”Det går inte skriva riktlinjer på allt” Magisteruppsats

Magisteruppsats

”Det går inte skriva riktlinjer på allt”

Ambulanssjuksköterskors upplevelse av ansvar relaterat

till sin egen kompetensutveckling – en intervjustudie.

Författare: Ida Ulvesson & Felix Wigren Handledare: Anders Svensson

Examinator: Mikael Rask Termin: VT 2021

Abstrakt:

Introduktion: Ambulanssjukvården är ett komplext yrke där stora krav ställs på ambulanssjuksköterskan. Med kravet att ambulanssjuksköterskan ska kunna ge adekvat vård i alla miljöer, läggs ett ansvar på individen att inneha adekvat kunskap. I denna magisteruppsats är det upplevelsen av ansvar för den egna kompetensutvecklingen som beskrivs.

Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av ansvar relaterat till sin egen kompetensutveckling.

Metod: En kvalitativ intervjustudie med ett induktivt synsätt som baseras på tio

semistrukturerade intervjuer. Strategiskt urval användes. Intervjumaterialet analyserades med en latent innehållsanalys av Erlingsson och Brysiewicz (2017)

Resultat: Resultatet visade att upplevelsen ansvar för den egna kompetensutvecklingen kan ses ur ett övergripande tema; viljan att lösa situationen. Detta kategoriseras in i tre olika kategorier; motivation, fortbildning, reflektion med totalt sju olika

underkategorier.

Slutsats: Resultatet av denna studie visar att det finns en stor vilja hos ambulanssjuksköterskan att kunna lösa alla de komplexa situationer som kan

uppkomma i den prehospitala miljön. När ansvaret för den egna kompetensutvecklingen togs av individen så var upplevelsen att de kunskapsluckor som fanns hos individen kunde täppas till. För att detta skulle vara möjligt behövs en ödmjukhet inför att som individ inte kunna allt men även en vilja att söka efter ny kunskap.

Nyckelord

Tack

Abstract:

Introduction: Ambulance care is a complex profession where great demands are placed

on the ambulance nurse. With great demands on the ambulance nurse to be able to provide adequate care in all environments, there will also be a responsibility that

adequate knowledge is held by the individual nurse. In this study, it is the experience of responsibility for one's own competence development that is described.

Purpose: The purpose was to describe ambulance nurses' experience of responsibility

related to their own competence development.

Methods: A qualitative study with an inductive approach based on ten interviews semistructured questions. Strategic selection was used. The interview material was analyzed with a latent content analysis by Erlingsson and Brysiewicz (2017) Results: The results showed that the experience of responsibility for one’s own competence development can be seen from an overall theme, The will to solve the situation. This is categorized into three different categories; motivation, continuing education and reflection with eight different subcategories.

Conclusion: The findings of this study showed that there is a great willingness coming

from the ambulance nurse to be able to solve all the complex situations that may arise in the prehospital environment. When the responsibility for their own competence

development was taken by the individual, the experience was, that the gaps of

knowledge that exist for the individual could be closed. For this to be possible, humility is needed where the individual needs to confess to themselfs that they dont know everything but they also need a willingness to search for new knowledge.

8.1.5 Analys _____________________________________________________ 24 8.2 Resultatdiskussion _______________________________________________ 25 8.2.1 Viljan att lösa situationen ______________________________________ 25 8.2.2 Motivation __________________________________________________ 26 8.2.3 Fortbildning _________________________________________________ 26 8.2.4 Reflektion __________________________________________________ 27 9. Konklusion ________________________________________________ 28 Referenser ___________________________________________________ 30

Bilagor

Bilaga 2 Informations och samtyckesblankett till verksamhetschef Bilaga 3 Etisk egengranskning

Bilaga 4 Informations och samtyckesblankett till deltagare

Tabell

Tabell 1. Exempel på analysförfarande

1. Inledning

Ambulanssjukvården har förändrats mycket de senaste åren. I dagens ambulanssjukvård har ambulanssjuksköterskorna stora möjligheter och frihet att påbörja avancerad

behandling för många olika sjukdoms- och skadetillstånd. Med dessa möjligheter och friheter kommer även ett stort ansvar. Ett ansvar som kräver att ambulanssjuksköterskan vet vad som står i de riktlinjer som ska följas och även ett ansvar att kunna göra

adekvata bedömningar och behandlingar av patienterna. Att kunna förhålla sig till de riktlinjer som verksamheten har är ett krav då alla som arbetar inom verksamheten måste kunna förhålla sig till dessa.

När författarna till denna magisteruppsats är klara med specialistutbildningen inom ambulanssjukvård så förväntas de kunna göra adekvata bedömningar och behandlingar av svårt sjuka patienter. Ambulanssjuksköterskan förväntas även kunna arbeta

tillsammans med alla inom ambulansverksamheten. Detta gör att arbetet i ambulansen inte alltid kommer att utföras tillsammans med van specialistutbildad kollega utan det kan vara en sjuksköterska som precis är färdig med grundutbildningen eller en

ambulanssjukvårdare. Kravet på den specialistutbildade ambulanssjuksköterskans kompetens blir i och med detta högt, då den specialistutbildade ambulanssjuksköterskan förväntas ha det yttersta medicinska ansvaret för patienten. Att författarna till studien har valt att fokusera på just, upplevelsen av ansvar för sin egen kompetensutveckling, är för att det har framkommit vid diskussioner med personer inom ambulansverksamheten att det finns olika sätt att se på ansvaret för sin kompetensutveckling.

2. Bakgrund

2.1 Ambulanssjukvårdens utveckling

Svensk ambulanssjukvård har under de senaste decennierna utvecklats inom en rad områden. Ett exempel på hur stor utvecklingen som den svenska ambulanssjukvården har gjort är att fram till 1970-talet så bedrevs verksamheten till största del av

deltidsbrandmän och taxichaufförer. Senare under 1980-talet så infördes det krav på att de som arbetade inom ambulansverksamheten skulle göra detta på heltid och som lägst ha undersköterskeutbildning. Det var även under 1980-talet som ambulanssjukvården på bred front införde HLR utbildning för sin personal (Gårdelöv 2016). År 2005 infördes lag i Sverige att minst en i ambulansbesättningen skulle vara legitimerad sjuksköterska för att få hantera läkemedel vilket tidigare även tilläts för ambulanssjukvårdare (RAS 2020). Nivån på det medicinska omhändertagandet har i och med detta höjts och det utförs idag avancerade undersökningar och behandlingar inom ambulanssjukvården. För att kunna bemöta de ökade medicinska och omvårdnadsmässiga behoven, är kraven på ambulanssjuksköterskans kompetens hög. Kompetens, kvalitet och utvecklingsarbete behövs prioriteras för att möta samhällets krav och förväntningar. Den alltmer

2.2 Ambulanssjuksköterskans yrkesansvar

Gemensamt för de patienter som ringer efter ambulans är att det finns ett akut vårdbehov, vad det vårdbehovet är varierar för varje uppdrag. Även om situationen upplevs som akut av den som har ringt efter ambulansen, så är det endast 10-20% av alla uppdrag som ambulansen åker på som är av livshotande allvarlighetsgrad (Suserud 2005). Den prehospitala vården ställer höga krav på personalens förmåga att möta patienter förutsättningslöst och deras förmåga att omvärdera sin första bedömning (Nyström & Herlitz 2016). Detta bekräftas av Ahl et.al (2005) genom att de beskriver hur ambulansvård har sin grund i erfarenhetsbaserad kunskap gällande

ambulanssjuksköterskans flexibilitet och ödmjukhet i mötet med patienter. Den prehospitala vården präglas ofta av korta möten, det är därför viktigt att

ambulanssjuksköterskan kan skapa en god vårdrelation på kort tid. Betydande är att kunna se varje människa som en unik individ. Ambulanspersonalen måste kunna göra en medicinsk bedömning och hantera livshotande situationer. När den medicinska situationen är under kontroll ges ofta tillfälle för mer livsvärldsorienterade samtal. Bedömningssituationer gynnas av att patienten får tillfälle att berätta om sin situation. Det kan då bli mer uppenbart till varför patienten eller anhörig valde att tillkalla ambulans. Öppna frågor och en närvarande vårdare kan hjälpa patienten att reflektera över vad som händer vilket i sin tur får patienten mer delaktig i sin vård (Nyström & Herlitz 2016; Elmqvist et.al 2008).

