Utifrån fornborgsbilden, där en fornborg går att koppla till Österhaninge (Raä Tyresö 106), och två stycken till Västerhaninge (Raä Västerhaninge 160 och 123), så är det möjligt med en uppdelning i två bygder under mellersta järnålder. Gränsen skulle i så fall kunna vara placerad på ungefär samma ställe som dagens gräns och de olika bygderna kan båda ha expanderat ut mot vattnet mot Årsta respektive Häringe. Till båda bygderna skulle vi i så fall även kunna knyta andra eventuella kultplatser utöver fornborgarna. Stav skulle kunna utgöra en gård och eventuell kultplats i Västerhaninge och Stadsberga och Kalvsvik i Österhaninge. Denna tolkning kompliceras dock av förekommsten av endast ett Tuna vilket istället pekar på en enad bygd.
29
I en enad bygd kan Tuna identifieras som välkomnande gård, Kalvsvik som en kultplats. Stav och Stadsberga blir gårdar där det också kan ha funnits kultplatser. Andra större gårdar skulle kunna vara, de båda Berga, Hässlingby, Vidhusa och kanske även Sanda och Lunda.
Områdets fornborgar ligger bra till för att markera gränsen mot Utgård åt olika håll. Raä 123 och 106 har båda ett bra läge för att markera gräns mot skogsmark medans 160 kan markera hamn. De ligger även alla i anslutning till färdvägar. Det är också möjligt att vi i placeringen av Tuna och Kalvsvik kan se en indikation på ett nytillkommet enande av bygden, där tunagårdens placering centralt i den gamla ”Västerhaninge delen” och Kalvsvik centralt i ”Österhaninge delen” placerar bygdens statusmiljöer jämt fördelat i en ny gemensam dalgång. De tre fornborgarna är placerade i ytterkanterna av den centrala bebyggelsen i Haninge. De manifesterar alltså inte gräns in emot varandra på det sätt Johansson menar att Jordbro- och Åbygravfält gjort under äldre järnålder (Johansson 2007:27) utan markerar istället de kosmologiska gränserna mellan Midgård och Utgård. Ur en kosmologisk kontex känns ett enat Haninge logiskt. Byggderna i Haninge ligger i en gemensam dalgång med odlingsbar mark som avgränsas av skog och berg. Denna gemensama dalgång borde då också kunna symbolisera ett gemensamt Midgård med ett omkringliggande Utgård.
Vi kan också återkomma till tuppristningarna från yngre
järnålder. I tidigare kapitel föreslås en tolkning av tuppen som en gemensam symbol för gårdar som har en koppling till Haninge. Kanske vittnar dessa runstenar med tjädertuppar om att bygden varit enad under mellersta järnålder. Tupparna skulle kunna ses som en reaktion på att det är först i samband med att dessa runnstenar rests, under vikingatid, som en splittring av byggden börjar uppstå. Att resa en runsten, kan enligt Zachrisson ses som en markering av odal, den medärvda rätten till landet (Zachrisson 1994:233f ). Utifrån denna tolkning av runstenar skulle jag vilja föreslå en ide om att runstenarna med tuppen skulle kunna symbolisera något mer än odal över den egna gården. Om runstenen i sig ses som en markering av odal kanske
tjädertuppen, unik för bygden i och strax runtomkring Haninge, symboliserar en vilja att hålla ihop, en gemensam symbol för en gemensam bygd. Kanske själva tuppbilden även en reaktion på att det är nu uppdelningen börjar bildas. Kanske är det makter utifrån, kungamakt eller kyrka som trycker på för en uppdelning. På så vis är kanske tuppsymbolen sprungen ur, samt vittnar om, en stark tradition av gemenskap som har sin grund i mellersta järnålderns
gemensamma bygd.
