4. Augustinus om ondska och fri vilja
4.5 Vad utmärker en ond handling?
Augustinus förklarar att om han och Evodius vill ta reda på vad källan till ont handlande är, måste de först veta vad en ond handling är. Augustinus förklarar att onda handlingar utförs av någon som är styrd av ett överdrivet begär140: ”inordinate desire is what drives every evil deed, and (...) this is the very reason why the deed is evil”141. Det att någon drivs av ett överdrivet begär till att utföra en handling avgör ensamt huruvida en handling är ond eller god. Ingen handling är således ond i sig. Ej heller begär är ont i sig: begäret för ett gott ting, är inte klandervärt på något sätt. Om så varit fallet, påpekar Augustinus, hade vi varit tvungna att klandra de som älskar det goda.142
I sitt påföljande resonemang berättar Augustinus att det överdrivna begäret består i att älska de ting man kan förlora mot sin vilja. Exakt vad han menar, går han ännu inte in på. Istället formulerar han en distinktion mellan de två lagarna; den mänskliga, temporära, föränderliga och den eviga, oföränderliga. Den förra av de båda, är författad för att styra medborgarna i en stad och bibehålla freden mellan dem och upprättar straff som lämpar sig för syftet. I den mån den mänskliga, underlägsna lagen härletts ur den eviga, kan den sägas vara rättvis. De många ting den mänskliga lagen inte kan straffa, straffas istället av den eviga lagen, som enligt Augustinus ”is the law according to which it is just that all things be perfectly
ordered”143(min kurs.). Evodius håller med: ”no violent assault, no chance happening, no catastrophe could ever bring about that it is not just for everything to be perfectly ordered”144. Braw bekräftar att Augustins ser på perversionen av ordningen som syndens innersta väsen: ”Det som människan skulle ha brukat (…) för att nå till delaktigheten i Gud och åtnjutandet av den eviga saligheten (…) njuter hon istället av. Därmed träder det skapade i skaparens ställe.”145 Det viktiga att förstå här, fortsätter Braw, är att synden innebär att själva viljeinriktningen är förstörd, snarare än enstaka syndiga handlingar; människan riktar sin kärlek mot de lägre, snarare än de högre tingen och att det är viljan eller sinnet som ger upphov till syndandet. Sexualiteten, exempelvis, är inte syndig i sig, utan blir syndig först när människans viljeriktning är förvrängd och människans själ tappar kontrollen över kroppen146. Som jag uppfattar detta, tänker sig Augustinus att synden består i en felriktad kärlek.
Människan är syndig när hon älskar de skapade, världsliga tingen högre Gud och således sätter det världsliga och materiella i Guds ställe. Människans synd består alltså väsentligen i hennes förnekande av Gud som det högsta kärleksobjektet. På så sätt verkar syndighet bestå i människans förvrängande av sitt förhållningssätt till tingen och Gud. Det verkar dessutom vara tydligt att Augustinus lägger hela ansvaret för individens syndighet hos individen själv. Det är individen som väljer att älska tingen i Guds ställe och det är således individen som orsakar sin egen syndighet. Här ser vi hur Augustinus tankar om människans syndighet indirekt innebär ett försvar av Guds godhet och rättvisa. Eftersom människan själv är ansvarig för sin syndiga viljeinriktning och sitt syndiga leverne, kan Gud inte beskyllas för de synder hon därmed begår. Eftersom människan väljer att synda via sin fria vilja, kan Gud dessutom utfärda rättvisa bestraffningar.
140 Williams påpekar i en fotnot att det latinska ord Augustinus använt är ”libido” som brukar översättas ”desire” eller ”lust”.
Williams anser dock ”inordinate desire” träffa ordets betydelse bättre. Jag översätter begreppet till överdrivet begär med förhoppning om att min text ytterligare tydliggör dess betydelse.
