Uppträdanden

Likaväl som tanken om en absolut skönhet är en utopi, så är givetvis föreställningen om ett fullständigt ickehierarkiskt handlingsutrymme en motsvarande önskedröm. Detta är inte heller estetikens bidrag till världen. Istället framträder genom den sinnligt orienterade hand- lingen en medvetenhet om den språklighet eller expressivitet som också genomsyrar det visuella, materiella och taktila fältet. Det är en generell känslighet för olika handlingsutrymmen, en sensitivitet, som vi också kan kalla för mode-medvetenhet; en insikt om de möjlighe- ter som vi genom våra relationella förehavanden förmår sätta igång. Estetisk praktik är därför ett spel som man också kan kalla ”subjek- tifieringspel” – ett social spel med “knuff”; ett spel som inte i första hand befriar människan utan, som den franske filosofen Michel Foucault uttryckte det, också ”tvingar henne att ta sig an uppgiften att framställa sig själv”.1

Som designande varelse är människan således en varelse som också hela tiden fabricerar sig själv, som skapar sig själv genom sina uppträdanden. Det är en verksamhet som inte går ut på att en gång för alla hitta sitt sanna ”själv” utan som istället omfattar och kretsar kring modifikationen. Och här tycker jag alltså att det är fascinerande att utgå ifrån det som språkfilosofen J.L. Austin i boken How to Do Things with Words kallade ”talakten” – de enkla uppträdanden och uttryck vi hela tiden iscensätter och utformar och deras enorma, transformativa kraft. Språkandet, menade Austin, är inte i första hand representativt eller beskrivande. Istället är det performativt; det är ett slags uppträdanden eller tilltal, som förmår frambringa just det som de uttrycker.2 _{Det kan handla om försäkrande yttranden, som} till exempel “jag lovar dig”. Det kan handla om uppmaningar, som till exempel “kom hit”. Och det kan vara frågor, som till exempel ”kan du ge mig…?”. Dessa tilltal är samtidigt föreställningar som ger upphov till nya förutsättningar för framtida skeenden.

Det människoformade språket har alltså en performativ dimen- sion som blir ännu tydligare om vi också betänker att språket faktiskt kan såra. När retorikern Judith Butler spinner vidare på Austins tan- kar är det just denna kränkande potential hon utgår ifrån.3 _{Trots att} ord ”bara är ord” så upplever vi verkligen att språket kan träffa, sarga och orsaka svårläkta blodviten. Och det som ger upphov till denna performativa kraft är inte det isolerade yttrandet, dess rena ljudform eller grammatiska struktur, utan dess relation till ett större handlings- utrymme, en kulturell miljö. Att bli sårad av ett uttalande är därför inte bara en fråga om att känna sig träffad av ett ord, utan om att bli förvandlad till måltavla i en specifik situation – att ”sättas på plats” eller att rumsligt fixeras vid en viss position, och därmed bli berövad sitt handlingsutrymme.

1 --- Michel Foucault,

”What is Enlightenment?” i The

Foucault Reader (P. Rabinow red.),

New York: Pantheon Books, 1984, s. 32-50.

2 --- J.L. Austin, How to Do Things with Words, Oxford:

Clarendon, 1955/1975.

3 --- Judith Butler, Excitable Speech – A Politics of the Performative, London: Routledge,

31

5. Retningar

På samma sätt som orden kan sätta spår så kan andra mellanmänsk- liga uttryck och artefakter fungera som retningar. Artefakter är uppträdanden, som aktiverar gränser, relationer och spänningsfält; stimuleringar eller irritationer, vars effekter många gånger är svåra att förutse. Hur ofta har vi inte uttryckt något till synes oskyldigt, som vi sedan kanske bittert ångrat? Hur många gånger har vi inte försummat den rumsliga och tidsliga kontext i vilken uttrycken materialiseras? Inte ens orden är ”rena” utan förverkligas först när de förmedlas ge- nom den situerade kroppen – ovillkorligen förstärkta genom magen, ansiktet, händerna. Det gestaltade uttrycket, skriver Butler, ”säger alltid mer och annorlunda än det som var dess avsikt”. Det produ- cerar ett överskott av effekter och utrymmen, också ofrivilliga och konfliktfyllda sådana.4

På samma retfulla sätt fungerar designhandlingen. Vi känner alla till hur arkitektur och offentliga konstverk, hur välvilliga de än är, kan framkalla irriterade reaktioner, ja hur de till och med kan kränka, såra och förtrycka. De kan vara utformade med de allra bästa av intentio- ner eller med en aldrig så tydlig skönhetsintention. Samtidigt är de aldrig neutrala sensuella yttringar utan konkreta knuffar eller sociala re-konfigurationer av värderingar och moden.

