DEN FÖRÄNDERLIGA STADEN
RJ:s årsbox 2020 Staden
Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond (RJ) publicerar sedan 2008 en årsbok. Ambitionen med årsböckerna är att ge en bild av kvaliteten och bredden i dagens forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. Varje bok behandlar ett övergripande tema med utgångspunkt i den forsk ning stiftelsen stödjer. År 2020 består års boken av sex häften, essäer på temat
”Staden”, som tillsammans utgör en årsbox.
RJ:S ÅRSBOX 2020
Håkan Forsell
Riksbankens Jubileumsfond i samarbete med Makadam förlag RJ:s årsbox 2020: Staden
ISBN 978-91-7061-313-5
Håkan Forsell är professor i historia vid Stockholms univer- sitet och Dag-Hammarskjöld- professor vid Humboldtuniver- sitetet i Berlin. Han har forskat om moderna urbanhistoriska ämnen, särskilt bostads-, egendoms- och planeringspolitik under 1800- och 1900-talet.
Han har även skrivit om hur den urbana utvecklingen inverkade på pedagogik och kunskapsideal i europeiska och amerikanska städer i Urbana Infantil: Stadsmiljö, peda gogik och kunskapssamhälle i metropolernas tidevarv, ca 1900–1930 (2012). En samling av tidigare essäer och artiklar återfinns i Bebodda platser:
Studier av vår urbana samtidshistoria (2013).
Forsell är en av upphovsmännen bakom pod- casten Staden, som 2019 vann utmärkelsen
”Årets digitala tidskrift fackpress”.
Det byggs och byggs på. Det rivs och byggs nytt igen. Stadens kanske mest utmärkande drag är förändring. En del är planerad, annat uppstår som en konsekvens av tekniken, kommersen och det ständiga inflödet av nya människor. Det är omöjligt att inte fascineras av denna oavbrutna omvandling, i dag och under historien. Frågan är om den går att påverka, och i så fall vem som har makten.
Människor som lever och verkar i staden för- svinner, men de rumsliga delarna av staden, husen, gatorna och torgen, blir kvar. Det är dessa avtryck som berättar om hur vi egentligen planerar, värde- rar och förvaltar våra städer.
I detta häfte presenterar historikern Håkan Forsell en ny epokindelning av den moderna stadens utveckling, där stadens föränderlighet ligger till grund för analysen.
D E N F Ö R Ä N D E R L I G A
S TA D E N
S T
A D N E
R J : S Å R S B O X 2 0 2 0
Håkan Forsell
Riksbankens Jubileumsfond i samarbete med Makadam förlag
D E N F Ö R Ä N D E R L I G A
S TA D E N
makadam förlag göteborg & stockholm www.makadambok.se
Staden · Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2020 Red. Jenny Björkman & Patrik Hadenius
DEN FÖRÄNDERLIGA STADEN
© Håkan Forsell 2020 Grafisk form: Johan Laserna
ISBN för denna volym: 978-91-7061-813-0 (pdf) ISSN 2000-1029
Detta verk är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 2.5 Sverige.
För att se en kopia av licensen, besök http://creativecommons.org/licenses/
by/2.5/se/ eller kontakta Creative Commons, PO Box 1866, Mountain View, CA 94042, USA.
Innehåll
Förord: Staden 7 Tre epoker i den moderna stadens framväxt 9 1890–1920: Staden som teknik och mentalitet 13 1920–1945: Det demokratiska mellanspelet 19 1945–1975: Efterkrigstidsstadens konsumtion 25 1975–1990: Det postindustriella mellanspelet 35 1990–2020: Den urbana renässansen 39 Avslutning och utblick 49 Referenser och tips för vidare läsning 53 Presentation av Riksbankens Jubileumsfond 59
Förord: Staden
Enligt FN kommer närmare 70 procent av jordens befolkning att leva i städer år 2050. I Tokyo bor det redan i dag ofattbara 37 miljoner människor. Den som betraktar staden från ovan ser inte slutet. Men att bo i städer innebär också många utmaningar.
Ett av FN:s 17 globala hållbarhetsmål riktar sig direkt till staden.
Så vad är det som lockar så många? Vad är egentligen en stad?
Vad har staden varit och vad den kan komma att bli? Temat för RJ:s årsbox 2020 gräver i begreppet staden – den del av vår värld där allt fler tillbringar sin vardag.
Årsboxen består av sex häften där ett antal forskare har fått fördjupa sig i staden och dess utmaningar. Det handlar om hur vi sett på staden historiskt, varför staden drar till sig våldsam- heter, hur staden kan organiseras i framtiden och mycket mer.
Först ut är historikern Håkan Forsell som gör en resa i den moderna stadens historia, hur den uppstått och utvecklats.
Han delar in den moderna stadens utveckling i tre epoker och konstaterar att det som främst definierar staden är dess oav- brutna förändring, samtidigt som en kvardröjande, historisk idealbild av en levande, europeisk stad aldrig släppt sitt grepp om arkitekter, debattörer och politiker.
Jenny Björkman & Patrik Hadenius
Tre epoker i den moderna stadens framväxt
I början av 2000-talet publicerade FN en uppgift om ett omväl- vande skifte: hälften av världens befolkning levde numera i städer. Det var en retorisk bild som spred sig snabbt. Den ver- kade klargörande. Men i själva verket var uppgiften diffus och outgrundlig. Om 50 procent av människorna på jorden först nu bodde i städer, var hade de bott tidigare? På landet? Det existe- rar faktiskt en stor mängd variationer på begreppet icke-stad.
Men det finns heller ingenting statiskt i det som har betecknats som ”stad” – de urbaniserade förhållandena förändras ständigt.
FN:s uppgift var således både tidsbunden och ideologiskt laddad. Den reflekterade en epok som uppfattades som etable- rad – de globala städernas maktordning i en, för västvärldens del, postindustriell ekonomi – och den urbana norm som åt- följde den. Men i den kapitalistiska världen både skapas och förstörs normativa bilder och materiella värden fort, och frågan är om vi inte redan lämnat denna version av storstädernas tids- ålder bakom oss.
Samtidigt som städer har förändrat sig dramatiskt under det senaste seklet existerar en seglivad uppfattning om vad en stad
är för slags rumslig konfiguration. Hur förrädiskt det än är verkar vi inte komma undan begreppet ”stad”. Vi föreställer oss att det handlar om en kulturmiljö som vi kan känna igen, med liknande materialitet och rumslighet, liknande ekonomiska och sociala relationer sedan åtminstone industristädernas etable- ring under andra hälften av 1800-talet.
Städers betydelse har hamnat i centrum för både samhälls- och humanvetenskaplig forskning under de senaste trettio åren. Stadsforskningen har blivit i det närmast oöverblickbar, även för begränsade områden. Allt skulle kunna vara urbant.
Forskningsanalyserna har olika syften, även där man har enats om vad som är gemensamma företeelser. Hos sam- hällsekonomiska strateger utgör städer och urbana fenomen en extraherad bild av hur framtidens sociala, hållbara, företag- samma och tillväxtgenererade ekonomier ska se ut. I andra änden av det analytiska spektret återfinns den kritiska stads- forskningen som lånat begrepp från historiematerialismen och aktivismscenen: gentrification, gated communities, renoviction, redlining. Och ovan teoretikerna hovrar de strukturella utma- ningarna (klimatförändring och misshushållning med resur- ser) där städer både varit de mest destruktiva faktorerna genom historien och samtidigt kanske bär på en del av lösningarna inför framtiden.
Syftet med denna skrift är att ge en historisk översikt av stadsutvecklingens grunddrag från högindustrialismen till i dag. Jag har valt att fokusera på stadssamhällenas rumsliga utveckling och på föreställningar om rumslighet. Utvecklingen har både en reell och en utopisk variabel. Det hänger samman med att städer strävar efter att skapa överskott – särskilt i form
D E N F Ö R Ä N D E R L I G A S TA D E N · 1 1
av kulturell och ekonomisk diversifiering och produktivitet – som i sin tur genererar både verkliga och imaginära möjligheter.
Stadsrummets omvandlingar är beroende av bägge dessa fak- torer.
Jag lyfter fram tre perioder från decennierna kring sekel- skiftet 1900 fram till i dag. Alla kännetecknas av ekonomisk expansion, av migration, av globalt utbyte och av den nationella ekonomins ”guldålder”. Mina exempel är hämtade från Europa och Nordamerika samt andra städer med koppling till den europeiska kultursfären.
De tre perioderna är paradigmatiska. Det finns under varje period ett etablerat sätt att bygga städer och att tänka kring dem. Under mellantiderna är dessa grundläggande premisser osäkra, de prövas och förändras.
