Nedan redogörs för hur den dysfunktionella uppväxten har påverkat kvinnorna i vuxen ålder vad gäller faktorer så som personlig utveckling, yrkesval samt familjesituation.
Behandling och personlig utveckling
Tre av respondenterna har genomgått olika slags anhörigbehandlingar som hjälpt dem att bearbeta sina barndomsupplevelser. Detta har enligt forskning stor betydelse i syfte att minimera de skador som kvinnor ofta uppvisar till följd av en dysfunktionell uppväxt (Kitaj & Frost, 1995) och det är viktigt att kvinnor som växt upp i en familj med missbruksproblematik genomgår terapeutisk behandling (SoS, 1993).
En av respondenterna medverkade vid en familjekonfrontation då fadern tog behandling något som resulterade i en något bättre relation till pappan. Mamman fortsatte dock att förneka missbruket och de problem som det medfört. Forskning har påvisat att om en individ använder sig av förnekelse innebär det att de traumatiska händelserna förlorar sin giltighet och då de obearbetade upplevelserna inte blir bekräftade av andra blir inte heller traumat bekräftat som verklighet (SOU, 1994). Det faktum att mamman som trots att hon fick en chans att ge sina barn stöd fortsatte att förneka missbruket kan även här förklaras av att mamman var medberoende. Tidigare forskning menar att det i de fall då den nyktra föräldern dels försvarar missbrukaren och dels förnekar missbruket, så resulterar detta ofta i att denne brister i förmågan att se barnens behov (CASA, 2005). Detta är ett faktum då det gäller ovanstående respondent och hon berättar även att hon upplevde mammans förnekelse som ett stort svek.
Två av respondenterna har genomgått behandling genom Al-Anon1 och menar att behandlingen i stödgruppen har varit värdefull. Enligt tidigare forskning kan stödgrupper vara ett bra alternativ då syftet är att minska skadorna från svåra barndomsupplevelser (Kitaj & Frost, 1995). Respondenternas berättelser om sina behandlingsupplevelser stämmer överens med detta. Genom behandlingen har respondenterna mött andra som vuxit upp under liknande förhållanden och detta har hjälpt dem att lärt känna sig själva. En av dem menar att hon även lärt sig att säga nej till saker som hon egentligen inte vill utföra:
[…] det är inte farligt att säga nej. Jag gör inte sådant som jag inte vill längre (Marianne).
Ovanstående citat bekräftar tidigare forskning som menar att barnen i alkoholistfamiljen inte fått lära sig att de har rätt att säga nej till andras krav (SoS, 1993). Samtliga av respondenterna har uppgivit att de haft stora problem med att säga nej trots att det ofta har inneburit stora problem för dem, exempelvis genom att deras arbetsbörda blivit för stor. Genom åren har dock samtliga blivit bättre på detta men i vissa situationer kan det även idag vara ett problem. Den andra respondenten som genomgått anhörigbehandling genom Al-Anon menar att behandlingen fått henne att inse att hon duger som hon är, något som hon anser vara viktigt. Vidare menar hon att det är viktigt för henne att komma ihåg vem hon är:
Jag är ett vuxet barn till en alkoholist, en medberoende som fortfarande ibland bara är tretton år (Britta).
Den respondent som inte genomgått någon anhörigbehandling menar att hennes goda självförtroende härstammar från sin nära relation med sin morfar:
Om inte han hade funnits där och inte hade liksom dyrkat varenda steg jag tar så hade ju ingen gjort det, och då vet jag inte om jag hade kunnat ha ett bra självförtroende riktigt. Jag menar, han brydde sig ju om mig på ett vis som ingen annan gjorde […] (Gunilla).
