Utöver dimensionerna

Avsnitten ovan har visat hur Röda Korset bekräftar de dimensioner som Eriksson Baaz även fann i Tanzania vad gäller organisationens självbild. Utöver dessa kunde även två andra typer av självbilder hittas vid syntetiseringen av materialet. Dessa var mest framträdde i samtalet med medarbetarna och var inte lika framträdande i den idealbild som styrdokumenten gav. Dessa upptäckter presenteras nedan.

Offer

Biståndsarbetarnas tidigare erfarenheter och mönster som de vittnar om i bemötandet med mottagaren och i biståndsarbetet, tyder på en ny tillskrivning av självidentitet. Denna

uppfattning har jag tolkat som en ”offer-roll”, dvs. att biståndsarbetarna ser sig falla offer för olika områden/faktorer i sitt arbete. Denna offer-roll kunde hittas inom många olika aspekter av samtalet kring biståndsarbetet. Exempelcitat och tolkning av dessa presenteras tematiskt i avsnitten nedan.

Offer för våld

I nedanstående citat visas ett exempel på hur intervjupersonerna faller offer för våld från mottagarna. I just detta exempelcitat är det på grund av desperation, men även andra

intervjupersoner uttrycker och beskriver vissa våldsrelaterade situationer kopplade till ilska, besvikelse och brist på respekt. Intervjupersonen menar att våldet inte är riktat, men i och med

den andres uppfattning och generalisering av biståndsarbetare faller man offer för detta oavsett.

De kan bli väldigt aggressiva till och med, alltså folk är väldigt desperata. På dagcentret, Ja men det har liksom kommit en kvinna som ska sätta eld på sig själv i väntrummet, en man som satt kniv mot sin egen strupe och hotat personal och kastar stenar på bilar när vi åker från lägrena och sådär. Det är mycket desperation och det är ingen annan som lyssnar så det är klart att man får det på sig, det kanske inte är riktat, men det blir riktat för man är en ”sån” (biståndsarbetare) som är där och då blir det dit man riktar [känslorna] mot, för de som egentligen som det är riktat mot, de är ju inte där, så så är det ju. (Intervju 2)

Offer för politik/byråkrati

Eriksson Baaz studie fokuserar på dimensionerna inom biståndsarbetet och partnerskapet/ relationen mellan biståndsarbetare och mottagare. Dock visas det i min studie att i talet om denna relation måste man även titta på en ytterligare part i relationen vilket är de

internationella politiska aktörerna. Med dessa menas stater och högre världspolitiska organ så som EU och FN. En av medarbetarna som jobbat både inom EU och i andra delar av världen beskriver en skillnad med biståndsarbetet i dessa delar av världen. Personen beskriver att EU:s lagar och regler begränsar organisationens arbete i Europa till skillnad från bl.a. Afrika. Vidare beskrivs det i alla intervjuer hur medarbetarna känner en hjälplöshet, dvs. det finns en genuin vilja att hjälpa de andra men man på grund av politiska och ekonomiska hinder inte har möjlighet till detta. De uttrycker att om de hade resurser och mer frihet kunde de göra mycket mer för att hjälpa. Nedan visas ett exempel på hur detta utrycks. Landet personen jobbat i har tagits bort då intervjupersonerna i studien är anonyma.

Men det gör ju också att det finns massa regelverk som måste följas på ett annat sätt. Problemet i EU är ju att du kan inte bara slå upp ett läger nånstans utan det måste ju följa stadsplanering och om man ska ha nånting nånstans så får det bara vara visst många i en lokal, så allt det gör det mer komplicerat och mer byråkrati och så.[…]. Det handlar inte om humanitär hjälp egentligen alls, utan bara om politik. Det är riktat, att anledningen till att man ger stöd till flyktingar i [landet] har ju inte med att man vill hjälpa dom utan att man vill hålla kvar dem där för att de inte ska komma till övriga Europa. Och det kommer mycket sånnahär villkor. Så när vi har det här

cashprogrammet som vi har så ingår det att de måste göra en namnteckning, visa att de befann sig där och vi måste fysiskt se att de är på plats varje månad. Och

anledningen till det är ju inte att, för vi ser ju ändå på dens kontoutdrag att den finns, utan det är ju för att hantera, garantera, att de inte tagit pengarna och betalat nån smugglare och plötsligt liksom dyker upp i [andra länder] (Intervju 2)

Här talar intervjupersonen om hur de högre internationella samarbetsorganen har kritiska uppfattningar om mottagarnas pålitlighet. Som tidigare visats har Röda Korset visat på uppfattningar om mottagaren som opålitlig och girig. I detta exempel visas dock att

organisationen i sig inte har dessa uppfattningar utan att misstänksamheten kommer från de högre styrande organen. Exemplet beskriver hur organisationen har själv ett självständigt system för att hantera programmet och deltagarna av det, men att EU inte litar på detta eller mottagarna tillräckligt och kräver därför ytterligare åtgärder (namnteckning) för att

kontrollera detta. Enligt intervjupersonen hamnar organisationen därför i kläm och blir ett slags offer för den internationella byråkratin och politiken.

En annan intervjuperson beskriver hur staterna i Europa inte vill ha flyktingar och

kontinuerligt skickar dem vidare, vilket inte bara försvårar flyktingars situation men även organisationens arbete. Organisationen känner sig vingklippt och begränsad och trots att man skulle vilja göra mer så kan man inte.