Att försöka skriva en teoretiskt informerad periodisering av de moderna och senmoderna urbaniseringsvågorna är måhända ett ambitiöst anslag. Men enligt min mening är det intressan- tare än att inte våga säga någonting alls. Grundargestalten för det urbanhistoriska forskningsfältet i Storbritannien på 1960- talet, H.J. Dyos, betraktade urbanhistoria som ett eklektiskt forsk- ningsområde med en uppsättning gemensamma principer.
Stadshistoria inrättade sig i gränslandet mellan humaniora och samhällsvetenskap, där stadens levda verklighet och dess re- presentationer var lika viktiga som byggnadsprocesser och ekonomiska transformationer. Det är en balansgång jag har försökt följa.
Det är mycket som står på spel när det gäller städer. Det är i städerna de flesta människors liv skapas. Staden är den tydli- gaste manifestationen av mänsklig aktivitet tillsammans. Ett
underliggande antagande för denna studie är att staden inte är ett mål i sig, utan ett medel för att uppnå tillväxt och stabilitet.
När städer inte kan tillgodose detta kommer de att överges och sluta uppföras.
1890–1920 Staden som teknik och mentalitet
Den industriella produktionen under större delen av 1800-talet i Europa var tung, smutsig och utrymmeskrävande. I centrala stadsdelar hade industrierna skapat trängsel och ohälsa. Den första industriella fasen slog sönder en etablerad stadsmiljö genom nya fabriker, järnvägar och bostadsenklaver. Man skulle kunna tro att förändringarna till följd av denna utveckling hade uppmärksammats sedan länge. Men så var inte fallet. Det var först under decennierna kring sekelskiftet 1900 som en modern västerländsk förståelse av urbanitet – det vill säga ett kvalitativt fenomen oskiljaktigt kopplat till stadsrum och stadsliv – växte fram.
Den andra industrialiseringsvågen skapade stadskultur. För- ändringarna var helt beroende av en teknisk utveckling som uttrycktes i kulturella och vardagliga användningsmönster.
Massmedierna, särskilt dagstidningarna, utvecklades till egna maktinstanser. Elektriciteten – den snart ledande industrisek- torn i västvärlden – inrättade en ny näringsmässig ordning i städerna och utplånade långsamt skillnaden mellan dag och natt med upplysta gator och skyltfönster. Större produktions-
anläggningar och tyngre industri flyttade ut från de centrala stadsområdena. Det gav städer en möjlighet att börja läka och erbjuda en annan miljö åt invånarna, mer präglad av kommu- nikation och konsumtion.
Det är för vagt att hävda att den nya infrastrukturen åren kring 1900 bara påverkade städernas utveckling. Den var helt genomgripande. Det etablerades en socio-maskinell ensemble där tekniska system interagerade med och förändrade urbana beteenden. Innovationerna påverkade direkt människors liv med vattenanläggningar, avlopp, belysning, gaturengöring, parker, hissar och spårvagnar. Storstäders utveckling av infra- struktur för vardagen innebar en sammansmältning av det biologiska, tekniska, sociala och ekonomiska. Detta skulle bli normbildande för ett modernt samhälle.
Omsorgskultur och stadskultur
Tekniken skapade alltså förutsättningarna för stadskulturen. De stora investeringarna för den kollektiva konsumtionen av ser- vice (vatten, avlopp, masstransport) var också ett uttryck för makt och prioriteringar. Före det demokratiska genombrottet var den hygienisk-tekniska utvecklingen i vissa städer kopplad till ett privilegie- eller klassamhälle. I Riga var exempelvis sta- dens modernisering av kommunikationer och sanitet länge ett ansvar för den balttyska nobiliteten, som under andra hälften av 1800-talet med framgång hade transformerat sig till ett industriborgerskap utan att släppa privilegier de traditionellt åtnjutit i det ryska tsardömet. Det producerade starkt segre- gerade stadsmiljöer där kvarteren för stadens elit förseddes med modern infrastruktur, medan de oplanerade och oreglerade
D E N F Ö R Ä N D E R L I G A S TA D E N · 1 5
delarna av Riga, där migrerande lantarbetare bosatte sig, ofta saknade sådant fullständigt.
I andra storstäder kunde den tekniska moderniseringen vara i händerna på internationella, privata företag. I Konstantinopel anlade en fransk firma, Companie des Eaux de Constantinople, under 1880 och 1890-talet vatten- och avloppsledningar i stads- delen Pera (dagens Beyoglu), där utländska handelsmän och diplomater bodde. Det tog andra stadsdelar i Konstantinopel – sedermera Istanbul – över ett halvt århundrade att få mot- svarande service.
I Tyskland tog kommunala organ tidigt ansvar för infrastruk- turen. Enskilda städer närmast tävlade om att ”allmängöra”
framstegen. Begreppet Daseinsfürsorge – omsorgen om existen- sen – kan ses som den byråkratiska beteckningen på en ”rätt till staden”, oavsett invånarnas sociala eller ekonomiska till- hörighet. Den stora stadsutställningen i Dresden år 1903 var en manifestation för den nya omsorgskulturen som utvidgade stadsmiljöns möjligheter för fler. Till utställningen publicerades en mängd artiklar och rapporter med tematiskt vittomspännan- de omfång. En av publikationerna var Georg Simmels klassiska Storstäderna och det andliga livet. Den moderna storstaden var å ena sidan samlingsplatsen för en samtida maskin- och tek- nikkult. Å andra sidan producerade staden ett andligt liv, en mentalitet och kultur som var omisskännligt annorlunda än det icke-urbana. Simmels analys skärskådade en ny, samtida liberal medelklass som ville ta del av den moderna stadskulturens möjligheter, men samtidigt bävade för att bli avslöjade som massmänniskor utan djup och autenticitet.
Slutenhet och mångfald eller staden i trädgården
Under 1800-talets senare hälft hade utvecklingen av flerfamiljs- hus i Wien, Paris och Berlin blivit mönsterbildande för växande städer. Det stora flerbostadshuset i kvartersmiljö präglade bo- stadsnäringen. Kvartersbebyggelsen hade karaktär av både slu- tenhet och mångfald. Husfasaderna kunde visa upp en varia- tionsrikedom mot gatan – vilket speglade fastigheternas status och värde – samtidigt som de reste en front som dolde de skilda sociala skikt som bodde i gårds- respektive gatuhus. I denna kombination låg kvartersstädernas särskilda estetik och etik. Kvartersbebyggelsen hade ytterligare en effekt: gatorna blev offentliga rum. Gatan användes både som en miljö för de boendes lokala behov och som en allmänt åtkomlig plats för genomströmning av människor och trafik.
I Berlin och Paris fanns en strävan att olika klasser skulle bo tillsammans. Rymliga, borgerliga våningar kunde dela fastighet med enklare gårdslägenheter eller vindskammare. I Stockholm såg exempelvis bankmannen Johan Henrik Palme vid mitten av 1890-talet just flerfamiljshusens täta spridning över malmarna som själva sinnebilden för stadsutvecklingens dynamik, och beviset för att ”Stockholm, äfven i yttre avseende, blifvit inom kort tid förvandladt till storstad”.
Fastighetsägarna och hyresvärdarna var allt som oftast små investerare som tillhörde en brokig grupp ur en bred medel- klass. De skulle senare återvända som historiska förebilder för idén om den europeiska staden som socialt hållbar stadsmiljö.
I realiteten började dock större fastighetsföretag att snabbt öka sin andel på hyreshusmarknaden redan efter första världs- kriget.
D E N F Ö R Ä N D E R L I G A S TA D E N · 1 7
I vissa städer skapade ägandeförhållanden och expansionspla- ner över nya områden omfattande, oreglerade markarealer. När de byggdes blev kvarteren djupa, mörka och närmast ogenom- trängliga. Det var typiskt för till exempel Berlin under senare delen av 1800-talet, där stadens beryktade gårdsbebyggelse kunde innefatta fyra–fem innergårdar per kvarter där boende, skolor, lager och småindustri samlades. Även i sydeuropeiska städer, som exempelvis Porto, exploaterades mark bakom de större huvudgatorna, och där byggdes industrier både med och utan reglering. Resultatet blev den sjuka, gyttriga stad som 1900- talets reformister ville modernisera bort, dels genom infra struk- turella förbättringar, dels genom zonering och lagstiftning som syftade till att separera boende- från industri miljöer.