Holmberg (2019) beskriver EXPAND-modellen. Detta är en modell som sammanfogar vårdvetenskap och medicinsk vetenskap inom ambulanssjukvården. EXPAND -

modellen är en kombination av orden Explain (förklara) och Understand (förstå). Sammanförandet av vårdvetenskap och medicinsk vetenskap görs för att optimera ambulanssjuksköterskors omhändertagande av patienters multidimensionella behov, både på ett fysiskt och ett existentiellt plan. Att se patienten ur ett helhetsperspektiv leder till att patientens livsvärld kan förstås samtidigt som sjukdom och skada behandlas (Dahlberg & Segersten 2010). Holmberg (2019) menar att patienter inom

ambulanssjukvården uppfattar både fysiskt och existentiellt lidande och att behovet att sammanknyta medicinsk vetenskap och vårdvetenskap är stort. Expand modellen beskrivs genom att patientens sjukdom och skada sammanvävs med livsvärlden genom förståelse (ambulanssjuksköterskans subjektiva upplevelse av den unika patienten) och förklaring (ambulanssjuksköterskans objektiva förklaring av patientens tillstånd). Detta kan ses i relation till Wihlborg Edgren, Johansson & Sivberg (2017) studie där

2.3 Ambulanssjuksköterskans kompetens

Nationalencyklopedin (2020) definierar kompetens som att vara bra på något.

Kompetens och kompetensutveckling är två breda begrepp som kan stå för helt olika saker beroende på i vilken kontext det tas upp. Enligt Leksell och Lepp (2013) behöver innehållet i kompetensen definieras i relation till sammanhanget den skall användas. Detta är något Benner (1982) även skriver om och beskriver det som förmågan att använda kunskap, färdigheter och attityder i relation till den professionella kontext de ska användas inom.

I kontexten ambulanssjuksköterskans kompetens lyfter Wihlborg et.al (2014) fram 10 kompetensområden i sin studie. De 10 kompetensområdena som de har identifierat som är av vikt att den specialistutbildade sjuksköterskan innehar vid prehospitalt arbete är; (översatt till svenska) ledarskap, generiska förmågor, interpersonell kommunikation, institutionellt samarbete, pedagogiska färdigheter, innehav av relevant kunskap, yrkesmässigt omdöme, yrkeskunskaper, forskningsaktiviteter och tekniska färdigheter. Vidare har Nilsson et,al (2020) utvecklat ett mätinstrument som kan användas vid självskattning av kompetentes, mätinstrumentet “ANC-competens scale”. Detta har 8 kompetensområden som är liknande de Wihlborg et al (2014) tidigare fått fram men istället för att ha frågat en expertpanel så ha författarna till denna studie utgått från kompetensbeskrivning för ambulanssjuksköterska (2012) och därifrån utformat de 8 områden som presenteras i studien. Jansson et.al (2020) använde ANC-competens scale till just självskattning av den egna kompetensen och fann att de som arbetat inom den prehospitala vården i mer än tre år ansåg sig själva ha en högre kompetens än de som arbetat mindre än tre år inom alla de 8, kompetensområden beskrivna i studien av Nilsson et.al (2020). Att Jansson et.al (2020) fick fram att den självskattade kompetensen anses som högst hos de som arbetat under en längre tid inom

verksamheten är inget nytt. Benner (1982) bekräftar detta genom sina fem steg från novis till expert. Även Kolb (1984) beskriver att för sjuksköterskan ska kunna hantera yrkesrollen krävs ett livslångt lärande. Detta livslånga lärande behöver ske inom den verksamhet där kompetensen utövas vilket betyder att aktivt arbeta inom den

verksamhet och utveckla sin kompetens är samma sak. För att tillgodose sig den nya kunskap som ett livslångt lärande innebär behövs reflektion (Dahlberg & Segersten 2010).

2.4 Ambulanssjuksköterskans kompetensutveckling

Genom reflektion kan ny kunskap bildas (Dahlberg & Segersten 2010). Då samarbetet mellan två kollegor flyter på bra kan ambulanssjuksköterskan reflektera och gå igenom ett fall tillsammans med kollegan vilket bidrar till att kompetensen höjs och individen kan tillgodogöra sig ny kunskap (Wihlborg et.al 2017). Wihlborg et.al (2017) beskriver även motsatsen, vilket var när ambulanssjuksköterskan arbetade med en kollega där samarbetet upplevdes motsträvigt och icke fungerande, så hade detta negativa effekter på ens egen kompetens. Holmberg et.al (2020) beskriver liknande då en trygghet upplevs när kollegan har hög kompetens. I Brink Bäck-Pettersson & Sernert (2012) studie sågs det att ambulanspersonalen upplevde det som utvecklande för individen men även för teamet när erfarenheter mellan kollegor diskuterades i grupp. Genom att

som är mer novis inom yrket inte att begå samma misstag (Brink Bäck-Pettersson & Sernert 2012). I kompetensbeskrivning för ambulanssjusköterska (2012) finns en kompetensbeskrivning för sjuksköterskor med specialistutbildning med inriktning ambulanssjukvård med syfte att tydliggöra yrkets ansvar mot vårdtagare, personal och övriga samhället. Kompetensbeskrivningen anger bland annat att

specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvård skall ha kunskaper för att inta handlingsberedskap i alla lägen och under komplexa och varierande förhållanden. Vidare ska de ha kompetens att vårda både akut sjuka och mindre akuta patienter, förmåga att kunna göra snabba bedömningar och korrekta prioriteringar i valet mellan olika vårdåtgärder. Specialistsjuksköterskor samverkar med olika instanser och arbetar för att patienten når rätt vårdnivå. Ambulanssjuksköterskan har ett personligt ansvar för professionens utveckling samt att i sitt yrkesutövande ha ett genomarbetat etiskt

förhållningssätt. (Kompetensbeskrivning för ambulanssjusköterska 2012).

2.5 Formell kompetens

Kristoffersen (2005) beskriver den formella kompetensen som kunskaper och färdigheter som individen erhållit sig genom utbildning där mål finns beskrivna vid utbildningens slut. Formell kompetens kan ses som del av den utbildning som individen har gjort som legitimerad sjuksköterska. Patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) kapitel 4§ står det att efter avslutad sjuksköterskeutbildning ska individen ansöka om

legitimation och det är endast den med legitimation för yrket som får använda yrkestiteln sjuksköterska. När sjuksköterskan har fått sin legitimation får även densamma rätt att hantera läkemedel i ambulansen vilket inte får göras av icke legitimerad personal (Gårdelöv 2016; Vårdhandboken 2019a; RAS 2020).

Arbetsuppgifter som att ordinera läkemedel har sjuksköterskan inte rätt till, då förskrivningsrätt endast tillhandahålls av läkare och sjuksköterskor med

specialistutbildning för distriktssköterska eller hälso- och sjukvård för barn och ungdomar. De sjuksköterskorna med en specialistutbildning inom dessa områden har rätt att ordinera vaccination inom vaccinationsprogram (Vårdhandboken 2019b). Läkaren kan delegera uppgiften om vilka läkemedel en specialistutbildad sjuksköterska får administrera i ambulansen. Detta görs genom att ansvarig läkare för

ambulansverksamheten skriver riktlinjer som ambulanssjuksköterskan sedan kan använda sig av för att sedan administrera läkemedel till patienten vid olika tillstånd (Vårdhandboken 2019a). Här kan den formella kompetensen skilja sig mellan en grundutbildad sjuksköterska och den specialistutbildade ambulanssjuksköterskan då vissa delegeringar endast kan gälla för den som är specialistutbildad. Det är lagstadgat i patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) kapitel 6 att de riktlinjer som en läkare skriver ska vara i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta gäller även de arbetsuppgifter som den specialistutbildade ambulanssjuksköterskan utför.

2.6 Reell kompetens

Därför består kunskapsutvecklingen inom en tillämpad disciplin genom att den

praktiska kunskapen “veta hur” utvecklas och teoretiseras. Den praktiska kompetensen ambulanssjuksköterskan innehar behöver förvärvas genom både teoretisk kunskap och praktiskt lärande (Benner 1993). Den reella kunskapen är den kompetensen som sjuksköterskan förvärvar sig över tid genom reflektion och kritisk granskning (Leksell & Lepp 2013; Wihlborg et.al 2017). Benner (1993) beskriver att den reella kunskapen förvärvas genom erfarenhet, där erfarenhet inte innebär antal tjänsteår, utan en process där föreställningar, teorier utvecklas i mötet med praktiska situationer. De som själva arbetar kliniskt känner ofta inte av den förvärvade kunskapen utan tar den för givet. Det beskrivs en kollektiv kompetens i Hansson (2003), vilket innebär den samlade kompetens ambulanssjuksköterskan har tillsammans med sin kollega. Kollektiv kompetens nås genom att flera personer tillsammans samarbetar och framgångsrikt genomför en uppgift. Genom att arbeta och lära av varandra nås ett kollektivt kunnande.

2.7 Kompetensens inverkan på patientsäkerheten

Öhrn (2013) beskriver att patientsäkerhet innebär att patienten inte ska drabbas av en undvikbar skada vid vård och behandling. En undvikbar skada är en skada som inte skulle uppkommit om rätt rutiner och riktlinjer har följts, eller om patienten hade vårdats med rätt kompetens. För att öka möjligheten att arbeta patientsäkert behöver det finnas en medvetenhet om de risker som förekommer och att det finns en god

säkerhetskultur inom verksamheten. Med säkerhetskultur menas både uttalade och outtalade normer, värderingar och attityder som finns kring säkerhet och risker (Öhrn 2013). Enligt patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) kapitel 3 har vårdgivaren en skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga att patienter drabbas av vårdskada. Det är även lagstadgat i hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30) att ambulanssjukvården ska vara av god kvalité och patientens behov av trygghet i vård och behandling ska

tillgodoses.

