrån individen själv där viljan att utföra ett bra arbete för patienten var central. Kusurkar et.al (2011) beskriver här att motivationen var avgörande för hur väl utbildning inom det specifika området utfördes. I denna magisteruppsats beskrevs det upplevelser att det fanns individer som kollegorna upplevde hade hög kompetens inom yrket. Dessa individer beskrevs även mer eller mindre leva för arbetet som sjuksköterska vilket styrker korrelationen mellan motivation och hur väl fortbildning inom ett område utförs.
8.2.3 Fortbildning
Det framkom i studien att det upplevs lättare att ta ansvar för att utbildas i ämnen som ansågs mer intressanta. Dessa ämnen beskrevs innefatta utbildningar i ämnen och händelser som ambulanssjuksköterskan sällan ställs inför. Exempel var PHTLS (prehospital trauma life support) eller PDV (pågående dödligt våld). Det framkom av resultatet i författarnas studie att det var viktiga utbildningar att erbjudas samt intressant att vidareutbilda sig inom. Enligt Abelsson och Lindvall (2012) utgörs endast 2-3% av de prehospitala larmen i Sverige av traumalarm. Vilket bidrar till svårigheter att
upprätthålla kompetensen inom detta område. Författarna till studien anser att det finns stort fokus på olika konceptutbildningar inom detta område men att det saknas metoder för att upprätthålla kompetensen, vilket styrks av (Abelsson & Lindvall 2012; Poljak et.al 2006).
I studien framgick det att det saknas uppföljning om individen faktiskt tar till sig kunskapen på de utbildningar som erbjuds. Ytterligare reflekterade författarna över hur
personalen utbildas inom andra områden utöver exempelvis trauma eller PDV. Cirka 50% av ambulansuppdragen i Sverige benämns som icke akuta. Paradoxalt så bedömdes ändå ⅔ av dessa patienter vara i behov av vidare vård på akutmottagningar (Lederman et al 2019). Men på grund av överbelastade akutmottagningar ställs krav
ambulanssjukvården att erbjuda alternativa vårdsätt. Detta ställer nya krav på
ambulansbesättningen. Vilket styrks av Rosèn et. al (2018) studie, där beskrivs det att det ställs ett ansvar på ambulanssjuksköterskan som det inte finns tydliga riktlinjer eller utbildningar för. Ytterligare beskrivs att träning och övningar är inriktade mot akuta tillstånd och händelser, vilket innebär en problematisk skillnad mot förväntade uppdrag och verkliga uppdrag. Detta styrker författarnas tes att det saknas teoretisk kunskap avsedd för mångfalden av patienter. För att bedriva kunskapsbaserad hälso- sjukvård krävs det enligt socialstyrelsen (2005) att betydelsefull kunskap behöver omsättas i praktiska moment. Lärandet som erhålls från kompetenskort beskrivs som isolerad kunskap. Lärande från t.ex simulering kan bidra till att kunskap utvecklas då den teoretiska kunskapen omsätts i praktiken (Adamson et. al 2010).
8.2.4 Reflektion
I studien beskrevs reflektion som en del i att ta ansvar för den egna
kompetensutvecklingen. Genom reflektion kunde ambulanssjuksköterskan identifiera de områden som behöver arbetas mer med. Ett reflekterande förhållningssätt bidrog till en ökad självkännedom där individens styrkor och svagheter blev tydliga. När styrkor och svagheter blir tydliga skulle även detta kunna tas upp med utbildningsansvarig inom verksamheten som därefter kan värdera om detta är genomgående inom verksamheten och på så vis på en mer anpassad ram för vilka utbildningar verksamheten bör satsa på. Antonsson och Sandström (2000) beskriver att vid reflektion görs det aktuellt vem man
är, vad man gjort och vad som skett. För att en reflektionsprocess ska utvecklas behöver
individen konfronteras med vem man är och sitt handlande. Enlig Ebadi et. al (2017) bör utbildning anpassas efter individens behov och för att uppmuntra till lärande bör utbildningen ske med olika undervisningsformer. De undervisningsformer som nämndes i författarnas studie var främst kompetenskort och riktlinjer, diskussion med kollegor och utbildningar från verksamheten. Genom att ambulanssjuksköterskan innehar självkännedom så skulle verksamheten kunna anpassa de utbildningar de erbjuder utefter personalgruppens behov på ett mer individanpassat sätt.
