Om Humes analys av kausalitet
Roland Rosmond
C–uppsats i filosofi
Institutionen för idé– och samhällsstudier VT 2021
Handledare: Marcel Quarfood
ii
Abstract [sv]
Den moderna filosofiska analysen av kausalitet utarbetades under 1700-talet av den skotske filosofen David Hume. Under beteckningen regularitetsteorin har Humes analys varit utgångspunkten för alla senare empiriska analyser av orsaksförhållanden. Men Humes ståndpunkt om kausalitet tolkas olika och åsikterna varierar om vad hans orsaksteori utgörs av.
En samtida tolkning av Hume som kausal realist gör gällande att Hume tror på existensen av objekt i tid och rum som är oberoende av våra sinnen och som uttrycker kausala relationer, vilka upprätthålls av icke–reducerbara kausala krafter. Dessa kausala relationer är sådana att om idén om dem vore tillgänglig för vårt medvetande, kunde effekten härledas a priori från orsaken.
Detta arbete avser att argumentera mot den realistiska tolkningen av Hume, och visa på att Hume utvecklade en särskilt rigorös empirisk metodik för att undvika att gå längre än erfarenheten. Detta realiseras i första hand av Humes idéteori, dvs. uppfattningen att varje enkel idé härrör från erfarenheten som en kopia av ett enkelt intryck. Idéer står enligt Hume i bestämda relationer till varandra, varav några är naturliga associationer, medan andra är filosofiska relationer. Hume gör ytterligare en åtskillnad i fråga om filosofiska relationer: sådana som endast beror på idéerna och vars motsats är otänkbar, och sådana som kan förändras utan att idéerna undergår någon förändring och vars negation inte resulterar i en kontradiktion. Till den senare hör orsaksförhållanden. På detta sätt betraktat är kausalitet ett kontingent förhållande och något vi får kunskap om a posteriori. Givet Humes begreppsempirism, hörnstenen för båda hans resoluta antimetafysiska hållning och hans naturalistiska projekt, är det inte ens begripligt att tala om kausala krafter såsom en kvalitet hos orsaken. Hume påstår att vi felaktigt projicerar en idé om nödvändighet, något som endast existerar i sinnet, på yttre objekt, som i sin tur påverkar kausalitetens fenomenologi. Humes modus operandi i detta sammanhang är att göra våra idéer klara och tydliga genom att urskilja intrycken från vilka de kopierats. För Hume fungerar oklara idéer som analysandum och sökandet efter dess motsvarande intryck syftar till att ge klarhet åt idén. Mot bakgrund av Humes idéteori är den relevanta betydelsen av intryck för Hume perceptuell, och således förutsätter att de aktuella representationerna är adekvata. Härigenom får distinkta perceptioner en framträdande roll i Humes filosofiska system.
iii
Abstract [en]
The modern philosophical analysis of causation was developed in the 18th century by the Scottish philosopher David Hume. Hume’s account of causation, understood in terms of the regulatory theory of causation, has served as an outset for every empirical analyzes of causation ever since. However, Hume’s position on causation is differently interpreted and there is considerable disagreement concerning what his theory of causation amounts to. A contemporary reading of Hume as a causal realist hold that Hume believes in the existence of mind-independent objects in time and space that exhibit causal connections, which are sustained by non-reducible causal powers. These causal connections are such that if present to the mind purely as an idea, we would be able to infer the effect from the cause a priori. This thesis intends to argue against the realist interpretation of Hume, and to show that Hume established a particularly rigorous empirical methodology of avoiding to go beyond experience.
This is realized first and foremost by Hume’s theory of ideas, i.e., the understanding that every simple idea derives from experience as a copy of a simple impression. According to Hume, ideas stand in certain relations to each other, some of which are natural associations, others are philosophical relations. Hume makes a further distinction regarding philosophical relations:
those which depend upon on ideas entirely, and denying them is inconceivable, and those which can change even if the ideas do not, and their denial never entails a contradiction. The latter includes causation. Regarded in this way, causation is a contingent state of affairs which we gain knowledge of about a posteriori. Given Hume’s meaning empiricism, the cornerstone both of his resolute anti-metaphysical stance and his naturalistic project, it is not even comprehensible to speak of causal powers as a quality that resides in the cause. Hume argues that we mistakenly project an idea of necessary connection, which exist in the mind only, onto external objects, which in turn effects the phenomenology of causation. Hume’s modus operandi in this context is to render our ideas clear and distinct by distinguishing the impressions from which they have been copied. For Hume, obscure ideas serve as the analysandum and the search for the impressions from which they are derived aim to provide clearness on the idea. In light of Hume’s theory of ideas, the relevant sense of impressions for Hume is perceptual, and consequently assumes that the representations involved are adequate. This brings distinct perceptions to the forefront of Hume’s philosophical system.
iv
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte ... 2
1.3 Frågeställning och tes ... 2
1.4 Disposition ... 2
2 Hume om den mänskliga naturen ... 3
2.1 Om idéer ... 3
2.2 Epistemologiska principer ... 4
2.3 Associationsprinciper ... 6
3 Humes begreppsempirism ... 7
4 Humes teori om kausalitet ... 8
4.1 Om förhållandet mellan orsak och verkan ... 8
4.2 Om nödvändig förbindelse ... 11
4.3 Två definitioner av orsak ...13
5 Humes fork ... 14
6 Humes sanningsteori ... 17
7 Realism och antirealism ... 17
8 Hume qua realist ...20
9 Invändningar mot The New Hume ... 33
10 Slutsatser... 36
Biografi ... 39
v
Citeringssätt
I föreliggande text citeras A Treatise of Human Nature (Avhandling om den mänskliga naturen, 1739–40) efter bok, del, sektion och stycke med arabiska siffror (ex. T 1.3.14.31), medan An Enquiry Concerning Human Understanding (1748) citeras efter sektion och stycke med romerska och arabiska siffror (ex. E VII.29), och An Abstract of a Book lately Published (1740) citeras endast efter stycke med arabiska siffror (ex. A 2).
[1]
1 Inledning
1.1 BakgrundKausalitet är ett av de viktigaste och bestående ämnena inom filosofin, och går så långt tillbaka som till Aristoteles.1 Kausalitet avser förhållandet mellan orsak och verkan, och är i denna mening en djupt intuitiv och välbekant relation som vårt medvetande och förnuft tycks ha ett kraftfullt grepp om. Denna intuitiva förtrogenhet har dock inte utmynnat i någon entydig filosofisk redogörelse av kausalitet som är både precis och allmänt accepterad.2 Det finns knappast någon som är mer känd för att ha en teori om kausalitet än David Hume (1711–1776).
Hume var den siste av de tre ledande filosoferna inom den brittiska empiristiska traditionen, efter Locke och Berkeley. Humes empirism var dock mer skoningslös än den hos Locke och Berkeley. Bertrand Russell säger om Hume att ”he developed to its logical conclusion the empirical philosophy of Locke and Berkeley, and by making it self–consistent made it incredible.
He represents, in a certain sense, a dead end: in his direction, it is impossible to go further”.3 Före Hume hade åtminstone rationalisterna antagit att verkan logiskt kunde härledas ur orsaken, om vi bara har tillräcklig kunskap. Hume hävdade att detta inte var möjligt. I den cartesianska filosofin liksom i skolastiken antog man därtill, med Spinozas formulering, att “[u]r en given bestämd orsak följer med nödvändighet en verkan” (min kurs.).4 Den första verkligt allvarliga invändningen mot denna uppfattning kom från Hume, med vilken den moderna filosofiska analysen av kausalitet börjar. Men Humes ståndpunkt om kausalitet tolkas olika och åsikterna varierar om vad hans teori utgörs av. En modern tolkning av Hume som kausal realist – en tolkning som efter Kenneth Winkler allmänt kallas ”The New Hume”5 – har provocerat den moderna debatten om Humes orsaksteori. Den övergripande tolkningen av Humes orsaksteori tycks definieras av motsatsparet realism – antirealism. Debatten mellan företrädare för dessa positioner har både en epistemisk och en ontologisk dimension. Realister uppfattar att Hume gör antagandet att det finns en värld bortom våra sinnesintryck som utgörs av sinnesoberoende objekt i tid och rum och som står i kausala relationer, vilka upprätthålls av icke–reducerbara kausala krafter. Realister tillskriver således Hume uppfattningen att verkligheten inte kan reduceras till vad våra sinnen, även i princip, kan observera. Den innehåller egenskaper och krafter som överskrider vår förmåga att förstå dem. Sådana är de verkliga förbindelser som ligger till grund för fenomenens regelbundenhet hävdar företrädare för ”The New Hume”.
