Utbildning och information

Som utvecklare på vård- och omsorgsförvaltningen menar Anna att hon får utbildning kring det digitala hjälpmedlet som ska implementeras både via information hon kan läsa men också via filmer som leverantörerna av hjälpmedlet kommer ut till förvaltningen och visar. Anna menar att det är en process i sig att lära sig allt runt hjälpmedlet. När det kommer ner på utförarnivå och undersköterskorna som ska använda det digitala hjälpmedlet i

omsorgsarbetet med äldre anser Anna att nyckeln till en lyckad implementering är utbildning och att processen går långsamt och får ta tid. Hon berättar om när det digitala hjälpmedlet Ipad startades upp i två av kommunens arbetsgrupper inom hemtjänst som ett pilotprojekt “lärdomen vi tagit under alla år när vi får göra det långsamt och har tid för sådan här utbildning och informationsinsatser, det är då det blir bäst” (Utvecklare Anna). Anna informerar vidare att de två hemtjänstgrupperna fick mycket upplärning och tid och att det än idag är i dessa två grupper som Ipad fungerar bäst.

Vid senare tillfälle när pilotprojektet var avslutat och Ipad skulle införas i alla

hemtjänstgrupper i kommunen visar resultatet att undersköterskornas utbildning antingen var kort eller obefintlig. Undersköterska Gun berättar att de fick en timmes utbildning på ett APT. Undersköterska Tomas berättar att han inte fick någon utbildning eller information alls kring Ipad utan blev bara tilldelad sina inloggningsuppgifter och fick lära sig allt själv.

Undersköterska Petra säger att hon fick en halv dags utbildning och att många av hennes kollegor upplevde att det var rörigt i början och att tekniken inte fungerade som den skulle. Dock upplever Petra att utbildningen var tillräcklig för sin egen del och att hon snabbt kunde anamma det nya arbetssättet. På den nya Ipaden infördes senare en app för

medicinsignering. Petra berättar att personalen fick femton minuters utbildning av ansvarig sjuksköterska. Hon menar att många av hennes kollegor kände sig osäkra i användandet av appen. Petra säger att det fanns många frågetecken i början och att det stod väldigt lite om hur man skulle ge viss medicin eller när den skulle ges, hon avslutar med att säga att det kunde bli ganska mycket fel. Undersköterska Tomas berättar om osäkerheten i införandet av den nya medicin appen och att han inte fick någon utbildning alls kring hjälpmedlet. Tomas berättar att han bara fick ett datum när den skulle startas upp och när dagen kom var det bara att använda appen. Allt som använts tidigare hade tagits bort så det var bara att lära sig säger Tomas.

I införandet av medicinsigneringsappen tolkas att top-down modellen har använts vi implementeringen. Resultat visar att det gavs lite utbildning och personal kände sig osäkra och att det kunde bli fel. Vidare i det omsorgsarbetet med äldre brukare skulle en bottom- down modell i denna implementering hade varit att föredra då personal som känner brukarna bäst och dagligen hanterar deras medicin hade tillfört mycket kunskap och information i utformningen av appen och i själva användandet, detta hade även skapat en

personalen mer säker och detta hade säkerställt det sociala arbetet och att de äldre fick rätt medicin vid rätt tidpunkt och på rätt sätt.

Utifrån detta kan det tolkas att personal som inte får tillräckligt med utbildning inte känner sig delaktiga detta kan föda ett motstånd till det som ska implementeras vilket skulle kunna göra att implementeringen inte når de effektmål som var uppsatta från början. Detta tycks stämma överens med Nilsens et al (2016) som menar att personal som känner sig osäkra i användandet av den nya tekniken skapar ett motstånd till det som ska implementeras och genom detta ökar risken för en misslyckad implementering.

Vidare ger de två enhetscheferna liknande svar som undersköterskorna gällande kort och lite utbildning till personal vid implementering av digitala hjälpmedel. Enhetschef Hans menar att undersköterskorna endast fick en halvtimmes utbildning och menar att det är i detta skede det borde satsas, han beskriver införandet av Ipad som “trial and error”. Vidare berättar enhetschef Lena att systemförvaltare kom ut till arbetsgruppen och gav en timmes utbildning kring Ipad på ett APT (arbetsplatsträff):

Annars var det ju så att man fick lära sig själv. Snabbt blev det ju så att man hade användarstöd i gruppen att det var några som var mera på och tyckte att det här var

spännande och var duktiga på och lärde sig snabbt och fick hjälpa sina kompisar… sen kan det ju ta jättelång tid för att alla ska vara med på tåget...men nu tror jag att alla använder paddor men det tog ju flera år för en del innan dom blev bekväma med att använda det här då (Enhetschef Lena).

