Uppgång…

Som ett led i deras kamp mot republikens fiender petitionerade klubben ofta om rätten att få bära vapen. I ett tal till jakobinerna den 27 maj där de rapporteras ha sagt att de inte är några ”underdåniga kvinnor” eller ”tamdjur”, och att de ville skapa en falang kvinnliga krigare för att förinta aristokraterna.¹¹¹ De betonade dock flera gånger att de gör detta för att skydda sina barn, och att det enbart var fienderna inifrån som de ville bekämpa; de ville inte ut till fronten för att strida mot de utländska styrkorna. Detta kan tyckas vara oförenligt med vad man uppfattade som den roll naturen givit kvinnan, men kvinnorna behöver nödvändigtvis inte uppfattat det så. Deras betoning på att det var fienden inifrån kan ses som att de betraktade Frankrike som sitt ”hus” som de skulle beskydda från de ”privata” fienderna medan männen stred mot de ”utomstående” fienderna vid fronten. Det är också möjligt att tanken var att främst kvinnor som var obundna som skulle delta i dessa; Claire Lacombe, sedermera ordförande i SFRR, hade redan året innan erbjudit sig att strida för fosterlandet, men då

106 Levy, Darline m.fl. (1979) ”The Regulations Of The Society Of Revolutionary Republican Women”, s 163.

107 Godineau, Dominique (1998), s 121.

108 Proctor, Candice (1990), s 155.

109 Godineau, Dominique (1998), s 121.

110Hunt, Lynn och Jack Censer “Social Causes of the Revolution” [http://chnm.gmu.edu/revolution/chap1a.html] hämtat 24-04-09 från Liberty, Equality, Fraternity – Exploring the French Revolution

39

förmanat kvinnor som var gifta eller hade barn att inte följa hennes exempel.¹¹² När medlemmarna märkte att denna krigiska retorik varken uppskattades av männen eller majoriteten av kvinnorna slutade de att artikulera den offentligt.113

Den nära relationen som klubben utvecklade med jakobinerna ledde till att deras fiende även blev deras, och sålunda kom medlemmarna i klubben att utveckla ett starkt hat mot girondisterna (vilka ironiskt nog har kommit att betraktas som det mest kvinnovänliga partiet). När jakobinerna tog makten under kuppartade former hade de starkt stöd från kvinnorna i klubben. Detta stöd var inte bara moraliskt; Antoine Joseph Gorsas, en av girondisterna som fördrevs från nationalkonventet, hävdar att de bar pistoler och knivar och kallar dem för ”berusade backanter” som vill ”dricka blod”. Han anklagar även dessa ”furier” för att hetsa andra kvinnor till att delta.¹¹⁴ Med tanke på att han var en av de girondister som fördrevs är hans ilska förståelig, men han var långt ifrån den enda som kritiserade kvinnorna; många andra, med skilda politiska sympatier, använde ungefär samma typ av beskrivning.115

Någon tid efter att girondisterna drivits ut från nationalkonventet kom ett antal kvinnor från en annan klubb på besök för att hylla kvinnornas deltagande i kuppen mot girondisterna. I ett tal till medlemmarna i SFRR säger de att:

… liberty finds a new school here; mothers, wives, and children come here to be instructed and to be inspired together to practice social virtues. You have broken one of the links in the chain of prejudices; for you that prejudice no longer exists which made passive and isolated beings out of half the individuals by relegating women to the confined sphere of their households […] why should women… se themselves excluded from public affairs?116

Trots denna starka hyllning till kvinnlig aktivism menar dessa kvinnor inte på något sätt att man kunde ge upp det ansvar kvinnor hade för hemmet; män och kvinnor var jämlika, men hade olika skyldigheter, vilket inte minst var tydligt eftersom naturen skapat dem olika: ”women… have as their first obligation private duties; the sweet functions of wives and mothers are entrusted to them”.117 Det var följaktligen först efter att kvinnorna hade fullgjort sina plikter hemma som de var fria att ägna sig åt patriotiska manifestrationer.

Det var inte enbart kvinnor som hyllade klubben. De hade flera gånger i sina tal till nationalkonventet och Kommunen (Paris stadsstyrelse) blivit ljudligt applåderade, inte minst

112 Levy, Darline m.fl. (1979) “Lacombe’s Demand For The Replacement Of Lafayette As French Chief Of Staff”, s 156f

113 Godineau, Dominique (1998), s 122.

114 Levy, Darline m.fl. (1979) “Gorsas’ Account Of The Forcible Removal Of The Girondin Deputies From The National Convention, May 1793”, s 154f.