1 Tooley, 2009, 368.
2 Beebee, Hitchcock & Menzies, 2009, 1.
3 Russell, 2004, 600.
4 Spinoza, 1989, 22.
5 Winkler, 2007, 52.
[2]
1.2 Syfte
Denna uppsats avser att sätta fokus på betydelsen av empirism samt klara och tydliga perceptioner i Humes filosofiska system, och att argumentera för att Hume anser att våra intryck är klara och tydliga, medan våra idéer är dunkla. Följaktligen är Humes kopieringsprincip, tesen att våra idéer är kopior av våra intryck, Humes sätt att göra våra naturligt dunkla och förvirrade idéer tydliga. På detta sätt går det att visa att Hume anser att idén om vad Galen Strawson kallar
’Causation with a capital C’ och Simon Blackburn kallar ’thick connexions’ är en dunkel idé.
Givet Humes stränga begreppsempirism är det inte heller ens begripligt att tala om kausala krafter som grund till fenomenens regelbundenhet. På ett sätt är Hume en positivist och tror inte på ’thick causal connections’.
1.3 Frågeställning och tes
Är argumenten för att Hume är en realist, om än av en särskild sort, avseende kausalitet övertygande? Med andra ord, tror Hume på existensen av kausala förhållanden som tillåter att effekten kan härledas a priori från orsaken? Ytterst gäller frågan huruvida vi ska upprätthålla den reduktionistiska positionen och förkasta, eller omtolka Humes hänvisningar till ’secret powers’ och ’secret causes’ som en antydan att Humes empirism och idéteori inte riktigt är vad de verkar. Denna uppsats argumenterar för tesen att Hume reducerar kausalitet till konstanta konjunktioner eller regelbundenheter, och avvisar möjligheten att dessa ytterst vilar på okända kausala krafter i naturen.
1.4 Disposition
I kapitel 2 introduceras Humes grundläggande beskrivning av vårt medvetande och de objekt som medvetandet postuleras med – intryck och idéer – och de principer som fastlägger hur dessa objekt interagerar med varandra. Här introduceras även Humes empiriska metodik, och att förstå denna är avgörande för att förstå Humes filosofiska system som helhet. I kapitel 3 presenteras de empiriska villkor som enligt Hume gör ett uttryck meningsfullt. Kapitel 4 redogör för Humes analys av kausalförbindelser och kritik av nödvändighetsföreställningen i orsaksbegreppet. Humes strävan efter att tillämpa den vetenskapliga metodens noggrannhet på filosofiska resonemang diskuteras i kapitel 5, och hans distinktion mellan idéförhållanden och sakförhållanden är centralt i detta avseende. En ansats att identifiera en sanningsteori i Humes system formuleras i kapitel 6, en svåråskådlig teori då Hume har nästan ingenting att säga om förhållanden som tillskrivs ’det sanna’. I kapitel 7 tydliggörs den kausal realismens position med
[3]
utgångspunkt i Michael Dummetts definition av realism och antirealism. Här ges även en kortfattad beskrivning av den traditionella tolkningen av Humes orsaksteori – regularitetsteorin om kausalitet. I kapitel 8 avhandlas den mest inflytelserika samtida tolkningen av Humes verk – ”The New Hume” – och centrala argument och antaganden underkastas en kritisk analys, som avslutas med ett antal avgörande invändningar som går att utläsa ur Humes texter mot den realistiska tolkningen (kapitel 9). I kapitel 10, slutligen, presenteras ett par centrala slutsatser.
2 Hume om den mänskliga naturen
2.1 Om idéerHume avser att ”anatomize human nature in a regular manner, and promises to draw no conclusions but where he is authorized by experience” (A 2). Han är övertygad om att ”så länge vi begränsar våra spekulationer till objektens sätt att framträda inför våra sinnen […] undviker vi alla svårigheter och kan aldrig besväras av någon fråga” (T 1.2.5.26). Målet för Hume är ”att göra våra principer så allmänna som möjligt […] och förklara alla verkningar utifrån de enklaste och fåtaligaste orsakerna” (T Inledning 8). Hume börjar med att indela ”det mänskliga sinnets alla varseblivningar” i två kategorier: intryck och idéer (T 1.1.1.1). Intryck ”träder in med störst kraft och våldsamhet” medan idéer är ”de bleka avbilderna av dessa i tänkandet och resonerandet” (T 1.1.1.1). Intryck och idéer kan delas in i ytterligare två kategorier: enkla och komplexa (T 1.1.1.2). I motsats till komplexa intryck eller idéer kan enkla intryck eller idéer inte delas eller separeras ytterligare. Hume hävdar att ”många av våra komplexa idéer aldrig haft något intryck som motsvarar dem [liksom] våra komplexa intryck aldrig är exakt kopierade i idéer” (T 1.1.1.4). Hume fortsätter därefter att i likhet med Locke dela in intryck i två slag, sinnesintryck och reflexionsintryck. ”Det första slaget uppstår direkt i själen av okända orsaker.
Den andra härrör i stor utsträckning från våra idéer […] På så vis föregår reflektionsintrycken endast sina motsvarande idéer, men föregås av sinnesintrycken och härrör från dessa” (T 1.1.2.1).
Bland idéerna, säger Hume, hör de som ”behåller en avsevärd grad av sin första livlighet och befinner sig någonstans mellan ett intryck och en idé” till minnet, medan de som ”totalt förlorar denna livlighet och är en ren idé” hör till fantasin (T 1.1.3.1). Även om fantasin har förmågan att godtyckligt kombinera idéer följer den enligt Hume i allmänhet vissa universella principer för associering genom vilken en viss idé naturligt introducerar en annan idé. Hume hävdar att om vi transkriberar även ”the loosest and freest conversation” kommer vi att observera “something which connected it in all its transitions” (E III.1). ”[T]he principle of the association of ideas”,
[4]
säger Hume, “enters into most of his philosophy” (A 35). Vidare delar Hume, återigen i likhet med Locke, in idéer i abstrakta (allmänna) idéer och partikulära (enskilda) idéer. Hume avisar dock Lockes uppfattning om abstrakta idéer och instämmer tydligt i Berkeleys lära, ”att allmänna idéer inte är något annat än enskilda idéer knutna till en viss term, något som ger dem en mer omfattande betydelse och får dem att vid tillfälle återkalla minnet av andra individer som liknar dem” (T 1.1.7.1), och tillägger att han ”betraktar detta som en av de största och mest värdefulla upptäckter som har gjorts på senare år i de lärdas republik” (Ibid.).
