Hume presenterar två definitioner av relationen mellan orsak och verkan, ”som antigen en filosofisk eller som en naturlig relation, antingen som jämförelsen mellan två idéer eller som en association mellan dem” (T 1.3.14.31). Den första definitionen (Df. 1) lyder:
[E]n ORSAK som ett objekt som föregår och är närliggande ett annat, så att alla objekt som liknar det förra befinner sig i samma relationer av försteg och närhet till det objekt som liknar det senare. (Ibid.)
I Enquiry omarbetar Hume denna definition med tillägg av en kontrafaktisk villkorssats: [A] cause to be an object, followed by another, and where
all the objects similar to the first are followed by objects similar to the second. Or in other words where, if the first object had not been, the second never had existed. (E VII.29)
Den andra definitionen (Df. 2) lyder:
En ORSAK är ett objekt som föregår och är närliggande ett annat och som är så förenat med det, att idén om det ena bestämmer sinnet till att bilda idén om det andra och intrycket av det ena bestämmer det till att bilda en livligare idé om det andra. (T 1.3.14.31)
[A]n object followed by another, and whose appearance always conveys the thought to that other. (E VII.29)
För att illustrera dessa två definitioner tar Hume ett exempel på ett kausalt påstående: ”the vibration of this string is the cause of this particular sound” (Ibid.). Detta påstående är sant om
[14]
”this vibration is followed by this sound, and that all similar vibrations have been followed by similar sounds: Or, that this vibration is followed by this sound, and that upon the appearance of one the mind anticipates the senses, and forms immediately an idea of the other. We may consider the relation of cause and effect in either of these two lights; but beyond these, we have no idea of it” (Ibid.). Men, säger Helen Beebee, ”[t]here are, however, some very large differences between the two works”.19 I Treatise hävdar Hume att vi inte ens kan tänka, på ett begripligt sätt, att det i naturen förekommer nödvändig förbindelser, och att ”[v]i förstår inte vad vi själv menar när vi talar så, utan blandar okunnigt samman idéer som är helt skilda från varandra” (T 1.3.14.27). I Enquiry däremot tycks Hume hävda att kausala krafter är genuina sinnesoberoende realiteter (§8, s. 22, nedan), om än epistemiskt otillgänglig för oss till följd av ”the surprising ignorance and weakness of the understanding” (E VII.29). Därtill föreligger dilemmat att de två definitionerna tilldelar begreppet ’orsak’ olika betydelser. Problemet är att de inte ens är koextensionella: det finns objekt i världen som är orsak enligt den första definitionen men inte enligt den andra definitionen, och omvänt. Men medan Df. 1 uttrycker ”what is going on in the world, independently of its effect on any observer”, framhåller Harold Noonan, uttrycker Df. 2 ”what goes on in the mind of an observer who is prompted to apply the concept of causation to the world”, och således är det ”clear enough what is going on, and that the problem of the inequivalent definitions poses no real problem for understanding Hume”.20 Blackburn gör en liknande tolkning. Blackburn menar emellertid att den första definitionen svarar mot ”the contribution of the world to our apprehension” och den andra definitionen beskriver ”the non-representative, functional difference in the mind that apprehends the regularity”.21
5 Humes fork
För Hume finns två sorters objekt i våra resonemang: i) relationer mellan idéer (som beskrivs av demonstrativa resonemang) och ii) sakförhållanden (som beskrivs av sannolikhetsresonemang). Hume introducerar denna distinktion i Treatise (T 1.3.1.1) men utvecklar en tydligare explikation först i Enquiry:
All the objects of human reason or enquiry may naturally be divided into two kinds, to wit, Relations of Ideas, and Matters of Fact. Of the first kind are the sciences of