I Edberg at.al (2013) beskrivs det att specialistsjuksköterskan har en central roll inom patientsäkerhetsarbetet genom personligt yrkesansvar och sitt ansvar att utveckla omvårdnad som vilar på en evidensbaserad grund. Vården ska bedrivas utifrån ett perspektiv vilket innebär att patientens bästa är i fokus, med det följer ett

säkerhetsmedvetet arbetssätt. Genom att flytta fokus från individen till systemet och skapa ett systematiskt säkerhetsarbete inom verksamheten, där tillbud, risker och misstag rapporteras, analyseras och diskuteras för att minska risken att de upprepas, skapas en miljö där medarbetare vågar rapportera utan rädsla för repressalier (Öhrn, 2013). Det är lag på att dessa misstag ska rapporteras vilket är beskrivet i

Patientsäkerhetslagen SFS (2010:659). Även arbetsmiljön är viktig, något som är direkt kopplat till patientsäkerhet är personalbrist, stress och hög arbetsbelastning och här har högsta ledning ett stort ansvar (Öhrn, 2013). I Socialstyrelsens (2018) sammanställning om kompetensförsörjning och patientsäkerhet har de klarlagts att högre utbildningsnivå, längre yrkeserfarenhet och närvaro av specialistkompetens förbättrar patientsäkerheten. Inom akutsjukvårdverksamhet är patientsäkerhetsrisker mer förekommande än

vårdskador. De riskerna innefattar brister i kommunikation, fördröjd behandling,

studien av Aiken et.al (2003) där högre kompetens hos vårdaren bidrog till högre kvalitet på vården.

3. Teoretisk referensram

3.1 Vårdvetenskapliga perspektivet

Den teoretiska referensram som används i studien är ett vårdvetenskapligt perspektiv med fokus på ambulanssjuksköterskans ansvar för sin egen kompetensutveckling. Vårdvetenskap som teori har inom ramen för den vetenskapliga världen byggs upp av begrepp, definitioner och påståenden och beskriver dess samband. De

konsensusbegrepp som vårdvetenskapen bygger på är patient, hälsa, miljö och vårdande (Dahlberg & Segersten 2010). Begreppen inom vårdvetenskapen syftar till att förstå vårdandet och vad vårdandet innebär för människor (Asp 2017). Vårdvetenskapen som kunskapsområde är en av grundstenarna i ett vårdande yrke. Den är professionslös och kan tillämpas av alla inom hälso- och sjukvården som arbetar med patienter (Dahlberg & Segersten 2010). Det är inom ramen för vårdvetenskap som ny kunskap uppkommer där syftet är att stärka vårdandet av patienter genom att förbättra patientens hälsa och välbefinnande. Patienterna är även utgångspunkten för det vårdvetenskapliga

perspektivet. Det är från patientens synsätt som den vårdvetenskapliga kunskapen inhämtas. Det är genom denna kunskap som ambulanssjuksköterskan kan utveckla sitt vårdande av patienterna (Dahlberg & Segersten 2010)(Dahlberg et.al 2003).

Ambulanssjuksköterskans vårdande av patienter präglas av korta vårdtider och kräver mycket av individen för att kunna ta del av och förstå hur patienten uppfattar sin situation. För att detta ska kunna ske krävs ett öppet och följsamt förhållningssätt till patienten för att på så sätt kunna stärka patientens hälsa (Dahlberg et.al 2003). Genom ett öppet förhållningssätt kan ambulanssjuksköterskan skapa ett vårdande möte med patienten vilket är av vikt då det är det vårdande mötet med ett patientperspektiv som patientens hälsa kan stärkas (Dahlberg & Segersten 2010). De akuta situationer som patienter kan befinna sig i när ambulanssjuksköterskan träffar dem ställer höga krav på ambulanssjuksköterskans kompetens, både gällande vårdvetenskaplig

omvårdnadskompetens och medicinsk praktisk kompetens. Ambulanssjuksköterskan behöver göra avancerade behandlingar och bedömningar och som individ blir

ambulanssjuksköterskan känslomässigt påverkad i den akuta situationen, det vårdvetenskapliga patientperspektivet inkluderar då även hur vårdandet ter sig för vårdarna (Dahlberg et al 2003). Det är även på detta sätt som ansvaret för

ambulanssjuksköterskans egen kompetensutveckling blir viktigt. Om

ambulanssjuksköterskan har förbisett sitt ansvar gällande kompetensutveckling kommer kvaliteten på vårdandet att bli lägre då högre kompetens har visat sig vara av vikt för god vård (Socialstyrelsen 2018)(Aiken et al 2003)

3.2 Ansvar

Ansvar är ett universellt begrepp, i en vårdvetenskaplig kontext syftar ansvaret till

grundprinciper. Inom de etiska grundprinciperna har människan rätt att känna sig del av ett sammanhang trots sjukdom och lidande (Dahlberg & Segersten 2010). Det blir av vikt att maktutövandet från ambulanssjuksköterskans sida inte innebär kränkning, respektlöst handlande eller nonchalans då detta kan bidra till ett vårdlidande (Wallinvirta 2017). Begreppet ansvar för ambulanssjuksköterskan sträcker sig bortom det vad professionen innebär, ansvaret innebär inte endast ansvar som ambulanssjuksköterskor utan även ansvar som människa som möter en annan människa i behov av hjälp och stöd. Därför är gränser för vad ansvaret innefattar inte tydlig (Holmberg & Fagerberg, 2010). Det personliga ansvaret som sjuksköterskan besitter präglas av val, beslut och förpliktelser. Det personliga ansvaret kräver en självreflekterande förmåga. Sjuksköterskans behöver ställa den reflekterande frågan om ens handlande är ansvarsfullt i det vårdande arbete som utförs, samt om de etiska riktlinjer som finns utsatta för professionen efterföljs (Wallinvirta 2017). Ansvaret som ambulanssjuksköterskan har för patienten blir i detta sammanhang sammansvetsat med ansvaret individen har för den egna kompetensutvecklingen då avsaknad av ansvar för den egna kompetensutvecklingen gör att den individuella

utvecklingen stagnerar vilket i sin tur påverkar patientsäkerheten samt vården av patienten (Aiken et.al 2003; Dahlberg & Segersten 2010).

4. Problemformulering

I arbetsrollen som ambulanssjuksköterska ställs individen inför situationer som är komplexa. Dessa komplexa situationer kan behöva utföras under tidspress då det kan innebära liv eller död för patienten. För att kunna bemöta människorna som befinner sig i dessa utsatta situationer så krävs det att ambulanssjuksköterskan är väl förberedd och redo att axla ansvaret för en annan människas liv. Det ställer krav på

ambulanssjuksköterskans kompetens inom medicinsk akutsjukvård såväl som individen förmåga i omvårdnad och beslutstagande.

För att axla det ansvar som krävs i dessa komplexa situationer gäller det att

ambulanssjuksköterskan är mentalt förberedd och även besitter formell och reell kompetens som motsvarar de krav som kan ställas på individen vid en specifik situation. För att nå en hög reell kompetens som motsvarar de förväntningar som samhället och patienten har på

ambulanssjuksköterskan, krävs det att ambulanssjuksköterskan hela tiden strävar efter att utvecklar sin kompetens. För att komma till fasen där ambulanssjuksköterskan aktivt förbättrar sina kunskaper inom de definierade kompetensområdena behöver det beskrivas hur

specialistutbildade ambulanssjuksköterskor inom verksamheten ser på ansvaret för den egna kompetensutvecklingen.

5. Syfte

Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av ansvar relaterat till sin egen kompetensutveckling.

6. Metod

präglade studien då information inte inhämtas från tidigare kända teorier utan från deltagarnas levda erfarenheter och upplevelser (Priebe & Landström 2017; Henrikson & Billhult 2017).

6.1 Urval

Alla deltagarna var specialistutbildade ambulanssjuksköterskor med 3 års erfarenhet inom ambulansverksamheten. Alla deltagarna var under perioden för insamlingen av data till studien aktiva inom ambulansverksamheten. Intervjuerna genomfördes med ambulanssjuksköterskor som arbetar på mindre ambulansstation i södra Sverige där verksamheten bedrivs både på landsbygd och i stadsmiljö. Av informanterna var sex stycken män och fyra stycken var kvinnor. Åldersspannet var mellan 30-50 år. Spannet på hur länge de hade arbetat inom ambulansen varierade mellan 3 - 20 år.