På frågan om förvaltningsledningen vet att utbildning är det som krävs för att implementeringen ska bli lyckad och man som utvecklare får gehör för detta svarar

utvecklare Anna att hon tycker att hon får gehör och att de planerar för detta. Anna menar att det handlar mycket om att information ska delges både internt och externt och att få ett helhetsperspektiv för att det ska bli bra och hållbart. Utifrån den kunskap vi fått från enhetscheferna stämmer den inte överens med den information som Anna ger angående utbildning. Vi tolkar att Anna ger oss ett korrekt svar utifrån att hon arbetar på uppdrag av förvaltningen. Det kan vara så att Anna vet hur verkligheten ser ut att det ges för lite utbildning men att detta är något hon inte kan påverka vilket kan kopplas till en organisationsstyrning enligt (Lundqvist, 1992). Enhetschef Hans menar att

förvaltningsledningen vet att utbildning krävs men att detta inte finns med i planeringen vid en implementering och att förvaltning mer tittar på hur mycket dem ska tjäna. Trots

vetskapen om att utbildning är en av de viktigaste faktorerna i en implementering menar Hans att förvaltningsledningen ändå ställer sig frågande till varför det digitala hjälpmedlet Ipad inte används fullt ut av omvårdnadspersonalen.

Så kör man ett år och så kommer det från ledningshåll varför har ni inte kommit längre varför har ni inte kommit igång…undersköterskan ute förstår ju inte nyttan med varför hon ska släpa runt på den här…för det är ingen som har tagit sig tid att ha en ordentlig utbildning och visa varför…det är ju inte av ointresse och ovilja” (Enhetschef Hans).

Att vårdpersonalen inte har en tydlig målbild till varför dem ska använda det nya hjälpmedlet i omsorgsarbetet med äldre personer kan vara en faktor till att personalen blir ointresserade. Detta för att de inte vet syftet eller vilken nytta de kan ha av hjälpmedlet menar Hans. Han berättar vidare att innan man gjort en förankring hos personal som gör dem intresserade av det nya hjälpmedlet är det omöjligt att sälja in den. Detta kan kopplas till Balogun et al. (2015) som menar att för att en implementering ska nå önskad effekt krävs ett arbete med attityder och beteende hos personerna som ska utföra det som önskas.

På frågan om undersköterskorna känner sig delaktiga i processen gällande förändringar i verksamheten svarar undersköterska Tomas att han inte alls känner sig delaktig i kommande förändringar på arbetsplatsen. Undersköterska Petra menar att hon nog känner sig delaktig och undersköterska Gun upplever sig delaktig när det kommer till det digitala hjälpmedlet fjärrtillsyn. Gun berättar att hon sitter med på upphandlings möten med enhetschef och ledning. Eftersom Gun planerar fjärrtillsyn på natten är hennes åsikt viktig när det kommer till vilken utrustning som behövs. Enhetschef Lena berättar om Guns roll.

Gun har varit delaktig vid senaste mötet och jag tycker att det är jätteviktigt att dom som verkligen jobbar med det här får vara med och säga. För ni vet ju precis hur men sen är det så mycket som ska utvecklas och det är svårt att tänka vad mer är det man behöver vad är det vi ska ha för någonting (Enhetschef Lena).

Hur pass delaktig personal känner sig i en förändring kan ha att göra med hur mycket eller lite utbildning och information som ges. Här kan det tolkas att undersköterskorna Petra och Gun som har fått mest utbildning känner en delaktighet medan undersköterska Tomas som inte fått någon utbildning inte alls känner sig delaktig. Detta kan kopplas till Korpela et al. (2012) som menar att delaktighet och engagemang i genomförandet skapar en målbild till varför förändringen sker detta är en framgångsfaktor för att lyckas med implementeringen. Här kan tolkas att personal som får tillräckligt mycket utbildning och information känner sig delaktiga i förändringen detta leder då till en framgångsrik implementering vilket även styrks av Melkas et al (2020) som säger att genom ett skickligt ledarskap och utbildning till

personal skapas positiva attityder och en känsla av delaktighet. Durlak et al (2008) bekräftar att utbildning och tekniskt stöd är de främsta faktorerna till en lyckad implementering. Enhetscheferna och utvecklaren har en samstämmig uppfattning om att det inte ges någon utbildning till enhetscheferna gällande de digitala hjälpmedlen. Det som ges är löpande information om det digitala hjälpmedlet på ledargruppsmötet som sker en gång i månaden. Utvecklare Anna informerar även att alla inte behöver utbildning i allt beroende på vilket digitalt hjälpmedel som ska införas och vid sådana tillfällen får enhetscheferna

informationsmaterial som de sedan informerar ut till personal på respektive APT. Att

enhetscheferna som har en viktig roll i omsorgsarbetet med äldre personer inte får utbildning kring hjälpmedlet kan skapa negativa attityder då kunskapsluckor kring hjälpmedlet kan uppstå. Åkerlind et al (2017), Nilsen et al (2016) och Loh et al (2009) resultat styrker denna tes och menar att synen på det digitala hjälpmedlet blir ett hinder eftersom det finns brister i kunskapen kring tekniken. I det sociala arbetet som enhetschef kan det då vara svårt att förmedla fördelarna med hjälpmedlet ut till arbetsgruppen men även till de äldre brukarna

kopplas till detta då det är dem som arbetar närmast brukarna och är de som har den största möjligheten att påverka, vilket tolkas som en viktig uppgift i själva

implementeringsprocessen. Att kunna förespråka och motivera användandet av de digitala hjälpmedlen till undersköterskorna och till de äldre brukarna är en viktig uppgift i det sociala arbetet och i yrkesrollen som enhetschef, vilket lägger tyngd på enhetschefens kunskap och utbildning. Men i rollen som enhetschef behövs även förmågan att kunna leda personalen genom förändringen för att implementeringen ska lyckas vilket även Kuiper et al (2016) styrker.