115 Landes, Joan B. (2001), s 128.

116 Levy, Darline m.fl. (1979) “A Laudatory Address To The Revolutionary Republican Women”, s 176f.

40

av sina allierade jakobinerna.¹¹⁸ Théophile Leclerc, redaktör för den radikala tidningen L’Ami du peuple, känd enragé, och även älskare till de två medlemmarna Claire Lacombe och Pauline Léon, skrev i Augusti 1793 i sin tidning en hyllning till klubben där han bl.a. uppmanar: ”Go – by your example and your speech awaken republican energy and reanimate patriotism in lukewarm hearts!”.¹¹⁹

8.1.3 … och fall

SFRR gled under sensommaren 1793 allt längre ifrån jakobinerna och mer till vänstern, och började mer och mer att stödja les enragés. Detta är inte något förvånansvärt; de två ledarna för denna grupp, Théophile Leclerc och Jacques Roux, stödde den ökade kvinnliga aktivismen till skillnad från några av de ledande jakobinerna. Dessutom stödde de andra program som fanns på klubbens agenda såsom priskontroller på marknaden.120 Jakobinerna uppskattade inte de allt närmare banden som klubben knöt till Leclerc och Roux då dessa i allt högre grad kritiserade jakobinerna för återhållsamhet, och även de mer moderata medlemmarna i klubben var missnöjda. Den 16 september fördömde jakobinerna vid ett av sina möten SFRR, och anklagar dem för att vara skyldiga till de oroligheter som uppstått i Paris.121 Efter detta började även andra klubbar att ta avstånd från dem.122

Trots detta genomförde jakobinerna många av de förändringar klubben efterlyst; en av dessa skulle senare leda till deras fall. SFRR hade petitionerat om skapandet av en lag som skulle tvinga alla att bära den nationella kokarden (en sorts band som vanligen bars tillsammans med huvudbonaden), och i september realiserade nationalkonventet denna. Detta var dock mycket impopulärt bland de mer moderata kvinnliga republikanerna, som ansåg att det var okvinnligt att bära kokarden, vilket ledde till många sammanstötningar mellan klubben och dessa kvinnor; de anklagade bl.a. medlemmarna i klubben för att försumma sina hem.¹²³ I ett antal polisrapporter kan man läsa om hur poliserna misstänker att personer med ”dåliga intentioner” medvetet eggar kvinnorna mot varandra för att skapa störningar. En av poliserna rapporterar om hur en man ”förklädd” till sans-culott försökte hetsa kvinnorna genom tal om politisk jämställdhet, men han konstaterar nöjt att ”he lost the whole fruit of his

118 Proctor, Candice (1990), s 157.

119 Levy, Darline m.fl. (1979) “Leclerc’s Exhortation To The Revolutionary Republican Women On The Armée Révolutionnire”, s 175.

120 Proctor, Candice (1990), s 157.

121 Levy, Darline m.fl. (1979) “The Jacobins Denounce The Society Of Revolutionary Republican Women”, s 182ff.

122 Godineau, Dominique (1998), s 162ff.

41

anarchic eloquence; they listened… as one would listen to a charlatan who dispensed his balm”.124

Den 29 oktober klagade ett antal kvinnor inför nationalkonventet på de militanta kvinnorna, och bad dem i en petition att stänga klubben som stod bakom dessa kvinnor. Denna petition ledde till en allmän diskussion om kvinnlig aktivism. Phillip Fabre D’Eglantine, en känd profil under revolutionen, påpekade sarkastiskt att det bara var en tidsfråga innan kvinnorna skulle begära att få springa runt med pistoler, och menade att det var kontrarevolutionärerna som manipulerade kvinnorna i klubbarna till att skapa oreda. Han fortsätter med att säga att:

I have already clearly observed that these societies are not at all composed of mothers, daughters, and sisters of families occupied with their younger brothers or sisters, but rather adventuresses, female knight-errant, emancipated girls, and amazons.125

Dagen därpå talade Jean Baptiste Amar inför nationalkonventet, och han delade D’Eglantines uppfattning att det stod kontrarevolutionärer bakom oroligheterna och att kvinnorna antingen var vilseledda eller motiverades av onda syften. Amar frågar sig huruvida kvinnor kan delta aktivt i politiken, och han kommer fram till att svaret är nej:

Man is strong, robust, born with great energy, audacity, and courage… everything that calls for force, intelligence, capability… he alone seems to be equipped for profound and serious thinking which calls for great intellectual effort and long studies which is not granted to women to pursue. What character is suitable for woman? Morals and even nature has assigned her functions to her. To begin educating men, to prepare children’s minds and hearts for public virtues, to direct them early in life towards the good… to educate them in the political cult of liberty; such are their functions, after household cares […] When they have fulfilled all these obligations, they will have deserved well of the Fatherland […] Does the honesty of woman allow her to display herself in public and to struggle against men?126

Som ett resultat av detta möte avskaffades alla kvinnliga politiska klubbar, även de som främst arbetade med välgörenhet. Några medlemmar ur SFRR försökte senare protestera mot beslutet genom att betona att det var respektabla familjemödrar som var medlemmar i klubben, men de blev avbrutna och lämnade därför hastigt salen.¹²⁷ Detta blev slutet för de kvinnliga klubbarna.

124 Levy, Darline m.fl. (1979) “Police Reports On Marketplace Disturbanced Over The Cockade”, s 199ff.

125 Hunt, Lynn (1996) “Diskussion of Women’s Political Clubs and Their Suppression” i, s 135f.

126 Levy, Darline m.fl. (1979) “The National Convention Outlaws Clubs And Popular Societies Of Women”, s 213ff.

127 Levy, Darline m.fl. (1979) “Women Protests The Suppression Of The Society Of Revolutionary Republican Women”, s 218.

42