Innehåll Sid Inledning 70 Stomme 71 Stenläggningsteknik 72 Skiftgång 73 Förband 76
Inledning
På Kråks Värdshus(Kråks 1950) finns flera kryssvalv. De är murade på stick utan speciella kryssbågar, istället har stenen saxats ihop längs diagonalbågarna. Kryssvalven skiljer sig markant åt mot de böhmiska kuporna, men själva förfarandet är ofta mycket lika. I det här fallet är valven i likhet med mitt experiment murade med halvstens hjässtjocklek.
Samtliga foton nedan är tagna av författaren under 15 maj 2008.
Murarna har haft liknande förhållanden att inrätta sig efter när det gäller förband och
stenläggningstekniker. Samma fiskbensmönster uppkommer i mötena två valvkappor emellan, man har använt sig av endast vertikala stomstöd och murat valvet på frihand. Skillnaden är att man haft olika radier att inrätta sig efter och att diagonalbågarna har ett skarpt hörn. Det finns många paralleller att dra till min undersökning när ovanstående punkter, men man skall komma ihåg att det är en annan valvtyp med andra trycklinjer och andra maxlaster. På följande sidor ska jag redogöra för vad jag har kunnat utläsa av det här objektet satt i relation till, eller relevant för, min undersökning.
Stomme
Längs mötena finns mycket tydliga spår av understödjande formbågar (tv.). I en rak linje längs mötet hittar man tillplatt bruk som har fastnat mellan sten och stomme. Det finns stora likheter med bruket jag själv hade kvar mellan stomme och sten.
Stombågar har även stått längs diagonalerna med deras nedåtriktade saxmöten. Jag har hittat spår efter dessa i ovankant(o.th.), efter att stenen inte längre har saxats ihop. På den
bilden kan man se bruksspår längst upp, samt längre ner även hur stenen har huggits i hörnen, sannolikt för att stommen annars hade varit i vägen. Vi kan därför med säkerhet anta att som
stomme har uppsatts vertikala stöd längs diagonalerna och längs valvets axlar, precis som i mitt experiment.
Där kapporna möter sköldmuren kan man också se spår av bruk som fastnat mellan sköldbågarna och väggen.
Stenläggningsteknik
Valvet har murats på frihand med endast understödjande vertikala formbågar som stomme. Som bevis för detta har vi dels de spår av stommen som beskrivits i tidigare kapitel, samt de spår som inte finns, men som med största säkerhet hade gått att finna om man hade murat valvet på hel inskålning. Annat som tyder på det är att alla fogar är mycket små, både ligg- och stötfog, en förutsättning för murning på frihand, eftersom det är så man lättast får stenen att hänga kvar(bilaga 2 sid?). Exakt hur man lagt dit stenen är omöjligt att utläsa, men
antingen har man gjort som jag gick tillväga(bilaga 2 sid??) eller så har man haft ett löst bruk med fina ballastfraktioner, annars är det nästan omöjligt att få så små fogar som man har här.
Här kan man nere till vänster med lätthet se hur stenen tandat skiften emellan, ytterligare ett tecken på att man murat valvkapporna på frihand. Man kan också okulärt se fluktuationer i välvningens radie som inte skulle ha uppkommit vid hel inskålning
Stenen är ofta av bruk nedsmutsad och i nedre högra hörnet på den här bilden syns även spår av fogningen, att man i ett överskott av bruk har kompakterat stötfogen med en fogpinne. Att stenen är svår att hålla ren vid valvmurning på frihand vet jag redan av egen erfarenhet, och det är något man får acceptera om
man vill ha ett oputsat tegelvalv, ett förhållningssätt man uppenbarligen haft vid murningen av dessa valv också.
Skiftgång
Det är inte alls säkert att man har räknat på en skiftgång. Mycket tyder på att man bara lagt skift på skift nerifrån och uppåt. Det går dock inte med säkerhet att fastställa huruvida man har lagt sten utan skiftgång, eller om man helt enkelt har kommit bort från skiftgången och i efterhand kompenserat för det. Om man inte haft en utritad skiftgång så finns det med säkerhet ändå saker man måste förhålla sig utefter för att få valvet att gå ihop.