Drömmen om att på något sätt hålla fast vid stadens möjlig- heter för tillväxt och dynamik och samtidigt slippa undan dess baksidor gav upphov till Ebenezer Howards inflytelserika stads- planeringsutopi, trädgårdsstaden. Även för Howard var det den moderna tekniken, främst järnvägen, som möjliggjorde en gle- sare, mer harmonisk och lyckligare stadstyp. Howards Garden City – boken publicerades ursprungligen år 1898 i Storbritan- nien under titeln To-Morrow: A Peaceful Path to Real Reform – förespråkade att de arbetande klasserna skulle lämna stadens slum och bo i grannskap präglade av både individuella och kollektiva behov. Marken runt staden kunde användas för att skapa bostäder med trädgårdar. Howard hade hämtat inspira- tion från olika utopiska och kooperativa rörelser och från anar- kisten Pjotr Kropotkins övertygelse om den nya infrastruktu- rens möjligheter att skapa bättre samhällen. Han kallade sin poly centriska vision för den ”sociala staden”, en ”sunt-förnuft-
socialism” som han menade var överlägsen både viktoriansk kapitalism och statssocialism. Själv hade Howard en oklar inställning till klassmotsättningar, men reaktionen på hans fusio nering av stadsbyggande och social reform var otyglad entusiasm. Kampanjen för trädgårdsstadsidealet blev omedel- bart internationell till sin karaktär och fick ett långtgående in- flytande på stadsbyggnad och stadsplanering över hela världen långt in på 1900-talet.
1920–1945 Det demokratiska mellanspelet
Åren efter första världskriget strävade Europa efter att komma tillbaka till den ordning som hade rått före kriget. För de större städernas del handlade det om att återupprätta den internatio- nella handeln och avskaffa olika krigstidslagstiftningar på fas- tighets- och arbetsmarknaderna. Men dyrtider och inflationer hämmade återuppbyggandet. Därtill hade de sociala frågorna givits allt större politisk vikt. Ofta hamnade bostadsfrågan i centrum eftersom den samlade många osäkra fält: demografisk utveckling, reproduktion, arbetsmarknad, värdet av fast egen- dom och rädslan för sociala oroligheter.
Några europeiska länder investerade i särskilda bostads- och nybyggarprogram. Den brittiska satsningen under premiär- minister Lloyd George, Homes fit for heroes, lanserades 1918–
19 och erbjöd bostäder med modern standard och bekvämlig- heter till tidigare militärer och deras familjer. Satsningen blev mindre omfattande än planerat på grund av ekonomiska till- kortakommanden och brist på byggarbetskraft och material, men var ändå ett avgörande bevis på att bostad- och stads- byggande hädanefter inbegrep frågor om social rättvisa, liksom
att det allmänna – stat och kommuner – spelade en avgörande roll.
Nya strömningar för den moderna staden utkristalliserades också under mellankrigstiden. En tendens utgick från en för- hoppning att kunna börja på nytt, med tabula rasa. Progressiva arkitekter och planerare i Tyskland, men även i Frankrike, Skandi- navien och Sovjetunionen, drevs av en pionjäranda och en vision för ett nytt stadsboende och ett nytt stadsliv, som tog sig form i exempelvis kollektivhus och konstruktivistiskt designade bo- stadshus. Arkitekten Martin Wagner experimenterade omkring 1930 med ett ”växande hus”, vilket var en bostadsmodell som förändrades efter behov, byggd ”utan fett”, det vill säga med en- dast det nödvändigaste, till överkomliga priser för moderna stadsbor.
Dessa progressiva arkitekter vände sig med all kraft mot den stagnerande stenstaden och industristadens bostadskvarter som de menade låste in människor i inhumana miljöer. De kritiserade även det överflödiga, det ändamålslösa, det alltför bofasta, som varit normerande för borgerskapets storstad före kriget.
Det fanns en annan tendens som följde den österrikiske arki- tekten Camillo Sittes ideal från sekelskiftet 1900. Sittes ville förankra det samtida stadsbyggandet i det traditionella hant- verket och landskapsplaneringen. Arkitekter och planerare i hans spår kunde återfinnas i exempelvis sammanslutningen Deutsche Werkbund i Hamburg under 1920-talet. De involve- rade sig i den socialdemokratiska stadsregimens och stads- arkitekten Fritz Schumachers omfattande bostadsproduktion för arbetarklassen utifrån ideal om kvalitet och materialval –
D E N F Ö R Ä N D E R L I G A S TA D E N · 2 1
särskilt tegel – och en rumslig princip som betonade gemen- skap och det lokala i en storstad.
I flera svenska städer blev den förindustriella trähusbebyg- gelsen en inspiration för nyuppförda stadsmiljöer under 1920- talet. Den äldre småstaden byggd i trä ansågs mer harmonisk.
Där var den rumsliga helheten överordnad det enskilda. Natur och trädgårdar fann en plats. I Kalmar ritade stadsarkitekten J. Fred Olsson under mellankrigstiden så kallade ”radstående hus”, täta längor av tvåvåningshus med gemensamma träd- gårdar. Per Olof Hallmans stadsmiljöer i Röda bergen och vid Blecktornsparken i Stockholm hade samma karaktär av små- stad med dess strävan efter samklang och tillhörighet.
Det fanns med andra ord flera olika ”modernismer” under mellankrigstiden. Bauhaus-funktionalismen och den konserva- tiva hantverksmodernismen delade dock ur en aspekt samma ideal: man ville förena fysisk gestaltning med sociala anspråk.
Det kom tydligast till uttryck i de helhetsmiljöer för boende – Siedlungen – som uppfördes i tyskspråkiga städer under mellan- krigstiden. Weimarerans Berlin vilade på en stark arbetar- och fackföreningsrörelse som främjade sociala bostadsprogram och prisvärda boenden för arbetarklassen. Flera nya bosätt- ningar uppfördes som isolerade enklaver på avstånd från den äldre staden. I Wien däremot lät den socialdemokratiska stads- regimen under 1920- och 30-talet uppföra kommunala bostads- projekt som byggde vidare på den befintliga staden, inte sällan i form av storgårdskvarter för arbetare. Bostadsgårdarna betona- de en önskan från reformrörelsen: det borgerliga stadsrummets uppluckring av en medveten och närvarande arbetarrörelse.
Trädgårdsstadens nya gestaltningar
Under mellankrigstiden genomgick de ursprungliga trädgårds- stadsidealen kraftiga mutationer. Kriser och depressioner plå- gade stora delar av Europa och det skapade förutsättningar för omfattande, statligt styrda allmänna investeringar. Urbanise- ringen uppfattades därmed allt mer som ett problem som skulle bemötas med planering.
I Frankfurt inkorporerade det socialdemokratiska styret på 1920-talet mindre städer och orter för att skapa en utvidgad metropolregion. Arkitekten Ernst May blev planeringschef och experimenterade med ett nytt koncept, Wohnkultur eller boen- dekultur, som bland annat innefattade en omlokalisering av tio procent av stadens invånare till tjugofyra satellitförorter. En ny
”kommunitär” kultur skulle skapas, vilket ansågs omöjligt om invånarna levde kvar i den gamla staden.
En grundförutsättning för trädgårdsstadens dominans var återigen ny teknik och infrastruktur, särskilt spårbunden trafik.
Självförsörjande samhällen i ett grönbälte återkom som vision bland progressiva planerare. Det var också vid denna tidpunkt som flera städer i både Europa och USA – samt Moskva – grundlade eller byggde vidare på sina tunnelbane- och spår- vagnsnät.
Fältet för storskalig planering var i sin linda men behoven av övergripande ordning var skriande. Inflytelserika planerare och arkitekter i Europa vistades långa perioder i det unga Sovjet- unio nen vid tiden omkring den första femårsplanen 1928.
Mellan 1926 och 1939 fördubblades den urbana befolkningen i Sovjetunionen till följd av kollektivisering och massmigration.
Inte mindre än sextio nya städer grundades. De flesta var
D E N F Ö R Ä N D E R L I G A S TA D E N · 2 3
sammanslagningar av äldre, oplanerade rurala bosättningar som fick representera framtidens sotsgorod (industristäder eller -distrikt). Ingen annanstans omsattes trädgårdsstadens ideal så tvångsmässigt och maskinellt som i Sovjetunionen under decenniet före andra världskrigets utbrott.
Men även i USA utmålades trädgårdsstaden som en lösning på den så kallade ”fjärde migrationsvågen”, ett begrepp som den inflytelserike urbanisten och författaren Lewis Mumford hade introducerat för att fånga det urbana landskapets in humana och överbefolkade miljöer. Stadsbefolkningen, förutspådde Mum ford, skulle kunna lämna tyrannopolis för ett regionalt stadslandskap: ett nätverk av planerade nya stadsbildningar sammankopplade över öppna ytor med hjälp av motorvägar, järnvägar, telefon- och elektricitetsnät. När Mumford publice- rade boken The Culture of Cities 1938 blev genomslaget enormt.