141 Aurelius, Augustinus, On Free Choice of the Will. Williams, Thomas (övers.), Hackett Publishing Company: Indianapolis
1993, sid. 7
142 ibid., sid. 4- 7 143 ibid., sid. 11 144 ibid., sid. 12
145 Braw, Christian. Åter till Gud: Trons Mönster Hos Augustinus. Artos bokförlag: Skellefteå 1994, sid. 94 146 ibid., sid. 94- 95
Augustinus menar att en människa är perfekt ordnad när hon styrs på det sätt den eviga lagen förkunnar; de bättre tingen styr de sämre: ”when reason, mind, or spirit controls the irrational impulses of the soul, a human being is ruled by the very thing that ought to rule according to the law that we have found to be eternal”147. Augustinus menar att “förnuft”, “sinne” och “ande” betecknar ungefär samma egenskap148; den egenskap som gör människor överlägsna djuren. Den skall förstås som någonting annat än ”själ” eftersom djuren också har en själ. Snarare innebär denna egenskap hos människan att ”anden utövar sin auktoritet”, vilket är detsamma som att människan är vis. Augutstinus säger: ”I reserve the term ’wise’ for those whom truth demands should be called wise, those who have achieved peace by placing all inordinate desire under control of the mind”149. Här blir det tydligt varför Augustinus tidigare gav ett bestämt ”nej” på Evodius fråga huruvida det är möjligt att lära sig att göra ont.
Augustinus tänker sig att en människas visdom och kunskap är någonting mycket gott; den innebär att hennes ande utövar sin auktoritet över själens irrationella impulser och hon därmed är perfekt ordnad. Dock, påpekar Augustinus, är långt ifrån alla människor ordnade på detta sätt150.
Augustinus närmar sig nu kärnan i sitt bevis för att människorna orsakar all ondska. Härnäst vill han, som ett led i detta, ytterligare argumentera för sin tanke att allt mänskligt syndande utförs frivilligt.
AUGUSTINE: Can a just spirit, a mind that is preserving its proper right and
authority, take an other mind that is ruling with the same equity and virtue, drive it from its stronghold, and subject it to inordinate desire?
EVODIUS: Not at all, for two reasons. First, each mind possesses the same
degree of excellence. And second, any mind that would attempt such a thing must have already fallen from justice and become vicious, and therefore weaker. (...)
AUGUSTINE: In the present case we can be sure that whatever by nature is
superior to a mind empowered by virtue, it cannot be an ujust one. Therefore, even if it has the power to do so, it will not force the mind to be a slave to inordinate desire151
I citatet ovan menar Augustinus att eftersom alla förnuft är lika förträffliga kan inte ett ”annat förnuft” tvinga den perfekt ordnade människans förnuft att styras av det överdrivna begäret; att begå syndiga handlingar. Om en ande skulle försöka utsätta en dygdig ande för tvång, skulle det innebära att den förres rättvisa redan är fördärvad; att denne är underlägsen, (så att den inte kan ta makten över) den dygdige. Tidigare konstaterade Augustinus att den eviga lagen förkunnar att medvetandet måste vara mer kraftfullt än girigheten, att alla dygder är överlägsna alla synder och att den dygdiga anden är överlägsen alla materiella objekt. Därför är det bara Gud som är överlägsen en förnuftig, vis ande152. Detta antyds återigen i citatet ovan, eftersom Augustinus där påpekar att vad som än är överlägset det dygdiga förnuftet, kan detta inte vara orättvist varför det inte kommer att tvinga förnuftet att bli en slav under det överdrivna förnuftet. Trots att Gud till följd av sin allsmäktighet skulle kunna orsaka människans onda handlande kommer, han till följd av sin rättvisa, inte att göra det. Således menar Augustinus att när anden har kontroll; när den är dygdig, kan ingenting tvinga den att
147 Aurelius, Augustinus, On Free Choice of the Will. Williams, Thomas (övers.), Hackett Publishing Company: Indianapolis
1993, sid. 14
148 Oavsett om förnuft och ande är två olika saker, menar Augustinus, är det tydligt att inget annat än anden kan använda sig
av förnuftet. Ur detta sluter han sig till att vad som än har förnuft inte kan sakna ande.