En sak som kan tyda på att man inte haft en bestämd skiftgång är att längst upp i hjässan i mitten på varje kryssvalv inte alltid ligger en slutsten av en hel stenbredd. Det verkar istället som att man helt enkelt huggit vad som passar. På bilden nedan ser vi att utrymmet för sista stenen består av ungefär 1.5 skift.
Här ser vi ytterligare en slutsten som består av godtyckliga format.
Ett annat tecken är mittenmötet valven emellan, alltså inte själva kryssvalvets mittpunkt, utan området mellan kryssvalven. Man kan se att kappan till högers mittenskift stöter mitt emellan motstående kappas skift, och om man har räknat på en skiftgång så har man haft olika skiftgångar från olika hörn.
Ett annat tecken är att kilskift lagts in här och där, bilden visar ett av många. Detta kan komma sig av att man haft olika långa bågar, och därför varit tvungen att ha ett extra skift på
en längre båge. På bilden ser vi hur ett kilskift lagts in i mitten, för att kompensera för en skev skiftgång. Mycket riktigt så är kappans sträcka också längre på den sidan där kilskiftet ligger, för på andra sidan finner vi (utanför bild) kryssvalvets diagonal som genom att den är snävare ”genar” mot hjässan. På övriga 3 valvkappor kan vi dock se att man har löst detta utan
kilskift, varför man kan anta att det inte är ett planerat förfarande.
Ett annat tecken är att den sicksacklinje som uppstår i mötet ibland förskjutits ifrån sin riktning mot hjässans mitt. När detta hänt så har man frångått
omvartannatprincipen och låtit två skift i rad från den ena sidan stöta mot mötande skifts liggyta.
Om man inte haft en utritad skiftgång så kan centrerade stomsektioner ha tjänat som en bra guide för skiftgången, så länge som skiften möts över dessa så är man någorlunda rätt i skiftgången.
Förband
Till höger i bild ser vi diagonalbågarna i ett kryssvalv. I och med att man utformat dem så att helstenar från båda valvkapporna saxar i varandra om vartannat så får man en utgångspunkt för förbandet. Förbandsförskjutningen liknar en kvartsstens förskjutning, men sannolikt är att man inte räknat på att det skulle bli exakt ett kvartsstensförband, utan man har nöjt sig med det måttet som per automatik uppkommit. Sedan har man i de flesta fall fortsatt att lägga helsten hela vägen mot mötet(till vänster i bild). I själva mötet har man för det mesta valt att lägga helstenar och på så sätt förskjuta hjälpformatet in mot valvkappans mitt med en helsten. Inte jämnt har man gjort detta, men för det mesta. Slutsatsen man kan dra är att man har inte har viljat ha för många små format i mötet, för även om man återfinner hjälpformat där så är det aldrig format mindre än en halvsten, och även de är sällsynta.
Ibland har man dock lagt hjälpformatet ut vid diagonalbågen(se pil). Anledningen till detta måste ha varit att man i detta skift började med att lägga helstenen i mötet, man har alltså bytt håll i detta skift. Alternativet för att få hjälpformatet dit det sitter hade varit att man hade mätt in alla de andra stenarna vart de skulle ha hamnat, för att sedan hugga till detta lilla format, ett förfarande som är tidskrävande till ingen nytta.
I övrigt så har man inte dragit sig för att använda format mindre än pettringar, ibland endast som små flisor.
Längs sköldmurarna har man bara huggit ut det format som blir över efter att förbandet följts. Det här kan man dock inte dra några paralleller med den böhmiska kupan med, eftersom alla valvkappor i dessa kryssvalv har ett fördefinierat förband som har sitt ursprung i en saxad diagonalbåge. I en böhmisk kupa murad på stick så finns ingen sådan punkt som automatiskt ger ett förband att följa.