19 Beebee, 2006, 92.
20 Noonan, 1999, 150–151.
[15]
Geometry, Algebra, and Arithmetic; and in short, every affirmation which is either intuitively or demonstratively certain. (E IV.1)
Matters of fact […] are not ascertained in the same manner; nor is our evidence of their truth, however great, of a like nature with the foregoing. The contrary of every matter of fact is still possible; because it can never imply a contradiction, and is conceived by the mind with the same facility and distinctness, as if ever so conformable to reality. (E IV.2)
Denna uppdelning kallas vanligtvis Humes fork (eng. gaffel), och Hume själv använder det som ett radikalt verktyg för att skilja mellan välgrundade idéer och ogrundade idéer. Han framhäver denna punkt dramatiskt med följande slutord i Enquiry: ”[w]hen we run over libraries, persuaded of these principles, what havoc must we make? If we take in our hand any volume; of divinity or school metaphysics, for instance; let us ask, Does it contain any abstract reasoning concerning quantity or number? No. Does it contain any experimental reasoning concerning matter of fact and existence? No. Commit it then to the flames: for it can contain nothing but sophistry and illusion” (E XII.34). Relationer mellan idéer är enligt Hume intuitivt eller demonstrativt säker, tillgängliga a priori och dess motsats är otänkbar. Följaktligen är en proposition p uttryck för en relation mellan idéer om p är intuitivt eller demonstrativt känd. I fråga om sakförhållanden är varje motsats principiellt tänkbar enligt Hume, och en proposition p uttrycker ett sakförhållande om ¬p inte resulterar i en kontradiktion. Hume förutsätter således följande villkor: en proposition p är intuitivt eller demonstrativt känd endast om ¬p medför en kontradiktion. Alltså är en proposition p en relation mellan idéer endast om dess negation är kontradiktorisk. Tolkat på detta sätt framstår Humes fork som en distinktion mellan två ömsesidigt exkluderande och uttömmande former av propositioner. David Owen argumenterar för att ”[l]ike Descartes's, Locke's account of reasoning is non–formal”,22 och att ”Hume took over from Locke and Descartes this view of demonstrative reasoning as the discernment of a relation of ideas”.23 En möjlig implikation av denna tolkning är att ”Hume's distinction between demonstrative and probable inference is quite unlike our distinction between deductive and inductive inference”.24
22 Owen, 1999, 31.
23 Ibid., 91.
[16]
Om denna tolkning är korrekt, är Humes fork inte uttryck för skillnad mellan det logiskt nödvändiga och det logiskt kontingenta, och sakförhållanden (’matters of fact’) uttrycker metafysiskt möjliga propositioner. Därav följer att orsaksförhållanden inte är metafysiskt nödvändiga då Hume otvetydigt hävdar att kausalitet är ett sakförhållande (§4.1, s. 8, ovan). Owen menar även att vi ”must resist the temptation to see Hume’s distinction […] as an approximation to the analytic/synthetic distinction”,25 en gränsdragning som traditionellt anses ”förebådades av Hume, som skiljer på relationer mellan idéer […] och fakta”.26 Att förstå Humes fork som skillnaden mellan det metafysiskt nödvändiga och det metafysiskt kontingenta får visst stöd av Humes föreställbarhetsprincip:
Vadhelst som kan föreställas i en klar och tydlig idé, medför med nödvändighet möjligheten av existens. (T 1.2.4.11)
Hume förtydligar denna princip på ett sätt som tycks ge stöd åt uppfattningen att modaliteten som avses är det metafysiskt möjliga:
The mind can always conceive any effect to follow from any cause, and indeed any event to follow upon another: whatever we conceive is possible, at least in a metaphysical sense: but wherever a demonstration takes place, the contrary is impossible, and implies a contradiction. (A 11)
Hume qua realist måste således hävdar Peter Kail möta följande argument: ”The […] quotation alludes to a modal principle (MP) to the effect that anything we can conceive is metaphysically possible. Second, we have a claim to the effect that we can always conceive some cause without its effect. Since we can always conceive some cause A independently of its effect B (and vice versa, and for any substitution of A and B) it follows, by the MP, that it is always metaphysically possible for A to exist independently of B. The MP will then entitle us to know that A and B are not necessarily connected (in the sense with which we are working)”.27 Detta argument kan förenklat sammanfattas på följande vis:
i) Om p är föreställningsbar (tänkbar), så är p metafysiskt möjligt. ii) Vi kan alltid föreställa oss en orsak utan dess verkan.
25 Owen, 1999, 84.
26 Quine, 2010, 481.
[17]
iii) Således finns ingen metafysiskt nödvändig förbindelse mellan kausalt relaterade händelser.