Han hamnade på omslaget på Time Magazine och boken fick internationell spridning, både bland specialister och intresse- rad allmänhet. Mumfords eleganta och emotionella analyser och hans förmedlade dröm om bättre stadsmiljöer, i harmoni med det omkringliggande landskapet, stämda för en mänsklig rytm i det vardagliga livet, låg onekligen i tiden.
1945–1975 Efterkrigstidsstadens konsumtion
Decennierna efter andra världskriget kom att tillhöra planerarna.
Återuppbyggnaden i Europas krigsskadade städer och tillväxt- åren som följde, medförde – ja, förutsatte – att nationella ekonomier använde sig av storskaliga planeringsinsatser och investeringar i offentliga arbeten och bostadsbyggande. Den samhälleliga organisationen ”stad” gavs en annan skala än tidi- gare. Det medförde andra rumsliga dimensioner – till exempel gällande relationen mellan bostad och arbete. Men stadsrum- met fylldes också med nya uppgifter. De viktigaste ekonomiska aktiviteterna under efterkrigstiden har ofta sammanfattats med begreppet ”fordism”: en nationalstatligt organiserad ekonomi, med industriell massproduktion och masskonsumtion, tullar, fixerade växelkurser, nationella sociala rättigheter och arbetsmark- nadsrättigheter samt en reglerad finansmarknad. De stadsrum som planerades och byggdes var ofta utformade som likvärdiga och utbytbara rum. Det var en stadsutveckling som på ett grundläggande sätt var styrd av serialitet. I denna modell var städerna framför allt förmedlare av nationella politiska beslut och bedrev en begränsad självständig politik.
2 6 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
Planering för expanderande demokrati – och konsumtion
Den centrifugala kraften i efterkrigstidens urbana utveckling skapade ett utspritt stadsrum. Den förödelse som de täta stä- derna hade utsatts för under kriget gjorde att planering nu del- vis skedde genom kikarsiktet, så att bombningar aldrig skulle få orsaka så mycket skada igen. Staden skulle bli glesare. Flyg- fotografiet togs i användning för att planera förutseende och säkert.
Planering av nya stadsmiljöer blev alltså snabbt helt annor- lunda än före kriget. Det blev viktigt att försöka ”bygga för den demokratiska människan”, som budskapet löd under det tidiga 1950-talet. Nya stadsdelar med gemensamma grönytor, gemen- samhetslokaler för kulturell verksamhet, föreningsliv och en låg exploatering var knappast något som privata företagare hade haft skäl att prioritera, men nu stod grannskapet i centrum.
Grannskapsplaneringen hade sina första exempel i brittiska städer. I Sverige hade bostadsfrågan institutionaliserats genom kommunalt planmonopol och politiska prioriteringar, regle- ringar och subventioner. Således kunde politiker huvudsakligen fokusera på de nya stadsmiljöer som byggdes. Stadsdelen Årsta uppfördes direkt efter andra världskriget strax söder om Stock- holms historiska stadsgräns. Det var ett ”språng ut i skogen” på inkorporerad mark och utan kopplingar till tidigare bebyggelse.
Stadsplanen skulle bereda rum för samhällets demokratiska värderingar.
Med den stigande levnadsstandarden och det allt större kon- sumtionsbehovet förändrades planerna och prioriteringarna snabbt. Svenska städer må ha befunnit sig i en europeisk peri-
feri men utvecklingen var symptomatisk för hela västvärlden.
Steget från Årsta till Vällingby väster om centrala Stockholm, som invigdes år 1954, tog inte ens ett decennium. Det var ett steg från grannskapsplanering med lokaler för kultur och ideell verksamhet till satellitstad med tiofalt mer konsumtionsyta och direktkoppling till avancerade trafiknät i form av tunnelbanan.
I Västeuropa ökade konsumtionskraften och förorternas till- växt med expansionen av privatbilismen, som snart dominera- de trafikplaneringen. Villaförorter och småhusområden spred sig centrifugalt enligt en logik som kort och gott bestod i att
”bygga hus och fylla dem med saker”, för att låna ett uttryck av kulturgeografen David Harvey. Just Harvey har pekat på de starka kopplingarna mellan kapitalöverskott och urban föränd- ring som återkommer genom kapitalismens historia. Det ame- rikanska förortsbyggandet kännetecknades av omvälvande infra strukturella investeringar, framför allt genom motor vägs- byggande. Det bildades därtill nya finansinstitut och nya skatte- regler för spridningen av enfamiljshus i städernas omland.
Stadsbyggandet absorberade kapital. Staten subventionerade medelklassens husägande och missionerade för att utsträcka det egna hemmet och hypotekslånen till dem som inte hade råd, fattiga och minoriteter. Det fanns en förebyggande social- politik i detta; skuldtyngda husägare tenderade att vara mindre politiskt opportuna och strejkbenägna.
Efterkrigstidens modell för urbanisering fungerade fram till 1968 då hela USA exploderade i social oro och kravaller. Segrege- ringen och rasismen kom upp till ytan. De förfallna och under- investerade innerstäderna stod i deprimerande kontrast till för- ortslivets välfärd och säkerhet. Fastighetsmarknaden hamnade
2 8 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
i en djup kris 1973, New York gick nästan i konkurs 1975 och samtidigt slog oljekrisen till för fullt, vilket skickade följdvågor som i sinom tid skulle innebära slutet på efterkrigstidens acku- mulations- och urbaniseringsmodell.
Även i europeiska städer blev denna typ av urbanisering ton- givande. Äldre städer konkurrerade om befolkningen med grannkommuner som erbjöd småhus till den växande medel- klassen. Uppdelningarna av funktioner mellan områden för bostäder, arbete och fritid ledde till en samtida diskussion om att staden hade upplösts. Den rumsliga ordningen hade i och med skalförändringen sopat bort förutsättningar för möten, oplanerade utbyten och närvaro. Gatan eller kvarteret var inte längre ett mikrokosmos som speglade samhället och gjorde det begripligt.
I stället fanns det framför allt en funktion som fungerade sammanbindande: konsumtionen. The shopping mall var mellan 1950 och 1970 världens bästa investering. I avsaknad av offent- liga, icke-kommersiella platser var det köpcentret som med- vetet gestaltades som allmän plats också av arkitekter. Den amerikanske arkitekten Victor Gruen fick under efterkrigstiden flera uppdrag där han ritade shoppingcenter med en mix av butiker och allmän service – postkontor, bibliotek, förskola, ponnyridning (!), samlingslokaler, utställningshallar – i samma byggnad. Ett exempel är Southdale Center i förorten Edina, Minnesota, 1956. Gruen ville ursprungligen ta ”the Mall” till- baka till staden och få shoppingen att lämna förorterna. Det var svårt, eftersom ingen bank ville låna ut pengar.
En annan av efterkrigstidens arkitekter i USA, Jon Jerde, re- formerade shoppingcentret genom att ge det form efter två
rumsliga förebilder från hans egen barndom. Också han ville ta tillbaka shoppingcentret till staden, eller åtminstone göra det till en attraktiv plats. Jerde inspirerades av det gamla nöjeseta- blissemanget strandpiren, the Pike, som skulle ge shoppingen en känsla av folklig värme och en mjuk, massiv närvaro av ljud.
För det andra tog han den italienska småstadens blandning av socialt liv med kommers som förebild. Man kunde inte lämna konsumtions- och förortsmiljöerna åt sig själva, menade Jerde;
då skulle de inte fungera. I stället skulle arkitekten skapa en urban teater för möten och lägga ett intrikat spår av bröd smulor som konsumenten och medborgaren kunde följa. Det var en illusion som förenade en miljö för rekreation och semester med en nostalgisk föreställning om förmodern urban intimitet.
Även i Sverige handlade det om att skapa moderna konsum- tionspalats. I Luleå fungerade Ralf Erskines ”Shopping” från 1955 som ett inomhustorg i ett strängt klimat. I Västerås sane- rades och revs stora delar av staden för att ge plats åt köpcen- trum och parkeringshus. Samtidigt anlades gågator mellan varuhusen, för att besökaren skulle kunna parkera bilen och röra sig mellan skyltfönster och varuhus enligt ett rörelse- mönster för konsumtion som kunde påminna om inköpsritua- ler i gatubutiker och arkader under 1800-talet och det tidiga 1900- talet.
Planering på export
Stadsplanering blev under efterkrigstiden en global affärsverk- samhet. Eran var den mest betydande epoken för realiserandet av new towns, stadssamhällen uppbyggda helt från grunden som uppstod över hela världen. Det brittiska samväldet hade
3 0 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
sedan mellankrigstiden varit involverat i att exportera stads- planer till Mellanöstern och Asien. Under avkolonialiseringen övertogs den rollen av USA, som såg stadsplanering som ett led i att sprida demokrati och västvänliga maktstrukturer. Det växte därmed fram en teknokratisk elit av ingenjörer, plane- rare och arkitekter som producerade nya stadssamhällen över hela jorden. De backades upp av internationellt kapital eller ame rikanska stiftelser som den inflytelserika Ford Foundation.
