Uppsatsens validitet

Eftersom vi har för avsikt att dra slutsatser av vårt material är det viktigt att kvalitén och sakligheten i undersökningen är så hög som möjligt. Om det insamlade materialet inte speglar verkligheten kommer återkopplingen i analysen bli felaktig. Detta har varit en ständig ledstjärna i vårt arbete med uppsatsen. Avsikten med en hög reliabilitet är att minimera felaktigheter av

där slutsatserna baseras på statistisk data, än vid en kvalitativ undersökning (Yin 1989:40ff.). Svenning (1996) gör en uppdelning i inre och yttre validitet. Graden av inre validitet avgörs av i vilken utsträckning forskaren besvarar de frågeställningar som ställts (Svenning 1996:62f.). Vi anser att vi har en hög grad av validitet, då vi förutom att besvara våra frågeställningar också gör tydliga kopplingar mellan empiri och teori.

Den yttre validiteten syftar enligt Svenning (1996) på huruvida forskaren kan dra några generella slutsatser från sina resultat. Med generaliseringar menar Svenning inte endast generaliseringar som dras från en intervjugrupp till t.ex. en hel yrkes- eller åldersgrupp, utan även huruvida forskaren utifrån sin studie kan utveckla en teori som går att applicera på en större population än vad som varit fallet i den aktuella studien. Svaret på denna fråga är om den empiri som utgör fundamentet för undersöknigen är riktig och tillförlitlig (Svenning 1996:63f.). Eftersom vi tillämpar en kvalitativ metod kan vi inte, och har inte heller för avsikt att generalisera våra resultat för att kunna applicera dem på en större population än våra intervjupersoner. Sedan är det givetvis alltid intressant att fundera över hur representativa tankegångarna hos de tillfrågade är. Vi tror att detta beror på en mängd olika faktorer hos de tillfrågade, t.ex. utbildning och tidigare sysselsättning. Frågan är således svår att besvara.

I kvalitativa uppsatser finns det av naturliga skäl mer utrymme för subjektiva tolkningar än i kvantitativa, det ligger i metodens natur. Detta innebär att det alltid finns en risk att man som forskare övertolkar det empiriska material intervjuerna ger. Som uppsatsskrivare utgör vi inga undantag. Även om vi inte har någon som helst önskan att förvränga det som sagts under intervjuerna, är det svårt att uppnå en 100-procentig överensstämmelse mellan det som de tillfrågade anser sig ha sagt och vad som framkommer i vår analys. Appliceringen av de teoretiska ansatserna på materialet kan säkerligen ha en del i orsaken till detta. Vi vågar ändå påstå att vi behandlat de intervjuades utsagor med allra största respekt och försiktighet, något som borgar för att vi inte dragit förhastade slutsatser i analysavsnittet.

Våra respondenters vana att både ställa och svara på frågor innebär både fördelar och nackdelar för oss. En nackdel är att det är svårt att upptäcka ifall någon av dem avsiktligt skulle vilja föra oss bakom ljuset, eller undanhålla oss viss information. Vårt spontana intryck under intervjuerna och efter noggrann genomläsning av utskrifterna, är dock att vi har fått ärliga och uppriktiga svar.

Med tanke på att fenomenet vi studerat är en relation mellan två parter, och att dessa parter under intervjuer ofta ombads uttala sig om sin motpart, finns det även en viss risk med att namnge våra källor. Denna ligger i att de intervjuade inte är helt öppna och uppriktiga i sina svar, eller t.o.m. undanhåller oss information, i vetskap att andra analytiker och IR-ansvariga kanske kommer läsa deras citat. Detta skulle innebära att vi inte får reda på hur de egentligen ser på saker och ting, vilket skulle sänka validiteten i våra resultat. Detta är något som vi hela tiden varit medvetna om, och som vi haft i åtanke vid vår analys. Intrycket vi fick vid våra intervjuerna var ändå att de tillfrågade var avslappnade och svarade uppriktigt och utförligt på våra frågor. Vid några tillfällen ombads vi att inte citera personen i fråga, då uttalandet kunde missuppfattas. Inte vid något tillfälle fick vi intrycket av att den tillfrågade försökte dölja något för oss.

En viktig faktor som talar för att alla var uppriktiga i sina svar, är att vi innan intervjun tog vid, erbjöd alla intervjupersoner att i efterhand läsa igenom våra utskrifter, och att de då hade fria händer att lägga till kommentarer, förtydliga redan befintliga åsikter, eller stryka något som

de inte ville ha med. På så sätt behövde de inte under intervjun vara rädda för att de senare skulle ångra sig och inte kunna ta tillbaka vad som sagts. Som vi tidigare nämnt skedde inga betydande korrigeringar av utskrifterna.

Det skulle även kunna finnas en risk för att vi under intervjuerna påverkat de tillfrågades svar på ett visst sätt. De kan t.ex. ha anpassat sina svar efter de förväntningar som de trodde att vi som intervjuare hade. Holme och Solvang (1991) menar att respondenter snabbt skapar sig en speciell uppfattning av forskaren. Utifrån denna försöker intervjupersonen sedan kanske leva upp till de förväntningar de tror att forskaren har på dem snarare än att ge uttryck för de uppfattningar de egentligen har (Holme & Solvang 1991:108). Vi tror dock inte att detta varit fallet. Både finansanalytiker och IR-ansvariga är i sin profession vana att både ställa och svara på frågor. Risken att de skulle anpassa sina svar på grund av eventuella förväntningar från vår sida ser vi som små. Att intervjuerna utfördes på respondenternas arbetsplatser, i en omgivning där de känner sig hemma, samt att vi varit noggranna med att inte ställa ledande frågor, torde ytterligare minskat risken för denna s.k. intervjuareffekt. Detta styrks av Repstad (1993) som också menar att platsen för intervjuns genomförande bör vara en ostörd plats där den intervjuade kan känna sig hemmastadd (Repstad 1993:58ff.).