6 Humes sanningsteori
Hume erbjuder ingen särskilt detaljerad redogörelse för vad han menar med sanning och falskhet. Humes sanningsteori tycks dock innefatta ett bivalent och korrespondensteoretiskt sanningsbegrepp, vad Tarski kallar ”det klassiska aristoteliska sanningsbegreppet”,28 och Hume uttrycker detta med följande ord i tredje boken av Treatise: ”[f]örnuftet är upptäckten av sanning eller falskhet. Sanning eller falskhet består i en överenstämmelse med eller motsättning till antingen idéers verkliga relationer, eller verklig existens och faktiska förhållanden” (T 3.1.1.9). Med andra ord, tror Hume att det finns sanningar som rör relationer mellan idéer och sanningar som rör sakförhållanden, och för Hume tillhör kausalitet den senare kategorin. Men Hume verkar ta för givet att inget ytterligare behöver nämnas om de omständigheter då vi kan tala om att ett sakförhållande såsom kausalitet är i överenstämmelse med dess verkliga existens. Den centrala frågan för Hume är distinktionen mellan propositioner som uttrycker relationer mellan idéer och de som uttrycker, eller påstår sig uttrycka, sakförhållanden. När denna distinktion väl är klar, antas sanningens natur vara likaledes klar. I frågan om ”vari skillnaden består mellan att vara övertygad om en sats sanning och att misstro den […] beträffande satser som bevisas intuitivt eller demonstrativt är”, säger Hume, ”svaret enkelt” (T 1.3.7.3). Det är ytterst en fråga om vad som klart och tydligt kan föreställas och ”[a]llt som är absurt är obegripligt, och det är inte heller möjligt för fantasin att föreställa sig något som motsägs av ett demonstrativt bevis” (Ibid.). Således kan sägas att relationer mellan idéer är för Hume konceptuellt nödvändiga sanningar medan sakförhållanden är konceptuellt kontingenta (eller villkorade) sanningar.
7 Realism och antirealism
Det är erkänt notoriskt svårt att fastställa Humes syn på kausalitet. Som nämndes i inledningen tycks den övergripande tolkningen av Humes orsaksteori definieras av motsatsparet realism – antirealism. Dessa begrepp är dock i sig svåra att definiera då olika filosofer använder dessa
[18]
termer med olika innehåll.29 Det är likväl möjligt att urskilja vissa generella aspekter av dessa termer. Realism inrymmer ett påstående om existens och denna existens har en distinkt ontologisk status: en entitet x är inte reducerbar till något annat och dess existens är oberoende av oss. Att vara realist med avseende på en viss domän är enligt Michael Dummett liktydigt med ”ett insisterande på bivalensprincipen […] principen att varje proposition av det omstridda slaget är definitivt antingen sant eller falskt. För realisten får påståenden om den fysiska verkligheten inte sina sanningsvärden från våra observationer att de är sanna […] utan [är] beroende av en verklighet som existerar oberoende av vår kunskap om den”.30 Således menar kausala realister, enligt Dummetts definition av realism, att kausala propositioner är sanna eller falska på grund av att det finns någon form av grundläggande kausala fakta eller egenskap i universums struktur. Realism om kausalitet gör även gällande att orsaksförhållanden är objektiva, vilket innebär att det är något som förekommer i yttervärlden, i motsats till något som enbart är subjektivt, blott en egenskap hos våra tankar eller varseblivningar. Mot denna bakgrund definierar Michael Costa ”causal realism as the combination of causal objectivism and power realism”.31 På liknande sätt föreställer sig Strawson att kausala krafter är något grundläggande i naturen som uppträder med regelbundenhet och styr världens beteende, vad han kallar ”objective fundamental forces”.32
Därtill menar vissa kausala realister att orsaksförhållanden inbegriper någon form av nödvändighet med avseende på sambandet mellan orsak och verkan. Norman Kemp Smith formulerar denna tanke på följande vis: ”[causal agency] is a form of connexion, and further that it is a connexion which is necessary, and that it is this necessity which is its essential differentia”.33 Strawson benämner denna egenskap hos orsaksförhållanden som ”a-priori-inference-licensing property, or AP property, for short. It has the property that genuine detection of it brings with it the possibility of making a priori certain causal inferences”.34
Blackburn hänvisar i sin tur till orsakssambanden, som ger en a priori slutsats från orsaken till verkan och vice versa, som ”thick connexions”.35 Men det vore fel att anta att alla realistiska tolkningar om kausalitet i princip är desamma, och som Peter Kail fastslår, ”[w]hat unites these readings is simply the rejection of a positive regularity reading of Hume and nothing more”.36
29 Beebee, Effingham & Goff, 2011, 209.
30 Dummett, 2008, 226. 31 Costa, 1989, 174. 32 Strawson, 2014, 92. 33 Beebee, 2006, 173. 34 Strawson, 2014, 109. 35 Blackburn, 2007, 100. 36 Kail, 2003b, 512.
