I studien framkom att beroende på vilket av de tre specialpedagogiska perspektiv vi tolkade att förskollärarna intog, skilde också synen på hur barn med ett utåtagerande beteende kan och bör inkluderas i lek. I de fall vi tolkade att förskollärares uppfattningar placerades i det kompensatoriska perspektivet (Nilholm, 2005) beskrev de situationen som att barnet behöver anpassas till miljön för att kunna bli delaktig i lek och gav flera exempel på detta. I de fall där utåtagerande barn hade svårt att delta i den sociala leken med andra barn beskrev de problemet som att barnet ej kunde de sociala koderna. Förskollärare beskrev lekkoderna; turtagning, regler och att dela med sig som viktiga eftersom det är många barn med olika viljor på en förskola och att dessa koder därför är en nödvändighet för att visa varandra respekt och bli delaktig i lek. Att kunna leka är en viktig färdighet för att kunna integrera med andra kamrater eftersom barn via lek tränar på olika sociala färdigheter som att dela med sig, kommunicera, turtagning, samarbete, respektera andras behov samt att skapa och följa regler (Veiga et al., 2017). I studien framkom förslag på hur barnet kunde träna på detta genom att ta hem aktiviteter från förskolan till hemmet och öva med föräldrar för att förstå spel- och lekregler.
Med det kritiska perspektivet (Nilholm, 2005) som utgångspunkt var vår tolkning att istället för att lägga över ansvaret på barnet kunde man med små enkla medel anpassa aktiviteter, bemötande och verksamhet efter barnets behov (Nilholm, 2005). Detta för att reducera situationer där ett utåtagerande beteende ofta uppstår och därmed skapa bättre förutsättningar att utveckla samspelsförmåga och lekfärdigheter (Henricsson, 2006). Tidigare forskning visar att när barnet har en positiv social interaktion med andra blir denne också mer accepterad av kamraterna och har lättare att skapa ömsesidiga relationer (Coelho, Torres, Fernandes & Santos, 2017). Daniella beskriver lekfärdigheter som grunden till hur vi senare i livet kommer fungera i sociala relationer och agera i relation till andra. Därmed blir leken ett viktigt hjälpmedel för att utveckla de sociala och emotionella färdigheter som ligger till grund för både en framgångsrik skolgång samt för att att kunna interagera och samverka i sociala sammanhang när barnet blir äldre (Coelho, Torres, Fernandes & Santos, 2017).
Beroende på vilket av ovanstående perspektiv vi tolkade att förskollärarnas uppfattningar kategoriseras i påverkades också förskollärarnas uppfattningar om hur barnen borde inkluderas i leken. Sett ur det kompensatoriska perspektivet (Nilholm, 2005) kunde lekar som förskollärare misstänkte vara en utlösande faktor till ett utåtagerande beteende som aktiva springlekar uteslutas helt, alternativt att barnet innan deltagande fick träna på att förstå reglerna. Detta kan förstås eftersom grövre fysiska lekar kan ge uttryck för att främja fysisk aggression hos barn men dessa lekar kan också ses av förskollärare som positiva för den sociala färdigheten (Coplan et al., 2015). Sett ur det kritiska
perspektivets (Nilholm, 2005) beskrev förskollärare snarare det senare alternativet. De beskrev att de hanterade dessa situationer genom att delta i leken tillsammans med barnen och på detta sätt anpassa leken efter det utåtagerande barnet och därmed undvika misslyckanden och träna upp lekfärdigheter.
Det tredje och sista perspektivet, dilemmaperspektivet (Nilholm, 2005) framkom också i avsnittet barn och lek och då främst när det handlade om att anpassa verksamheten efter barn med ett utåtagerande beteende samtidigt som förskollärarna också hade fler barn att förhålla sig till. Ett tydligt exempel handlade om exkludering i lek när något barn uppvisade ett utåtagerande beteende. Det finns olika former av aggressionsbeteenden som gör att barn blir exkluderad från kamratskap. Två av dem är fysiskt aggressionsbeteende och rationell aggression (Coplan et al., 2015). Både att skapa rädsla hos sina vänner eller såra en kamrat kan leda till exkludering av den som utför handlingen (a.a) vilket i studien framkom som ett bekymmer hur det kunde tänkas hanteras. Problemet förskollärare beskrev var att anpassa aktiviteter och verksamhet så alla barn kunde och ville delta samt hur de skulle gå tillväga för att tillgodose detta.
7.2 Förskollärares förhållningssätt och bemötande
Bland förskollärarna i denna studie beskrivs olika uppfattningar om vart problemet förläggs när det gäller barn som blir utåtagerande under leksituationer. I studien framkommer att barn inte är utåtagerande, det är något de blir, ofta beroende på hur de blir bemötta av andra i omgivningen.
