Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för barn som far illa, men har inga naturliga kontaktytor med barn och barnfamiljer. Det har MVC/BVC, barnomsorgen och skolan, som träffar nästan alla barn. Socialtjänsten är beroende av att dessa verksamheter uppmärksammar barn som far illa. För de mest utsatta barnen, de vars psykiska och fysiska hälsa är i fara, kan det vara en fråga om liv eller död att någon i deras omgivning ser och agerar.
Någon nationell statistik om anmälningar finns inte. Det går alltså inte att få fram några uppgifter om hur många anmälningar som avser barn 0-2 år eller vad anmälan gäller. Företrädare för socialtjänsten uppger dock att det är ovanligt med anmälningar i denna åldersgrupp.
Anmälningsskyldigheten är en fråga som alltid väcker frågor och diskussion. Trots att skyldigheten att anmäla misstankar
om barn som far illa till socialtjänsten funnits i någon form i över 70 år, har många som direkt berörs av den en diffus uppfattning om vad den egentligen innebär eller följer den inte av andra skäl. Olika undersökningar visar att det bara är en liten del av de barn som misstänks fara illa, som anmäls till social- tjänsten. I en rikstäckande enkätundersökning (Lagerberg 1998) riktad till sjuksköterskor vid barnavårdscentraler anmäldes bara 11 procent av de barn som misstänktes fara illa till socialtjänsten. I de fall där situationen bedömdes som mycket allvarlig uppgick anmälningsfrekvensen till drygt 30 procent .
I en avhandling från psykologiska institutionen, Göteborgs universitet har Karin Lundén undersökt vilka tecken på omsorgssvikt som personal inom BVC och förskolan i tre stads- delar i Göteborg reagerar på och vad de anmäler till social- tjänsten (Lundén 2004). BVC anmälde 24 procent och barn- omsorgen 11 procent av de barn som de trodde for illa. De
vanligaste observerade tecknen på omsorgssvikt var känslo- mässiga brister i föräldra−barnrelationen följt av fysisk vanvård och försummelse. Känslomässig otillgänglighet anmäldes dock relativt sällan av BVC och det var aldrig anmälningsorsak inom barnomsorgen. När barnomsorgen gjorde anmälningar handlade det i allmänhet om föräldrarna, vanligen om missbrukande och/eller våldsamma föräldrar i kombination med något annat. Denna bild bekräftas av företrädare för socialtjänsten:
Vi har aldrig tagit emot någon anmälan där man talar specifikt om relationen. Det handlar i stället om att dagis, skola eller psykiatrin reagerat på något hos en förälder. Förskolepersonalen kan uttala sig väldigt lite om relationen, om vi frågar dem i samband med en utredning. Inte heller BVC tittar med de ögonen. När vi får an- mälningar från BVC har föräldrarna egna uppenbara problem. Det handlar aldrig om något diffust som att man skulle ha problem i relationen till barnet. Det är fråga om vad BVC egentligen hinner se vid korta besök. Det krävs särskild kompetens för att man skall kunna se hur relationen fungerar. Både BVC och barnomsorgen är rädd för att uttala sig om sådana frågor eller om något som över- huvudtaget kan uppfattas som negativt. Man vill inte vara den som sätter fingret på problemen. Eller så uppfattar man att det är kris i familjen och då får föräldrarnas behov komma först.
Ur intervju med två socialsekreterare från Tensta
Att barnomsorgen anmäler misstankar om omsorgssvikt mer sällan än BVC kan förefalla märkligt, eftersom barnen i allmän- het vistas i förskolan flertalet dagar i veckan i flera år och då personalen regelbundet träffar även föräldrarna. Den täta kon- takten med föräldrarna kan samtidigt vara just det som hindrar personalen från att se och anmäla barn som misstänks fara illa. Strävan efter att ha en god kontakt med föräldrarna och lojali- teten med dem tar över. Detta gäller även i hög utsträckning BVC. ”En förskjutning mot stöd till föräldrar har ägt rum inom BVC. Det har blivit mer av en föräldraarena” sade barnhälso- vårdsöverläkare Gudmund Stintzing vid en konferens i Stock- holm 2004-05-05.
Barnhälsovården är den enda samhälleliga institution som träffar nästan alla barn i åldern 0−1 år. Av barnen mellan 1 och 2 år går 43 procent i förskola. Det innebär att BVC är den enda samhällsinstitution som har kontakt med alla barn 0−1 år och
över hälften av barnen 1−2 år. BVC har därmed en nyckel- position när det gäller att upptäcka psykiska och fysiska hälso- problem, inklusive brister i anknytningen, hos barn under två år. Förskolan har en viktig roll för de barn över ett år som är in- skrivna i förskolan.
Som nämndes ovan är det ovanligt att BVC-sköterskorna anmäler till socialtjänsten när de misstänker att ett barns hälsa och utveckling är i fara, trots att de möter alla små barn. Det kan finnas många förklaringar till detta. En är att en BVC-sköterska kan ha ansvar för flera hundra barn och knappast kan ha in- gående kunskap om var och en. En annan är att barnkompe- tensen hos läkare och sköterskor vid BVC urholkats. Tidigare var de barnläkare och barnsjuksköterskor, men numera är de i allmänhet inte specialiserade. Därmed minskar möjligheterna att upptäcka avvikelser och utvecklingsförseningar hos barn. För att barn i riskzon skall kunna upptäckas fordras att det finns tid för varje barn, kunskap om barns behov och utveckling och om tecken på att barn kan fara illa. För att öka benägenheten att anmäla krävs ett bra och nära samarbete med socialtjänsten. Det ligger en stor fara i att tro att BVC utgör ett skyddsnät för små barn bara för att de träffar nästan alla barn. Verksamheten måste ges förutsättningar att verkligen fungera som det skyddsnät, som man vill att det skall vara.