Uppgifter för operatörernas egna ändamål

86

för de brott som huvudsakligen utreds av Säkerhetspolisen. Reglerna kring detta är utformade på motsvarande sätt som för underrättelse vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt rättegångsbalken. De skäl som redovisas ovan till stöd för regeringens uppfattning att underrättelse-reglerna i rättegångsbalken är förenliga med EU-rätten har giltighet även vid bedömningen av underrättelseskyldigheten enligt preventivlagen. Reger-ingen anser därför, i likhet med utrednReger-ingen, att underrättelseskyldigheten enligt preventivlagen är förenlig med EU-rätten.

Lagen om särskild utlänningskontroll

I lagen om särskild utlänningskontroll föreskrivs ingen skyldighet att underrätta enskild som har utsatts för hemliga tvångsmedel. Tvångsmedels-användning enligt lagen kan endast avse en utlänning som enligt ett redan fattat beslut ska utvisas av hänsyn till rikets säkerhet eller för att det kan befaras att utlänningen kommer att begå eller medverka till terroristbrott enligt 2 § lagen om straff för terroristbrott. Domstol får i sådant fall lämna tillstånd att använda tvångsmedel för att ta reda på om utlänningen eller en organisation eller grupp som han eller hon tillhör eller verkar för, planlägger eller förbereder terroristbrott.

Sådana brott är riktade mot statens centrala och vitala intressen och tillhör Säkerhetspolisens verksamhetsområde. Det finns därför starka sekretesskäl att vara restriktiv med underrättelser till enskild.

Som framgår ovan får EU-rätten anses vara mer tillåtande för undantag när det gäller så vitala statsintressen som det nu är fråga om, i synnerhet när dessa hotas av terrorism. Regeringen gör därför, i likhet med utredningen, bedömningen att en underlåten underrättelseskyldighet vid tvångsmedels-användningen vid särskild utlänningskontroll är förenlig med EU-rätten.

I sammanhanget kan nämnas att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i samband med särskild utlänningskontroll är en mycket begränsad företeelse (jfr skr. 2017/18:57 s. 4).

6.7 Uppgifter för operatörernas egna ändamål

Regeringens bedömning: De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation bör även fortsättningsvis avse inte bara de uppgifter som sparas enligt datalagringsreglerna, utan också den information som sparas för operatörernas egna ändamål, t.ex.

uppgifter som behövs för fakturering.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket, Post- och telestyrelsen, Ecpat Sverige, Rädda barnen, Rättighetsalliansen, Dataspelsbranschen, Sveriges Biografägareförbund, Musikförläggarna Sveriges filmuthyrareförening, Film- och TV-branschens samarbetskommitté och Sveriges Videodistributörers förening är positiva till att tillgången även

87 fortsättningsvis ska omfatta sådana uppgifter som operatörerna lagrar för

egna ändamål.

Rättighetsalliansen, Dataspelsbranschen, Sveriges Biografägareförbund, Musikförläggarna Sveriges filmuthyrareförening, Film- och TV-branschens samarbetskommitté och Sveriges Videodistributörers förening anser att det bör införas ett juridiskt ansvar för operatörernas påstående huruvida informationen finns eller inte.

Telia Sverige AB anser att tillgången till uppgifter endast bör avse de uppgifter som sparas enligt datalagringsreglerna. Polisens möjlighet att få del av uppgifter bör inte vara beroende av hur mycket eller hur länge en operatör lagrar data för egna behov. Tillgång bör dessutom, enligt bolaget, bara ges till uppgifter som är strikt nödvändiga och proportionerliga, varför det inte är rimligt att reglerna om tillgång medger polisen en vidare tillgång än vad som följer av datalagringsbestämmelserna.

Post- och telestyrelsen anser att det vore mer ändamålsenligt om ersättningen vid utlämnande av uppgifter som operatörerna själva lagrat för egna ändamål också skulle fastställas av föreskrifter meddelade av myndigheten. Ecpat Sverige anför att operatörernas prissättning för att lämna ut uppgifter som inte omfattas av lagringsskyldigheten är otillfredsställande och anser att detta bör ses över.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktiv 2002/58 gäller att operatörerna ska utplåna uppgifter när de inte längre behövs för sitt syfte att överföra kommunikation (artikel 6). Av samma artikel framgår att operatörerna, trots denna utplåningsskyldighet, får spara uppgifter i vissa fall.

Utöver uppgifter som enligt direktivet får sparas för operatörernas egna ändamål ska uppgifter även lagras för brottsbekämpande ändamål. Man skulle alltså kunna uttrycka det som att operatörerna har två uppgiftsmängder: en för egna ändamål (som t.ex. fakturering) och en som de är ålagda att lagra enligt datalagringsreglerna (uppgifter som sparas för brottsbekämpande ändamål).

