Henri Tajfel menar att även om det inte finns någon konkurrens mellan två grupper, tenderar individer att gynna den egna gruppen framför den andra. Eftersom den egna gruppen ger individen självaktning, en självaktning som motiverar till att höja statusen hos den egna
gruppen. Detta kan få som konsekvens att den andra gruppen nedvärderas (Kinnvall 2003: 23- 24).
Efter att den reviderade läroplanen utgavs kan de olika yrkeskategorierna inte se mycket skillnad i arbets-och ansvarsfördelningen på denna förskola. De utför samma uppgifter och anser att det kollegiala lärandet är en tillgång i arbetet. En skillnad de kan se är att förskollärare fått mer planeringstid, har ett utökat ansvar och ska vara en garant för förskolans kvalitet. De talar om att förskollärarna ska vara ett stöd för barnskötarna och de har en skyldighet att delge barnskötarna vad som sägs under förskollärarplaneringarna. Dessutom upplever förskollärarna att de ska se till så att barnskötarna vet vad som ska göras, till exempel vid utvecklingssamtal. Detta stöd som förskollärarna ska vara för barnskötarna kan tyckas lite provocerande om man som barnskötare arbetat dubbelt så länge som förskollärarna. Vidare talar de båda
yrkeskategorierna om att det finns mycket att vinna i samspelet mellan förskollärare och
barnskötare, både i form av erfarenhet, kompetenser och teorier. En förskollärare poängterar att förskollärare har ett större uppdrag men att de inte ges mer tid att utföra detta uppdrag. Hon uttrycker en önskan om att chefer vågat uttrycka skillnader mellan barnskötare och
förskollärare mer och att de faktiskt har olika uppdrag. Hon önskar också det vore mer
accepterat att i arbetslaget tala om skillnaderna mellan förskollärare och barnskötare, men även i samhället.
Barnskötare och förskollärare talar om att det inte finns någon skillnad mellan
yrkeskategorierna, de ser inte varandra som om de tillhör en viss kategori. Trots detta kan vi ändå se skillnader, till exempel att de talar om sig själva och varandra som vi och dem, därmed skiljer barnskötare och förskollärare sig åt. En förskollärare beskriver skillnader i synsätt vid dokumentation. Hon säger:
Förskollärarna kanske upptäcker något i samspelet mellan barnen medan
barnskötarna kanske mer ser vad det är barnen gör (förskollärare 1 2014-04-08). Dessutom blir skillnaden tydlig när de talar om att förskollärarna ska vara ett stöd för
barnskötarna och se till att de vet vad de ska göra, till exempel vid utvecklingssamtal. Vidare nämner förskollärarna ett större uppdrag och ett större ansvar som de behöver mer tid för. Precis som Tajfel menar så tenderar individerna, förskollärarna och barnskötarna, på denna förskola att gynna den egna gruppen.
När det gäller arbetsfördelningen mellan de båda yrkeskategorierna finns det olika
uppfattningar. En barnskötare menar att det vore skönt med en tydligare arbetsfördelning och att barnskötarna på det sättet skulle kunna ta ett steg tillbaka. Vidare funderar hon kring de två yrkeskategorierna och drar en parallell till skolan, hon menar att det inte finns barnskötare som undervisar i skolan och eftersom förskolan är den första skolformen så borde det kanske inte finnas barnskötare där heller. Hon är medveten om att hon rationaliserar bort sig själv men ser att detta är en del av utvecklingen. En förskollärare är inspirerad av Reggio Emilia pedagogiken och skulle önska det fanns assistenter i den svenska förskolan också. Att man på detta vis som förskollärare skulle få mer tid till att planera, utföra och reflektera över sitt arbete. Vi kan förstå, när barnskötarna och förskollärarna berättar, att de är medvetna om att
arbetsfördelningen kan se olika ut på olika förskolor, till exempel är det bara förskollärare som får hålla i utvecklingssamtal på många förskolor och många barnskötare blir hänvisade till rutinuppgifter. Dock menar en barnskötare att hon hade känt sig förolämpad om en fördelning hade funnits, och ytterligare en barnskötare hade tyckt det var sorgligt att bli hänvisad till rutinuppgifter. Trots detta verkar det finnas en uppfattning om att en yrkeskategori vore det optimala och att detta är ett rimligt mål att sträva mot. Man är dock medveten om att i nuläget går det inte att uppnå detta mål då det inte finns tillräckligt med utbildade förskollärare.
Barnskötarna talar om en känsla av förolämpning om en tydligare fördelning funnits. Kinnvall (2003:24) pekar på ett samband mellan denna känsla av förolämpning och gränser som blir för stora mellan grupper. Hon menar att när gränserna är föränderliga, som de är på denna förskola, tenderar individen att identifiera sig med en grupp av högre status. Barnskötarna på denna förskola tycker sig kunna utföra samma arbete som förskollärarna, detta tolkar vi som att barnskötarna strävar efter att identifiera sig med en högre statusgrupp, alltså förskollärarna. Å andra sidan kan detta tolkas som att barnskötarna har en yrkesstolthet och ser den egna gruppen som jämlik med förskollärarnas. Vi upplever att två av förskollärarna på förskolan värderar sig nedåt just eftersom det inte finns några tydliga gränser, alla i arbetslaget utför samma
arbetsuppgifter och därför synliggörs inte förskollärarnas egen kompetens. När man på förskolan inte uttalar vilken yrkeskategori man tillhör kan det påverka identiteten, eftersom identitet främst handlar om tillhörighet (Petersson 2003:35).