När denna respondent var 16 år började hon att tala om moderns missbruk med sina kamrater. Forskning har visat att individen, för dennes välmående, är beroende av olika sorters stödjande system, exempelvis av det informella systemet som innehåller familj och vänner (Pincus & Minahan, 1973 refererad till i Payne 2002). Ovanstående respondent tycks ha bearbetat den dysfunktionella uppväxten utan formell behandling. Detta kan dels härledas till den goda självkänsla som relationen med morfadern gav samt dels stödet från det informella nätverket som kamraterna utgjorde.
Samtliga av respondenterna uppger även att de har svårt att be om hjälp. Detta problem kan kännas igen från den tidigare forskningen som påvisat att barnet i alkoholistfamiljen inte begär något för sin egen skull (SoS, 1993). Tre av respondenterna menar att de blivit bättre på att be om hjälp med åren. Dock menar de att de i vissa sammanhang fortfarande har svårt med detta då det känns som ett personligt nederlag. Den fjärde respondenten menar att hon fortfarande har stora svårigheter med att be om hjälp:
[…] det är svårt för jag har aldrig bett någon om hjälp, aldrig i livet. Morsan skulle jag aldrig ha bett, absolut inte, det vore väl den sista. […] Det är väl någon slags stolthet (Marianne).
Samtliga av respondenterna har även berättat om svårigheter med att känna tillit, dock på olika sätt. Forskning har påvisat att det är vanligt att vuxna barn till alkoholister har svårt att lita på andra människor och att de ofta har problem med att släppa andra människor inpå livet då de förväntar sig att bli svikna (Woititz, 2002). En av respondenterna menar att hon har lätt att lita på andra i ytliga relationer som exempelvis relationer med arbetskamrater. Däremot har hon svårare att känna tillit i nära relationer. En annan av respondenterna menar att hon alltid har haft svårt att lita på andra människor men att det har blivit lättare med åren och en respondent menar att för att få hennes tillit, måste man bevisa att man står kvar vad som än händer. Detta kan härledas till barndomens upplevelser då SoS (1993) menar att förmågan att känna tillit är grundvalen i barnets utveckling och då inte barnet känner tillit under uppväxten får det även svårt med detta i vuxen ålder. En respondent har svårt med tillit i alla lägen:
[…] jag litar nog inte på någon, alltså inte i några situationer. Jag litar inte på att människor ska göra det de har sagt att de ska göra och jag litar inte på vad människor säger heller (Gunilla).
Denna brist på tillit menar respondenten resulterar i att hon ofta tar på sig ledarrollen i nya sammanhang men även privat.
Två av respondenterna menar att de oftast har lätt att smälta in i olika situationer och miljöer bland annat genom att göra sig osynliga men menar samtidigt att de blivit bättre på att stå för sina åsikter. Detta beteende kan härledas till barndomens oförutsägbarhet där de inte vet vilket beteende som är lämpligt och inte heller vet vilket beteende som bestraffas eller belönas i just den situationen. Enligt tidigare forskning utvecklar barnen en speciell lyhördhet genom att de anpassar sig och försöker avgöra vad som är godtagligt för stunden (Haugland et al., 1987 refererad i SoS, 1993). En av respondenterna menar exempelvis att:
Förut var jag en kameleont, folk höll på att bli galna på mig för att jag hade ju ingen egen åsikt alls (Britta).
Ovanstående respondent menar att hon tidigare gjorde allt för att människor runt omkring skulle tycka om henne. Idag ställer hon krav, hon hörs och syns och inser att inte alla tycker om henne längre men samtidigt så kan hon inte låta bli att vara på det här sättet. Forskning har påvisat att vuxna barn till alkoholister ofta känner sig osäkra och ensamma i olika situationer (Kitaj & Frost, 1995) och detta har även framkommit i denna studie. Dels genom ovanstående respondents beskrivning av sitt kameleontliknande beteende men även genom de andra respondenterna beskrivningar över hur de lätt smälter in i olika miljöer.