Innan intervjuerna påbörjades så informerades och tillfrågades verksamhetschef för ambulansen om godkännande att genomföra studien på arbetsplatsen. Se (Bilaga 2) för informationsbrev och samtyckesblankett till verksamhetschef. För att komma i kontakt med deltagarna i studien användes ett strategiskt urval. Detta betyder att personer som uppfyllde inklusionskriterier och inte faller inom ramen för exklusionskriterierna tillfrågades om deltagande i denna magisteruppsats (Polit & Beck 2017). Informanterna fick ett informationsbrev (Bilaga 4) där det fanns beskrivning om vad som författarna till studien syftade på när de pratade om kompetens. Även en beskrivning om hur materialet som samlades in skulle behandlas och information om att deltagandet var helt frivilligt gavs ut. Totalt tillfrågades 10 personer som uppfyllde inklusions- och

exklusionskriterierna, samtliga valde att delta i studien.

6.2 Datainsamling

Intervjuerna genomfördes via videosamtal på telefon eller plattformarna skype och zoom då studien genomfördes under covid-19 pandemin i januari och februari 2021. Insamlingen av material gjordes genom kvalitativa intervjuer med semistrukturerade frågor. Detta innebar att ett antal förbestämda öppna frågor ställdes till deltagarna som själva fick berätta öppet om fenomenet som undersöktes och sedan ställdes följdfrågor beroende på vad deltagaren svarade. Se intervjuguide (bilaga 1). Detta beskrivs av Kvale och Brinkmann (2014) som ett sätt att förstå informantens upplevelse på ett fenomen och få fram en mening utifrån deras erfarenheter och utvinna kunskap ur deras levda värld. Fenomenet som studerades i studien var det upplevda ansvaret för sin kompetensutveckling vilket även var utgångspunkten i intervjuerna. För att få djupare svar ställdes följdfrågor till respondenten som då kunde beskriva fenomenet i ett sammanhang.

avidentifierades och gavs ett nummer från 1-10 för att kunna skilja på vem som har sagt vad. Efter detta var gjort gicks alla intervjuer igenom igen av båda författarna för att säkerställa att all data hade kommit med vid transkriberingen av ljudinspelningen.

6.3 Dataanalys

Den kvalitativa innehållsanalysen med en induktiv ansats gjordes utifrån Erlingsson och Brysiewicz (2017) beskrivning av tillvägagångssättet. Med ett induktivt arbetssätt så var det informanternas berättelser och levda erfarenheter som analyserades utan att

författarna till studien hade någon tidigare teori att utgå ifrån (Priebe & Landström 2017) De transkriberade intervjuerna granskades noggrant av båda författarna för att sedan ta ut meningsbärande enheter. Detta gjorde författarna genom att texten delades upp i mindre enheter som fångar det väsentliga som informanten förmedlar utan att förlora innebörden i sin helhet. Dessa meningsenheter kortades ner ytterligare, utan att förlora innebörden, till kondenserade meningsenheter. Dessa kondenserade

meningsenheter kodades för att sedan forma kategorier av det som sagts i intervjuerna. Denna nivå av abstraktion är på en manifest nivå vilket betyder att det är det som är sagt och inget mer återfinns i kodningen. För att nå en djupare nivå behövs en röd tråd skapas i det kodade materialet vilket kan tolkas som en bakomliggande mening, vilket i sin tur bildar ett tema. Teman bildar en latent innehållsnivå (Erlingsson & Brysiewicz 2017). Analysförfarandet visas i tabell 1. Tema, kategori och underkategori visas i tabell 2.

Tabell 1: Exempel på analysförfarande Meningsbärande enhet Kondenserad meningsenhe t Kod Underkateg ori Kategori

Man ser ju de som är engagerade och är utåt och vill mycket, man märker det på folk att vissa åker till arbetet bara för att göra sitt jobb medans andra åker dit och verkligen har ett engagemang

Vissa vill bara göra ett jobb andra har stort engagemang

Engagemang Inre drivkraft

På mitt personliga plan adderar jag att jag vill vara trygg i

situationen och veta vad jag gör och inte bara följa riktlinjer på ett papper, jag vill ändå verkligen veta vad det är jag gör och

hur det påverkar patienten Motivation Det är ofta förändringar i behandlingar, tänk och riktlinjer och så, vilket gör att man hela tiden måste hålla sig uppdaterad och att man hela tiden utvecklas i samband med att ambulansverksamhete n och sjukvården gör det. Förändringar i vården gör att man behöver hålla sig uppdaterad. Förändringar i yrket Yttre drivkraft

Man behöver hålla sig uppdaterad på dom fronterna vi gör sällan då det är så pass sällan man hamnar i en situation man behöver använda dem och med uppdaterad menar jag på ett bra sätt för jag ställer samma krav på min kollega även att kollegan ska hålla sig uppdaterad då, för det tycker jag är ett rimligt krav som vi kan ha på varandra. Förväntas hålla sig uppdaterad på sällan händelser vilket även kollegor ställer som krav på varandra. Förväntningar från kollegor Yttre drivkraft

6.4. Förförståelse

Författarna till denna studie hade precis som alla andra individer en livsvärld där

tidigare erfarenheter och händelser präglade den egna förförståelsen om fenomenet som skulle studeras. Livsvärlden hos varje unik människa är individuell och subjektiv vilket gjorde att författarna av studien behövde medvetet ha en öppen och följsam hållning mot fenomenet som ämnas studeras. Det medvetet öppna och följsamma

igenom upprepade gånger för att få fram meningsenheter, koder och kategorier från den data som har samlats in (Erlingsson & Brysiewicz 2017). Sedan tidigare hade

författarna till studien en förförståelse kring hur ansvaret av den egna

kompetensutvecklingen togs men med hjälp av reflektion och ett öppet och följsamt förhållningssätt vid intervju och analys har förförståelsen beaktats och tyglats (Dahlberg et.al 2003).

6.5. Forskningsetiska överväganden

Innan studien genomfördes presenterades studien för verksamhetschef som gav godkännande för att genomföra intervjuer med medarbetarna (Bilaga 2). En etisk egengranskning är genomförd (bilaga 3). Inom ramen för de riktlinjer som etikkommittén sydost har så krävs inget etiskt utlåtande från etisk kommitté om

frågorna 1-6 i (bilaga 3) är besvarade med “nej”, vilket det är i denna studie. Studien har sin utgångspunkt i de fyra etiska kraven från helsingforsdeklarationen som beskrivs av WMA (2021) vilka är; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet.

I enlighet med informationskravet samt samtyckeskravet, så som vetenskapliga rådet (2002) beskriver det, får alla personer som intervjuas information om studiens syfte och även på vilket sätt deras deltagande bidrar till studien. Deltagarna får information om att deltagandet är frivilligt i form av informations- och samtyckesbrev (bilaga 4). Detta är i enlighet med SFS (2003:460) Lag om etikprövning av forskning som avser människor. De eventuella risker med deltagande i studien som uppkom vid diskussion mellan författarna till studien var att när självgranskning av det egna ansvaret för sin kompetensutveckling görs så kan känslor uppkomma som författarna till studien behövde kunna bemöta vilket också beskrivs i (bilaga 4). Det insamlade materialet hanterades enligt personuppgiftslagen SFS (1998:204) och efter avslutad studie kommer det att raderas. Deltagarna kan avbryta sin medverkan när som helst under studiens gång om de inte längre vill delta. Inom ramen för konfidentialitetskravet beskriver Polit och Beck (2017) att total anonymitet är svårt att tillämpa vid kvalitativ forskning. Detta till följd av att författarna och deltagarna i studien får en relation där känslig information kan framkomma som gör att anonymiteten kan brytas. Genom att författarna av denna studie tillämpar tystnadsplikt och avidentifiering för vad som framkom i intervjuerna så möjliggörs sekretess gentemot deltagarna i studien. Det insamlade materialet hanterades på lösenordskyddad dator som endast författarna hade tillgång till. I enlighet med nyttjandekravet kommer det insamlade materialet endast användas för resultatet i denna studie och sedan raderas (vetenskapliga rådet 2002).

Författarna av studien anser att vikten att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelse av ansvar relaterat till sin egen kompetensutveckling övervinner risken att någon av

deltagarna i studien skulle uppleva obehag av deltagande i studien. Med detta har den tänkta studien potentiellt högre nytta än risk vid risk-nyttoförhållandet (Polit & Beck 2017).