2.2 Epistemologiska principer
Den första principen som fastställs inom Humes system är kopieringsprincipen,6 som gör gällande att alla våra idéer är kopior av våra intryck. Det är denna radikala reduktionism som definierar honom som en empirist.7 Kopieringsprincipen är grundläggande för Humes tillvägagångssätt, och han hävdar att principen inte enbart är enkel och begriplig utan kan även, tillämpad på rätt sätt, ”render every dispute equally intelligible, and banish all that jargon, which has so long taken possession of metaphysical reasonings, and drawn disgrace upon them” (E II.9). Hume fastslår att närhelst vi önskar förstå en filosofisk term ”we need but enquire, from what impression is that supposed idea derived?” (E II.9). Hume formulerar kopieringsprincipen på följande sätt:
[A]lla våra enkla idéer vid sitt första framträdande härrör från enkla intryck, vilka motsvarar dem och vilka de representerar exakt. (T 1.1.1.7)
Hume anför två argument för denna princip. För det första, visar ett ”oupphörligt sammanträffande i en sådan oändlig mängd av fall […] att intrycken är orsakerna till våra idéer och inte idéerna till våra intryck” (T 1.1.1.8). För det andra, ”varje gång våra själsförmögenheter […] på grund av någon olycka förhindras i sin verksamhet […] går inte enbart intrycken förlorade, utan också deras motsvarande idéer” (T 1.1.1.9).
6 Beebee, 2006, 110.
7 Quine, 2010, 495–496.
[5]
Den andra epistemologiska principen som Hume anför är föreställbarhetsprincipen,8 som gör gällande att allt vad som är föreställningsbart (tänkbart) implicerar att det också är möjligt.
Hume formulerar denna princip på olika sätt:
Om detta därför är absurt som faktum och verklighet, måste det också vara absurt som idé, eftersom ingenting som vi kan bilda en klar och tydlig idé om, är absurt eller omöjligt.
(T 1.1.7.6)
Det är en vedertagen maxim i metafysiken, att allt som sinnet klart föreställer sig innefattar idén om möjlig existens, eller med andra ord, att inget som vi föreställer oss är absolut omöjligt. (T 1.2.2.8)
Vadhelst som kan föreställas i en klar och tydlig idé, medför med nödvändighet möjligheten av existens. (T 1.2.4.11)
Av dessa citat framgår att villkoret för föreställbarhetsprincipens giltighet enligt Hume är liksom hos Descartes att en idé är både klar och tydlig (§8, s. 30–32, nedan). Med andra ord, det måste finnas någon bestämd idé som utgör vår uppfattning, och att endast i ord beskriva vad man kan föreställa sig är således otillräckligt. Hume uppmanar oss att i vårt tänkande noga överväga om våra ord är meningsfulla eller inte, genom att spåra våra ord till de intryck som de ursprungligen härrör från. Om och endast om det finns något intryck från vilket vi härleder idén som vårt ord är förknippat med är det ett meningsfullt ord. Denna begreppsempirism övertog Hume från Locke (§3, s. 7, nedan).
Den tredje epistemologiska principen som Hume återkommande refererar till är vad som blivit känt som separerbarhetspincipen.9 Hume uttrycker följande tankar om denna princip:
Vi har för det första observerat att alla objekt som är olika kan åtskiljas, och att alla objekt som kan åtskiljas kan säras i tanke och fantasi. Och vi kan här tillägga att dessa satser
8 Noonan, 1999, 8.
9 Beebee, 2006, 27.
[6]
är lika sanna omvänt, att alla objekt som kan säras också kan åtskiljas och att alla objekt som kan åtskiljas också är olika. (T 1.1.7.3)
Sammantaget implicerar föreställbarhetsprincipen och separerbarhetspincipen att om två objekt kan åtskiljas kan de existera var för sig oberoende av varandra. I kraft av denna konsekvens avvisar Hume möjligheten av en reell förbindelse mellan avskilda existenser, vilket i sin tur underbygger hans avvisande av en nödvändig förbindelse mellan orsak och verkan, hans avfärdande av substansbegreppet och idén om jaget som något annat än ”ett knippe eller samling av olika varseblivningar” (T 1.4.6.4).
2.3 Associationsprinciper
Jerry Fodor skriver om Hume att ”[t]reatise is the foundational document of cognitive science:
it made explicit, for the first time, the project of constructing an empirical psychology on the basis of a representational theory of mind”.10 Hos Hume är dock de psykologiska undersökningarna av våra varseblivningar, dess natur och uppkomst, förenad med och motiverad av en epistemologisk frågeställning. För Hume är associationen mellan idéer en psykologisk mekanism i fantasin, och ”[d]e egenskaper ur vilka association uppstår och genom vilka sinnet […] förs från en idé till en annan, är tre, nämligen LIKHET, NÄRHET i tid och till plats samt ORSAK och VERKAN” (T 1.1.4.1). Hume hävdar att hans tillämpning av denna associationsteori förvärvar honom titeln ”that of an inventor” (A 35), och gör vidare gällande att
”many operations of the human mind depend on the connexion or association of ideas” (E III.18), vilket medför att likhet, närhet, och kausalitet tillsammans bildar ”the cement of the universe”
(A 35). Men ”[d]enna förenande princip bland idéer skall inte förstås som en oupplöslig förbindelse”, påpekar Hume, utan betraktas som ”en varsam kraft som vanligtvis råder” (T 1.1.4.1).
Vad gäller likhet och närhet går vårt tänkande enligt Hume inte utöver vad som är omedelbart närvarande för våra sinnen. Det är endast orsaksförhållandet som gör det möjligt för oss, att ur ett objekt eller skeende sluta oss till ett annat objekt eller skeende: ”[a] man finding a watch or any other machine in a desert island, would conclude that there had once been men in that island” (E IV.4).
10 Fodor, 2003, 134.
[7]
3 Humes begreppsempirism
Kärnan i Humes empirism utgörs av två delar, bevisempirism eller kunskapsempirism, och begreppsempirism. Bevisempirism är tesen att varje utsaga som utrycker kunskap om faktiska förhållanden är grundad i sinneserfarenheten, begreppsempirism är tesen att ett uttryck är meningsfullt endast om språkets regler antingen direkt eller indirekt förbinder det med något i erfarenheten givet. För Hume, liksom för hans filosofiska föregångare, är innebörden av ett ord dess tillhörande idé, och följaktligen är ord som saknar en tillhörande idé "meningslösa".
Begreppsempirismen är avsedd som ett medel att avslöja meningslösa eller oklara uttryckssätt.
Detta var Lockes syn och Hume övertar den helt och hållet. Som W. V. Quine konstaterar, ”han identifierade helt enkelt kroppar med sinnesintryck”,11 och ”[p]å den doktrinära sidan, så kan jag inte se att vi idag kommit längre än Hume. Humes belägenhet är vår belägenhet. Men på den begreppsliga sidan har framsteg gjorts”.12 Frågan blir dock något mer komplicerad vid införandet av allmänna eller abstrakta termer. Begrepp som exempelvis ’människa’ avser många olika individer, och termens extension enligt begreppsempirismen motsvarar dess tillhörande idé som i någon mening måste likna alla enskilda människor. Locke hade introducerat tanken om abstrakta idéer, som ”a blend of the resemblance theory with nominalism and conceptualism”,13 för att tjäna detta syfte: ”genom att betrakta idéerna såsom de förekommer i själen för sig, skilda från allt annat existerande och […] omständigheter under vilka de existerar, såsom tid, rum eller förbindelse med andra åtföljande idéer. Detta kallas abstraktion, varigenom idéer, som hämtas från individuella ting, kommer att representera alla idéer av samma slag. Deras namn blir allmänna namn, som kan tillämpas på allt existerande som överensstämmer med de så uppkomna abstrakta idéerna”.14 Hume avisar dock Lockes uppfattning om abstrakta idéer och anför följande argument: ”här finns ett uppenbart dilemma som avgör frågan om beskaffenheten hos dessa abstrakta idéer, vilka har skänkt filosofer så mycken tankemöda. Den abstrakta idén människa representerar människor av alla storlekar och alla egenskaper, något den inte anses kunna göra annat än genom att antingen på en gång representerar alla möjliga storlekar och alla möjliga egenskaper, eller genom att inte representera någon särskild alls” (T 1.1.7.2). Problemet, anser Hume, är att varken dilemmats första eller andra horn är sann. Det första hornet är ”absurt […] eftersom det förutsätter en gränslös förmåga hos sinnet” (Ibid.), och det andra hornet förutsätter att abstrakta idéer är obestämbara till sin natur och som sådana strider de mot Humes separerbarhetspincip. Hume skriver ”att den exakta längden av en linje varken är