Att genom reflektion uppnå en självkännedom för att kunna ta ansvar och utveckla sin kompetens beskrevs av deltagarna i studien som en väsentlig del i den egna
kompetensutvecklingen. Reflektion är även en viktig del i omhändertagandet av
patienten. Ekebergh och Lindberg 2020) beskriver att förståelsen för patientens problem och livsvärld formas genom att individen riktar sin uppmärksamhet och lyssnar på det som patienten har att säga och utefter detta kan adekvata kompletterande frågor ställas. Kan detta genomföras på ett bra sätt så blir även kvaliteten på vården men även lärandet hög. Genom att vara öppen för patientens livsvärld kan ambulanssjuksköterskan ta in patientens upplevelser (Dahlberg et.al 2003). Genom beröring kan
ambulanssjuksköterskan nå fram till patienten på ett bra sätt. Ett enkelt sätt detta görs på är när ambulanssjuksköterskan lägger en hand på patientens handled för att känna pulsen (Holmberg & Fagerberg 2010)(Elmqvist, Fridlund & Ekebergh 2008)
Att i efterhand kunna få återkoppling i form av journalgranskning sågs som ett bra sätt att få reda på om korrekt behandling och bedömning gjorts vid patientmötet. De
informanter som ingick i denna studie lyfte endast fram de positiva effekter som återkoppling gav dem relaterat till deras egen kompetensutveckling. Tidigare forskning visar att återkoppling kan även ge negativa känslor och effekter vilket beskrivs som försämrat självförtroende (Eaton-Williams et al., 2020). I andra fall kunde även återkoppling ge negativa psykiska känslor (Lavoie et al., 2009; Morrison et al., 2017). Återkoppling spelade en stor roll för det egna lärandet. Vid frånvaro av återkoppling så kan misstag återupprepas flera gånger utan att korrigeras (Cash et al., 2017; Jug et al., 2019; Wilson et al., 2020). Genom att aktivt söka denna återkoppling upplevdes det som att individen tog ansvar för den egna kompetensutvecklingen. När ansvaret togs
utvecklades även den egna förmågan att ta beslut kring vilken vård patienten skulle få. En diskussion kunde föras med patienten där dennes autonomi och självbestämmande möjliggjordes. Det är av stor vikt att patienten ges möjlighet att själv vara delaktig i sin vård (Dahlberg & Segersten 2010). Bremer och Holmberg (2020) nämner detta i sin studie och då ur ett etiskt perspektiv. Från ambulanssjuksköterskans perspektiv så är det många variabler som behöver förstås från patienten t.ex. om patienten förstår sin egen sjukdomsbild och den information som ambulanssjuksköterskan ger till patienten. De gånger ambulanssjuksköterskan och patienten inte är överens om handläggning uppstår ett etiskt dilemma där ambulanssjuksköterskan känner ett behov av att ignorera
patientens självbestämmande för att kunna ge den vård som patienten anses behöva. I relation till det egna ansvaret för sin kompetensutveckling ses här ett behov av att besitta tillräcklig kompetens så ambulanssjuksköterskan kan förklara så patienten förstår och då också motivera för patienten varför det är viktigt att följa
ambulanssjuksköterskans råd. Finns tillräcklig kompetens hos ambulanssjuksköterskan så diskussionen kan tas så kan patienten ändå bli delaktig i sin vård (Dahlberg & Segersten 2010).
9. Konklusion
Resultatet av denna studie visar att det finns en stor vilja hos ambulanssjuksköterskan att kunna lösa alla de komplexa situationer som kan uppkomma i den prehospitala miljön. När ansvaret för den egna kompetensutvecklingen togs av individen så var upplevelsen att de kunskapsluckor som finns hos individen kunde täppas till. För att detta skulle vara möjligt behövs en ödmjukhet inför att som individ inte kunna allt men även en vilja att söka efter ny kunskap. Resultatet visade på att det var lättare att ta ansvar för kompetensutveckling inom de områden som upplevs som roliga. Detta kan påverka vården och patientsäkerheten då det saknas kunskap inom de områden som upplevs som mindre roliga av individen. Jarvi et,al (2020) såg att det endast var i 6,9% av akutfallen som livräddande åtgärder gjordes av ambulanspersonalen. Att utbilda sig i de mest akuta tillstånden kan då bli att ambulanspersonalen ändå inte tar ansvar för den egna kompetensutvecklingen i denna patientgrupp då det är så pass sällan som individen hamnar i dessa situationer och merparten av larmen som individen åker på är av icke akut karaktär.
Implementering av detta i ambulansverksamheten kan bli i form av
kompetensutvecklingsmöjligheter anpassade efter individen, rätt utbildning vid rätt tidpunkt. Samt att från verksamhetens sida följa upp att individen tagit till sig kunskapen. Att ta tillvara på den kompetens som finns inom personalgruppen, och använda den till kollektiv kompetenshöjning. Kompetensutveckling bör vara en
dynamisk process där individen själv måste finna sin drivkraft och ta ansvar för sitt lärande. Fynden blir även till nytta för nya ambulanssjuksköterskor för att få förståelse komplexiteten i ambulansyrket.
När ambulanssjuksköterskan gjorde beskrivningar av en individ som inte tog ansvar för sin kompetensutveckling, gavs exempel ofta från en kollega där samarbetet inte fungerat så bra eller omhändertagandet av en patient fallerat på något sätt. Förslag på vidare forskning är att det skulle vara av nytta för ambulansverksamheten att närmare undersöka hur det upplevs att arbeta med kollega som inte tar ansvar för den egna kompetensutvecklingen då vi har kunnat se att detta var något som väckte känslor hos individen. Detta genom exempelvis intervjustudier där det efterfrågas vad en kompetent kollega har för egenskaper och hur samarbetet påverkas av att arbeta med kollegor som inte tar ansvar för sin kompetensutveckling.