7. Resultat

fortbildning och reflektion. Vardera kategorin består av två till tre underkategorier. När ambulanssjuksköterskan tar ansvar för den egna kompetensutvecklingen så var det hela tiden med en vilja att kunna lösa alla de komplexa situationer som

ambulanssjuksköterskan kan hamna i. Upplevelser om akut livräddande åtgärder där kompetensen sattes på prov men även upplevelser av när patienten hamnade mellan olika vårdnivåer som tex om patienten kunde vänta till dagen efter för vård på vårdcentral upplevdes som kompetenskrävande. När ansvaret för den egna

kompetensutvecklingen hade fallerat inom något område så var upplevelsen att detta område var något som ansågs som svårt och skrämmande. De områden som

ambulanssjuksköterskan hade ett genuint intresse för, var även de områden som ansvaret för att kompetensutveckla sig inom ansågs som högst. Detta bidrog också till att det var inom dessa områden individen kände sig mest kompetent och trygg inom. Tabell 2, Tema, huvudkategori och underkategorier

Tema Viljan att lösa situationen

Huvudkategori Motivation Fortbildning Reflektion

Underkategori Inre drivkraft Yttre drivkraft Teoretisk

kunskaps- inhämtning Praktisk kunskaps-inhämtning Kommunikativ kunskaps- inhämtning Självkännedom Återkoppling

7.1 Motivation

Inre drivkraft är en underkategori till huvudkategorier motivation. Den inre drivkraften beskrivs som det som driver ambulanssjuksköterskan till att ta ansvar för att höja sin kompetens. En betydande del är att ambulanssjuksköterskan måste vara mottaglig och villig till att ta ansvar för att utveckla sin kompetens.

“Att bara vilja är en stor del i att nå kompetensutveckling, att man vill bidra till en förbättrad verksamhet, men jag tror att man som just ambulanssjuksköterska har en stor

roll i sin egen kompetensutveckling det går liksom inte att banka in något i någons huvud utan att individen själv vill ta emot det eller är sugen och villig för ny kunskap”(

Informant 6)

Avsaknad av erfarenhet motiverade till större ansvarstagande för att hålla sig

uppdaterad. Denna motiverande inre drivkraft var dock något som minskade efter ett antal yrkesverksamma år. Upplevelsen var att ambulanssjuksköterskan blir mer säker på sin uppgift och har mer erfarenhet och därmed kände att de kunde förlita sig på sin erfarenhet om den teoretiska kunskapen inte skulle finnas där och därmed också kunna lösa situationen på ett bra sätt för patienten. Det kan även förklaras med att individen blir mer bekväm, att tiden inte räcker till, eller för att det saknas ett personligt

utrustning eller riktlinjer. Även mindre intressanta områden kan vara svårt att motivera kompetenshöjning inom. Lärandet måste kännas meningsfullt och det behöver finnas ett mönster för att kunna förstå hur kunskapen sedan ska tillämpas.

“När jag var ny på ambulansen så kände jag nog ett större ansvar på att hålla mig uppdaterad för då var man ju så pass osäker i alla områden och man kände ju att man

hade ingen erfarenhet man kunde luta sig tillbaka på” (Informant 10)

Det beskrevs att det fanns en vilja att kunna mer än bara det som stod i riktlinjerna. Den inre drivkraften var att individen vill kunna mer än det riktlinjerna beskrev. T.ex.

eventuella biverkningar och hur vanligt förekommande dessa var. Detta för att kunna ha en handlingsberedskap om det skulle tillstöta komplikationer vid omhändertagandet av en patient. Samtidigt beskrivs patientperspektivet genom att patienten skulle få bra vård och känna sig väl omhändertagen. Hade patienten en fråga fanns en vilja att kunna besvara den frågan på ett bra och korrekt sätt. Om ambulanssjuksköterskan inte besatt mer kunskap än vad riktlinjer beskrev upplevdes det svårt att ha en diskussion med patienten om vilka behandlingsalternativ som fanns. Ett exempel som beskrevs var när en patient själv ville stanna hemma. Om kunskapen om vilka eventuella risker som fanns med att patienten väntade med att söka vård inte fanns hos

ambulanssjuksköterskan så kunde inte heller detta diskuteras med patienten.

Ambulanssjuksköterskan känner ett ansvar för patienten vilket gjorde att kompetensen för att kunna väga för och nackdelar tillsammans med patienten sågs som en viktig del av den egna kompetensen. Detta upplevdes av ambulanssjuksköterskan även vara ett sätt att få patienten mer delaktig i sin egen vård vilket också bidrog till att mötet mellan ambulanssjuksköterskan och patient blev lyckosamt.

“Man ser ju de som är engagerade och är utåt och vill mycket, man märker det på att

vissa åker till arbetet bara för att göra sitt jobb medans andra åker dit och verkligen har ett engagemang” (Informant 4)

Genomgående var att ambulanssjuksköterskan ville vara en av de kollegorna som faktiskt hade ett engagemang för sitt arbete. Detta gjorde att individen kunde känna en trygghet i att gå till arbetet och veta att den kunskapsbas som besatts var solid.

Samtidigt som det klassiska citatet att sjuksköterskeyrket är ett kall och inte ett yrkesval nämns som något förlegat, var det tydligt att ambulanssjuksköterskan kände ett ansvar för att göra ett bra arbete vilket individen såg stolthet i. Genom att vara en av de kollegor som var engagerade så var upplevelsen att den kunskapen som besatts kunde nå ut till resterande kollegor på arbetsplatsen.

7.1.2 Yttre drivkraft

Den yttre drivkraften kan beskrivas som de ansvar och krav som kollegor och verksamhet ställer på den individuella ambulanssjuksköterskans ansvar för dennes kompetensutveckling. Verksamheten bidrar med utbildningar inom t.ex. trauma, prehospital sjukvård och HLR. Detta är grundläggande kunskaper som

ambulanssjuksköterskan förväntas besitta. Det saknas dock återkoppling på att personen tagit till sig kunskapen. Vilket innebär att utbildningarna som erbjuds blir ett kryss i ett protokoll på att den är genomförd, inte att den bidrog till kompetenshöjning.

Upplevelsen var att det inte var avgörande hur länge en individ hade arbetat utan

ta in ny kunskap så bidrog detta till att kunskapen underhölls eller utvecklades medans den som inte var mottaglig för detta stagnerade i sin kunskapsutveckling. Det upplevdes vara så att när vissa ambulanssjuksköterskor hade arbetat i bara två år kunde de ha goda kunskaper i de senaste uppdateringarna kring hur patienterna skulle omhändertas, medans den som arbetat i 20 år och fått många utbildningar inte tagit åt sig av den kunskapen och istället förlitar sig på erfarenhet. Denna egenskap sågs inte som ett åtråvärt karaktärsdrag av kollegorna då de omhändertagande som dessa individer utförde ibland var förlegade.

“Det är ju egentligen ingen som kollar upp om man känner sig trygg med det man får

liksom en bock att nu har du gått den utbildningen men sen om den gav mig något eller om jag fick den vid rätt tillfälle det kollar ingen” (Informant 2)

Verksamheten ställer ett informellt krav på medarbetarna att ska kunna utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt och att de ska vara pålästa på riktlinjer. Det framgick att det största ansvaret till kompetenshöjning låg på individen själv men att verksamheten måste ge möjligheter till det. Yttre drivkraft skapas även från verksamheten när den tar tillvara på medarbetarnas kunskaper och kompetens inom specifika områden, då det ger en positiv känsla hos individen. Samtidigt ställdes krav från arbetsgivaren att utföra

kompetenskort så det fanns dokumenterat att individen iallafall en gång om året har läst på riktlinjerna. Dessa kompetenskort sågs emellertid av ambulanssjuksköterskan som en möjlighet att underhålla sin kompetens och att arbetsgivaren hade som krav på att det skulle göras bidrog till en yttre drivkraft. Den yttre drivkraften minskade, när individen hade arbetat en tid så infann sig en bekvämlighet och en känsla av att

ambulanssjuksköterskan klarade av yrket utan att kontinuerligt uppdatera sig med ny information eller ändringar som gjordes behandlingsriktlinjer.

“Jag tänker att man behöver en tillåtande verksamhet, att ha en verksamhet som ger möjligheter och är uppmärksam för sina medarbetares önskemål om

kompetensutveckling” (Informant 7).

Förväntningar från kollegor bidrog till ansvarstagande för att upprätthålla och öka kompetensen. Det gemensamma ansvaret för att lösa situationer som uppstår och det individuella ansvaret där individen strävar efter att vara en kompetent och pålitlig kollega. Det beskrevs en ovilja att inte kunna motsvara de kollegiala förväntningarna. Samtidigt så togs patientperspektivet upp och beskrevs som en del i att individen

inhämtade kunskap som var mer än bara den kunskap som kunde inhämtas från det som stod i riktlinjerna.

“Jag vill inte att någon kollega ska känna att mig vill man inte jobba med för hen har

ingen koll, eller att någon ska vara besviken på mig”(Informant 4)

kollega som besatt mycket kunskap och hade en vilja att dela med sig av den kunskapen till nästa kollega som i sin tur utbildade en kollega så kunde kompetensen på hela verksamheten höjas.

7.2 Fortbildning

Under huvudkategorin fortbildning finns tre underkategorier: teoretisk kunskapsinhämtning, praktisk kunskapsinhämtning och kommunikativ

kunskapsinhämtning. Dessa kategorier beskriver de olika sätt ambulanssjuksköterskan gör för att bibehålla och höja sin kompetens och hur upplevelsen av ansvaret för kompetensutvecklingen upplevdes.