11 Quine, 2008, 50.
12 Ibid., 51.
13 Mackie, 1976, 138.
14 Locke, 1991, 190.
[8]
annorlunda eller kan åtskiljas från linjen själv” (Ibid.), och ”den allmänna idén om en linje har, alla våra abstraktioner och förfiningar till trots, en bestämd grad av kvantitet och kvalitet då den uppträder i sinnet” (Ibid.). Således är varje idé som vi benämner ’linje’ ”inte reellt eller faktiskt närvarande i sinnet, utan endast som förmåga” (T 1.1.7.7). Följaktligen är, säger Hume, ”allmänna idéer inte något annat än enskilda idéer knutna till en viss term, något som ger dem en mer omfattande betydelse och får dem att vid tillfälle återkalla minnet av andra individer som liknar dem” (T 1.1.7.1). Hume kritiserar på ett väsentligen liknande sätt som Berkeley uppfattningen att det existerar abstrakta idéer. Kritiken leder dem till att anta en nominalistisk teori som inte nämnvärt skiljer sig från de medeltida nominalisterna.15
4 Humes teori om kausalitet
4.1 Om förhållandet mellan orsak och verkan
Hume särskiljer sju olika typer av filosofiska relationer: i) likhet, ii) motsatsförhållande, iii) grader av kvaliteter, iv) propositioner gällande kvantitet, v) identitet, vi) förhållande i tid och rum och vii) orsaksförhållande. Dessa kan, säger Hume, indelas i två grupper: sådana som endast beror på idéerna och sådana som kan förändras utan att idéerna undergår någon förändring (§5, s. 14, nedan). Till den senare gruppen hör identitet, tids– och rumsförhållanden och orsaksförhållanden. Endast relationer som beror på idéerna ger säker kunskap, medan vår kunskap om de andra är blott sannolik. För att upptäcka idén om orsaksförhållanden måste vi enligt Hume tillämpa kopieringsprincipen för att se från vilket intryck den härleds. Med hjälp av antagandet att ”idén om kausalitet måste […] härröra från någon relation mellan objekten” (T 1.3.2.6), tycker sig Hume upptäcka ”att alla objekt som betraktas som orsak och verkan är närliggande” och ”[v]i kan därför betrakta relation NÄRHET som väsentlig för kausalitet” (Ibid.).
Det andra förhållandet som är väsentligt för kausaliteten ”gäller orsakens PRIORITET i tid framför verkan” (T 1.3.2.7). Närhet och prioritet är dock inte de enda som Hume finner väsentligt för kausaliteten. Det finns, understryker Hume, en nödvändig förbindelse ”som måste beaktas, och denna relation är av mycket större vikt än någon av de två ovan nämnda” (T 1.3.2.11). Hume till och med utmanar oss att ”define a cause, without comprehending, as a part of the definition, a necessary connexion with its effect” (E VIII.25). Sammantaget innebär detta att av två skeenden, A och B, som står i orsaksförhållande till varandra och uttrycks i satser av formen ’A är orsak till B’, gäller att A och B är närliggande, att A alltid föregår B och att förbindelsen mellan A och B är
15 Wedberg, 2003, 114.
[9]
nödvändig. Förbindelsens nödvändighet innebär att skeenden av typen A alltid kommer att åtföljas av skeenden av typ B. I sökandet efter det intryck från vilket idén om nödvändig förbindelse kan härledas måste vi, påstår Hume, ”lämna den direkta undersökningen av frågan”
(T 1.3.2.13) och istället undersöka följande två frågor:
För det första, av vilket skäl vi anser det nödvändigt att varje ting vars existens har en början också måste ha en orsak. (T 1.3.2.14)
För det andra, varför vi fastställer att vissa enskilda orsaker med nödvändighet måste ha vissa enskilda verkningar, och vilken naturen är hos den slutledning vi gör från det ena till det andra och hos den övertygelse vi förankrar i den.
(T 1.3.2.15)
Med avseende på den första frågan, förnekar Hume att den kausala maximen, ”att allt som börjar existera måste ha en orsak till sin existens” (T 1.3.3.1) har sin grund i ”intuitiv visshet” (Ibid.). ”All visshet”, säger Hume, ”uppstår ur jämförelsen mellan idéer, och från upptäckten av sådana relationer […] likhet, proportioner i kvantitet och antal, graden av kvaliteter och motsatthet, av vilka ingen innefattas [i den kausala maximen]” (T 1.3.3.2). Därtill hänvisar Hume till separerbarhetspincipen och fastslår:
[E]ftersom idéerna om orsak och verkan uppenbarligen är åtskilda, kan vi lätt föreställa oss att ett objekt inte existerar i detta ögonblick, men existerar i nästa, utan att sammanbinda det med den tydliga idén om en orsak eller produktiv princip. Särandet av idén om orsak från idén om en begynnande existens är därför uppenbart möjligt för fantasin, och följaktligen är det faktiska särandet av dessa objekt möjligt till den grad, att det inte innebär någon motsägelse eller absurditet. (T 1.3.3.3)
Vi kan heller enligt Hume ”aldrig demonstrativt bevisa nödvändigheten av en orsak för varje ny existens” (Ibid.). Även om Hume tydligt förnekar att den kausala maximen är intuitivt eller demonstrativt säker, så utrycker han inget tvivel om dess sanningsvärde. Hume accepterar den kausala maximen och konstaterar i sektionen Of liberty and necessity att ”[i]t is universally
[10]
allowed that nothing exists without a cause of its existence” (E VIII.25). För Hume är det dock klart att ”[e]ftersom det inte är ur kunskap eller vetenskapligt resonemang som vi erhåller åsikten om det nödvändiga i en orsak till varje ny produktion, måste denna åsikt med nödvändighet uppstå ur observation och erfarenhet” (T 1.3.3.9). Det är enligt Hume ”endast genom ERFARENHETEN som vi kan sluta oss till existensen av ett objekt från existensen av ett annat” (T 1.3.6.2), och i kraft av denna erfarenhet upptäcker vi, säger Hume, en ny relation mellan orsak och verkan, nämligen ”deras OUPPHÖRLIGA SAMMANTRÄFFANDE” (’constant conjunction’) (T 1.3.6.3), och tillägger ”att den nödvändiga förbindelsen beror på slutledningen, snarare än slutledningen på den nödvändiga förbindelsen” (Ibid.). ”Om förnuftet styrde över oss”, skriver Hume, ”skulle det utgå från principen att instanser vilka vi inte haft erfarenhet av måste likna dem vi haft erfarenhet av, och att naturens gång alltid är likformigt densamma” (T 1.3.6.4). Men det är enligt Hume godtyckligt att förutsätta likformighet i naturen, och det finns heller inga demonstrativa argument för denna likformighetsprincip (”the Uniformity Principle”).16 Hume gör gällande att ”the sun will not rise to morrow is no less intelligible a proposition, and implies no more contradiction than the affirmation, that it will rise (E IV.2) […]
and can never be proved false by any demonstrative argument or abstract reasoning a priori” (E IV.18). Hume får i detta avseende stöd av Wittgenstein som skriver ”[a]tt solen kommer att gå upp i morgon är en hypotes. Det vill säga: vi vet inte om den kommer att gå upp” och tillägger,
”[d]et finns inget tvingande i att något måste inträffa bara för att något annat har inträffat”.17 Humes argument kan schematiskt sammanfattas enligt följande:
P1: Om slutledningen att ’A är orsak till B’ har en rationell grund, så måste den baseras på intuition, resonemang som bygger på intuition eller resonemang som bygger på direkta observationer.
P2: Slutledningen att ’A är orsak till B’ är inte baserad på intuition, resonemang som bygger på intuition eller resonemang som bygger på direkta observationer.