[19]
Antirealism är om möjligt än svårare att definiera än realism. Enkelt uttryckt avvisar antirealismen uppfattningen att det finns kännbara sinnesoberoende fakta, objekt eller egenskaper. Detta innebär att sanningsvärdet hos en proposition inte avgörs av en verklighet som existerar oberoende av oss, inte heller är det oberoende av vår förmåga att bestämma det. Men inte sällan är en persons antirealism en annan persons realism. Detta gäller särskilt både reduktionism och konstruktivism, som vanligtvis klassificeras som versioner av antingen realism eller antirealism. Dummett identifierar reduktionismen som realismens främsta opponent. Reduktionisten anser att de särskilda sinnesoberoende fakta, objekt eller egenskaper som enligt realisten gör propositioner sanna eller falska inte är bland de yttersta beståndsdelarna av verkligheten. En känd reduktionistisk teori är regularitetsteorin om kausalitet. Regularitetsteoretiker reducerar propositioner om orsaksförhållanden till propositioner om regelbundenhet i naturen. Som A. J. Ayer konstaterar, ”in nature one thing just happens after another, and this is all there is to causation, so far as it is anything in the world considered independently of our thought about it”.37 Tanken att orsakssamband är regelbundenhet tillbakavisar alla metafysiska uppfattningar om kausalitet som postulerar krafter eller andra typer av entiteter som antas tvinga fram de regelbundenheter som finns i världen eller förklara den påstådda nödvändigheten som finns i orsakssamband. Regularitetsteorin motiveras även av påståendet att kausalitet måste ”be a basis for recipes and precautions”.38 Denna reduktionistiska teori tolkar Humes redogörelse för nödvändig förbindelse som att kausala krafter – ”verkningskraft, […] förmåga, kraft, energi, nödvändighet, förbindelse och produktiv egenskap” (T 1.3.14.4) – som existerar mellan externa objekt snarare än hos observatören, utgörs helt av regelbundenheten av konstant konjunktion. Med utgångspunkt från Df. 1 (§4.3, s. 13, ovan) kan kärnan i regularitetsteorin schematisk sammanfattas på följande sätt:39
A orsakar B om och endast om
i) A är spatio–temporalt angränsande till B, ii) B åtföljer A i tiden, och
iii) alla skeenden av typen A åtföljs regelbundet av skeenden av typen B.
Anhängare av regularitetsteorin insisterar på att Hume reducerar orsaksförhållandet till dessa tre positioner, dvs. ”towards a naïve regulatory theory of causation”,40 och därför saknar den
37 Ayer, 1973, 183.
38 Mackie, 1980, 141.
39 Psillos, 2009, 131.
[20]
mentala projektionen av Df. 2 någon betydelse. Bakgrunden till denna tolkning verkar vara en betoning på Df. 1, genom att hävda att det är den enda definitionen som Hume verkligen stöder, eller att Df. 2 i någon mening kollapsar i Df. 1, eller att Df. 2 inte representerar en genuin ontologisk reduktion och därför inte är relevant för kausalitetens metafysik. Det kan argumenteras för att Df. 1 är den enda komponenten i Humes redogörelse som är metafysiskt relevant. Eftersom den mentala bestämmelsen inte kan vara en del av sanningsvillkoret för kausalitet kan Df. 2 inte heller representera orsaksförhållanden. Mackie, till exempel, hävdar ”[i]t is about causation so far as we know about it in the objects that Hume has the firmest and most fully argued views”,41 och det är av denna anledning att han fokuserar på Df. 1. En konsekvens av regularitetsteorin är att den utesluter något ytterligare i orsaksförhållanden som är av ett helt distinkt slag, såsom en nödvändig förbindelse eller en produktiv egenskap, som skulle kunna förklara den konstanta konjunktionen. Därtill kan tyckas att Hume medger att den konstanta konjunktionen är både ett nödvändigt och tillräckligt villkor för att det skall finns ett orsaksförhållande. Om detta inte vore fallet kan Hume inte, som han gör i Of liberty and necessity, dra slutsatsen att ”[b]eyond the constant conjunction of similar objects, and the consequent inference from one to the other, we have no notion of any necessity or connexion” (E VIII.5).