7.2.1 Praktisk kunskapsinhämtning

Den praktiska kunskapsinhämtningen innefattar till stor del att omvandla den teoretiska kunskapen till praktisk kunskap. Detta beskrevs som ett viktigt moment då individen kunde ha en stor teoretisk kunskap kring ett moment men kunde inte sätta det i relation till verkligheten och praktiken. Därför behövde ambulanssjuksköterskan ta ansvar för att öva på de praktiska moment som kunde tänkas genomföras.

“Ja, kompetens för mig är egentligen att ta in det teoretiska och kunna omvandla detta till praktiskt kunnande som man kan använda kliniskt, gör man det på ett bra och

patientsäkert sätt så är det hög kompetens för mig” (Informant 8)

Ambulansyrket upplevs som väldigt brett och att ambulanssjuksköterskan många gånger stod ensam i situationen så ställdes det höga krav på att individen kunde hantera de läkemedel, samt den medicintekniska utrustningen som finns i ambulansen på ett korrekt sätt. Ett sätt som individen kunde ta ansvar för att hålla sig uppdaterad på detta var genom att man gick ut i bilen och tänkte igenom en sällanhändelse och hur

tillvägagångssättet skulle kunna tänkas vara. Den medicintekniska utrustningen plockades fram och man uppdaterade sig på det praktiska handhavandet kring denna. Detta beskrevs som ett sätt för individen att både uppdatera sig på hur utrustningen fungerar och var i ambulansen den fanns. Detta då ambulanssjuksköterskan många gånger kan befinna sig i en tidskritisk situation där det inte fanns tid att stå och fundera på var utrustningen fanns.

“Att man fysiskt går och kollar på sakerna i ambulansen och att man tänker en fiktiv

situation och hur man skulle kunna använda sig av de hjälpmedel man har i ambulansen och att man då faktiskt plockar fram det och provar dem”(Informant 1)

För den praktiska kunskapsinhämtningen används hjälpmedel såsom kompetenskort där individen läser på och testar sin kompetens inom olika riktlinjer. Det kan även vara träning på KTC (kliniskt träningscentrum) där det finns möjligheter att träna

7.2.2Teoretisk kunskapsinhämtning.

Den teoretiska kunskapsinhämtningen erhålls genom att läsa riktlinjer, olika läroböcker eller information från internet och hålla sig uppdaterad på ny forskning. Att inte bara veta hur något ska göras utan även veta varför det görs. Den teoretiska kunskapen sammanvävs med den praktiska genom att ambulanssjuksköterskan läser och utvecklar kunskaper inom områden för att sedan använda sig av den kunskapen kliniskt. Det beskrivs att den teoretiska kunskapen är hög efter avslutad specialistutbildning och ger en hög klinisk kompetens men att det är betydande att den kliniska kompetensen förenas med den reella kompetensen. Ett exempel som nämns är förlossningar, där

ambulanssjuksköterskan kan ta ansvar för att studera ämnet i böcker och riktlinjer men att den teoretiska kunskapen upplevs skral om den inte omsätts i praktiskt kunnande. Yrkets natur innebär att flertalet händelser eller diagnoser inte återkommer under flera arbetspass vilket innebär att det är svårt att lära sig genom upprepningar av händelser.

“Jag ser det som ett egenansvar att hela tiden hålla sig uppdaterad, är man påväg ut på någontingen så kan man antingen läsa riktlinje för behandlingar som kan tänkas göra men även om det är en specifik sjukdom så skulle man kunna googla den och se läsa på

lite extra innan man kommer fram till patienten” (Informant 4)

Ansvaret att inhämta ny teoretisk kunskap upplevdes som en konstant pågående process. Då akutsjukvården och ambulansverksamheten hela tiden utvecklas behövde även den teoretiska kunskapsbasen uppdateras. Ofta när individer sökte information på nätet eller i läroböcker var det efter en situation där en fråga uppkom som inte kunde besvaras med en gång. Dessa situationer kunde vara antingen efter ett larm där en frågeställning hade väckts eller vid diskussion vid matbordet mellan kollegor. En upplevelse var också att verkligen akuta situationer som ambulanssjuksköterskan ofta stötte på eller upplevdes som en större risk att få åka på var något som individen var mer benägen att läsa på extra om. Ett exempel som beskrivs är då olika regioner har olika geografiska förutsättningar för hur snabbt en första ambulans kan vara framme på en olycksplats och hur lång tid det kommer ta innan patienten når definitiv vård så upplevdes det olika vad som var viktigt att läsa på om.

“Vi kör ju ändå relativt sett många hjärtinfarkter och då vårdar vi dem under ganska lång tid då vårt närmaste sjukhus inte har PCI. Och då är det ju bra att veta hur de kan

te sig och hur man ska hantera dem på bästa sätt” (Informant 3)

Upprepning var något som upplevdes avgörande när individen tog ansvar för den egna kompetensutvecklingen. Då individen upplever att det finns kunskapsluckor inom ett område var det ofta inom de områden som stöttes på mindre ofta när man arbetade. Detta gjorde att ambulanssjuksköterskan tog ansvar för att fylla dessa kunskapsluckor genom att läsa på extra om de områden som individen en osäkerhet inom.

7.2.3 Kommunikativ kunskapsinhämtning

inom kollegiet. Även att det finns erfarenheter från andra verksamheter som bidrog med kunskap inom olika områden.

“Ja kan ju bara säga utifrån min bild att jag inhämtar mycket information och kunskap

av kollegor, det finns de som kommer från andra delar av sjukvården som kan jättemycket” (Informant 7)

Det finns inte riktlinjer på allt, det komplexa yrket och vidden på de olika larm som ambulanssjuksköterskan åker kräver ett engagemang hos individen att ta ansvar för den egna kompetensutvecklingen så den egna kompetensen är tillräckligt hög när den väl behöver användas. Då ambulanssjukvården många gånger präglas av att vård ska utföras i patienternas hem eller i ogynnsamma miljöer utomhus så är variationen av problem som kan stötas på oändlig. Det är på grund av detta som upplevelsen är att det inte finns ett standardiserat sätt att behandla alla patienter på. Upplevelsen från

ambulanssjuksköterskan är att genom diskussion eller samtal med kollegor så byggdes ett kunskapslager upp av händelser som individen sedan kunde tänka tillbaka på. Hur dessa liknande situation hade lösts av kollegan vid tidigare tillfälle. Detta gjorde det lättare för individen att komma på en lösning för en situation som individen egentligen inte hade varit med om innan men hört liknande fall från kollega.

“Det går inte skriva riktlinjer på allt, ofta måste man tänka utanför boxen och bara för

att det står bröstsmärta så kan det vara en uppsjö av andra saker det finns liksom inget facit och man kan inte låsa sig på att det bara kan vara en sak” (informant 10)

Det framgår en önskan att ta till vara på den erfarenhet som finns hos kollegor, att verksamheten borde ta ansvar för att använda och möjliggöra att den kunskapen utnyttjas. Exempel på det var att på morgonmöten eller APT diskutera fall, diagnoser eller utrustning och genom det få en kollektiv kompetenshöjning. Genom att de

ambulanssjuksköterskor med lång yrkeserfarenhet fick dela med sig av den kunskapen som de besatt under kontrollerade former kunde resterande kollegor ta del av den kompetensen och öka sin egen.

“Det är ju vissa på arbetsplatsen som jag bara hade velat suga ut all information ifrån

deras hjärnor, de lever för sina jobb och besitter massa kunskap och jag upplever även att dessa individer är duktiga på att dela med sig av den” (Informant 2).

Då ambulanssjuksköterskan hamnade i en handledande situation upplevdes även motsatsen. Detta upplevdes som något lärdomsrikt, i rollen som handledare behövde ambulanssjuksköterskan svara på frågor vilket tydliggjorde individens kunskapsbrister. När den handledande ambulanssjuksköterskan inte kunde besvara en fråga behöver individen söka den informationen som studenten efterfrågade vilket också bidrog till att den handledande ambulanssjuksköterskan tog ansvar för att fylla sina egna

kunskapsluckor. Samtidigt som studenten som handleddes kunde bidra med ny kunskap till handledaren då studenten hade andra erfarenheter och kunskaper med sig i bagaget. Det blev då ett givande och tagande i ny kunskap.

till korset eller vara ärlig med att det här kan inte jag men det som är bra är ju att jag då kollar upp det och lär mig någonting” (Informant 10)

7.3 Reflektion

Under denna huvudkategori finns underkategorierna självkännedom och

återkoppling. Det innefattar hur ambulanssjuksköterskan ser på sin egen kompetens och kunskap.