C1: Slutledningen att ’A är orsak till B’ saknar en rationell grund.
Med ett stödjande argument för P2:
P3: Sambandet mellan A och B är inte intuitivt (dvs. det är inte självevident att om A är sann, så är B sann).
16 Beebee, 2006, 50.
17 Wittgenstein, 2014, 147.
[11]
P4: Slutledningen att ’A är orsak till B’ är inte baserad på demonstrativa slutledningar (då demonstrativ bevisföring endast kan fastställa påståenden som inte är kontingenta och påståendet att om A är sann, så är B sann är kontingent).
P5: Slutledningen att ’A är orsak till B’ är inte baserad på experimentella slutledningar (då våra erfarenhetslut utgår från likformighetsprincipen och experimentella slutledningar förutsätter ett sådant förhållande, vilket är cirkulärt).
C2: P2 är sann.
Ytterligare evidens för Humes uppfattning kommer till uttryck i ett brevsvar från år 1754 och som riktar sig till naturfilosofen John Stewart med följande innehåll: ”I never asserted so absurd a proposition as that any thing might arise without a cause: I only maintained, that our certainty of the falsehood of that proposition proceeded neither from intuition nor demonstration; but from another source”.18 Denna källa är och förblir enligt Hume vår erfarenhet.
4.2 Om nödvändig förbindelse
Hume förnekar alltså inte den s.k. allmänna kausallagen som gör gällande att något för att kunna uppkomma måste ha en orsak. Hume hävdar däremot att ”[t]here are no ideas, which occur in metaphysics, more obscure and uncertain, than those of power, force, energy or necessary connexion” (E VII.3), och tillägger att ”[a]ll events seem entirely loose and separate. One event follows another; but we never can observe any tie between them. They seem conjoined, but never connected” (E VII.26). Hume anser att idén om en nödvändig förbindelse uppkommer som ett
”inre intryck eller reflektionsintryck” (T 1.3.14.22) i vårt medvetande först när vi har observerat ett tillräckligt antal B som följer av A, medan en isolerad iakttagelse av förloppet ’B följer av A’
ger inget sådant intryck av (kausal) nödvändighet. ”Nödvändighet är på det hela taget något som existerar i sinnet”, betonar Hume, ”inte i objekten, och det är aldrig någonsin möjligt för oss att bilda den mest avlägsna idé om den betraktad som en egenskap hos kroppar” (T 1.3.14.22). Enligt Hume är det således mer korrekt att uttrycka satsen ’A är orsak till B’ i form av ’intrycket av A framkallar idén om B’. Vad som för oss ter sig som en nödvändig förbindelse mellan två skeenden A och B är blott ”a customary connexion in the thought or imagination between one object and its usual attendant; and this sentiment is the original of that idea which we seek for” (E VII.30).
18 Hume, 2013, 210.
[12]
Hume hävdar att ”[n]ödvändighet är alltså verkan av denna iakttagelse, och är inget annat än ett inre intryck i sinnet, eller en bestämmelse att föra våra tankar från ett objekt till ett annat” (T 1.3.14.20). Humes argument kan schematiskt sammanfattas enligt följande:
P1: När vi först observerar en händelse av ett visst slag kan vi inte förutsäga med säkerhet vilken verkan som kommer att följa.
P2: Om vi kunde uppfatta en nödvändig förbindelse mellan kausalt relaterade händelser, då skulle vi, när vi först observerade orsaken, kunna förutsäga med säkerhet vilken verkan som kommer att följa.
C1: Vi kan inte uppfatta en nödvändig förbindelse mellan kausalt relaterade händelser.
C2: Intrycket av en nödvändig förbindelse kan inte vara någon egenskap eller relation som är tillgänglig för sinnena.
C3: Det enda som är tillgängligt för sinnena, som vi kan åberopa om ett orsaksförhållande, är således närhet, prioritet i tiden och konstant konjunktion.
Hume anser sig nu besvarat frågan ”varför vi fastställer att vissa enskilda orsaker med nödvändighet måste ha vissa enskilda verkningar, och vilken naturen är hos den slutledning vi gör från det ena till det andra” (T 1.3.2.15). Förklaringen som Hume erbjuder är psykologisk till sin natur med hänvisning till den psykologiska effekten av att observera förekomster av oupphörliga sammanträffanden mellan skeenden. Vi återger vår känsla av förväntan på de observerade händelserna under den felaktiga tolkningen av att vi erfar en nödvändig förbindelse som är immanent i själva händelserna. Människosinnet, anser Hume, ”är starkt benäget att sprida ut sig på yttre objekt och med dem förena varje inre intryck” och ”denna benägenhet utgör skälet till att vi antar att nödvändighet och förmåga finns i de objekt vi betraktar” (T 1.3.14.25).
För Hume kvarstår dock frågan vilken naturen är ”hos den övertygelse vi förankrar i den [kausala slutledningen]” (T 1.3.2.15). ”Denna verksamhet i sinnet som skapar övertygelse om fakta, tycks ända till nu ha varit ett av filosofins allra största mysterier” (T 1.3.7.7). Detta är ett viktigt ämne för Hume att undersöka eftersom när vi för ett resonemang utifrån ett orsaksförhållande är vår fantasi alltjämt fri att föreställa sig ett motstridigt faktum även om vi själva inte tror på den. Till exempel, kan vi föreställa oss att solen inte kommer att gå upp i morgon, men vi är likväl övertygade om att solen kommer att gå upp i morgon. Hume behöver förklara skillnaden mellan att vara övertygad om en proposition och att blott föreställa sig den. Övertygelse är liksom
[13]
nödvändighet baserad på sedvänja då den uppkommer omedelbart utan ett föregående resonemang, och Hume kallar allting för sedvänja ”som förgår ur en förfluten upprepning utan något nytt resonemang eller någon ny slutsats” (T 1.3.8.10). Hume definierar övertygelse som ”en idé relaterad till eller associerad med ett närvarande intryck” (T 1.3.6.15).
4.3 Två definitioner av orsak
Hume presenterar två definitioner av relationen mellan orsak och verkan, ”som antigen en filosofisk eller som en naturlig relation, antingen som jämförelsen mellan två idéer eller som en association mellan dem” (T 1.3.14.31). Den första definitionen (Df. 1) lyder:
[E]n ORSAK som ett objekt som föregår och är närliggande ett annat, så att alla objekt som liknar det förra befinner sig i samma relationer av försteg och närhet till det objekt som liknar det senare. (Ibid.)
I Enquiry omarbetar Hume denna definition med tillägg av en kontrafaktisk villkorssats:
[A] cause to be an object, followed by another, and where all the objects similar to the first are followed by objects similar to the second. Or in other words where, if the first object had not been, the second never had existed.