Wjikander har argumenterat för en uppdelning i medeltid och föreslår att kyrkornas placering kan ses som en indikation på detta. Österhaninge kyrka är placerad på ett centralt läge i Österhaninge socken. Västerhaninge kyrka är dock placerad mycket nära sockengränsen centralt i dalgången. Därför föreslår Wikander att Västerhaninge kyrka uppförs innan bygden delas och är den första kyrkan. När bygderna sedan delas upp byggs Österhaninge kyrka centralt i det nya Österhaninge (Wijkander1983:124). Detta placerar tidpunkten för
splittringen någon gång efter Västerhaninge kyrkas uppförande runt 1100-1200 tal. Jag tycker Figur 40: Raä 1:1, runsten med
tupp i Tungelsta. Källa: Wikipedia
30
att detta är en tilltalande analys. Det går dock att argumentera emot att Västerhaninge kyrka skulle vara märkligt placerad för en egen bygd. Kyrkan ligger, även om den inte ligger så centralt i Västerhaninge, relativt nära Tuna och dessutom nära flera färdvägar. Det är kanske inte en så dum plats för en kyrka för Västerhaninge? Wikjanders tolkning kompliceras också av att vi inte vet den exakta åldern på kyrkorna. I Västerhaninge har ett skelett i sakristian daterats till 1100-1200tal (Lilja 2006a:3). I Österhaninge kyrka är de äldsta delarna daterade till 1300tal (Lilja 2006b:3). Utifrån dessa dateringar skulle Wijkanders teori om att
Västerhaninge kyrka är äldre stämma men Lilja föreslår även att det är möjligt att det tidigare funnits en äldre träkyrka på platsen för Österhaninge kyrka (Lilja 2006a:3). Det är alltså svårt att veta om kyrkorna är samtida eller inte. Lilja lägger dock inte fram några argument för varför en träkyrka skulle kunna ha funnits på platsen (Lilja 2006a:3). Kyrkan finns omnämnd tidigast 1314 (Lilja 2006a:3). Det har föreslagits att kyrkan uppförts i samband med att Tyska orden etableras i Årsta (Lilja 2006a:3). Årsta testamenteras till Tyska orden år 1260
(Forsgren, Mårud & Vinberg 2017:21) och tänker vi oss att kyrkan sen uppförs en tid efter detta så stämmer det bra med Wijkanders teori om att Österhaninge kyrka uppförs efter Västerhaninge kyrka.
Om Wijkanders teori om en uppdelning under medeltid stämmer, hur ska vi då tolka
tuppristningarna? Jag menar att de oavsett om uppdelningen sker under vikingatid eller under medeltid kan ses som en indikation på gemenskap. Runstenar med denna symbol finns i både Öster- och Västerhaninge. Är de inte en reaktion på en pågående splittring av bygden som initieras av kyrka eller kungamakt så är de kanske en reaktion mot att Husby etableras som storgård och får allt mer makt i området. Något som kan ha fått de omkringliggande gårdarna att reagera. Rika gravfält med stora högar i området kring Husby talar för att detta varit en storgård samt ett maktcentrum under yngre järnålder (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017: 37). Tuppristiningarna skulle alltså även i detta senario kunna vittna om en gemensam
organisering och markering, i detta fall mot Husby, som kan vara sprungen i en gemensam identitet som går långt bak i tiden.
För att med säkerhet säga när uppdelningen i Öster- och Västerhaninge skett skulle närmare studier behövas av vikingatid och medeltid i området. Jag vill dock sammanfattningsvis föreslå att förekomsten av endast en tunagård i området starkt talar för ett enat Haninge under mellersta järnåldern. Jag menar också att runstenarna med tuppristningar, oavsett om de är en reaktion på krafter som vill dela upp bygden eller en reaktion mot att Husby etableras som storgård, talar för att det enade Haninge kvarstår i alla fall in i vikingatid. Förekomsten av ett Tuna i kombination med de vikingatida tuppristningarna som indikerar en tradition av
gemensam identitet leder alltså till att min tolkning blir att Haninge under mellersta järnåldern varit en enad bygd.