Handlingsutrymme – ett ord som retar oss tillräckligt för att det ska börja klia i fingrarna. Ett ord som skapar rum för uppträdanden, för performativitet, för frambringande av det möjliga och det görbara. Ett ord som är ett uppträdande och som ger upphov till vidare upp- trädanden.

En trivialitet kanske. Men en trivialitet som är värd att fas- cineras av. När vi talar om design, eller när vi hänvisar till ett designtänkande – då är det på samma sätt ett handlingsutrymme vi inrättar. Design är en rumslighet som utmanar oss att akti- vera relationer och förgivettagna föreställningar om vad som är meningsfullt och möjligt. Och trots att ”design” idag kan tyckas reducerat till en harmlös estetiserande jingle, så väcker begreppet samtidigt en massa oroväckande estetiska frågor, och denna olust inför designbegreppet är lika gammal som ordet självt. ”Design” är jobbigt och svårt, därför att det är en företeelse som inte nöjer sig med att erbjuda oss nyttigheter, lösningar eller ideal. Istället påminner det lilla ordet oss om hur utlämnade vi är åt oss själva och vår mellanmänsklighet, liksom åt de tillfälliga öppningar eller laddade handlingsutrymmen som denna mellanmänsklighet för med sig.

Vad innebär Design & Visuell Kommunikation för oss? Vi var med när programmet startade och har gradvis format och formats av betydelserna som uppstått. Studenter och lärare berättar här utifrån sina egna perspektiv om vilka förvänt- ningarna varit på programmet och hur det blev i slutändan. Åsa Harvard och Christel Brost som vi båda har mött i un- dervisningen på DVK spelade viktiga roller i utformningen av programmet och förklarar hur visionen såg ut och vilka framtidsutsikter som finns. Om hur utbildningen har lyckats inkorporera ett akademiskt förhållningssätt skriver Krister Bladh. En annan student, Alfred Gunnarsson, skriver om ut- bildningens koppling till arbetslivet, som vi nu ger oss ut i.

Hur uppstår en utbildning? I de flesta fall behöver man som student inte fundera över utbildningar som historiska skapelser, men ibland kan det bidra till att kasta ljus över de former undervisningen tar sig. Denna text handlar om bakgrunden till utbildningsprogrammet DVK, Design och visuell kommunikation, och den riktar sig främst till er som möter DVK till vardags: nuvarande och kommande studenter.

DVK startade med MVD, Materiell och Virtuell Design, det designprogram vi drivit på K3 (Konst, Kultur och Kommunikation) sedan starten 1999. Omställningen från MVD till DVK föddes ur två behov. Det ena var att MVD, som ursprungligen tänkts som en gränsöverskridande designutbildning i spannet mellan fysiska före- mål och virtuella världar, gradvis rört sig i riktning mot grafisk design. Det andra behovet kom från högskolereformen Bologna, som ställde krav på att treåriga utbildningar ska leda till kandidatexamen.

Vi inledde ett utredningsarbete för att undersöka liknande desig- nutbildningar och arbetsmarknaden för studenterna. Många tidigare MVD-studenter arbetar med grafisk design, och det finns inget liknande program på högskolenivå i regionen. Mot den bakgrunden blev beslutet att låta grafisk design bli huvudämnet för det nya pro- gram vi ville bygga upp.

En av de saker vi var angelägna om att ta med från MVD in i det nya programmet var de många praktiska designprojekten i samar- bete med externa uppragsgivare. Att arbeta med skarpa projekt är motiverande för de flesta, och ger ibland extra resurser för produk- tion. Kontakten med uppdragsgivare är ett sätt för studenterna att upptäcka sin yrkesroll redan under utbildningen, och ger kontakter som på sikt kan leda till jobb.

När det gällde den akademiska delen, satsade vi på att DVK skulle kunna dra nytta av K3 som designforskningsmiljö. Här finns ju en lång rad framstående designforskare inom interaktionsdesign med många års erfarenhet av praxisbaserade designprojekt. Men det har visat sig att grafisk design är svårt att passa in i designforsk- ningsprofilen. I de forum där man sysslar med designforskning finns många arkitekter, industri- och interaktionsdesigner, men nästan

Åsa Harvard & Christel Brost

Design och visuell kommuni-

kation: historien om ett

inga grafiska designer. Den lilla forskning som finns i grafisk design orienterar sig åt många håll: kommunikationsteori, grafisk teknik, sociologi, marknadsföring, konstnärliga eller estetiska ämnen, per- ception och socialpsykologi. Det är fortfarande en utmaning för oss att skapa forskningsanknytning eftersom vårt huvudämne är så nytt i akademiska sammanhang, utan en upparbetad bas av texter och forskningsmetoder att förhålla sig till.

