Den stadsrumsliga ordning som växte fram efter 1970- och 80-talets kriser hade visserligen olika mönster beroende på sammanhang, men de gemensamma dragen var påfallande.
Tyngdpunkten försköts från allmänt till enskilt ägande. Det var en ordning som vände sig bort från städernas sociala och för-delande funktioner och i stället började uppvärdera det unika och det historiska.
Denna nyurbana renässans undvek samtida problem och vurmade i stället för visionen om den ”europeiska staden” från sekelskiftet 1900 som scenografi. I den brittiske konstnären Patrick Keillers film London från 1993 vandrade Keiller omkring i ett post-thatcherskt stadslandskap och rasade mot gatornas torftighet och den dominerande ”förortsregimen”. Historiska hamnstäder som Liverpool och Southampton var avfolkade, enorma vändzoner för import- och exportgods men utan kosmo-politisk flair. Keiller efterlyste en ”europeisk kafékultur, konst-närer och kulturmänniskor”, en tätare miljö som kunde göra stadsrummet till det levande samhällets motor. Det var ett återuppväckt begär efter staden som en vridscen med idel
4 0 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
stimulerande övergångar av mångfald och tillgänglighet. Men också staden som frihetsprojekt – en stad som ekonomiskt och socialt kunde lösgöra sig från överstatlighet och påtvingade regleringar och pålagor, enligt den historiska bild som socio-loger och ekonomer hade etablerat i början av 1900-talet.
Tydligast manifesterades kanske denna nyurbana renässans i återuppbyggnaden av det nedgångna och uppdelade Berlin efter murens fall. Alla – politiker, debattörer, konstnärer och sam-hällsforskare – hänvisade tillbaka till den äldre europeiska sta-dens ideal, med mångfunktionalitet, socialt blandade boende-miljöer, småskalighet och diversifierat ägande, ett gatudrivet stadsliv med kaféer, småbutiker, täthet och rörelse. I centrum stod inte sällan den ”lilla fastighetsägaren”, som idealt skulle hålla samman staden. Men i takt med att saneringsprocesserna – inte bara i Berlins utan även i flera andra europeiska metro-polers historiska stadsdelar – lockade nya investerare under 1990-talet och början av 00-talet, blev det tydligt att två kom-ponenter i det europeiska stadsidealet inte längre fanns kvar:
det småskaliga ägandet och de socialt blandade boendemiljö-erna. Stora fastighetsbolag dominerade i Berlin under tidigt 00-tal. Den socialt skyddande saneringspolitiken, som hade varit en kommunal målsättning sedan 1990-talet, hade alltför trubbiga verktyg mot hyreshöjningar och utförsäljningar. Betal-ningssvaga invånare tvingades därmed bort.
Tillväxt i en ny bostadskapitalistisk modell
I Sverige hamnade många städer i ekonomiskt trångmål i bör-jan av 1990-talet. Fastighetskrisen och den svaga kronan gjorde att värdet på bostäder och kommersiella fastigheter sjönk.
Ännu ägde det allmänna en stor del av fastighetsbeståndet och krisen drabbade därför inte privatpersoner direkt, men vändning-en mot vändning-en modell för värdeökning hade redan inletts. Moderata riksdagsledamöter använde 1992 för första gången begreppet
”bostadskapitalism” i en bostadspolitisk debatt. De ville signa-lera en fundamental vändning för bostadssektorns ekonomi och en ny rollfördelning mellan producenter och konsumenter av bostäder. De omdefinierade de sociala målen för bostads-försörjningen som ett större genomslag för ökad valfrihet på bostadsmarknaden och ett slut på missgynnandet av det en-skilda ägandet.
Systemskiftet i svensk bostadspolitik i början av 1990-talet gav förutsättningar för ett annat stadsbyggande. Subventioner och bidrag monterades ned, medelklassen började intressera sig mer för lägenheter i de äldre stadskärnorna än för villor i förorter. Särskilt i Stockholm etablerades en tongivande mark-nad för bostadsrätter, både genom nybyggen och omvandlingar av hyresfastigheter. Den tilltagande omvandlingen hade under hela 1980-talet bekämpats från socialdemokratiskt håll, men i takt med att innerstaden återtog sin centrala ekonomiska roll och fick ett marknadsvärde, var utvecklingen svårstoppad. An-talet bostadsrätter i Stockholms innerstad ökade mellan 1995 och 2010 från 83 000 till 205 000. Andelen på marknaden mer än fördubblades från 30 till 64 procent.
Utvecklingen mot privatisering och minskad offentlig inbland-ning i bostadssektorn var internationell. I länder som Storbritan-nien fanns redan ”Right To Buy”-program som underlättade överföringen av bostäder (council eller public housing) från det allmänna till privatpersoner. I tidigare kommunistiska länder
4 2 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
som Polen och Tjeckien genomfördes under åren runt millennie-skiftet massiva utförsäljningar av statlig bostadsegendom till medborgarna. Det lade grunden för en dynamisk utveckling av framför allt storstädernas nya bostadsmarknader, men åtföljdes också av spekulativa svängningar och korruption. Det skapades finansiella institut, där sådana tidigare inte hade funnits, för bostadshypotek till privat belåning av hus och lägenheter som en central del i övergången till en kapitalistisk marknadsekonomi.