Alltså den mentala inställningen ändras ganska snabbt överallt så fort [flyktingarna] börjar ses som ett problem va, då ska vi stänga, ”då vill vi inte ha några fler”, och då blir det politiskt. Vart ska de någonstans? Har vi nåt ställe där vi kan ha flyktingar? Vi har inga direkta flyktingboenden på så sätt längre. Och då ska de stängas igen efter en tid så hoppas vi att de drar sig nån annan stans. Hela tiden sånnahär grejer. Och där ska vi då som humanitära arbetare vilken organisation vi än tillhör Röda Korset, Rädda Barnen, kyrkorna, Stadsmissionen, alla försöker hjälpa dem medan staten har sagt nej vi vill inte ha några fler. Och då är det vårt jobb att se till att dessa inte blir utnyttjade och det ser man ju då på de här unga ensamkommande vilken utsatt situation de har, bara här i Sverige. […]. Hela tiden med trycket från staten: ”vi vill inte ha dem här, så ni får inte göra det för bra för flyktingarna här”. (Intervju 1)

Offer för andras handlingar

We will never knowingly – or through negligence – allow ourselves, or our employees, to be used to gather information of a political, military or economically sensitive nature for governments or other bodies that may serve purposes other than those which are strictly humanitarian, nor will we act as instruments of foreign policy of donor governments (IFRC & ICRC, 2019, s. 3f).

I citatet ovan uttrycks att om korruption inträffar så är det inte organisationen eget fel utan att de används eller utnyttjas av andra. Detta är ett exempel på hur organisationen ser sig som ett offer av andras illdåd. Ett annat exempel på detta följer nedan.

Det är ganska vanligt att folk blir lovade saker för att saker är så hemskt och då är det nån som säger att det kommer bli så bra och ”detta kommer hända” och så. Och så kanske den där personen som sagt det åker någon annan stans och någon annan får allt det här på sig, att [mottagaren] känner sig sviken. […] Så är det nån som blir sviken över det behöver det ju inte alltid vara kopplat till personen utan det är någon biståndsarbetare från någon biståndsorganisation, vad de gör påverkar. (Intervju 2)

Intervjupersonen menar att man inte ska lova välgång eller spä på orimliga förväntningar då det är lätt för mottagaren att ha orimliga förväntningar och sedan bli besviken. Mottagaren ser biståndsarbetarna inte för de organisationer de är utan som en representant för alla

biståndsarbetare och hjälporganisationer. Detta visar alltså inte en unik uppfattning och självbild för Röda Korset, utan kan lika gärna gälla andra organisationer. Poängen är att biståndsarbetare kan falla offer för andra biståndsarbetares misstag eller snedsteg om de lovar mottagaren för mycket. Man blir själv då offer och får ta konsekvenserna av detta som kan vara våld, besvikelse etc. I det första citatet gällande i avsnittet om ”Offer för våld” tas även där upp hur man blir offer för andra biståndsarbetares misstag som också visar på hur man själv får skulden för något man inte gjort vilket kan utsätta en för farliga och hotande situationer.

Medmänniska och vän

Utöver självbilden som ett offer för olika faktorer upptäcktes även en betoning på det mänskliga samspelet mellan mottagare och biståndsarbetare. Flera av intervjupersonerna beskrev hur mottagarna varit väldigt gästvänliga och mänskliga och att man gärna skulle vilja

skapa en relation till dem. Eriksson Baaz fokuserar inte på uppfattningen av ”den andra” som medmänniska eller vän. I min studie visas dock att biståndsarbetarna roll breddas på den privata nivån som medmänniska och vän. Denna självbild konstrueras i relation till den andra parten som ses som gästvänlig, tacksam, och genuint vänlig och villig att skapa kontakt. Denna självbild och roll kunde dock inte uppfattas lika tydligt i styrdokumenten som i intervjuerna. Nedan visas två exempel på hur det den sociala kontakten och relationen till mottagarna är viktig för medarbetarna och visar på självuppfattningar och självbilder som tyder på att rollen i organisationen inte endast är begränsad till de fyra dimensioner Eriksson Baaz presenterar utan även går in på ett mer personligt plan.

Varenda ställe jag har varit på har jag fått högsta hospitalitet från de mest drabbade. Och även i Tjernobylområdet i den här 30 km zonen som i teorin ska vara stängd och inga människor ska bo i. redan 10 år efter olyckan så hade framförallt äldre

människor återvänt. Och där hade vi åkt in och hittat dem och då åkte vi in i den här zonen och erbjöd hälsostöd och annan form av hjälp. Där bjöds vi in på mat och dricka hos de här gamla människorna och det kan vara bland de mest rörande stunderna i mitt liv som jag minns. Där och också i Turkiet efter jorbävningen 17e augusti 1999, där jag träffade under ett tält som Turkiska Röda Korset har satt upp i en liten park. En av familjerna där var flyktingar från Bosnien som jag hade träffat och de bjöd mig på te och kakor, och vi stannade där jag försökte tacka nej och så men det går inte. Och de är stolta och glada för den lilla 15 minuter- halvtimmen som man spenderar med dem. Den är lika viktig för dom som den är för mig och oss, en som går in som hjälparbetare. Så jag tycker att jag får tillbaka mer från de här kontakterna än jag ger.(Intervju 1)

[…]språkförbristning är ju alltid ett problem man måste ju kunna språket, men när man inte interagerar med människor som människor, då har man kanske inte där att göra. Det måste finnas någon slags mänsklig kontakt […] det finns ju alltid tid att böja sig ner och säga nån rolig grej till ett barn som kommer med nån leksak, det är ju klart att så måste man ju göra, det är ju människor[…] (Intervju 2)