Nilholm (2005) beskriver i sin forskning det kritiska perspektivet som innebär att problemet förläggs i miljön och inte hos individen. Alla barn är olika och har olika behov därför behöver miljön och individer i omgivningen anpassa sig efter de ständigt föränderliga barngrupperna. Detta är något som Nilholm (2005) belyser som ett dilemmaperspektiv eftersom det finns svårigheter och utmaningar att kunna anpassa sig för alla individers behov. Det finns inga rätta svar på hur förskollärarna ska göra.
Däremot framkommer det bland förskollärarna att de kan ta stöd av stödteam för att de själva ska kunna få hjälp med hur de ska gå tillväga för att underlätta vardagen för utåtagerande barn och inte för att utvärdera barnet.
Förskollärare beskriver att när tillsägelser drabbar ett och samma barn under en lång period blir det svårt för barnet att kunna göra bra ifrån sig vilket skapar en negativ självbild. Coplan et al. (2015) beskriver att förskollärarna oftast möter utåtagerande barn när barnet är i affekt, vilket ofta skapar en negativ situation med tillsägelser från förskollärarna. Förskollärarnas bemötande och attityder gentemot de utåtagerande barnen har också en stor påverkan för hur barnet kommer bli accepterat av andra barn (a.a). Coelho et al (2017) beskriver att förskollärare ska vara förebilder för barnen vilket också framkommer i denna studie. I studien beskriver förskollärare att andra barn tar efter vuxnas ageranden och belyser vikten av att de vuxna lyfter de utåtagerande barnen i de positiva stunderna och inte bara uppmärksammar barnen i de negativa situationerna. Detta är något som Glover Gagnon et al., (2013) styrker. Om barnen ofta hör en vuxen säga ett barns namn med en negativ ton kommer också de bemöta barnet på samma sätt.
Det kompensatoriska perspektivet innebär att det är hos barnet problemet förläggs och att det är barnet som ska anpassas för att passa in i omgivningen och miljön (Nilholm, 2005). Detta är något vi tolkar framkommer bland förskollärarna; att det är barnet som avviker från det normala och därför behöver stöd av en vuxen för att övervinna sina svårigheter. Hanna i studien beskriver att det sällan framkommer att förskolebarn har någon diagnos och att förskollärarna ska hjälpa barnet i sina svårigheter istället så gott det går. Bae (2009) påvisar i sin studie att förskollärare har för höga förväntningar på barnen, för hårda regler på vad barnen får göra samt en brist på att acceptera andras sätt att vara. Istället kan förskollärarna inta ett kritiskt perspektiv och vara lyhörda för barns olikheter och behov och även ha en förmåga att inta ett barnperspektiv (a.a). Barn som har svårt för lekkoder
och det sociala samspelet ska få stöd av förskollärare i att utveckla sina färdigheter. Louise beskriver att det bästa sättet för barnet att kunna lära sig lekkoder och regler är när en förskollärare är delaktig i olika lekar och spel. Även Emma beskriver vikten av närvarande vuxna och att det alltid ska finnas en vuxen i varje rum eftersom flest konflikter sker mellan barnen när de vuxna är frånvarande. Bae (2009) styrker detta i sin studie och beskriver att förskollärare måste finnas närvarande för att bli medveten om vad som sker och därmed kunna möta barnet och stötta denne när behov råder. Om barnet inte får stöd ökar risken att denne får svårigheter med annat senare i livet. Chi et al. ( 2016) påvisar i sin studie att ett barn som ofta framkallar ett utåtagerande beteende ofta har låg självkänsla och sämre social kompetens än andra barn. Vidare beskriver Chi et al. (2016) att barn med en god självkänsla har lättare att hantera svårigheter. Likt Bae (2009) beskriver Louise i studien vikten av att förskollärarna finns med och medlar när en konflikt uppstår. Detta för att barnen ska lära sig att kommunicera om känslor och själva hitta lösningar för att senare kunna hantera konflikter utan en vuxen till hjälp. Louise beskriver att när barn lär sig att kommunicera minskar den fysiska aggressionen när ett barn blir arg eller ledsen.
7.3 Åtgärder och anpassningar
Nilholm (2005) beskriver det kompensatoriska perspektivet som befäster problemet hos individen.
Det kompensatoriska perspektivet gör gällande att brister eller tillkortakommanden på olika sätt ska kompenseras med medicin och psykologi (a.a). Hanna beskriver att det oftast inte förekommer några diagnoser i förskolan utan att det är något som kan visa sig senare när barnet går i skolan. Fortsatt menar hon att förskollärarna måste stötta barnet i sina svårigheter och se mönster i de situationer som barnet blir utåtagerande för att kunna förebygga och hjälpa barnet. Förutom att förskollärare i verksamheten kan anpassa sitt förhållningssätt och bemötande för att stötta barnet i svåra situationer går det också att anpassa miljön.
I enlighet med det kritiska perspektivet (Nilholm, 2005) tolkar vi förskollärares uppfattningar som att de ofta tänker på vilka anpassningar som kan göras efter barnets behov för att undvika att ett utåtagerande beteende förstärks. Valeria beskriver att miljön kan förbättras genom att skaffa in mer stötdämpande material, som mjuka lådor till hårda leksaker, för att dämpa ljud eller ändra ljuset på lamporna och färgen på väggarna eftersom detta kan stressa ett barn. Emma beskriver att man kan dela upp leksakerna i olika rum för att sprida ut barnen så att det blir mindre grupper och mer lekro.
