Ur självbiografisk artikel i Ansikten, 932, s 87.

3 I ledarartikeln Mannen av folket, Perspektiv, nr 3, 1955, gör förf. i anslutning till sin kritik av en aktuell företeelse ett viktigt påpekande: »För effektens skull har åtskil­ liga av arbetarförfattarna själva sökt teckna sin härkomst torftigare än den påvisligen var; rikare arv kunde en författare inte få än fattiga föräldrar.» Han finner, att en närmare granskning av många proletärförfattares biografi ger vid handen, »att diktar- ådran hos dem är ett fäderne- eller mödernearv och oftast en skapelse av hemmets anda» (s. 99). Eiktigheten av detta omdöme är det givetvis svårt att bedöma. Många av in­ tervju-svaren för denna undersökning betonar hemmets betydelse som impulsgivare. — Starka anlag, både vilje- och begåvningsmässiga, har väl varit en nödvändig förutsätt­ ning för att övervinna de hinder, som miljön lade i vägen för dessa författares bild­ ningsgång.

H arry Martinson hör till de få nndantagen. I »Nässlorna blomma» be­ känner han sina varma känslor för skolan: »Ja, han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännn denna kärlek lika stark, kände ännn klarare vad skolan var: en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spa­ nande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel. .. Småskolan, hon var som en liten pärluggla vid foten av högre ugglor och råttjägare.»

En bidragande orsak till vantrivseln med skolan har väl varit, att man där först riktigt upplevt klassmotsättningarna och fått erfara fattigdo­ mens förödmjukelser. Så redovisar åtminstone flera av författarna sina minnen i den riktningen.

E tt visst mått av språklig och intellektuell träning har de författare erhållit, som varit stamanställda inom krigsmakten: Fabian Månsson, Ola Vinberg, J. A. Göth, Emil Hagström, Jan Fridegård, Olle Länsberg m. fl. Uppsatsskrivning och talövningar har bl. a. ingått i den utbildning man där fått.

De viktigaste impulserna har emellertid i de allra flesta fallen kommit via folkrörelserna — genom det föreningsliv och det organiserade bild- ningsarbete, som i imponerande omfattning vuxit fram först inom nykter­ hetsrörelsen samt den fackliga och politiska arbetarrörelsen, sedan i allt vidare grupper inom samhället. Jag har även vid behandlingen av folk­ högskolan berört folkrörelsernas betydelse och redovisat, hur många för­ fattare som gått vid »rörelseskolorna» (även om de inte alltid varit aktivt engagerade inom den rörelse, som skolan haft anknytning till). En stor roll har anknytningen till folkrörelserna givetvis haft även för författare med annan bildningsgång — med högre intellektuell utbildning, sådana som Ture Nerman, Fredrik Ström, Zeth Höglund. Men för de självlärda författarna har rörelsen inte endast haft betydelse som idémässig inspira­ tionskälla utan också som ett viktigt bildningsmedel, som »universitet» i Gorkijs mening. Många av dem har varit aktiva inom både den politiska arbetarrörelsen och någon av nykterhetsorganisationerna; logebibliotek och studiecirklar, de politiska klubbarnas diskussioner och litterära program med teater eller uppläsning har gett intellektuell träning och stimulans och har vidgat perspektiven. Och inom dessa samfund har studenter och självlärda arbetare umgåtts som kamrater — möjligheterna till impuls- givande personliga kontakter har funnits och i flera fall spelat en viktig roll.

Sålunda berättar Alfred Kämpe om vad en sådan handledare betytt för en ung arbetare utan någon vana vid teoretiska studier. Det var Godtemplarordens studieledare Johan Bergman, då lektor i Norrköping, som den unge Kämpe fick kontakt med. — »Han lyckades på förvånande kort tid bibringa mig kännedom om hur jag, som även måste arbeta på stadens guldlistfabrik för mitt dagliga uppehälle, skulle gå till väga. Där­ efter gick allt som en dans. Han lärde mig konsten att läsa på egen hand.»3 — Andra har givit liknande vittnesbörd, och skildringarna av det förse­ nade mötet med böckernas värld är i många fall gripande. För en del av de blivande författarna har det skett genom folkhögskolan, för många

3 Cit. ur Fredrik Karlssons vandringsår, 1934, s. 17; jfr Fredrik Karlssons dagbok, s. 32. Böckerna om Fredrik Karlsson är en maskerad självbiografi — »en nästan pin­ samt noggrann uppteckning ur mitt eget liv», säger Kämpe (brev till Ture Nerman, 1 /8 1934).

118

andra genom det fria folkbildningsarbetets föreläsnings-, biblioteks- oeh studieverksamhet. Även beträffande folkhögskoleeleverna gäller det givet­ vis ofta, att det viktigaste skoltiden gett inte varit själva kunskapsstoffet utan de rent personliga impulserna — kontakt med förstående och upp­ muntrande lärare och med kamrater från andra trakter och andra upp­ växtförhållanden.

De litterära upplevelserna har spelat en väsentlig roll och skulle egent­ ligen behöva ett eget kapitel. Just för de självlärda författarna, som inte har fått sin kultursyn uppbyggd med den planmässighet, som grundlägges i den högre skolan, har tillfälligheterna kanske fått större spelrum, när det gällt den litterära orienteringen. De vittnesbörd, som många av auto­ didakterna givit i självbiografiska artiklar (liksom brevledes till mig), har dock ganska stor samstämmighet, åtminstone inom samma generation.

Från den allra enklaste litteraturen — häftesromaner och folkskrifter av olika slag, som kring sekelskiftet översvämmade marknaden — har många genom folkrörelsernas biblioteks- och studieverksamhet funnit vä­ gen till det slags litteratur, som kunnat i positiv riktning påverka dem och som givit avgörande litterära impulser. I första hand torde det för arbetarförfattarna ha gällt Strindberg och de ryska klassikerna, Tolstoj och Dostojevski, samt Jack London, Upton Sinclair och Maxim Gorkij. Londons »Martin Eden», som i särskild grad speglade dessa författares egen livssituation, har för flera av dem haft en förlösande verkan.4 För 20- och 30-talens arbetarförfattare har svenska föregångare som Dan An­ dersson och Hedenvind-Eriksson haft en liknande betydelse.

En av dem som tidigast ger en utförlig redovisning av ungdomstidens litterära bakgrund är Ivan Oljelund, i »Gröna riddare».5 — Vid sidan av

4 Uttalandena om Strindberg är alltför många (och självklara) för att här om­