(E VII.29)
Den andra definitionen (Df. 2) lyder:
En ORSAK är ett objekt som föregår och är närliggande ett annat och som är så förenat med det, att idén om det ena bestämmer sinnet till att bilda idén om det andra och intrycket av det ena bestämmer det till att bilda en livligare idé om det andra. (T 1.3.14.31)
[A]n object followed by another, and whose appearance always conveys the thought to that other. (E VII.29)
För att illustrera dessa två definitioner tar Hume ett exempel på ett kausalt påstående: ”the vibration of this string is the cause of this particular sound” (Ibid.). Detta påstående är sant om
[14]
”this vibration is followed by this sound, and that all similar vibrations have been followed by similar sounds: Or, that this vibration is followed by this sound, and that upon the appearance of one the mind anticipates the senses, and forms immediately an idea of the other. We may consider the relation of cause and effect in either of these two lights; but beyond these, we have no idea of it” (Ibid.). Men, säger Helen Beebee, ”[t]here are, however, some very large differences between the two works”.19 I Treatise hävdar Hume att vi inte ens kan tänka, på ett begripligt sätt, att det i naturen förekommer nödvändig förbindelser, och att ”[v]i förstår inte vad vi själv menar när vi talar så, utan blandar okunnigt samman idéer som är helt skilda från varandra” (T 1.3.14.27). I Enquiry däremot tycks Hume hävda att kausala krafter är genuina sinnesoberoende realiteter (§8, s. 22, nedan), om än epistemiskt otillgänglig för oss till följd av ”the surprising ignorance and weakness of the understanding” (E VII.29). Därtill föreligger dilemmat att de två definitionerna tilldelar begreppet ’orsak’ olika betydelser. Problemet är att de inte ens är koextensionella: det finns objekt i världen som är orsak enligt den första definitionen men inte enligt den andra definitionen, och omvänt. Men medan Df. 1 uttrycker ”what is going on in the world, independently of its effect on any observer”, framhåller Harold Noonan, uttrycker Df. 2
”what goes on in the mind of an observer who is prompted to apply the concept of causation to the world”, och således är det ”clear enough what is going on, and that the problem of the inequivalent definitions poses no real problem for understanding Hume”.20 Blackburn gör en liknande tolkning. Blackburn menar emellertid att den första definitionen svarar mot ”the contribution of the world to our apprehension” och den andra definitionen beskriver ”the non- representative, functional difference in the mind that apprehends the regularity”.21
5 Humes fork
För Hume finns två sorters objekt i våra resonemang: i) relationer mellan idéer (som beskrivs av demonstrativa resonemang) och ii) sakförhållanden (som beskrivs av sannolikhetsresonemang).
Hume introducerar denna distinktion i Treatise (T 1.3.1.1) men utvecklar en tydligare explikation först i Enquiry:
All the objects of human reason or enquiry may naturally be divided into two kinds, to wit, Relations of Ideas, and Matters of Fact. Of the first kind are the sciences of
19 Beebee, 2006, 92.
20 Noonan, 1999, 150–151.
21 Blackburn, 2007, 107.
[15]
Geometry, Algebra, and Arithmetic; and in short, every affirmation which is either intuitively or demonstratively certain. (E IV.1)
Matters of fact […] are not ascertained in the same manner;
nor is our evidence of their truth, however great, of a like nature with the foregoing. The contrary of every matter of fact is still possible; because it can never imply a contradiction, and is conceived by the mind with the same facility and distinctness, as if ever so conformable to reality.
(E IV.2)
Denna uppdelning kallas vanligtvis Humes fork (eng. gaffel), och Hume själv använder det som ett radikalt verktyg för att skilja mellan välgrundade idéer och ogrundade idéer. Han framhäver denna punkt dramatiskt med följande slutord i Enquiry: ”[w]hen we run over libraries, persuaded of these principles, what havoc must we make? If we take in our hand any volume; of divinity or school metaphysics, for instance; let us ask, Does it contain any abstract reasoning concerning quantity or number? No. Does it contain any experimental reasoning concerning matter of fact and existence? No. Commit it then to the flames: for it can contain nothing but sophistry and illusion” (E XII.34). Relationer mellan idéer är enligt Hume intuitivt eller demonstrativt säker, tillgängliga a priori och dess motsats är otänkbar. Följaktligen är en proposition p uttryck för en relation mellan idéer om p är intuitivt eller demonstrativt känd. I fråga om sakförhållanden är varje motsats principiellt tänkbar enligt Hume, och en proposition p uttrycker ett sakförhållande om ¬p inte resulterar i en kontradiktion. Hume förutsätter således följande villkor: en proposition p är intuitivt eller demonstrativt känd endast om ¬p medför en kontradiktion. Alltså är en proposition p en relation mellan idéer endast om dess negation är kontradiktorisk. Tolkat på detta sätt framstår Humes fork som en distinktion mellan två ömsesidigt exkluderande och uttömmande former av propositioner. David Owen argumenterar för att ”[l]ike Descartes's, Locke's account of reasoning is non–formal”,22 och att ”Hume took over from Locke and Descartes this view of demonstrative reasoning as the discernment of a relation of ideas”.23 En möjlig implikation av denna tolkning är att ”Hume's distinction between demonstrative and probable inference is quite unlike our distinction between deductive and inductive inference”.24
22 Owen, 1999, 31.
23 Ibid., 91.
24 Ibid., 5.
[16]
Om denna tolkning är korrekt, är Humes fork inte uttryck för skillnad mellan det logiskt nödvändiga och det logiskt kontingenta, och sakförhållanden (’matters of fact’) uttrycker metafysiskt möjliga propositioner. Därav följer att orsaksförhållanden inte är metafysiskt nödvändiga då Hume otvetydigt hävdar att kausalitet är ett sakförhållande (§4.1, s. 8, ovan).
Owen menar även att vi ”must resist the temptation to see Hume’s distinction […] as an approximation to the analytic/synthetic distinction”,25 en gränsdragning som traditionellt anses
”förebådades av Hume, som skiljer på relationer mellan idéer […] och fakta”.26 Att förstå Humes fork som skillnaden mellan det metafysiskt nödvändiga och det metafysiskt kontingenta får visst stöd av Humes föreställbarhetsprincip:
Vadhelst som kan föreställas i en klar och tydlig idé, medför med nödvändighet möjligheten av existens. (T 1.2.4.11)
Hume förtydligar denna princip på ett sätt som tycks ge stöd åt uppfattningen att modaliteten som avses är det metafysiskt möjliga:
The mind can always conceive any effect to follow from any cause, and indeed any event to follow upon another:
whatever we conceive is possible, at least in a metaphysical sense: but wherever a demonstration takes place, the contrary is impossible, and implies a contradiction. (A 11)
Hume qua realist måste således hävdar Peter Kail möta följande argument: ”The […] quotation alludes to a modal principle (MP) to the effect that anything we can conceive is metaphysically possible. Second, we have a claim to the effect that we can always conceive some cause without its effect. Since we can always conceive some cause A independently of its effect B (and vice versa, and for any substitution of A and B) it follows, by the MP, that it is always metaphysically possible for A to exist independently of B. The MP will then entitle us to know that A and B are not necessarily connected (in the sense with which we are working)”.27 Detta argument kan förenklat sammanfattas på följande vis:
i) Om p är föreställningsbar (tänkbar), så är p metafysiskt möjligt.
ii) Vi kan alltid föreställa oss en orsak utan dess verkan.
25 Owen, 1999, 84.
26 Quine, 2010, 481.
27 Kail, 2003a, 47.
[17]
iii) Således finns ingen metafysiskt nödvändig förbindelse mellan kausalt relaterade händelser.
6 Humes sanningsteori
Hume erbjuder ingen särskilt detaljerad redogörelse för vad han menar med sanning och falskhet. Humes sanningsteori tycks dock innefatta ett bivalent och korrespondensteoretiskt sanningsbegrepp, vad Tarski kallar ”det klassiska aristoteliska sanningsbegreppet”,28 och Hume uttrycker detta med följande ord i tredje boken av Treatise: ”[f]örnuftet är upptäckten av sanning eller falskhet. Sanning eller falskhet består i en överenstämmelse med eller motsättning till antingen idéers verkliga relationer, eller verklig existens och faktiska förhållanden” (T 3.1.1.9).
Med andra ord, tror Hume att det finns sanningar som rör relationer mellan idéer och sanningar som rör sakförhållanden, och för Hume tillhör kausalitet den senare kategorin. Men Hume verkar ta för givet att inget ytterligare behöver nämnas om de omständigheter då vi kan tala om att ett sakförhållande såsom kausalitet är i överenstämmelse med dess verkliga existens. Den centrala frågan för Hume är distinktionen mellan propositioner som uttrycker relationer mellan idéer och de som uttrycker, eller påstår sig uttrycka, sakförhållanden. När denna distinktion väl är klar, antas sanningens natur vara likaledes klar. I frågan om ”vari skillnaden består mellan att vara övertygad om en sats sanning och att misstro den […] beträffande satser som bevisas intuitivt eller demonstrativt är”, säger Hume, ”svaret enkelt” (T 1.3.7.3). Det är ytterst en fråga om vad som klart och tydligt kan föreställas och ”[a]llt som är absurt är obegripligt, och det är inte heller möjligt för fantasin att föreställa sig något som motsägs av ett demonstrativt bevis”
(Ibid.). Således kan sägas att relationer mellan idéer är för Hume konceptuellt nödvändiga sanningar medan sakförhållanden är konceptuellt kontingenta (eller villkorade) sanningar.