8 Hume qua realist
Under 1980-talet tillkom ett antal verk som utmanade den reduktionistiska tolkningen av Humes orsaksteori och går därför under namnet ”The New Hume”. Dess främsta företräder är John P. Wright (1983), Donald W. Livingston (1984), Edward Craig (1987), Janet Broughton (1987) och Galen Strawson (1989). Det började med Kemp Smiths bok The Philosophy of David Hume som publicerades 1941,42 och försvarar uppfattningen att Hume är en kausal realist, en position som innebär ett förnekande av både kausal reduktionism och skepticism genom att hävda att sanningsvärdet hos kausala påståenden inte kan reduceras till något icke–kausalt och att dessa sanningsvärden i princip är kända. Humes redogörelse säger oss vad vi kan veta om orsaksförhållanden, men av detta följer inte att Hume därför tror att detta är allt som orsaksförhållanden utmynnar i. En sådan tolkning skulle ge en bättre förklaring till vad Hume menar med att Df. 1 kan ”anses bristfällig därför att den hämtas från för orsaken främmande
41 Mackie, 1980, 21.
[21]
objekt” (T 1.3.14.31), något som undergräver regularitetsteorin. Enligt kausal realism existerar det ”causal powers of objects”43 bortom konstant konjunktion, vilket tillskriver Hume ett positivt ontologiskt åtagande, medan Humes egna skeptiska argument mot metafysiken tolkas av bl.a. Craig och Kail som uttryck för agnosticism.44,45 Det verkar därför finnas en spänning mellan att acceptera Humes redogörelse för nödvändig förbindelse såsom rent epistemisk och att tillskriva Hume existensen av en entitet utöver vad som avslöjas av våra intryck. Men, säger Winkler, ”[d]efenders of the New Hume sometimes ease their task by supposing that according to the standard view, Hume positively denies the existence of secret powers or connections. They argue (rightly, in my view) that a positive denial runs counter to Hume’s scepticism. But a refusal to affirm such powers or connections suits Hume’s scepticism perfectly”,46 och tillägger, ”[we are] free to suppose that Hume’s scepticism consists in a refusal to affirm the existence of Causation, a refusal rooted in the belief that there is no notion of Causation to be affirmed (or denied, or even entertained as a possibility). The alleged notion of Causation is (to borrow from Enquiry §12) a notion so imperfect ‘that no sceptic will think it worth while to contend against it’”.47
Med boken The Sceptical Realism of David Hume (1983) myntade Wright uttrycket ‘skeptisk realism’ och gav det följande innehåll: i) orsaksförhållanden är objektiva och går utöver konstant konjunktion, och ii) i den mån orsaksförhållanden går utöver vad som omfattas av Humes två definitioner av orsak, är sådant epistemiskt otillgängligt.48 I motsats till kausal reduktionism, och i likhet med kausal realism, tolkas Humes påståenden om orsaksförhållanden epistemiskt snarare än ontologiskt. Med andra ord, snarare än att tolka Humes insikter som en ontologisk reduktion av vad orsaksförhållanden är, kan dessa ses som en tydlig avgränsning för vår kunskap inom detta område och en redogörelse för konsekvenserna av denna begränsning. Som Beebee konstaterar, ”[t]he sceptical realist interpretation […] casts Hume as a firm believer in real causal powers, and takes Hume to think that these powers are what our ordinary causal thought and talk refer to. A central feature of the sceptical realist interpretation is the claim that Hume’s primary point in his discussion of causation is an epistemological one”.49 Tron på kausala krafter är, enligt Wrights tolkning av Hume, en tro på ”an intelligible [or conceptual] connection between the cause and effect”.50 Denna förbindelse är sådan att om idén om den vore tillgänglig
43 Broughton, 1987, 235. 44 Craig, 2007, 119. 45 Kail, 2007a, 255. 46 Winkler, 2007, 53. 47 Ibid., 63–64. 48 Garrett, 1985, 131. 49 Beebee, 2007, 415–416. 50 Wright, 2007, 91–92.
[22]
för vårt medvetande, kunde effekten härledas a priori från orsaken. Att tro på kausala krafter är