Referenser
Ahl, C., Hjälte, L., Johansson, C., Wireklint-Sundström, B., Jonsson, A., & Suserud, B. O. (2005). Culture and care in the Swedish ambulance services. Emergency nurse : the
journal of the RCN Accident and Emergency Nursing Association, 13(8), 30–36.
https://doi.org/10.7748/en2005.12.13.8.30.c1203
Abelsson, A., & Lindwall, L. (2012). The Prehospital assessment of severe trauma patients` performed by the specialist ambulance nurse in Sweden - a phenomenographic study. Scandinavian journal of trauma, resuscitation and emergency medicine, 20, 67. https://doi.org/10.1186/1757-7241-20-67
Adamson, K.A., Fitzgerald, C. & Kardong-Edgren, S. (2010). A review of currently published evaluation instruments for human patient simulation. Clinical Simulation in Nursing, (6), 25-35. doi: 10.1016/j.ecns.2009.08.004
Aiken, L. H., Clarke, S. P., Cheung, R. B., Sloane, D. M., & Silber, J. H. (2003). Educational levels of hospital nurses and surgical patient mortality. JAMA, 290(12), 1617–1623. https://doi.org/10.1001/jama.290.12.1617
Asp, M (2017) Begreppsutveckling på livsvärldsfenomenologisk grund i L, Wiklund Gustin & I, Bergbom (red.) Vårdvetenskapliga begrepp i teori och praktik. (S.49-58)(Andra upplagan). Lund: Studentlitteratur AB.
Benner, P. (1993). Från novis till expert: mästerskap och talang i omvårdnadsarbetet. Lund: Studentlitteratur.
Benner, P. (1982). From Novice To Expert. AJN The American Journal of Nursing,
82(3), 402–407.
Borglin, G. (2012). Mixad metod – en introduktion. I M. Henriksson (Red.),
Vetenskaplig teori och metod – från idé till examination inom omvårdnad (s. 269-286). Lund: Studentlitteratur AB.
Bremer, A. (2016) Dagens ambulanssjukvård. I Suserud, B-O. & Lundberg, L. (Red).
Prehospital akutsjukvård. (s48-64). Stockholm: Liber AB.
Bremer, A., & Holmberg, M. (2020). Ethical conflicts in patient relationships: Experiences of ambulance nursing students. Nursing Ethics, 27(4), 946–959. https://doi.org/10.1177/0969733020911077
Brink, P., Bäck-Pettersson, S., & Sernert, N. (2012). Group supervision as a means of developing professional competence within pre-hospital care. International emergency
Bruce, K., & Suserud, B. O. (2005). The handover process and triage of ambulance-borne patients: the experiences of emergency nurses. Nursing in critical care, 10(4), 201–209. https://doi.org/10.1111/j.1362-1017.2005.00124.x
Cash, R. E., Crowe, R. P., Rodriguez, S. A., & Panchal, A. R. (2017). Disparities in Feedback Provision to Emergency Medical Services Professionals. Prehospital
emergency care : official journal of the National Association of EMS Physicians and the National Association of State EMS Directors, 21(6), 773–781.
https://doi.org/10.1080/10903127.2017.1328547
Dahlberg, K. (2014). Att undersöka hälsa och vårdande. Stockholm: Natur & Kultur Dahlberg, K., Nyström, M., Segesten, K., Suserud, B-O., & Fagerberg, I. (2003). Att förstå vårdvetenskap. Lund: Studentlitteratur.
Dahlberg, K. & Segesten, K. (2010). Hälsa och vårdande: i teori och praxis. (1. utg.) Stockholm: Natur & kultur.
Dahlberg, K. (2002). VÅRDLIDANDE - det onödiga lidandet. Vård i Norden, 22(1), 4– 8. https://doi.org/10.1177/010740830202200101
Eaton-Williams, P., Mold, F., & Magnusson, C. (2020). Exploring paramedic perceptions of feedback using a phenomenological approach. British paramedic
journal, 5(1), 7–14. https://doi.org/10.29045/14784726.2020.06.5.1.7.
Ebadi, A., Khaghanizadeh, M. & Qanbari Qalehsari, M. (2017). Lifelong learning strategies in nursing: A systematic review. Electronic Physician, 9(10), 5541-5550. doi: 10.19082/5541
Edberg, A., Ehrenberg, A., Friberg, F., Wallin, L., Wijk, H & Öhlen, J. ( 2013)
Omvårdnad på avancerad nivå- kärnkompetenser inom sjuksköterskans specialistområden. Lund : Studentlitteratur
Ekeberg, M. (2015). Vårdvetenskap som kunskap och perspektiv. I, Arman, M., Dahlberg, K. & Ekebergh, M. (red.) Teoretiska grunder för vårdande. (s16-25.) (1. upplagan). Stockholm: Liber.
Ekebergh, M., & Lindberg, E. (2020). The interaction between learning and caring - the patient’s narrative as a foundation for lifeworld-led reflection in learning and caring, Reflective Practice, 21(4), 552-564. DOI: 10.1080/14623943.2020.1783223
Elmqvist, C., Fridlund, B., & Ekebergh, M. (2008). More than medical treatment: The