7 Realism och antirealism
Det är erkänt notoriskt svårt att fastställa Humes syn på kausalitet. Som nämndes i inledningen tycks den övergripande tolkningen av Humes orsaksteori definieras av motsatsparet realism – antirealism. Dessa begrepp är dock i sig svåra att definiera då olika filosofer använder dessa
28 Tarski, 2010, 203.
[18]
termer med olika innehåll.29 Det är likväl möjligt att urskilja vissa generella aspekter av dessa termer. Realism inrymmer ett påstående om existens och denna existens har en distinkt ontologisk status: en entitet x är inte reducerbar till något annat och dess existens är oberoende av oss. Att vara realist med avseende på en viss domän är enligt Michael Dummett liktydigt med
”ett insisterande på bivalensprincipen […] principen att varje proposition av det omstridda slaget är definitivt antingen sant eller falskt. För realisten får påståenden om den fysiska verkligheten inte sina sanningsvärden från våra observationer att de är sanna […] utan [är] beroende av en verklighet som existerar oberoende av vår kunskap om den”.30 Således menar kausala realister, enligt Dummetts definition av realism, att kausala propositioner är sanna eller falska på grund av att det finns någon form av grundläggande kausala fakta eller egenskap i universums struktur.
Realism om kausalitet gör även gällande att orsaksförhållanden är objektiva, vilket innebär att det är något som förekommer i yttervärlden, i motsats till något som enbart är subjektivt, blott en egenskap hos våra tankar eller varseblivningar. Mot denna bakgrund definierar Michael Costa
”causal realism as the combination of causal objectivism and power realism”.31 På liknande sätt föreställer sig Strawson att kausala krafter är något grundläggande i naturen som uppträder med regelbundenhet och styr världens beteende, vad han kallar ”objective fundamental forces”.32 Därtill menar vissa kausala realister att orsaksförhållanden inbegriper någon form av nödvändighet med avseende på sambandet mellan orsak och verkan. Norman Kemp Smith formulerar denna tanke på följande vis: ”[causal agency] is a form of connexion, and further that it is a connexion which is necessary, and that it is this necessity which is its essential differentia”.33 Strawson benämner denna egenskap hos orsaksförhållanden som ”a-priori- inference-licensing property, or AP property, for short. It has the property that genuine detection of it brings with it the possibility of making a priori certain causal inferences”.34 Blackburn hänvisar i sin tur till orsakssambanden, som ger en a priori slutsats från orsaken till verkan och vice versa, som ”thick connexions”.35 Men det vore fel att anta att alla realistiska tolkningar om kausalitet i princip är desamma, och som Peter Kail fastslår, ”[w]hat unites these readings is simply the rejection of a positive regularity reading of Hume and nothing more”.36
29 Beebee, Effingham & Goff, 2011, 209.
30 Dummett, 2008, 226.
31 Costa, 1989, 174.
32 Strawson, 2014, 92.
33 Beebee, 2006, 173.
34 Strawson, 2014, 109.
35 Blackburn, 2007, 100.
36 Kail, 2003b, 512.
[19]
Antirealism är om möjligt än svårare att definiera än realism. Enkelt uttryckt avvisar antirealismen uppfattningen att det finns kännbara sinnesoberoende fakta, objekt eller egenskaper. Detta innebär att sanningsvärdet hos en proposition inte avgörs av en verklighet som existerar oberoende av oss, inte heller är det oberoende av vår förmåga att bestämma det.
Men inte sällan är en persons antirealism en annan persons realism. Detta gäller särskilt både reduktionism och konstruktivism, som vanligtvis klassificeras som versioner av antingen realism eller antirealism. Dummett identifierar reduktionismen som realismens främsta opponent.
Reduktionisten anser att de särskilda sinnesoberoende fakta, objekt eller egenskaper som enligt realisten gör propositioner sanna eller falska inte är bland de yttersta beståndsdelarna av verkligheten. En känd reduktionistisk teori är regularitetsteorin om kausalitet.
Regularitetsteoretiker reducerar propositioner om orsaksförhållanden till propositioner om regelbundenhet i naturen. Som A. J. Ayer konstaterar, ”in nature one thing just happens after another, and this is all there is to causation, so far as it is anything in the world considered independently of our thought about it”.37 Tanken att orsakssamband är regelbundenhet tillbakavisar alla metafysiska uppfattningar om kausalitet som postulerar krafter eller andra typer av entiteter som antas tvinga fram de regelbundenheter som finns i världen eller förklara den påstådda nödvändigheten som finns i orsakssamband. Regularitetsteorin motiveras även av påståendet att kausalitet måste ”be a basis for recipes and precautions”.38 Denna reduktionistiska teori tolkar Humes redogörelse för nödvändig förbindelse som att kausala krafter –
”verkningskraft, […] förmåga, kraft, energi, nödvändighet, förbindelse och produktiv egenskap” (T 1.3.14.4) – som existerar mellan externa objekt snarare än hos observatören, utgörs helt av regelbundenheten av konstant konjunktion. Med utgångspunkt från Df. 1 (§4.3, s. 13, ovan) kan kärnan i regularitetsteorin schematisk sammanfattas på följande sätt:39
A orsakar B om och endast om
i) A är spatio–temporalt angränsande till B,
ii) B åtföljer A i tiden, och
iii) alla skeenden av typen A åtföljs regelbundet av skeenden av typen B.
Anhängare av regularitetsteorin insisterar på att Hume reducerar orsaksförhållandet till dessa tre positioner, dvs. ”towards a naïve regulatory theory of causation”,40 och därför saknar den
37 Ayer, 1973, 183.
38 Mackie, 1980, 141.
39 Psillos, 2009, 131.
40 Beebee, 2006, 9.
[20]
mentala projektionen av Df. 2 någon betydelse. Bakgrunden till denna tolkning verkar vara en betoning på Df. 1, genom att hävda att det är den enda definitionen som Hume verkligen stöder, eller att Df. 2 i någon mening kollapsar i Df. 1, eller att Df. 2 inte representerar en genuin ontologisk reduktion och därför inte är relevant för kausalitetens metafysik. Det kan argumenteras för att Df. 1 är den enda komponenten i Humes redogörelse som är metafysiskt relevant. Eftersom den mentala bestämmelsen inte kan vara en del av sanningsvillkoret för kausalitet kan Df. 2 inte heller representera orsaksförhållanden. Mackie, till exempel, hävdar
”[i]t is about causation so far as we know about it in the objects that Hume has the firmest and most fully argued views”,41 och det är av denna anledning att han fokuserar på Df. 1. En konsekvens av regularitetsteorin är att den utesluter något ytterligare i orsaksförhållanden som är av ett helt distinkt slag, såsom en nödvändig förbindelse eller en produktiv egenskap, som skulle kunna förklara den konstanta konjunktionen. Därtill kan tyckas att Hume medger att den konstanta konjunktionen är både ett nödvändigt och tillräckligt villkor för att det skall finns ett orsaksförhållande. Om detta inte vore fallet kan Hume inte, som han gör i Of liberty and necessity, dra slutsatsen att ”[b]eyond the constant conjunction of similar objects, and the consequent inference from one to the other, we have no notion of any necessity or connexion”
(E VIII.5).