När de sociala skyddsnäten plockades ned och skatterna sänktes under 1990-talet ökade motivationen att investera i hemmet, som befanns sig i skärningspunkten för den allt skar-pare gränsen mellan det allmänna och det privata. Viktigt för medelklassen var ”skydd, säkerhet och försvaret av sociala för-delar”, skrev den franske sociologen Gilles Lipovetsky i en pro-vokativ text från 2005 om den urbana samhällsutvecklingen.
Detta defensiva bostadsägande ledde till en fruktan för finan-siell kollaps och för fysiska och social hot mot hemmet.
Stadsrummets singularisering och stadsekonomins kulturalisering
När den nationella politiska nivån förlorade i betydelse blev i stället globala relationer och lokala förhållanden viktigare. Den tyske sociologen Andreas Reckwitz har begreppsmässigt försökt fånga det stadsrum som nu växte fram. Urbana center blev knutpunkter mellan det lokala och globala. Den nya urba-niteten kännetecknades av att det inte gjordes några förut-sättnings lösa socialpolitiska åtaganden. Städer som önskade vara konkurrenskraftiga koncentrerade sin verksamhet mot unika investeringar.
Stadsrummets sociala strukturer förändrades därmed full-ständigt. I stället för ett avläsbart, funktionellt stadsrum, med produktionsverksamhet och ekonomisk fördelningspolitik, skulle staden utveckla en egen logik, omöjlig att förväxla med någon annan. Detta skulle ske på tre olika men sammanlänka-de nivåer. För sammanlänka-det första en materiell, rumslig och arkitektonisk gestaltning. För det andra en praktisk nivå, med arbete, gatuliv, rekreation och stadskultur i en mer begränsad betydelse. Och för det tredje en narrativ verklighet, en berättelse om staden med bilder, symboler och associationer.
Det var i konkurrensen med andra städer som varje stad skapade en egen logik där den rumslig-kulturella tätheten ut-gjorde navet. Det kunde ske genom att staden ifråga hade en historisk miljö att falla tillbaka på, det vill säga ett slags musealt värde. Eller genom att staden satte samman olika delar, hybri-der och arrangemang till en motsägelsefull helhet. Vissa stähybri-der, särskilt de med ett tyngande industriarv (som Bilbao, Barcelona, Glasgow, Marseille) ansåg sig föranledda att göra en kulturell omkodning av staden. De tillförde nya element, som museer, utställningar, OS-byar och ikonbyggnader, för att bli ”trovärdi-ga” i den nya ekonomin.
Den nedärvda stadsmiljön spelade en avgörande roll. Efter-som staden i den urbana renässansen efter 1990 inte var framtidsorienterad eller funktionsinriktad som den fordistiska staden, blev kulturaliseringen av ekonomin till en ekonomisk politik om det historiska och förhållandet till det förflutna. Den historiska trögheten som finns i befintlig arkitektur och i prak-tiker som handel, hantverk, marknader och gastronomiska traditioner skulle påverka stadsutvecklingen, tänkte man sig.
4 4 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
Det ”särskilda” präglade därmed det senmoderna stadssam-hället. I stället för modernismens utbytbara beståndsdelar tecknades den urbana renässansen av det outbytbara, det unika i varje enskild plats, med sin egen atmosfär. Strävan efter det egenartade och det ovanliga hade inte bara blivit en subjektiv önskan, utan paradoxalt nog en samhällelig förväntan. Inom det singuläras modus blev stadslivet inte enbart levt, utan curerat.
Det senmoderna subjektet kom att framföra sig. Bara om stads-livet och stadsmiljöerna föreföll autentiska var det attraktivt.
Staden hade blivit en kultur om det äkta och om det attraktiva.
Den globala urbaniseringen som big business
Både forskning och opionsbildning om urbana frågor kom under 2000-talets första två decennier att bli big business. Det började egentligen redan med sociologen Saskia Sassens studie The Global City från början av 1990-talet. Där etablerades ett per-spektiv på den världsledande staden som omförhandlade eko-nomiska, politiska och sociala relationer och spred välstånd över världen. Till den globala urbanismen knöts snart en post-industriell standardberättelse i två versioner. Den ena var posi-tiv och idealiserande med framgångsrika städer som kopplade upp sig mot finansmarknader, kunskapsintensiv produktion och service- och tjänstesektorn. Den andra var negativ och skrämmande med stagnerande eller krympande städer som fastnat i en föråldrad, industriell produktion, låga utbildnings-nivåer och sinande investeringar. Båda berättelserna ställde lokalsamhället inför deterministiska krafter. Kulturgeografen David Harvey hade i slutet av 1980-talet varnat för en framtid där stadssamhällen gick från att administrera välfärd till att
marknadsföra sig som dynamiska platser för företags- och fastighetsinvesteringar och turism.
Framgångsrika städer sågs som lukrativa laboratorier för global tillväxt och hållbarhet. London School of Economics startade år 2005 The Urban Age Project som syftade till att få politiker, investerare, planerare, arkitekter, transportingenjörer och forskare från olika fält att diskutera stadsutvecklingsfrågor.
