I analysen blev det synligt att barnen använder tillträdesstrategier som Corsaro (1979) och Tellgren (2004) i sina studier identifierat. Det finns moment inom barns kamratkulturer kring gungorna som innebär att de måste förhandla om platsen och deras rätt att vara där. Däremot har det framkommit att det är relativt enkelt att få tillgång till en pågående aktivitet vid
gungorna, och att tillträdesstrategier snarare används av barnen för att förstärka sin rätt till
platsen. Så länge det finns plats i exempelvis kompisgungan är andra barn, oberoende av
vilka strategier de använder, oftast välkomna upp. Med hänsyn till Corsaros (1988) studie kring hur barn försvarar sitt interaktionsutrymme blir det synligt att gungorna erbjuder förutsättningar som hjälper barnen i detta. Det är ingen som kan störa det
interaktionsutrymmet som två barn har etablerat medan de gungar på en gunga där bara två
får plats. Under en hel dag på förskolan måste barnen förhålla sig till att skapa utrymme för
att samspela med andra barn och sedan sträva efter att bibehålla det. Skånfors, Löfdahl och
Hägglund (2009) visade i sin studie att barnen i sina kamratkulturer utvecklat olika strategier
för att själva, och tillsammans, kunna dra sig undan på förskolan. Detta kan till exempel visa
sig i situationer där några barn gömmer sig. Även om gungorna är placerade helt öppet kan
de användas för att dra sig undan. När två barn gungar på en gunga där endast de får plats
behöver de inte försvara sitt interaktionsutrymme, och kan rikta sin uppmärksamhet mot varandra.
6.3 Rätten att vara själv och att vara tillsammans
När barn möter motstånd till att ansluta till pågående aktiviteter utvecklar de komplexa tillträdesstrategier (Corsaro 2015, s. 186). Det som framträder i denna studien är ettytterligare perspektiv. Barnen har i sitt aktörskap funnit platser på förskolan som gör att de
kan få en paus från avancerad förhandling och ändå behålla sin rätt att vara tillsammans med
andra. Barn kan av olika skäl, och under olika perioder i livet, ha svårigheter att få tillträde
till de lekar som pågår på förskolan. Gungorna är en plats som vi menar erbjuder en möjlighet
för barn att återhämta sig och kunna umgås förutsättningslöst. Gungorna, och de förutsättningar som erbjuds, blir en plats på förskolan där barnen kan knyta sociala band och
skapa en gemenskap. Vi menar inte att detta resultat ska tolkas som att andra platser, situationer och lekrutiner har ett mindre värde för barnen på förskolan. Att exempelvis träna
på att få tillträde till rollekar ute på gården, menar vi är något positivt. Vi anser att gungorna
som plats kan fungera som ett komplement, som på olika sätt kan stödja barn i deras sociala liv på förskolan.
En av slutsatserna i Änggårds (2007, ss. 148-149) etnografiska studie är att ritbordet kan fungera som en fristad för de barn som vill dra sig undan eller önskar vara ifred. Vid ritbordet är det mer accepterat att för en stund sitta och “göra ingenting”. Vår analys visar att även gungorna är en plats där barnen tillåts att göra just detta. Barn som inte vill vara ensamma kan sitta i kompisgungan tillsammans med andra barn, utan krav på att bidra till den pågående aktiviteten. Barnen får därmed en möjlighet att ta en paus från den ofta intensiva förskolevardagen. Barnen kan även, precis som vid ritbordet, få en möjlighet att sitta och dagdrömma utan att någon vuxen blir orolig eller försöker sysselsätta barnet. Detta anser vi är en värdefull aspekt av vad gungorna erbjuder rörande barns förhållande till vuxenvärlden. I Markströms (2005, ss. 160-161) studie framkom en oro från föräldrar och pedagoger kring passiva barn, och att de behövde extra stöd för att aktiveras. Vi anser att passivitet, eller det som kan uppfattas som passiva aktiviteter, inte behöver vara något negativt eller något som behöver åtgärdas. I Alex samtal med Tindra framkom att hon tyckte om de små gungorna mest. Tindra motiverade detta med att hon kunde vara själv där och att hon uppskattade den möjligheten. Om Tindra varit själv på en annan plats på gården hade kanske någon vuxen velat sysselsätta henne. När gungan är i rörelse minskar också risken att bli avbruten av andra barn.Det verkar finnas en överenskommelse inom barnens kamratkulturer på platsen att man inte försöker stanna någon annan som gungar.
Vi kunde se att gungorna, i likhet med ritbordet i Änggårds studie, erbjuder en möjlighet för barnen att i lugn och ro observera vad vuxna och andra barn gör på gården. Risken att bli avvisad eller att deras rätt till platsen ifrågasätts, har i vår studie visat sig som liten. Barn som har svårigheter att göra sig förstådda verbalt, inte lyckas hitta fungerande tillträdesstrategier eller bara har en “dålig dag” får här en möjlighet att vara tillsammans med andra barn, utan att behöva ingå i avancerade förhandlingar. Vi noterade speciellt två barn som verkade trivas i varandras sällskap, och som ofta umgicks med varandra kring gungorna. Deras interaktion skedde nästan uteslutande utan verbal kommunikation, vilket inte verkade vara ett hinder inom deras kamratkultur. Vi menar att gungorna som plats, med dess möjligheter och förväntningar, underlättade för de barnen att umgås med varandra.
barnen ofta hamnar fysiskt nära varandra. I kompisgungan har vi även kunnat se hur barn, trots att det funnits utrymme, valt att sitta eller ligga bredvid varandra. Vi har vid flera tillfällen kunnat se barn, som i andra sammanhang inte brukar leka tillsammans, spenderat långa stunder i gungan nära varandra. Det kanske kan vara så att gungorna som plats erbjuder barnen en chans att få ett närhetsbehov tillfredsställt på utegården.
6.4 Metoddiskussion
Vi genomförde studien med en etnografisk ansats. Vi valde bort att göra intervjuer för att ge mer plats åt observationer samt informella samtal. Det visade sig vara både framgångsrikt och problematiskt att vi hade en relation till våra respektive förskolor där studien genomfördes. En fördel var att barnen tidigt accepterade vår närvaro vid gungorna och verkade påverkas relativt lite av det, vilket bidrog till att vi upplever att de situationer vi dokumenterat kunde ses som mer “genuina”. Lika ofta som de ignorerade vår närvaro ville de prata med oss eller få oss att gunga dem. Vid de stunderna blev vi en större påverkansfaktor. Vi ansåg dock att även dessa tillfällen var värdefulla då intressanta företeelser framträdde . Vi har diskuterat om vi vid några tillfällen varit för aktiva, och om vi därav haft en för stor påverkan på situationen. I flera av de observationsutdrag vi valt att inkludera i studien är vi aktiva i situationen på olika sätt. En del händelseförlopp hade antagligen sett annorlunda ut om vi befunnit oss i bakgrunden. Vi har dock varit medvetna om denna problematik under studiens alla olika moment, och den större delen av vårt material är baserat på mer passiva observationer. Användandet av fältanteckningar visade sig fungera bra för denna studie. Den enkla tekniken underlättade för oss att snabbt kunna inleda och avbryta dokumentationen vid behov. Däremot försvinner delar som vi inte hunnit med att anteckna, som filmer eller ljudinspelningar hade kunnat fånga upp. Detta begränsar vår förståelse kring en del av situationerna. Dessa metoder valdes bort av etiska skäl.