Stiftelsens främste arkitekt, Constantinos Doxiadis, uppförde stora stadsområden i Basra, Mosul, Kirkuk och Teheran på 1950- och 60-talet. Det rumsliga konceptet hämtades från grann- skapsplaneringen, men förenklades radikalt och blåstes upp i gigantisk skala. I islamiska samhällen byggdes varje grannskaps- ruta upp likadant med marknadstorg, moské och servicecentral i centrum av ett bestämt antal bostadsenheter. Stadsrummet bestod av identiska legobitar. Fordstiftelsen liknade detta vid att de ”delade ut vitt bröd”: ingen särskild smak, ingen särskild form, lika för alla.
I vissa nya nationer skapades även huvudstaden från scratch, som till exempel Islamabad i Pakistan. Det fanns ett starkt, uppdämt behov också från nya nationella och regionala eliter att anpassa en ”västerländsk” modernism till lokala förhållan- den. Det gällde inte minst de materiella förbättringarna, vatten- rening, avlopp, avfallshantering och gatuhållning. Men det gällde också behovet av kontroll över städer som politiska rum, där det kunde uppfattas som mer fördelaktigt att börja med det rena bordet, en ny plats, i stället för att bygga nya självständiga samhällen i äldre, traditionella, ofta etniskt och kulturellt diver- sifierade och konfliktfyllda städer.
Protester mot stadens utspridning och upplösning
Redan före de ekonomiska krisåren vid mitten av 1970-talet började emellertid västvärlden förlora sin tro på planering. Det var en spridd uppfattning att de professionella planerarna och arkitekterna hade misslyckats, och det fanns uppenbarligen destruktiva effekter av deras arbeten. Philadelphias stadsingen- jör Edmund Bacon anordnade redan på 1950-talet stadsvand- ringar i centrala delar av staden. ”Hur ska vi någonsin få till- baka ett stadsliv om inte de etablerade klasserna vågar gå ut på gatorna?” frågade han sig.
Förfallet i de gamla stadskärnorna i USA var dramatiskt. En rasistisk politik, inte minst när det gällde kreditgivning och hus- marknader, hade skapat en svart underklass i de inre delarna och en företrädesvis vit medelklass i förorterna. Mönstret med underinvesterade och nedgångna historiska stadsdelar gick igen både i USA och Europa, men hade olika orsaker.
Den toppstyrda planeringen och de utarmade stadsmiljöer- na i dess spår mötte nu motstånd. Författaren Jane Jacobs strid för New Yorks Greenwich Village-kvarter och hennes kampskrift The Death and Life of Great American Cities (1961) är ett exem- pel. Jacobs hade envist dröjt sig kvar i vardagens miljöer, där gathörnets sociala utbyten var stadens egentliga ekonomiska motor i en tid då planeringen präglades av storskaliga sane- ringar och omfattande trafiklösningar. Hennes metod var att med närvaro och från gatunivå undersöka logiken i den stads- miljö som växt fram över tid. Hon påminde om att staden var den mest demokratiska miljö som fanns, och var den inte det hade någonting gått snett.
3 2 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
Även för den schweiziske sociologen Lucius Burckhardt grun dade sig den kritiska metoden mot rationell stadsplanering i närvaro, rörelse och kunskap. Burckhardt var präglad av sin uppväxt i Basel efter kriget. Han blev en föregångare till den stadsaktivism som växte fram under 1960- och 70-talet. Redan 1949 skrev han artikeln ”Altstadt in Gefahr” i en studenttidning, där han uppmanade Basels medborgare att se och reagera på hur bilen och trafikplaneringen slog sönder äldre stadsmiljöer, samtidigt som ingen kunde stå till svars för det som höll på att hända eftersom de stora planerna gjorde att beslutsfattandet inte gick att spåra. Enligt Burckhardt var efterkrigstidens admi- nistrativa planapparat redan sjuk av ”icke-kompatibla lösning- ar” på hur stadsrum byggdes och ordnades. Under åren som forskare i Kassel lyckas Burckhardt få ämnet promenadologi accepterat som universitetsämne. Det var ett radikalt försök att bryta mot stadsplanering som abstraktion. I stället skulle vand- ringen, den fysiska närvaron i stadsrummet, fungera som ett verklighetstest och kritisk positionering: ”Vi är den första gene- rationen som måste bygga upp en promenadologins estetik. Där- för att den väg vi går inte längre är självklar. Den måste vi fram- bringa själva, och ifrågasätta när en omnipotent planerare tror att skapande kan ske utan dialog.”
I Västtyskland publicerade psykoanalytikern Alexander Mit- scher lich år 1965 boken Städernas ogästvänlighet (Die Un wirt- lich keit der Städte), där han kritiserade utspridningen av en- familjs hus och den destruktiva inverkan som privat äganderätt hade på staden. Boken kom mitt i den västtyska ekonomiska blomstring en och var en reaktion mot aggressiv decentralise- ring.
Ett par unga tyska byggnadshistoriker skrev samma år i tid- skriften Bauwelt en medvetet provokativ artikel som föreslog att ett hedersmonument skulle upprättas åt James Hobrecht, ingenjören bakom Berlins stadsplan av år 1862. Det var Hob- recht, menade författarna, som Berlin hade att tacka för den textur av bostäder, kommers och offentliga platser som vuxit fram under decennierna kring 1900 och blivit stadens signatur.
Det var inte tätheten som skulle ses som förebildlig. Men den äldre kvartersstaden hade tvingat in urbaniseringen i en kon- struktiv och effektiv form. Ingen samtida planerare kom ens i närheten av ett sådant framåtblickande, menade artikelförfat- tarna. Återigen gav sig den europeiska sekelskiftesstaden till- känna som idealtyp, i kontrast till de urbana miljöer som under 1960-talet i praktiken följde helt andra förebilder och behov.
1975–1990 Det postindustriella mellanspelet
Den franske filosofen Henri Lefebvre noterade år 1979 att kapitalismen hade resulterat i en ”explosion av rum”, där den etablerade geografin, statsmakten, urbaniseringen och det var- dagliga livet blivit instabila. Industrisamhällets och fordismens rumsliga ordning höll inte ihop längre. Formen för framtida stadsutveckling upplöstes. Denna tendens skulle förstärkas genom globaliseringen, den nationella politikens tillbakagång, finansmarknadernas avreglering och rörligheten hos det inter- nationella kapitalet, som successivt återupptäckte Staden som investering.
Åren från mitten av 1970-talet till början på 1990-talet utgjor- de ett explosivt tomrum, där utvecklingen pressade fram ett nytt skede och nya funktioner i urbaniseringens historia. Detta hände till stora delar under ytan på kämpande industrisamhäll- en som såg sin materiella bas reduceras. Tiden präglades av en tilltagande kritik av staden och livet där. Kritiken riktades mot bilismen, varuhusen, mot stadskärnans kontor och banker, mot förorterna och lyxsaneringarna, mot drogkulturen i de centrala delarna.
Samtidigt hade äldre, slitna miljöer i Amsterdam, London, Zürich, Västberlin, Köpenhamn, Stockholm och Göteborg bör- jat användas och ockuperas av politiska subkulturer och kollek- tiv. Makten över det centrala stadsrummet låg som borttappad på gatan. Att växa upp under dessa punkens glansdagar kunde föra med sig en känsla, som den amerikanska essäisten Rebecca Solnit skrivit, att man ”levde i slutet av någonting”, av moder- nismen, av den industriella ekonomin, i en särskild urbanitet, och det mest emblematiska för denna urbanitet var förfall, tomma ytor och övergivna rum: ”Stadens ruiner var symboliska platser för epoken.”
Inte heller gamla arbetarklass- och migrantkvarter var stabila.
I exempelvis Oslo fanns det ännu kvar en central transit zone, Grønland, för migranter. Stockholm hade emellertid grundligt sanerat bort liknande miljöer under 1950- och 60-talet. Den svenska arbetarrörelsen hade vänt ryggen åt gatan och kaféer- na, sammanhang som för moderna organiserade arbetare fram- stod som fattiga, improduktiva och icke-representativa för en önskvärd framtida stad. Vägen till den goda staden och det eftersträvansvärda samhället gick genom helt andra priorite- ringar och planer. Arbetarrörelsen i Wien och Berlin hade under efterkrigstiden hållit fast vid den proletära sammanhållningen, som man också gav en stadsmässig förankring. I Stockholm drev socialdemokratin på en process för att lösa upp de poli- tiska och oppositionella miljöer ur vilka aktivister, autodidaktiska författare och konstnärer hämtat sin näring. Arbetarrörelsen hade alltså inget att sätta emot när gatan återupptäcktes som investeringsmogen för bostäder, handel och service. 1970- och 80-talet innebar början på en fas av fastighetsinvesteringar
D E N F Ö R Ä N D E R L I G A S TA D E N · 3 7
(och -spekulationer) i det äldre beståndet, vilket speglade en tilltagande kulturalisering av ekonomin.