Valeria beskriver att när barn får vara i mindre grupper skapar det ett större lugn hos barnen eftersom de inte behöver ha koll på vad andra gör. Det är något som Veiga et al. (2017) styrker, att mindre grupperingar under leksituationer ofta ger en positiv inverkan för den sociala kompetensen och samspelet. Sedan behöver förskollärarna se över vilka barn som är i de olika grupperna och rummen då det har en betydelse för hur barn kommer bete sig (Jordan, 1996). Vissa barn skapar en positiv respektive negativ påverkan på varandra (a.a). Valeria beskriver detta genom att man bör tänka på hur man delar upp barnen i grupperna så att de barn som brukar hamna i konflikter eller ofta provocerar varandra hamnar i olika grupper för att istället stärka lekro. Något som kan minskar oro och stress hos de utåtagerande barnen är att de får en överblick över vad som ska hända under dagen.
Hanna och Emma beskriver hur förskollärarna kan minimera det utåtagerande beteendet genom att använda sig av framförhållning och tydlighet innan byte av aktivitet. Förskollärare beskriver att barn lätt kan bli överraskade om de tvingas avsluta en aktivitet på en gång och att det kan förstärka det utåtagerande beteendet. Med det kritiska perspektivet (Nilholm, 2005) som utgångspunkt kan man med små enkla medel förändra klimatet och anpassa aktiviteter och sitt egna bemötande efter barnets behov (Henricsson, 2006). Detta skapar nya vägar och risken för ett utåtagerande beteendet minskar vilket leder till att barnet får bättre förutsättningar för att kunna utveckla samspel och lekfärdigheter (Henricsson, 2006).
Förskolans utmaningar sett ur dilemmaperspektivet innebär att förskollärarna ska förmå att ta hänsyn till alla barns behov och olikheter. Detta är något som förskollärare i studien anser svårt. De beskriver att alla barn är olika vilket gör det svårt att anpassa miljön efter varje individ. Ofta upplever förskollärare att de inte räcker till. Nilholm (2005) beskriver begreppet dilemma som framgår i denna studie när förskollärarna försöker anpassa verksamheten efter alla barn. Nilholm (2005) menar att det inte går att göra alla till lags och därmed myntade han detta begrepp. Vem ska man anpassa sig efter och vem hamnar i bakgrunden? Bland förskollärarna i studien framkom det att många tar stöd av stödteam för att få hjälp att anpassa verksamheten så alla barn blir delaktiga på lika villkor. Emma i studien är tydlig med att påtala att när man tar hjälp av ett stödteam är det för att stötta förskollärarna i sitt arbete och inte för att leta efter fel hos barnet.
7.4 Slutsatser
Syftet med denna studie är att ta del av förskollärares uppfattningar av utåtagerande barn i socialt samspel med exemplet lek och med hjälp av Nilholms tre specialpedagogiska perspektiv tolka var problemet förläggs. Vidare syftar undersökningen till att genom dessa tolkningar förstå hur förskollärares förhållningssätt kan påverka inludering, anpassningar och åtgärder för utåtagerande barn i lek. För att ta del av förskollärarnas uppfattningar gjordes kvalitativa intervjuer med sex stycken förskollärare. I studien framkom att förskollärares beskrivningar på hur de bemöter barn samt hur de tänker att verksamheten kan anpassas varierar beroende på vilket perspektiv vi tolkade präglade deras förhållningssätt. Vi tolkade att problemet befästes hos individen enligt det kompensatoriska perspektivet (Nilholm, 2005) när förskollärarna beskrev att barnet behövde öva upp färdigheter som att lära sig regler och lekkoder, för att bli delaktig i sociala sammanhang som lek och att det var barnet som behövde anpassas till verksamheten. I de fall där förskollärare främst fokuserade på de strukturella och sociala omständigheterna beskrevs att anpassningar i miljön kan underlätta inkludering av utåtagerande barn. Närvarande pedagoger, strukturtavlor, små grupper och framförhållning gavs som exempel och genom detta tolkade vi att problemet placerades hos miljön i analogi med det kritiska perspektivet (Nilholm, 2005). I resultatet framkom även att förskollärare upplevde svårigheter med att anpassa förskolans miljö efter utåtagerande barn parallellt med att inkludera övriga barn i barngruppen. Förskollärares uppfattningar vi placerade i detta dilemmaperspektiv (Nilholm, 2005) beskrev hur de brottades med att anpassa verksamheten för att alla barn skulle kunna delta i leken på lika villkor. Denna studie bidrar till att medvetandegöra pedagoger om beroende på vilket perspektiv som intas påverkar det hur de bemöter och försöker inkludera barn i den pedagogiska verksamheten.