Forskning har visat att i de fall där individen försonas med och samtidigt medvetandegör den dysfunktionella uppväxten får denne lättare att se sambanden mellan barndom och vuxenliv. Individen får därmed även lättare att förstå varför denne reagerar på ett visst sätt i olika situationer (Bengtsson & Gavelin, 2004). I denna studie har det framkommit att samtliga av respondenterna är väl medvetna om på vilka sätt barndomen påverkar dem idag även om de i vissa hänseenden verkar ha kommit olika långt i bearbetningen av de svårigheter som uppväxten medfört.
Förhållande till alkohol
Vad gäller det egna förhållandet till alkohol under åren så skiljer det sig bland respondenterna. Under tonåren menar två av respondenterna att de antagligen drack mer alkohol än vad som är genomsnittligt för en tonåring. En av dem menar att hon inte tyckte om det men att hon gjorde det ändå:
Det var ju att åka bil med äldre killar och började att festa själv, 14 år gammal. Leva vuxenliv, börja röka och så… missbruka… och beroende av alkohol borde jag ha blivit då om jag hade det anlaget, men det har aldrig funkat riktigt bra för mig det där med alkohol (Britta).
De två andra respondenterna menar att de hade ett annat förhållande till alkohol i tonåren. En av dem menar att det var mycket fylla och droger bland kompisar när hon växte upp men att hon aldrig var intresserad av detta. Den andra menar att hon aldrig fått en positiv effekt av att dricka alkohol vilket gjorde att hon inte konsumerade speciellt mycket.
Jag drack de första gångerna när jag var i 14-års åldern. Jag drack inte så mycket eftersom jag tyckte det var äckligt, det smakade äckligt och jag blev yr i huvudet, det tyckte jag inte om (Siv).
Samtliga respondenter uppger att de numera har ett mycket begränsat intag av alkoholhaltiga drycker. Av de respondenter som hade en större konsumtion under tonåren menar båda att de inte känner något behov att dricka alkohol. Flera av respondenterna uppger även att de inte mår bra då de dricker alkohol.
Alkoholen ger mig inte riktigt den effekt som jag skulle vilja ha, jag får mera ångest av det. Så dricker jag ett eller två glas vin så väcker det ångesten istället. Det funkar inte (Siv).
Jag tror det är det att på något sätt så tycker inte min kropp om det, Eller också är det det att jag ska ha kontroll hela tiden, att jag inte kan släppa det. […] För jag menar, jag kan ta ett litet glas vin eller en whisky men sedan är det bra. Den där sköna känslan som de andra pratat om den tror jag inte jag har hittat. […] Så jag tror det beror mycket på det. För hade jag gillat det, då hade det nog varit kört, det tror jag faktiskt (Marianne).
Att inte uppskatta alkohol och den effekt alkoholkonsumtionen medför menar flera av respondenterna vara en stark bidragande faktor till att de inte själva utvecklat ett eget alkoholmissbruk. Däremot poängterar en av respondenterna att hon är medveten om risken att utveckla ett tablettmissbruk, något som gör att hon i högsta grad undviker att ta tabletter. Att hon är säker på detta menar hon bero på erfarenheten av en händelse när hon var tvungen att ta en allergitablett när hon hade druckit ett glas vin:
Och jag tog den där tabletten och fick en alldeles fantastisk upplevelse. Och hade jag då inte haft den kunskapen som jag hade, det här var efter pappas behandling så jag visste ganska mycket om korsberoende och så där. Så hade det varit innan då hade jag ju fattat att det var min grej. Men nu begrep jag att det var det och tänkte ’aldrig!’. […] Så jag vet att jag har en risk, jag har en jätterisk. Så jag försöker undvika om jag inte måste ta tabletter (Siv).
Att ovanstående respondent menar att hon fick en ”fantastisk upplevelse” skulle kunna tolkas som att hon för en stund, på grund av tablettens påverkan, slappnade av från det starka kontrollbehov hon normalt känner för sina närstående. Denna känsla kan dock ha varit dubbel då det kan antas att det var just förlusten av kontroll som skrämde henne.