Vissa städer lyftes fram som framtidsmodeller och undersöktes särskilt: London, New York, Shanghai, Berlin, Mexico City, Johan-nesburg, Mumbai, São Paulo och Istanbul. Projektet ville hitta
”grammatiken” för framgång och kartlägga det urbanas ”DNA”, vilket i sin tur kunde resultera i effektiva infrastrukturella lös-ningar, bostadsbyggande och tillväxtstrategier. Den största finan-siären av programmet var Deutsche Bank. Ungefär samtidigt inrättade Europeiska investeringsbanken en urban specialist group i syfte att underlätta finansiering av stadsomvandlingar och satsningar på ”kreativa” kluster och socialt entreprenör-skap i europeiska städer.
Denna entreprenöriella vändning av både stadspolitiken och urbanforskningen skapade polariseringar och osäkerhet kring begrepp och verklighetsbeskrivningar. ”Informella” stadsmiljöer var inte längre lika med slum och fattigdom, utan kunde också betyda produktion, innovation och tillväxt. Anspråken från den nya urbana världens dominans stod i skarp kontrast till mer oroande samtida mönster. Författaren Mike Davis rapporterade i Planet of Slums (2006) om samma globala urbanisering som destruktiv och apokalyptisk. Den fortgick inte längre i Europa eller Nordamerika men däremot i svindlande takt i utvecklings-länder i Afrika, Sydamerika och Asien.
4 6 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
Det handlade ofta om en urbanisering som varken berodde på industrialisering eller annan tillväxt, och som därför inte gick att jämföra med den västeuropeiska utvecklingen drygt hundra år tidigare. Urbaniseringen var i stället resultatet av en global uppstädning under Internationella valutafondens (IMF) led-ning efter 1970-talets skuldkris. Det handlade om en omstruk-turering av ekonomierna i utvecklingsländerna, och om mark-nadsreformer och sanktionsprogram som IMF lanserat från mitten av 1980-talet. Befolkningstillväxt trots en stagnerad eller negativ ekonomisk utveckling brukar kallas ”överurbanisering”, och det tycktes vara fallet i Kinshasa, Khartoum, Dar es-Salaam, Dhaka och Lima, som fortsatte att öka sina invånarantal trots importunderstödda industrier, en raserad offentlig sektor och en allt fattigare medelklass. Den kraft som tryckte bort män ni-skor från landsbygden var för stark, trots att stadens drag nings-kraft egentligen var svag.
Det lokala och det autentiska
Med den globala urbaniseringen hände dessutom något oåter-kalleligt med lokalsamhället. I städer som New York – som utmålats som tongivande i den nya ekonomin – upplöstes var-dagens rumsliga relationer. Sociologen Sharon Zukin fastslog runt år 2000 att de tilltagande investeringarna i fastigheter och affärsverksamhet trängde bort en äldre grannskapsvardag.
Denna kapitalets bestämmanderätt över platser vilade inte enbart på finansiell styrka, utan också kulturell. Den kulturella makten gjorde att nya aktörer och en ny medelklass kunde välja livsstil. Visst hade urbana platser skapats och gjorts attraktiva även tidigare, men före 1960 hade det handlat om att återskapa
traditioner i en urban by – och i New York hade resultatet präg-lats av etnisk blandning och en stor andel arbetarklass. Så hade det autentiska i stadsmiljön manifesterats.
Det fanns ett inarbetat, tillgängligt urbant territorium där kultur hade skapats, men det förstördes av spekulation och värde-ökningar i bostäder. De ursprungliga kulturbärarna hade inte råd att vara kvar. Spänningen mellan en inbodd, äldre befolkning och en rörlig, global elit ökade, i synnerhet på de platser där föreställ-ningar om det autentiska var centrala. Vad som var autentiskt var dock inte entydigt. Autenticitet hade blivit ett verktyg, vid sidan av ekonomiskt och politiskt inflytande, för design och bruk av urbana platser. Autenticitet var en kulturell form av makt över rummet. Framför allt gick det att föra samman förändringspro-cesser i städer över hela västvärlden till ett återkommande feno-men: den kulturella makten hos medelklass konsumenter.
Ursprung, skrev Zukin, handlade om en moralisk rätt till sta-den som gjorde det möjligt för människor att slå rot: rätt en att bebo en plats, inte bara konsumera den som livsstil och er fa ren-het. Det var rätten till liv och arbete, det gradvisa uppbyggan det av vardag, förväntningarna på att grannar och byggnader skulle finnas kvar också i morgon. Detta sammanhang skulle den nya finansurbanismen bryta sönder utan betänkligheter.
Därmed hade samtiden svikit några av de omätbara värden och förebilder som fanns förborgade i den europeiska staden från början av 1900-talet: mångfald, förbundenhet och autono-mi. Tillväxt skedde på stabilitetens bekostnad, men egentligen var den europeiska idén om staden social, argumenterade Zukin;
tillväxt skulle vara inbäddad i en stabil social ordning. En stad som inte värnade om detta riskerade att förlora sin själ.