Den gryende digitala utvecklingen såg förvisso ut att göra världens ekonomier ”platslösa” och staden överflödig. Återigen prognosticerades det om en upplösning mellan stad och land – i framtiden skulle man kunna få båda. ”Väljer vi förnyelsen kan vi göra upplösningen av stad och land till ett av de största framstegen i mänsklighetens historia”, skrev exempelvis den svenske byggnadshistorikern Elias Cornell år 1977. Men sam- tidigt investerades det paradoxalt nog enbart i städer, företrä- desvis i global cities.
Städernas stagnation, som varit märkbar i både Europa och USA under decennier, hade bottnat under 1980-talet och den ekonomiska investeringsviljan hade återvänt. Ägarbyten skedde blixtsnabbt och i det närmaste anonymt. Därmed försvagades kopplingen mellan ägandet, produktionen och ansvaret för lokalsamhället. Konflikter och slitningar med de strukturer som var designade för efterkrigstidens industrisamhälle var åter- kommande.
Tjänstesamhällets genombrott och den tredje industriella revolutionen mellan 1975 och 1990 innebar en övergång till ett nytt steg i kapitalismens utveckling. Frågan om hur den nya ordningen skulle benämnas var omdiskuterad, men stadens förändringar påskyndades av att kapitalet nu ohämmat kunde flöda över nationsgränser.
1990–2020 Den urbana renässansen
Den stadsrumsliga ordning som växte fram efter 1970- och 80-talets kriser hade visserligen olika mönster beroende på sammanhang, men de gemensamma dragen var påfallande.
Tyngdpunkten försköts från allmänt till enskilt ägande. Det var en ordning som vände sig bort från städernas sociala och för- delande funktioner och i stället började uppvärdera det unika och det historiska.
Denna nyurbana renässans undvek samtida problem och vurmade i stället för visionen om den ”europeiska staden” från sekelskiftet 1900 som scenografi. I den brittiske konstnären Patrick Keillers film London från 1993 vandrade Keiller omkring i ett post-thatcherskt stadslandskap och rasade mot gatornas torftighet och den dominerande ”förortsregimen”. Historiska hamnstäder som Liverpool och Southampton var avfolkade, enorma vändzoner för import- och exportgods men utan kosmo- politisk flair. Keiller efterlyste en ”europeisk kafékultur, konst- närer och kulturmänniskor”, en tätare miljö som kunde göra stadsrummet till det levande samhällets motor. Det var ett återuppväckt begär efter staden som en vridscen med idel
4 0 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
stimulerande övergångar av mångfald och tillgänglighet. Men också staden som frihetsprojekt – en stad som ekonomiskt och socialt kunde lösgöra sig från överstatlighet och påtvingade regleringar och pålagor, enligt den historiska bild som socio- loger och ekonomer hade etablerat i början av 1900-talet.
Tydligast manifesterades kanske denna nyurbana renässans i återuppbyggnaden av det nedgångna och uppdelade Berlin efter murens fall. Alla – politiker, debattörer, konstnärer och sam- hällsforskare – hänvisade tillbaka till den äldre europeiska sta- dens ideal, med mångfunktionalitet, socialt blandade boende- miljöer, småskalighet och diversifierat ägande, ett gatudrivet stadsliv med kaféer, småbutiker, täthet och rörelse. I centrum stod inte sällan den ”lilla fastighetsägaren”, som idealt skulle hålla samman staden. Men i takt med att saneringsprocesserna – inte bara i Berlins utan även i flera andra europeiska metro- polers historiska stadsdelar – lockade nya investerare under 1990-talet och början av 00-talet, blev det tydligt att två kom- ponenter i det europeiska stadsidealet inte längre fanns kvar:
det småskaliga ägandet och de socialt blandade boendemiljö- erna. Stora fastighetsbolag dominerade i Berlin under tidigt 00-tal. Den socialt skyddande saneringspolitiken, som hade varit en kommunal målsättning sedan 1990-talet, hade alltför trubbiga verktyg mot hyreshöjningar och utförsäljningar. Betal- ningssvaga invånare tvingades därmed bort.
Tillväxt i en ny bostadskapitalistisk modell
I Sverige hamnade många städer i ekonomiskt trångmål i bör- jan av 1990-talet. Fastighetskrisen och den svaga kronan gjorde att värdet på bostäder och kommersiella fastigheter sjönk.
Ännu ägde det allmänna en stor del av fastighetsbeståndet och krisen drabbade därför inte privatpersoner direkt, men vändning- en mot en modell för värdeökning hade redan inletts. Moderata riksdagsledamöter använde 1992 för första gången begreppet
”bostadskapitalism” i en bostadspolitisk debatt. De ville signa- lera en fundamental vändning för bostadssektorns ekonomi och en ny rollfördelning mellan producenter och konsumenter av bostäder. De omdefinierade de sociala målen för bostads- försörjningen som ett större genomslag för ökad valfrihet på bostadsmarknaden och ett slut på missgynnandet av det en- skilda ägandet.
Systemskiftet i svensk bostadspolitik i början av 1990-talet gav förutsättningar för ett annat stadsbyggande. Subventioner och bidrag monterades ned, medelklassen började intressera sig mer för lägenheter i de äldre stadskärnorna än för villor i förorter. Särskilt i Stockholm etablerades en tongivande mark- nad för bostadsrätter, både genom nybyggen och omvandlingar av hyresfastigheter. Den tilltagande omvandlingen hade under hela 1980-talet bekämpats från socialdemokratiskt håll, men i takt med att innerstaden återtog sin centrala ekonomiska roll och fick ett marknadsvärde, var utvecklingen svårstoppad. An- talet bostadsrätter i Stockholms innerstad ökade mellan 1995 och 2010 från 83 000 till 205 000. Andelen på marknaden mer än fördubblades från 30 till 64 procent.
Utvecklingen mot privatisering och minskad offentlig inbland- ning i bostadssektorn var internationell. I länder som Storbritan- nien fanns redan ”Right To Buy”-program som underlättade överföringen av bostäder (council eller public housing) från det allmänna till privatpersoner. I tidigare kommunistiska länder
4 2 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
som Polen och Tjeckien genomfördes under åren runt millennie- skiftet massiva utförsäljningar av statlig bostadsegendom till medborgarna. Det lade grunden för en dynamisk utveckling av framför allt storstädernas nya bostadsmarknader, men åtföljdes också av spekulativa svängningar och korruption. Det skapades finansiella institut, där sådana tidigare inte hade funnits, för bostadshypotek till privat belåning av hus och lägenheter som en central del i övergången till en kapitalistisk marknadsekonomi.
När de sociala skyddsnäten plockades ned och skatterna sänktes under 1990-talet ökade motivationen att investera i hemmet, som befanns sig i skärningspunkten för den allt skar- pare gränsen mellan det allmänna och det privata. Viktigt för medelklassen var ”skydd, säkerhet och försvaret av sociala för- delar”, skrev den franske sociologen Gilles Lipovetsky i en pro- vokativ text från 2005 om den urbana samhällsutvecklingen.
Detta defensiva bostadsägande ledde till en fruktan för finan- siell kollaps och för fysiska och social hot mot hemmet.
Stadsrummets singularisering och stadsekonomins kulturalisering
När den nationella politiska nivån förlorade i betydelse blev i stället globala relationer och lokala förhållanden viktigare. Den tyske sociologen Andreas Reckwitz har begreppsmässigt försökt fånga det stadsrum som nu växte fram. Urbana center blev knutpunkter mellan det lokala och globala. Den nya urba- niteten kännetecknades av att det inte gjordes några förut- sättnings lösa socialpolitiska åtaganden. Städer som önskade vara konkurrenskraftiga koncentrerade sin verksamhet mot unika investeringar.
Stadsrummets sociala strukturer förändrades därmed full- ständigt. I stället för ett avläsbart, funktionellt stadsrum, med produktionsverksamhet och ekonomisk fördelningspolitik, skulle staden utveckla en egen logik, omöjlig att förväxla med någon annan. Detta skulle ske på tre olika men sammanlänka- de nivåer. För det första en materiell, rumslig och arkitektonisk gestaltning. För det andra en praktisk nivå, med arbete, gatuliv, rekreation och stadskultur i en mer begränsad betydelse. Och för det tredje en narrativ verklighet, en berättelse om staden med bilder, symboler och associationer.