8 Hume qua realist
Under 1980-talet tillkom ett antal verk som utmanade den reduktionistiska tolkningen av Humes orsaksteori och går därför under namnet ”The New Hume”. Dess främsta företräder är John P. Wright (1983), Donald W. Livingston (1984), Edward Craig (1987), Janet Broughton (1987) och Galen Strawson (1989). Det började med Kemp Smiths bok The Philosophy of David Hume som publicerades 1941,42 och försvarar uppfattningen att Hume är en kausal realist, en position som innebär ett förnekande av både kausal reduktionism och skepticism genom att hävda att sanningsvärdet hos kausala påståenden inte kan reduceras till något icke–kausalt och att dessa sanningsvärden i princip är kända. Humes redogörelse säger oss vad vi kan veta om orsaksförhållanden, men av detta följer inte att Hume därför tror att detta är allt som orsaksförhållanden utmynnar i. En sådan tolkning skulle ge en bättre förklaring till vad Hume menar med att Df. 1 kan ”anses bristfällig därför att den hämtas från för orsaken främmande
41 Mackie, 1980, 21.
42 Winkler, 2007, 52.
[21]
objekt” (T 1.3.14.31), något som undergräver regularitetsteorin. Enligt kausal realism existerar det
”causal powers of objects”43 bortom konstant konjunktion, vilket tillskriver Hume ett positivt ontologiskt åtagande, medan Humes egna skeptiska argument mot metafysiken tolkas av bl.a.
Craig och Kail som uttryck för agnosticism.44,45 Det verkar därför finnas en spänning mellan att acceptera Humes redogörelse för nödvändig förbindelse såsom rent epistemisk och att tillskriva Hume existensen av en entitet utöver vad som avslöjas av våra intryck. Men, säger Winkler,
”[d]efenders of the New Hume sometimes ease their task by supposing that according to the standard view, Hume positively denies the existence of secret powers or connections. They argue (rightly, in my view) that a positive denial runs counter to Hume’s scepticism. But a refusal to affirm such powers or connections suits Hume’s scepticism perfectly”,46 och tillägger, ”[we are]
free to suppose that Hume’s scepticism consists in a refusal to affirm the existence of Causation, a refusal rooted in the belief that there is no notion of Causation to be affirmed (or denied, or even entertained as a possibility). The alleged notion of Causation is (to borrow from Enquiry
§12) a notion so imperfect ‘that no sceptic will think it worth while to contend against it’”.47
Med boken The Sceptical Realism of David Hume (1983) myntade Wright uttrycket ‘skeptisk realism’ och gav det följande innehåll: i) orsaksförhållanden är objektiva och går utöver konstant konjunktion, och ii) i den mån orsaksförhållanden går utöver vad som omfattas av Humes två definitioner av orsak, är sådant epistemiskt otillgängligt.48 I motsats till kausal reduktionism, och i likhet med kausal realism, tolkas Humes påståenden om orsaksförhållanden epistemiskt snarare än ontologiskt. Med andra ord, snarare än att tolka Humes insikter som en ontologisk reduktion av vad orsaksförhållanden är, kan dessa ses som en tydlig avgränsning för vår kunskap inom detta område och en redogörelse för konsekvenserna av denna begränsning. Som Beebee konstaterar, ”[t]he sceptical realist interpretation […] casts Hume as a firm believer in real causal powers, and takes Hume to think that these powers are what our ordinary causal thought and talk refer to. A central feature of the sceptical realist interpretation is the claim that Hume’s primary point in his discussion of causation is an epistemological one”.49 Tron på kausala krafter är, enligt Wrights tolkning av Hume, en tro på ”an intelligible [or conceptual] connection between the cause and effect”.50 Denna förbindelse är sådan att om idén om den vore tillgänglig
43 Broughton, 1987, 235.
44 Craig, 2007, 119.
45 Kail, 2007a, 255.
46 Winkler, 2007, 53.
47 Ibid., 63–64.
48 Garrett, 1985, 131.
49 Beebee, 2007, 415–416.
50 Wright, 2007, 91–92.
[22]
för vårt medvetande, kunde effekten härledas a priori från orsaken. Att tro på kausala krafter är enligt Strawsons version av Hume att tro ”that there must be and is something about reality given which it is ordered and regular in the way that it is” eller att tro på ”in there being something about reality in virtue of which it is regular in the way that it is”.51 Både Wright och Strawson uppmärksammar Humes användning av en realistisk semantik, såsom Humes återkommande bruk av termer som ‘secret powers’, ’secret causes’, ’ultimate causes’, och ’the ultimate force and efficacy of nature’. Dessa uttryck förekommer rikligt i den fjärde sektionen av Enquiry, och tolkas som bevis för att Hume tar för givet att nödvändiga förbindelser existerar i världen. Hume hävdar dock att ”[v]i har aldrig något intryck som innefattar förmåga eller verkningskraft. Vi har därför aldrig någon idé om förmåga” (T 1.3.14.11). Problemet är att Hume tycks likväl återkommande referera till kausala krafter. Exempelvis skriver han:
[T]he powers and forces, by which [the course of nature] is governed, [are] wholly unknown to us. (E V.21)
[W]e are ignorant of those powers and forces, on which this regular course and succession of objects totally depends.
(E V.22)
The scenes of the universe are continually shifting, and one object follows another in an uninterrupted succession; but the power of force, which actuates the whole machine, is entirely concealed from us, and never discovers itself in any of the sensible qualities of body. (E VII.8)
It must certainly be allowed, that nature has kept us at a great distance from all her secrets, and has afforded us only the knowledge of a few superficial qualities of objects;
while she conceals from us those powers and principles on which the influence of those objects entirely depends.
(E IV.16)
51 Strawson, 2014, 4–5.
[23]
Men om Humes ord ska ha någon betydelse, om uttryck som ”the power of force, which actuates the whole machine” skall vara meningsfulla då måste dessa ord ha en tillhörande idé. Men som Asher Jiang noterar, ”Hume frequently states that we are ignorant of genuine power. There is a well–known internal difficulty concerning this claim concerning ignorance. According to Hume, we do not have an impression–based idea of genuine power; on the other hand, every noun needs a corresponding idea to be meaningful. Is his claim concerning ignorance, which makes use of the noun ‘power’, meaningless in light of his own criterion of meaningfulness?”52 Hume svar är otvetydigt:
[N]är vi talar om […] en förmåga eller kraft som står i proportion till en viss verkan eller när vi talar om en nödvändig förbindelse mellan objekt och antar att denna förbindelse beror på en verkningskraft eller energi som något av objekten äger, har alla dessa uttryck, använda på detta sätt, egentligen ingen tydlig mening, utan vi använder bara vanliga ord, men saknar klara och bestämda idéer.
(T 1.3.14.14)
Winkler gör gällande att Humes idéteori, dvs. uppfattningen att alla idéer har sitt ursprung i erfarenhet, omöjliggör någon idé om vad Strawson kallar ’Causation with a capital C’ och Blackburn kallar ’thick connexions’. Winkler ger följande förklaring: ”Every thought or perception must be derived from impressions, and although Hume is vague about the constraints on derivation – the creative power of the mind amounts, as we saw, ‘to no more than the faculty of compounding, transposing, augmenting, or diminishing the materials afforded us by the senses and experience’ (E19) – a ‘thought’ or ‘perception’ whose derivation fails to satisfy those constraints is not a thought or perception at all”.53 Denna tolkning får stöd av iakttagelsen att ”[t]he scope of the theory seems to be universal, and its force unforgiving: it seems to say that any alleged thought or conception lacking an appropriate pedigree is unintelligible or meaningless”.54 Men Strawson, den ledande företrädaren för ”The New Hume”, hävdar att det föreligger två relevanta tolkningar av begreppet ’unintelligible’: ”[w]hen present-day philosophers say that something is unintelligible they mean that it is incoherent and cannot exist. But Hume – with Locke, Berkeley, and many others – uses the word ‘unintelligible’ in the literal sense, which survives in the standard non-philosophical use of the word – as when we say
52 Jiang, 2015, 229.
53 Winkler, 2007, 64.
54 Ibid., 59.