Flera av respondenterna uppger att de på olika sätt mår dåligt om de dricker alkohol och därför väljer att ha en begränsad konsumtion. Detta skiljer sig väsentligt från tidigare forskning som har visat att barn till missbrukare själva upplever mer positiva känslor än andra när de dricker alkohol (CASA, 2005) samt att deras positiva förväntningar av alkohol gör att
de konsumerar än mer (Mylant et al., 2002). Två av respondenterna uppger att alkoholkonsumtionen under tonåren antagligen var mer än vad som kan räknas som normal bruk. Dock är det endast en av dessa som menar att hon inte mådde dåligt av det. Det är svårt att spekulera i vad denna diskrepans mot tidigare forskning kan bero på. Däremot uppger flera av respondenterna att de inte tycker om att förlora kontrollen och det kan därför spekuleras i huruvida detta hindrat de känslor som tidigare forskning menar vara vanliga hos barn till missbrukare.
Vad gäller alkoholkonsumtion hos andra menar samtliga respondenter att det är acceptabelt så länge konsumtionen är måttlig. Dock har de svårare att tolerera när andra blir kraftigt berusade.
Det stör mig inte om folk dricker vin till maten eller så där men fulla människor mår jag dåligt av (Siv).
[…] jag kan tycka att det är tragiskt att se sådana som gör det och att det skadar både dem själva och deras omgivning, alltså när det går över till ett missbruk. Men så länge man dricker alltså, någon gång, det stör mig ju inte det minsta (Gunilla).
Relationer till män
De respondenter som växte upp med en pappa som var missbrukare har alla senare i livet haft dysfunktionella relationer till män. Tre av respondenterna har alltid dragits till män som har eller har haft problematiskt förhållande till alkohol. Enligt tidigare forskning har barn som växer upp under missbruksproblematiska förhållanden inte några ”normala” referensramar då det gäller män och familjebildning (Woititz, 2002). Detta kan ge en förklaring till varför även dessa respondenter haft förhållanden med alkoholister eller män som haft ett problem med alkohol. En av respondenterna lever idag med en nykter alkoholist:
Eftersom han är nykter alkoholist så är han ju inte en vanlig man. Jag vet inte riktigt vad man gör med en karl som inte är alkoholist (Siv).
Gemensamt för dessa tre respondenter är att de inte från början insett att männen haft problem. Forskning har påvisat att det är vanligt att vuxna barn till alkoholister får problem med nära relationer och detta förklaras som ett resultat av den känslomässiga isolering de ofta upplever som barn (Bengtsson & Gavelin, 2004). Två av dessa respondenter har haft stora problem med att kommunicera med sina forna partners samt menar att de själva har varit skyldiga till kommunikationssvårigheterna. Dels startades konflikter på grund av att respondenterna inte ansåg att de inte var värda att ha det bra men de menar även att de provocerat fram vissa dysfunktionella beteenden hos männen som de känner igen från barndomen och således kan, samt är vana att, hantera. I berättelserna talas det även om att de har haft svårt med nära relationer och att de båda hållit en viss känslomässig distans. I de fall då kvinnor som växt upp med missbruksproblematik även får relationsproblem i vuxen ålder menar tidigare forskning att det kan bero på att kvinnorna präglats av dysfunktionell kommunikation under uppväxten samt att de är vana att leva i en konfliktfull miljö med dålig sammanhållning (Steinhausen, 1995 refererad till i Lagerberg & Sundelin, 2005). Det är även vanligt att vuxna barn till alkoholister har svårt att visa känslor då de är vana att bli svikna och förmågan att knyta nära relationer är ofta påverkad (Woititz, 2002). Att respondenterna haft svårt att knyta nära, sunda relationer skulle även kunna härledas till att de i barndomen lärt sig att dölja sina känslor i syfte att kunna hantera vardagen.