Det var i konkurrensen med andra städer som varje stad skapade en egen logik där den rumslig-kulturella tätheten ut- gjorde navet. Det kunde ske genom att staden ifråga hade en historisk miljö att falla tillbaka på, det vill säga ett slags musealt värde. Eller genom att staden satte samman olika delar, hybri- der och arrangemang till en motsägelsefull helhet. Vissa städer, särskilt de med ett tyngande industriarv (som Bilbao, Barcelona, Glasgow, Marseille) ansåg sig föranledda att göra en kulturell omkodning av staden. De tillförde nya element, som museer, utställningar, OS-byar och ikonbyggnader, för att bli ”trovärdi- ga” i den nya ekonomin.
Den nedärvda stadsmiljön spelade en avgörande roll. Efter- som staden i den urbana renässansen efter 1990 inte var framtidsorienterad eller funktionsinriktad som den fordistiska staden, blev kulturaliseringen av ekonomin till en ekonomisk politik om det historiska och förhållandet till det förflutna. Den historiska trögheten som finns i befintlig arkitektur och i prak- tiker som handel, hantverk, marknader och gastronomiska traditioner skulle påverka stadsutvecklingen, tänkte man sig.
4 4 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
Det ”särskilda” präglade därmed det senmoderna stadssam- hället. I stället för modernismens utbytbara beståndsdelar känne- tecknades den urbana renässansen av det outbytbara, det unika i varje enskild plats, med sin egen atmosfär. Strävan efter det egenartade och det ovanliga hade inte bara blivit en subjektiv önskan, utan paradoxalt nog en samhällelig förväntan. Inom det singuläras modus blev stadslivet inte enbart levt, utan curerat.
Det senmoderna subjektet kom att framföra sig. Bara om stads- livet och stadsmiljöerna föreföll autentiska var det attraktivt.
Staden hade blivit en kultur om det äkta och om det attraktiva.
Den globala urbaniseringen som big business
Både forskning och opionsbildning om urbana frågor kom under 2000-talets första två decennier att bli big business. Det började egentligen redan med sociologen Saskia Sassens studie The Global City från början av 1990-talet. Där etablerades ett per- spektiv på den världsledande staden som omförhandlade eko- nomiska, politiska och sociala relationer och spred välstånd över världen. Till den globala urbanismen knöts snart en post- industriell standardberättelse i två versioner. Den ena var posi- tiv och idealiserande med framgångsrika städer som kopplade upp sig mot finansmarknader, kunskapsintensiv produktion och service- och tjänstesektorn. Den andra var negativ och skrämmande med stagnerande eller krympande städer som fastnat i en föråldrad, industriell produktion, låga utbildnings- nivåer och sinande investeringar. Båda berättelserna ställde lokalsamhället inför deterministiska krafter. Kulturgeografen David Harvey hade i slutet av 1980-talet varnat för en framtid där stadssamhällen gick från att administrera välfärd till att
marknadsföra sig som dynamiska platser för företags- och fastighetsinvesteringar och turism.
Framgångsrika städer sågs som lukrativa laboratorier för global tillväxt och hållbarhet. London School of Economics startade år 2005 The Urban Age Project som syftade till att få politiker, investerare, planerare, arkitekter, transportingenjörer och forskare från olika fält att diskutera stadsutvecklingsfrågor.
Vissa städer lyftes fram som framtidsmodeller och undersöktes särskilt: London, New York, Shanghai, Berlin, Mexico City, Johan- nesburg, Mumbai, São Paulo och Istanbul. Projektet ville hitta
”grammatiken” för framgång och kartlägga det urbanas ”DNA”, vilket i sin tur kunde resultera i effektiva infrastrukturella lös- ningar, bostadsbyggande och tillväxtstrategier. Den största finan- siären av programmet var Deutsche Bank. Ungefär samtidigt inrättade Europeiska investeringsbanken en urban specialist group i syfte att underlätta finansiering av stadsomvandlingar och satsningar på ”kreativa” kluster och socialt entreprenör- skap i europeiska städer.
Denna entreprenöriella vändning av både stadspolitiken och urbanforskningen skapade polariseringar och osäkerhet kring begrepp och verklighetsbeskrivningar. ”Informella” stadsmiljöer var inte längre lika med slum och fattigdom, utan kunde också betyda produktion, innovation och tillväxt. Anspråken från den nya urbana världens dominans stod i skarp kontrast till mer oroande samtida mönster. Författaren Mike Davis rapporterade i Planet of Slums (2006) om samma globala urbanisering som destruktiv och apokalyptisk. Den fortgick inte längre i Europa eller Nordamerika men däremot i svindlande takt i utvecklings- länder i Afrika, Sydamerika och Asien.
4 6 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0
Det handlade ofta om en urbanisering som varken berodde på industrialisering eller annan tillväxt, och som därför inte gick att jämföra med den västeuropeiska utvecklingen drygt hundra år tidigare. Urbaniseringen var i stället resultatet av en global uppstädning under Internationella valutafondens (IMF) led- ning efter 1970-talets skuldkris. Det handlade om en omstruk- turering av ekonomierna i utvecklingsländerna, och om mark- nadsreformer och sanktionsprogram som IMF lanserat från mitten av 1980-talet. Befolkningstillväxt trots en stagnerad eller negativ ekonomisk utveckling brukar kallas ”överurbanisering”, och det tycktes vara fallet i Kinshasa, Khartoum, Dar es-Salaam, Dhaka och Lima, som fortsatte att öka sina invånarantal trots importunderstödda industrier, en raserad offentlig sektor och en allt fattigare medelklass. Den kraft som tryckte bort män ni- skor från landsbygden var för stark, trots att stadens drag nings- kraft egentligen var svag.
Det lokala och det autentiska
Med den globala urbaniseringen hände dessutom något oåter- kalleligt med lokalsamhället. I städer som New York – som utmålats som tongivande i den nya ekonomin – upplöstes var- dagens rumsliga relationer. Sociologen Sharon Zukin fastslog runt år 2000 att de tilltagande investeringarna i fastigheter och affärsverksamhet trängde bort en äldre grannskapsvardag.
Denna kapitalets bestämmanderätt över platser vilade inte enbart på finansiell styrka, utan också kulturell. Den kulturella makten gjorde att nya aktörer och en ny medelklass kunde välja livsstil. Visst hade urbana platser skapats och gjorts attraktiva även tidigare, men före 1960 hade det handlat om att återskapa
traditioner i en urban by – och i New York hade resultatet präg- lats av etnisk blandning och en stor andel arbetarklass. Så hade det autentiska i stadsmiljön manifesterats.
Det fanns ett inarbetat, tillgängligt urbant territorium där kultur hade skapats, men det förstördes av spekulation och värde- ökningar i bostäder. De ursprungliga kulturbärarna hade inte råd att vara kvar. Spänningen mellan en inbodd, äldre befolkning och en rörlig, global elit ökade, i synnerhet på de platser där föreställ- ningar om det autentiska var centrala. Vad som var autentiskt var dock inte entydigt. Autenticitet hade blivit ett verktyg, vid sidan av ekonomiskt och politiskt inflytande, för design och bruk av urbana platser. Autenticitet var en kulturell form av makt över rummet. Framför allt gick det att föra samman förändringspro- cesser i städer över hela västvärlden till ett återkommande feno- men: den kulturella makten hos medelklass konsumenter.
Ursprung, skrev Zukin, handlade om en moralisk rätt till sta- den som gjorde det möjligt för människor att slå rot: rätt en att bebo en plats, inte bara konsumera den som livsstil och er fa ren- het. Det var rätten till liv och arbete, det gradvisa uppbyggan det av vardag, förväntningarna på att grannar och byggnader skulle finnas kvar också i morgon. Detta sammanhang skulle den nya finansurbanismen bryta sönder utan betänkligheter.
Därmed hade samtiden svikit några av de omätbara värden och förebilder som fanns förborgade i den europeiska staden från början av 1900-talet: mångfald, förbundenhet och autono- mi. Tillväxt skedde på stabilitetens bekostnad, men egentligen var den europeiska idén om staden social, argumenterade Zukin;
tillväxt skulle vara inbäddad i en stabil social ordning. En stad som inte värnade om detta riskerade att förlora sin själ.
Avslutning och utblick
Inledningsvis skrev jag att ett antagande för denna korta studie var att staden inte är ett mål i sig, utan ett medel för att uppnå väsentliga värden som tillväxt och stabilitet. Men tillväxt och stabilitet för vilka och för hur många? Också mellan tillväxt och stabilitet finns i kapitalistiska samhällen en latent konflikt.