Utöver kunskaper i huvudämnet behöver studenter för att få sin kandidatexamen visa att de har en generell akademisk kompetens. Det är den som gör det möjligt att röra sig vidare i det akademiska systemet, vilket är syftet med Bolognareformen. Med andra ord: Bolognareformen har för vår del blivit starten för en genomgripande process av akademisering. Akademisering är förstås både på gott och ont. Den goda sidan av det är att det faktiskt synliggör utbildning som kunskapsutveckling: att studenter förväntas bidra med ny kunskap inte bara till sig själva utan till hela sitt professionella fält. Den onda sidan är att tiden för praktisk träning i grafisk design riskerar att ätas upp av praktisk träning i vetenskaplig textproduktion – också det ett hantverk som tar tid att lära sig, precis som grafisk design. Men det är inte bara motsättningar mellan praktiskt och teoretiskt. Akade- misk kompetens är gångbart också utanför högskolan. Vi lever i ett hyperlitterärt samhälle, där den som begränsar sig till bara färg och form har få uppdrag att välja mellan jämfört med den som också kan använda skrivande professionellt och är hemmastadd med veten- skapligt tänkande.

På kort sikt har skiftet från MVD till DVK varit ett succéprojekt. Från att ha varit ett isolerat program är DVK idag mittpunkten i ett större kluster av kurser inriktade på visuell kommunikation, där det också ingår kurser i teckning, fotografi och rörlig bild. Söktrycket tog ett skutt uppåt när programmet bytte namn till DVK. På forskningssi- dan återstår arbete att göra, men vi vi väljer att trycka på gasen istället för att bromsa: K3s satsning på visuell kommunikation går in i nästa fas, och vi ligger i startgroparna för ytterligare en utbildning i visuell kommunikation, denna gång med ett bredare fokus än grafisk design. Betydelsen av kompetenser inom rörlig bild, fotografi och visuella medier ökar, både inom organisationer och i samhället. På K3 finns både visionerna och den levande traditionen, och med det menar vi er: DVK-studenter med intresse, kunskaper och fallenhet att forma framtidens skilda utseenden.

När vi sökte till Malmö Högskolas nya kandidatprogram Design & Visuell Kommunikation (som ersatte Materiell & Virtuell Design) var det tydligt att det skulle vara en utbildning i grafisk design. Men till skillnad från liknande utbildningar på konsthögskolor skedde urvalet här både baserat på arbetsprover och betyg. Det var en tydlig signal om att utbildningen skulle kräva mer än bara konstnärlig begåvning. Urvalet ledde till en ovanlig men intressant sammansättning av personer med bakgrund i såväl tidigare högkolestudier i Malmö eller Lund som i arbetslivet. Allt från redan verksamma designers till nyblivna studenter var representerat.

Över de tre åren utbildningen har varat har det också blivit tydligare vad det nya programmets namn innebär. Eftersom utbild- ningen nu resulterar i en kandidatexamen ska vi som nu utexamin- eras kunna tillgodogöra oss en master i design vid vilket universitet i världen som helst. Samtidigt har högskolan velat hålla fast vid att utbildningen skall kunna leda till jobb direkt efter examen. Frågan DVK med många andra designutbildningar måste ställa sig är såldes hur forskning och designpraktik skall förenas. Under vår femte termin hade vi möjlighet till utbyten med utländska skolor och det blev då tydligt för oss att liknande utbildningar i andra länder ställs inför samma problem, vilket ofta löses på ungefär samma sätt: Kurser som ger praktiska färdigheter i design löper parallellt med teoretiska kurser. De senare har olika namn – Malmö Högskola valde att kalla det Visuell Kommunikation – men oftast är likheterna med det framväxande forskningsområdet visual culture stora (finns t ex på Lunds Universitet som ett samarbete mellan konst- och filmvetare). I vår utbildning har den teoretiska delen varit relativt traditionell och berört aspekter som bildanalys, semiotik samt socialpsykologi och gestaltpsykologi.

Det har istället varit de andra delkurserna som varit mer nyska- pande. Förutom att vi har fått arbeta med flera projekt mot externa uppdragsgivare, har högskolan genom att utesluta grundläggande undervisning i programvara och (ofta dogmatisk) designhisto- ria istället gett utrymme för undervisning i bl a kreativa metoder,

Krister Bladh