För den respondent som växt upp med en missbrukande mamma ser relationen till män annorlunda ut i jämförelse med de andra respondenterna. Hon menar att hon har lättare att
umgås med män än med kvinnor samt att hon känner sig mer bekväm i sällskap av män. Detta tror hon beror på att hon har haft bättre manliga förebilder än kvinnliga. Dock har även hon:
[…] dragits till fel karlar i förhållanden. Ingen har haft några större problem med alkoholen men de alla har varit törstiga […] (Gunilla).
Nuvarande familjeförhållanden
Samtliga respondenter har haft problematiska förhållanden till män. I nuläget lever dock de i andra livssituationer och menar att deras uppväxt påverkar hur deras förhållanden ser ut och har sett ut under åren. Relationen till sina egna barn är något som alla respondenter menar påverkas av hur deras egen uppväxt sett ut. De anser exempelvis att det är viktigt att barnen inte får uppleva den utsatthet de själva kände som barn och menar även att det känns viktigt för dem att skapa en närmare relation till sina barn än vad de själva hade till sina föräldrar:
[…] jag tycker vi har mycket bättre relation än vad jag hade med mina föräldrar, för vi pratar ju med varann, gör vi ju. Och vi kan ju prata om allting, även om dom tycker att jag är jobbig ibland så pratar ju jag om allting. Jag tycker faktiskt att vi har en ganska bra relation […] (Marianne).
Jag skulle ge mina barn all kärlek som fanns, så var det. Dom skulle få allt och även om jag inte kunde så skulle jag finnas där jämt. […] Jag tror att dom vet att dom är det viktigaste i mitt liv, så är det (Britta).
Tidigare forskning har visat att barn till missbrukare ofta får svårt med nära relationer i vuxen ålder (Woititz, 2002) och att de har svårt att visa känslor (SoS, 1993). Vad gäller respondenterna i denna studie uppger samtliga att de har nära relationer med sina barn, något som motsäger ovanstående forskning. Dock menar flera av respondenterna att denna förmåga till närhet endast gäller deras närmaste familj och att de har svårare att skapa nära relationer till andra människor utanför den närmaste familjen, något som gör att resultaten delvis samstämmer med forskningsresultaten.
En av respondenterna poängterar även att hon påverkats i sitt sätt att uppfostra sonen då hon själv inte fick en adekvat uppfostran från sin mamma:
Så jag associerar nog mycket till hur jag själv hade det och ska göra det så himla bra, och då blir det ofta överambitiöst. Som jag tjatar fortfarande att han ska borsta tänderna och sådana saker. […] Så jag har svårt att begränsa mig åt det hållet och där kan jag se mig själv hela tiden och känna den där känslan av att folk skrattar åt en för att man luktar ko (Gunilla).
Enligt tidigare forskning har individer som själva vuxit upp i en familj med missbruksproblematik ofta svårt att veta hur en bra förälder bör vara (SOU, 1994). Av respondenternas berättelser framkommer att de varit måna om att skapa en trygg uppväxtmiljö för barnen samt att barnen ska få en ordentlig uppfostran. Dock visar även citaten även på att respondenterna anstränger sig hårt i sin uppfostran och relation till barnen. Det kan spekuleras i om de vill ge barnen det de själva inte fick under uppväxten då forskning har påvisat att barndomen i en missbruksfamilj ofta präglas av brister i omsorgen (Haugland et al., 1984 i SoS, 1993). Då tidigare forskning visar att barn som vuxit upp med alkoholister har svårt att veta hur en ”normal” familj ska se ut (Woitz, 2002) skulle det kunna antas att respondenterna har en förskönad bild om hur föräldraskapet ska vara.
Arbetsliv
Samtliga respondenter har arbetat eller arbetar inom vården. Bland respondenternas yrken finns titlar som alkohol- och drogrådgivare, behandlingsassistent på ett hem för alkoholister, personlig assistent samt lärare. Respondenten som i nuläget arbetar som lärare har även