Kommer dagens ökande sociala och ekonomiska ojämlikhet att uppfattas som kontraproduktiv, eller till och med hotfull, för en större del av stadsbefolkningen och potentiella migranter till städer? Kommer framtidens utveckling att kunna bli så ogynn- sam och instabil att vi väljer andra sätt att organisera samhället på, och kanske återvänder till att bo ”på landet”?
Det är högst osannolikt. Som vi sett finns en förändrings- benägenhet i stadsbyggande och stadsliv. Under 1900-talet och början av 2000-talet har den europeiska staden figurerat både som fantasi och norm för denna förändring. Samtidens projice- ring av vissa värden från det förflutna har inte resulterat i att de historiska stadsmiljöerna, och deras sociala liv, gått att återskapa.
Det är omöjligt. Visionerna har snarare fungerat som ett slags enzym som måste förbrännas för att stadsbyggandet ska fortgå och finna mening bakom ständigt nya behov och funktioner.
Det har inom stadsforskning, arkitektur och förvaltning exis- terat en kanon som betraktat städer och det stadslika som en sluten geografisk enhet, en nod av ekonomisk verksamhet, be- folkningstäthet och en viss typ av bebyggelse. Utanför denna enhet fanns det som inte var urbant: glesbygd, natur och i viss mån även förorter. Uppdelningen har periodvis ifrågasatts. Det vi till vardags förknippar med ”staden” utgör bara ett av flera uttryck för urbaniseringsprocesser under kapitalismen såsom den utvecklats som samhällsskapande och -förstörande kraft sedan industrialiseringen. Denna stadscentriska förståelse av det urbana har därför varit blind för de territoriella beroende- förhållanden, de operativa landskap och rumsliga anordningar som varit viktiga för framväxten och förändringen av urbana samhällen.
Den utvidgade urbaniseringen handlar om en form av meta- bolism som drar in olika sociala och geografiska rumsligheter, naturresurser och arbetskraft. Det handlar inte primärt om be- folkningstäthet eller bebyggelseutveckling, utan om intensifiering av markanvändning, koordinering, polarisering mellan centrum och periferi och sociopolitisk kamp – sådant som alltid åtföljer nya rumsliga ordningar. Den utvidgade urbaniseringen har ska- pat miljöer i öknar och på tundror, den har skapat flygplatser, landskap av vindkraftverk och GPS-master, monoagrara jord- brukszoner, återvinningscentraler, soptippar, hela kvarter av serverhallar, infrastruktur för gruvbrytning, för olje- och gas- utvinning och så vidare. Centralt är i denna urbaniseringsprocess ojämlikheten, där vissa landskap har ställts att tjäna andra.
Följer man de otaliga prognoserna om hur framtidens städer kommer att byggas och befolkas domineras de som alltid av
D E N F Ö R Ä N D E R L I G A S TA D E N · 5 1
innovativa visioner och förutsägelser om tekniska landvinning- ar som ska göra städer smartare, hållbarare, effektivare och mindre beroende av mänskliga tillkortakommanden och kon- flikter. Ofta är bilderna av den urbana framtiden kopplade till ny infrastruktur som effektiviserar rörligheten och inte sällan en rumslig hybridrelation mellan stad och land. Klimatutveck- lingen och resursbristen kräver att något som inte är stad – natur, odling, skog – förenas i samma verklighet som staden, samtidigt som det urbana tar över allt mer ytor och kräver mer produktion och resurser för att fungera.
I Asien, och särskilt i Kina, är den urbana tillväxten en fråga av gigantiska mått och man kan notera ett behov hos central- makten att kontrollera samhällsutvecklingen. Redan stora städer ska inte tillåtas bli större utan i stället ska kluster av städer förenas i nätverk av förbindelser. Vissa städer har också plane- rats för att avlasta metropolerna. Det så kallade Hukou-sys- temet, ett folkbokföringssystem som bestämmer migranters sociala rättigheter när de flyttar till storstäder, används för att styra inflyttningen. Det är en reglering som också kan göra migra- tionen reversibel och osäker. Myndigheter har rent handgripligt avlägsnat migranter från städer om de uppfattar att befolk- ningskoncentrationen hotar att bli för stor eller ohanterlig.
Enbart den statistiska eller demografiska kunskapen om mängden människor som flyttar eller rör sig mellan metropol- regioner räcker inte som mått eller förklaring på samtidens urbanisering och stadsbyggande. För att förstå den moderna stadens omvälvningar krävs insikter om historiska samband och utvecklingslinjer, om rumsliga förutsättningar och hinder.
De nutida situationerna har vuxit fram genom tiden. Städer kan
under olika epoker definiera sig i sociala, institutionella eller ekonomiska termer, men det är de fysiska och materiella spåren – gatorna, husen, infrastrukturen, monumenten och ruinerna – som blir kvar av samhällsordningen. Det är dessa rumsliga avtryck och arv som kommer att berätta om hur vi egentligen värderade och förvaltade våra städer.
Referenser och tips för vidare läsning
Andersson, Monica, Politik och stadsbyggande: Modernismen och byggnads- lagstiftningen, Stockholm 2009.
Belina, Bernd, Naumann, Matthias & Strüver, Anke (red.), Handbuch Kriti- sche Stadgeographie, Münster 2018.
Bergman, Bosse, En gång talade man om staden: Texter 1968–2010, Stock- holm 2010.
Bergman, Bosse, Handelsplats, shopping, stadsliv: En historik om butiksfor- mer, säljritualer och det moderna stadslivets trivialisering, Stockholm 2003.
Brenner, Neil, New State Spaces: Urban Governance and the Rescaling of Statehood, Oxford 2004.
Brenner, Neil (red.), Implosions/Explosions: Towards a Study of Planetary Urbanization, Berlin 2014.
Cornell, Elias, Bygge av stad och land, Stockholm 1977.
Davis, Mike, Planet of Slums, London 2006.
DeFazio, Kimberly, ”Red Vienna, Class, and the Common”, i Benjamin Frazer (red.), Marxism and Urban Culture, Plymouth 2014.
Dinçkal, Noyan, ”Arenas of Experimentation: Modernizing Istanbul in the Late Ottoman Empire”, i Mikael Hård & Thomas J. Misa (red.), Urban Machinery: Inside Modern European Cities, Cambridge 2008.
Ewen, Shane, What is Urban History?, Cambridge 2016.
Farias, Ignacio & Bender, Thomas (red.), Urban Assemblages: How Actor- Network Theory Changes Urban Studies, New York 2010.
Fezer, Jesko & Schmitz, Martin (red.), Lucius Burckhardt Writings: Rethinking Man-Made Environments: Politics, Landscape & Design, Wien 2012.
Forsell, Håkan, Property, Tenancy & Urban Growth in Stockholm & Berlin 1860–1920, Aldershot 2005.
Forsell, Håkan, ”Det defensiva ägandet”, Fronesis, nr 42–43, tema: Hemmet och bostaden, 2013.
Forsell, Håkan, Bebodda platser: Studier av vår urbana samtidshistoria, Stock- holm 2013.
Forsell, Håkan, ”The Transformation of the Swedish Society from the Perspective of Urban History”, Moderne Stadtgeschichte, nr 2, 2019.
Graham, Wade, Dream Cities: Seven Urban Ideas That Shape the World, New York 2016.
Harvey, David, The Ways of The World, Oxford 2016.
Hegemann, Werner, Das steinerne Berlin: Geschichte der grössten Miets- kasernenstadt der Welt, Leipzig 1930.
Henriksson, Anders, The Tsar's Loyal Germans. The Riga Community: So- cial Change and the Nationality Question, 1855–1905, Oxford 1983.
Hochmuth, Hanno & Nolte, Paul (red.), Stadtgeschichte als Zeitgeschichte:
Berlin im 20. Jahrhundert, Göttingen 2019.
Hoffmann-Axthelm, Dieter, Die dritte Stadt: Bausteine eines neuen Grün- dungsvertrages, Frankfurt am Main 1993.
Hård, Mikael & Stippak, Marcus, ”Progressive Dreams: The German City in Britain and the United States”, i Mikael Hård & Thomas Misa (red.), Urban Machinery: Inside Modern European Cities, Cambridge 2008.
Häussermann, Hartmut & Siebel, Walter, Neue Urbanität, Frankfurt am Main 1987.
Höhne, Stefan, ”An Endless Flow of Machines to Serve the City: Infra- structural Assemblages and the Quest for the Metropolis”, i Dorothee Brantz, Sasha Disko & Georg Wagner-Kyora (red.), Thick Space: Approa- ches to Metropolitanism, Bielfeld 2012.
Jacobs, Jane, The Death and Life of Great American Cities, New York 1961.
Jörnmark, Jan, ”Bostadsrätterna, allmännyttan och lagarna”, i Niclas Berg-