7.3.1 Självkännedom

Självkännedom innebär att ambulanssjuksköterskan är medveten om sina svagheter och styrkor. Genom att erkänna för sig själv och för andra att det finns luckor i

kompetensen. Att nå någon form av självkännedom så krävs reflektion. Detta beskrivs av ambulanssjuksköterskan som en inre process där individen måste vara ärlig mot sig själv men även mot kollegan. Att efter ett larm tänka över vad som gjordes bra och vad som kunde gjorts bättre beskrivs som ett sätt att ta ansvar för sin egen

kompetensutveckling. Görs inte detta så finns det en risk att de saker som eventuellt gjordes mindre bra under ett larm upprepas nästa gång individen är i en liknande situation. Utan ett reflektivt tankesätt så kan samma misstag begås flera gånger av en och samma person. Att ambulanssjuksköterskan kan erkänna när ett moment känns svårt eller besvärligt beskrivs som en styrka. Detta för det möjliggör att båda som arbetar i ambulansteamet kan hjälpas åt och ge patienten bästa möjliga vård.

“Man måste visa sig svag att man inte kan allting ingen är bäst på allt men har man

approachen av att man kan allt, kan det nog vara ganska farligt och då även svårt att se sitt eget ansvar in sin egen kompetensutveckling” (Informant 5).

Att inte självkritiskt granska sina brister beskrivs påverka patientsäkerheten ur den bemärkelsen att ambulanssjuksköterskan utför handlingar utan att reflekterat över varför det görs, eller vilka konsekvenser det får samt att misstag och eventuella

felbehandlingar upprepas. Individens kompetensutveckling kopplas till reflektion över handlingar och dess resultat. Reflektion kan innefatta att gå tillbaka t.ex. läsa journal för att antingen få bekräftelse på att något vara korrekt eller på dess motsats och lära sig av detta.

“Det är ju du själv som bestämmer hur mycket du vill kunna och hur bra ambulanssjuksköterska du vill vara och efter du jobbat ett tag som vubbad så måste

man vara självkritisk och det har inte att göra med att man ska hävda sig utan man måste visa sin brister för att man ska kunna utvecklas och bli bättre” (Informant 4)

Den attityd som ambulanssjuksköterskan har inför sin yrkesroll och profession

upplevdes som en viktig aspekt för att ta ansvar för den egna kompetensutvecklingen. Ödmjukhet inför att i professionen som ambulanssjuksköterska inte kunna allt sågs som viktig. Då denna ödmjukhet saknades så är upplevelsen att samarbetet i ambulansen inte fungerade samtidigt som patientsäkerheten påverkas negativt.

“en jätte viktig egenskap är att man inte har någon klappa sig på bröstet aura eller hög hatt känsla, och att man vågar visa att man inte kan, att man har båda de egenskaperna

Genom en ödmjukhet kunde ambulanssjuksköterskan se sin brister och därför också ta ansvar för att förbättra sig inom de områden som kunskapsluckor fanns.

7.3.2Återkoppling

När ansvar för den egna kompetensutvecklingen togs upplevdes återkoppling kring de larm som ambulanssjuksköterskan varit ute på som något positivt. Det behöver inte bara vara att söka efter det som var fel utan genom återkoppling ges även möjlighet till positiv feedback, vilket kan höja motivationen till ytterligare lärande. Återkoppling beskrevs inte bara som att granska journal, även genom att diskutera med mottagande sjuksköterska eller läkare på akutmottagning, eller att diskutera med kollegor efter ett utfört uppdrag erhölls återkoppling. Att aktivt kunna gå in i patientens journal

upplevdes som en möjlighet att förbättra sin kompetens då individen fick feedback på de bedömningar och behandlingar som hade satts in. Om bedömningen prehospitalt var gallsten vid larm om akut buksmärta så kunde ambulanssjuksköterskan få återkoppling på om denna bedömning var rätt efter prover och utredning hade gjorts på sjukhuset. Detta kunde sedan tas med till nästa patient som gav liknande anamnes som patienten med gallsten och på det viset ökade den egna kompetensen och individen kände sig mer säker i sin bedömning och kunde lösa situationen på ett bra och patientsäkert sätt.

“Ett sätt som jag tycker är bra i vår region är att vi får kolla i patientens journal

efteråt, det blir som en bekräftelse på att jag gjorde rätt eller ja att jag inte tänkte rätt”(Informant 9)

När det finns en medvetenhet om sin egen kompetens och dess begränsningar så kan även individen sålla när återkoppling skulle efterfrågas. Upplevelsen var att kunna granska patientens journal i efterhand var ett enkelt och smidigt sätt att få snabb återkoppling för hur det senare hade gått för patienten och vilken diagnos som ställdes efter provtagning och undersökning på sjukhuset.

“Jag är ju inte inne på alla patienter i efterhand men de som man inte vet vad patienten led av eller varför patienten hade ont i magen eller bröstet eller ja vad nu som var

patientens problem är bra att kolla upp i efterhand”(Informant 10)

Att reflektera över sin kunskap beskrivs som viktigt för att kunna hantera de olika komplexa larm som ambulanssjuksköterskan utsätts för.

Man släpper lite på den garden att man måste göra allt till punkt och pricka utan att jag kan redan ut situationen man lutar sig tillbaka på att jag gör som jag brukar för det

kommer så mycket nya riktlinjer och förändringar hela tiden” (informant 2).

En faktor som påpekades var att efter ett antal yrkesverksamma år litade

ambulanssjuksköterskan mer på sin egen erfarenhet och strävar inte efter att göra allt enligt riktlinjerna och därmed slutade reflektera över sin kunskap och inte heller tog ansvar eller sökte återkoppling för de behandlingar som hade givits.

8. Diskussion

8.1 Metoddiskussion

8.1.1 Metod

Studiens syfte var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av ansvar för den egna kompetensutvecklingen. För att svara på syftet valdes en kvalitativ metod. Kvalitativ metod har sin grund i en holistisk tradition och används när en studie vill undersöka personers levda erfarenheter av ett fenomen där resultatet inte ska

kvantifieras eller presenteras som statistik (Henricson & Billhult 2017; Polit & Beck 2017). Denna metod gav deltagarna i studien en chans att beskriva fenomenet, ansvar för den egna kompetensutvecklingen, med egna ord (Trost 2010). En induktiv ansats användes då slutsatser drogs utifrån resultatet av informanternas egna berättelser och inte från tidigare teorier (Priebe & Landström 2017; Henrikson & Billhult 2017). En annan metod som skulle kunnat användas är enkätstudie med öppna frågor där

deltagarna hade fått skriva ner sina svar. Författarna valde att använda sig av intervjuer vid inhämtandet av data då intervjuer gav möjlighet till att ställa följdfrågor Kvale och Brinkmann (2014)

Den induktiva ansatsen gjorde att författarna av studien behövde ta sig an fenomenet, upplevelsen av ansvar för den egna kompetensutvecklingen, så förutsättningslöst som möjligt (Dahlberg 2014; Henrikson & Billhult 2017). Detta gjordes genom att

författarna medvetandegjorde sin egen förförståelse genom diskussion med varandra och även genom diskussion inom den handledningsgrupp där författarna fick

handledning för studien. Förförståelsen kan bli ett problem om författarna av studien inte tyglar den egna förförståelsen vid analysen av data men förförståelsen om ett fenomen kan även vara en tillgång. I denna studie har båda författarna tidigare arbetat inom akutsjukvården och har viss kunskap om fenomenet som studeras. Detta kan vara en tillgång då författarna kunde förstå det som deltagarna i studien sa och därefter ställa adekvata följdfrågor (Dahlberg 2014)

8.1.2 Urval

Utgångspunkten i studien var att intervjua ambulanssjuksköterskor som var aktiva inom ambulansverksamheten när studien genomfördes för att få så aktuella upplevelser som möjligt. Inklusionskriterierna var att deltagaren skulle ha arbetat inom verksamheten i minst tre år var till följd av resultatet i Jansson et.al (2020) studie där det framkom en signifikant skillnad av den självskattade kompetensen av de som arbetat 3 år eller mer jämfört med de som arbetat mindre än 3 år. Detta bidrar till att de som ingick i studien troligen anser sig själva ha en hög kompetens. Negativt med detta är att upplevelser av ambulanssjuksköterskor som arbetat en kortare tid än tre år inom verksamheten inte kan återfinnas i resultatet.

Ett inklusionskriterie var att de som deltog i studien skulle ha en specialistutbildning i ambulanssjukvård vilket gjorde att de med annan specialistutbildning t.ex inom anestesi exkluderades och tillfrågades inte om deltagande i studien. Valet att endast inkludera specialistutbildade ambulanssjuksköterskor har diskuterats mellan författarna som menar att resultatet troligen inte hade påverkats även de med till exempel

den egna kompetensutvecklingen som studerades. Detta fenomen ansågs av författarna hade mer att göra med den arbetsplats som deltagarna i studien arbetade på. Då ett strategiskt urval var utgångspunkten för urvalet så tillfrågades ambulanssjuksköterskor som föll inom ramen för inklusionskriterierna och inte hade någon av

exklusionskriterierna om deltagande i studien. Alla de som tillfrågades valde att tacka ja. Polit och Beck (2017) beskriver att urvalsstorleken blir beroende av de beskrivningar som deltagarna i studien gör av fenomen som är ämnas studeras. Vid kvalitativa

intervjuer är det viktigaste kvaliteten på intervjuerna och inte hur många informanter som tas med (Kvale & Brinkmann 2014). Vid en viss mängd insamlat material kommer författarna inte längre få någon variation i materialet och det tillkommer ingen ny information utan det som framkommer i intervjuerna är liknande det som tidigare har sagts. Mer deltagare gör även materialet som ska analyseras större, ibland så stort att det inte är hanterbart. Studiens resultat blir då densamma som vid ett mindre antal

intervjuer. Vanligen ligger antalet kring 10-15 intervjuer (Kvale & Brinkmann 2014). Genom telefonintervjuer så fanns det ingen risk för smittspridning och informanterna behövde inte ta sig till angiven plats för att bli intervjuade.