Tudelningen av de lagrade uppgifterna framgår för svenskt vidkommande genom 6 kap. 16 a och 16 c §§ lagen om elektronisk kommunikation. Av dessa bestämmelser kan utläsas att de trafikuppgifter som lagras för brottsbekämpande ändamål endast får behandlas vid tillämpning av reglerna om hemliga tvångsmedel. Det innebär att om Polismyndigheten efterforskar en försvunnen person (utan misstanke om brott) eller Skatteverket behöver uppgifter i ett ärende om kontroll av skatt får myndigheten inte tillgång till de uppgifter som är lagrade för brottsbekämpande ändamål, men däremot till de uppgifter som finns lagrade för operatörens eget behov (6 kap. 22 § jämförd med 16 a och 16 c §§).

Det står alltså klart att det endast är de brottsbekämpande myndigheterna som har rätt att få tillgång till de uppgifter som är föremål för lagring enligt datalagringsreglerna och att tillgång ges endast för brottsbekämpande ändamål. Vid det omvända förhållandet – dvs. att de brottsbekämpande myndigheterna vill få åtkomst till uppgifter som lagras av operatörerna för eget behov – finns inga begränsningar i lagen om elektronisk kom-munikation. De brottsbekämpande myndigheterna är alltså inte avskurna

88

från tillgång till de uppgifter som en operatör lagrar för egna ändamål. En annan sak är att en sådan tillgång förutsätter tillämpning av ett annat regelverk, t.ex. hemlig övervakning av elektronisk kommunikation med de begränsningar som följer av det regelverket.

Regeringen anser, till skillnad från Telia Sverige AB, att det inte finns skäl att ändra regleringen gällande tillgången till uppgifter som operatörerna sparar för egna ändamål. En motsatt ordning skulle vara ett främmande inslag i det straffprocessuella regelsystemet. För att illustrera det kan en jämförelse med beslag göras. Om en bokföringsskyldig t.ex. har bevarat mer material än vad som behövs enligt bokföringsreglerna finns det givetvis inget som hindrar polisen från att ta detta i beslag om övriga förutsättningar för det är uppfyllda. Ett förbud mot tillgång till annat än uppgifter som lagras enligt datalagringsreglerna, synes inte heller ge någon större integritetsvinst eftersom uppgifterna ändå lagras av operatören. Bedömningen att tillgången till uppgifter även fortsatt ska avse de uppgifter som operatörerna sparar för egna ändamål stöds också av flertalet remissinstanser, bl.a.

Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket, Post- och telestyrelsen, Rädda barnen, Rättighetsalliansen och Musikförläggarna.

Flera organisationer inom film-, tv- och musikbranschen, t.ex. Rättighets-alliansen, Film- och TV-branschens samarbetskommitté och Sveriges Video-distributörers förening, anser att det bör införas ett juridiskt ansvar för operatörernas påstående om huruvida informationen finns eller inte.

Regeringen anser att det inom ramen för detta lagstiftningsprojekt inte finns skäl att överväga en sådan regel, utan förutsätter att operatörerna följer det regelverk som finns. Om motsatsen skulle framkomma kan det dock finnas anledning att återkomma i frågan.

Den som är skyldig att lagra uppgifter enligt 6 kap. 16 a § lagen om elektronisk kommunikation har rätt till ersättning för kostnader som uppstår när lagrade uppgifter lämnas ut (6 kap. 16 e §). Det är Post- och telestyrelsen som bestämmer ersättningens storlek när det gäller sådana uppgifter som omfattas av lagringsskyldigheten. När det gäller utlämning av uppgifter som lagras för operatörernas egna ändamål finns inte någon motsvarande reglering av vilken ersättning som ska utgå. Ersättningsnivåerna bestäms efter förhandlingar mellan de brottsbekämpande myndigheterna och berörda operatörer. Såsom utredningen konstaterar innebär detta att ersättningsnivåerna kan variera mellan olika operatörer. Utredningens uppfattning är att denna ordning inte är helt tillfredsställande och därför bör ändras. Utredningen lämnar dock inget sådant förslag. Utredningens uppfattning delas av Post- och telestyrelsen och Ecpat Sverige. Post- och telestyrelsen anser att det vore mer ändamålsenligt att reglera prissättningen på samma sätt som i dag gäller för utlämnande av uppgifter som omfattas av lagringsskyldigheten och att myndigheten bör ges mandat att fastställa även denna ersättning. Regeringen konstaterar att en ändring av denna reglering skulle kräva vissa lagändringar och att det inte finns något beredningsunderlag för att genomföra en sådan ändring i detta lagstiftnings-ärende. Det kan dock finnas anledning för regeringen att återkomma i frågan.

89