8.1.3 Datainsamling

Efter diskussion med klinisk lektor för ambulansen där studien var tänkt att genomföras blev det klart hur studien skulle genomföras. Då studien genomfördes under pågående covid-19 pandemi så var rekommendationen från lärosätet att försöka göra en

litteraturstudie för att minska smittspridning. Med detta i beaktning valdes alla intervjuer att göras via videosamtal. Genom videosamtal så kunde ändå författarna av studien se deltagarna i studien vilket beskrivs som en fördel då mycket kommunikation sker via mimik och kroppsspråk (Trost 2010). Janghorban et al (2014) menar även att det går att likställa intervjuer via videolänk med samma kvalitet som vid intervjuer på angiven plats.

Till grund för en forskningsintervju är samtalet som har struktur och ett syfte. Det är i samtalet den nya kunskapen bildas, interaktionen mellan den som blir intervjuad och den som intervjuar. Även om författarna till studien hade som motiv att samtalsmiljön ämnade vara så jämlik som möjligt så fanns ändå en obalans i maktförhållandet då det i slutet är den som intervjuar som styr samtalet och ställer frågor (Kvale & Brinkmann 2014). Känner informanten av asymmetrin i maktförhållandet under intervjun kan informanten medvetet kringgå det aktuella ämnet som intervjun ska handla om på grund av obehag. Andra informanter kan ställa motfrågor eller inte vilja svara alls på de frågor som ställs. Författarna till studien har därför i enlighet med Kvale och Brinkman (2014) reflekterat över maktförhållandet och de etiska frågor som behövde hanteras på bästa sätt för att maktförhållandet under intervjun skulle bli så jämnt som möjligt. Båda författarna utförde intervjuer. Trost (2010) beskriver både för och nackdelar med detta. Fördelarna är att båda författarna är närvarande vid intervjun och kan komplettera varandra med frågor. En nackdel kan vara att maktförhållandet som tidigare beskrivits blir påverkat. Deltagaren i studien är ensam med två som utför intervjun vilket kan kännas utlämnande.

8.1.4 Trovärdighet för studien

av trovärdighet för studien har tagits i beaktning vid utformning av resultatet.

Trovärdighet eller reliabilitet vid en kvalitativ intervjustudie skiljer sig från kvantitativ forskning. Vid kvantitativ forskning brukar ett mått för reliabilitet vara att en mätning vid ett visst tillfälle ska kunna upprepas vid ett annat vilket då blir en styrka.

Vid kvalitativ intervjustudie är synsättet att deltagaren för studien ingår eller deltar i olika processer som påverkar vad som framkommer under intervjun vid just det tillfälle som intervjun genomfördes. Detta gör att resultat skiljer sig om studien är utförd vid olika tidpunkter (Trost 2010). För att sätta detta i kontext är upplevelsen av ansvar relaterat till den egna kompetensutvecklingen är ett fenomen som individen upplever konstant. Beroende på när frågan om hur individen upplever ansvaret för den egna kompetensutvecklingen ställs till individen kommer således svaret bli olika samtidigt kommer tolkningen av vad individen säger spela stor roll. Tolkningen i detta fall gjordes av båda författarna i form av en innehållsanalys av Erlingsson och Brysiewicz (2017). Vad som utgör trovärdigheten vid denna form av datainsamling är att de gjorts på ett seriöst sätt som är relevant för syftet av studien. Även en reflektion av de etiska aspekterna vid datainsamlingen som bildar resultatet behöver vara beskrivna på ett tydligt sätt (Trost 2010). Detta gjordes av båda författarna i form av reflektion och diskussion av den egna förförståelsen av fenomenet som skulle studeras. Även att vid transkriberingen av intervjuerna inte göra några avsteg från vad som faktiskt sades under intervjun. Datainsamlingen gjordes med hjälp av semistrukturerade intervjuer där en intervjuguide presenteras. Deltagarna i studien fick fritt delge sina tankar och

upplevelser kring fenomenet som var tänkt att studeras vilket även stärker

trovärdigheten. Även att samtyckes och informationsbrev finns redovisas anses stärka trovärdigheten (Trost 2010). Genom att tabell 1 visas hur analysen är gjord med kondenserade meningsenheter, kod, underkategori och kategori vilket tydliggör analysprocessen (Erlingsson och Brysiewicz 2017).

Generaliserbarheten i en kvalitativ intervjustudie är beroende av om resultaten bedöms vara tillförlitliga och giltiga i studien. Samtidigt menar Kvale och Brinkmann (2014) att svaret på påståendet att urvalet är för litet för att kunna generaliseras är “varför ska man generalisera”. I denna studie är ålder kön och år inom verksamheten på deltagarna beskrivna för att ge förståelse för urvalet av deltagarna i studien.

8.1.5 Analys

datan hittades i större utsträckning vilket i sin tur gjorde att kategorier och

underkategorier kunde identifieras för att slutligen kunna se ett latent innehåll som bildade ett tema. Tema blir en högre abstraktionsnivå än om en manifest innehållsanalys hade genomförts. Denna metod möjliggör att syftet kan besvaras med detaljerade och djupa beskrivningar av informanternas upplevelser (Erlingsson och Brysiewicz 2017). Att utföra en enbart kvantitativ studie på upplevelser av ansvar för sin egen

kompetensutveckling anses av författarna som svårt då djupare beskrivning av fenomenet inte hade gått att fånga på detta vis. Forskaren får ett utifrånperspektiv av fenomenet vilket hade försvårat djupa och detaljrika beskrivningar (Polit och beck 2017). För att få en helhetsbild kunde en mixad metod kunnat användas och fungerat bra då både kvalitativ och kvantitativ data används. Mixad metod med en konvergent design så separeras den kvalitativa och kvantitativa data under analysen för att sedan sammanföras i ett resultat (Borglin 2012).

8.2 Resultatdiskussion

Syftet med denna studie var att undersöka ambulanssjuksköterskor upplevelse av ansvar relaterat till den egna kompetensutvecklingen. Under analysen av den data som

samlades in under intervjuerna kunde ett tema tolkas. Resultatdiskussionen inleds utifrån temat och sedan diskuteras de tre huvudkategorierna som återfinns i resultatet. Den teoretiska referensramen i denna uppsats har vårdvetenskapen som grund där begreppet ansvar har satts i fokus (Wallinvirta 2017; Dahlberg & Segersten 2010). 8.2.1 Viljan att lösa situationen

Upplevelsen var att det hela tiden finns en vilja att kunna lösa situationen på ett bra och säkert sätt för patienten. När ambulanssjuksköterskan tar ansvar för den egna

kompetensutvecklingen möjliggjordes även detta. Patientens bästa var hela tiden i fokus och det var för patienten ambulanssjuksköterskan ville göra ett bra arbete och lösa situationen. Wireklint- Sundström et. al (2012) beskriver fenomenet att vara förberedd på det oförberedda. Ambulanssjuksköterskan kan aldrig vara helt säker på vad hon eller han kan mötas av på platsen de larmas ut till. En bröstsmärta kan betyda en serie av riktlinjestyrda händelser likväl som det kan innefatta något helt annat. I Anderssons Hagiwara et.al (2013) studie beskrivs det att ambulanssjuksköterskor är positivt

inställda till riktlinjer och anser dem vara absolut nödvändiga vid avancerad prehospital sjukvård. Detta understryker ytterligare betydelsen av riktlinjer som stöd vid hälso- och sjukvård på långt avstånd från medicinskt stöd (Anderssons et.al 2013). Benner (1993) anser dock att sjuksköterskan måste tillämpa medicinska föreskrifter omdömesgillt och med förnuft och Andersson Hagiwara et al. (2013) anser att det kan skada det kreativa tänkandet att följa behandlingsriktlinjer bokstavligt vilket författarna tolkar som att ambulanssjuksköterskan alltid behöver bedöma och värdera situationer utifrån sin totala kompetens.

Komplexiteten i yrket tydliggörs även av Holmberg och Fagerberg (2010) som beskriver det stora ansvar ambulanssjuksköterskan har. Inom sjukhusvården finns ett delat ansvar mellan sjuksköterska och läkare, i en ambulansbesättning har