149 ibid., sid. 15 150 ibid., sid. 12-16 151 ibid., sid. 17 152 ibid., sid. 12-16
lyda under det överdrivna begäret153. Augustinus menar alltså att människans eget förnuft
ansvarar för huruvida hon låter sig styras av det överdrivna begäret eller ej. Om anden styrs av överdrivet begär, måste det vara resultat av andens egen vilja och fria val. På så vis menar sig Augustinus ytterligare ha styrkt tesen att människans själv bär hela ansvaret för sin syndighet. Augustinus återvänder flera gånger i sitt samtal med Evodius till sitt resonemang om ont handlande och dess orsak. Han beskriver mot slutet av samtalet den rörelse via vilken viljan vänder sig bort från det oföränderligt goda, mot de föränderliga, privata, utanförliggande, underlägsna tingen. Augustinus menar att rörelsen, eftersom den är en defekt och en synd, inte komma från Gud154: ”if that movement, that turning away from our Lord God, is undoubtly sin, surely we cannot say that God is the cause of sin. So that movement is not from God”155. Allt gott vi kan uppfatta, förstå eller på något sätt känna, kommer från Gud. ”Allt gott” utgör för Augustinus allting som är en natur; allting som har mått, nummer och ordning. Det finns sålunda ingen natur som inte kommer från Gud. Men om vi tar bort allting gott; allt som har mått, nummer och ordning, finns ingenting kvar. Eftersom ingenting som är en defekt kan komma från Gud, måste allt som innebär en defekt måste komma från ingenting. Dock, påpekar Augustinus, har den rörelse det innebär att vända sig bort från det oföränderliga goda, placerats under vår vilja. Vi har den under kontroll; det är upp till oss och vår vilja huruvida rörelsen existerar156. Det verkar som att Augustinus här ytterligare vill påvisa att människan
själv är helt och fullt ansvarig för hennes onda handlande. Han tänker sig att människan själv är ansvarig även för den rörelse mot det onda som gör henne kapabel att utföra onda
handlingar. Augustinus tanke här är bitvis mycket svår att förstå, varför jag härmed väljer att citera hans resonemang:
Every good thing that you percieve or understand or in any way know is from God. For any nature you come across is from God. So if you see anything at all that has measure, number and order, do not hesitate to attribute it to God as craftsman. If you take away all measure, number, and order, there is absolutely nothing left. (...) if you take away everything that is good, you will have absolutely nothing left. But every good thing comes from God, so there is no nature that does not come from God. On the other hand, every defect comes from nothing, and that movement of turning away, which we admit is sin, is a defective movement. So you see where that movement comes from; you may be sure it does not come from God157
Vad menar Augustinus med att varje defekt ”kommer från ingenting”? Menar han att det som är en defekt eller brist ”inte är någonting” och därför är ”ingenting”? Menar Augustinus att säga att det som ”inte är någonting” kommer från ”ingenting”, så att ”ingenting” är någonting som kan orsaka ”någonting”? I sådana fall, hur hänger det ihop med att det som ”inte är någonting” samtidigt är ”ingenting”, så att det som ”inte är någonting” tycks komma från sig självt? Här158 kan det vara intressant att ta Parmenides ord i beaktning. I Om naturen drar han, via ett resonemang i liknande ordalag, slutsatsen att: ”Ingen kan tro att det ur det icke-varande födes någonting annat än just detta icke-varande självt”159. Trots svårigheterna i denna argumentation, tror jag mig kunna urskilja Augustinus målsättning i den; att bevisa att
människans vilja, inte Gud, orsakar den rörelse via vilken hennes vilja vänder sig bort från det oföränderligt goda. Jag förstår således även detta komplicerade resonemang som ett led i hans
153 Aurelius, Augustinus, On Free Choice of the Will. Williams, Thomas (övers.), Hackett Publishing Company: Indianapolis
1993, sid. 18
154 ibid., sid. 67-69 155 ibid., sid. 69 156 ibid. 157 ibid.
158 Jag menar inte här på något sätt att förorda Parmenides teori i övrigt.
större projekt att bevisa hur människan via sitt fria handlande bär hela ansvaret för all
världens ondska. I ett större perspektiv, verkar detta hänga ihop med Augustinus idé att det att vara till är detsamma som att vara god och att allting gott som existerar därför utgörs av Gud; det högsta varat, och av det Gud skapat så att Gud ensam är ursprung till allt gott och enbart till det som är gott. Eftersom Augustinus menar att det är gott att vara till, kan man tänka sig att han dessutom menar att det är ont att inte vara till; att vara eller komma från ingenting. Augustinus har tidigare konstaterat att endast den egna viljan tvingar anden att bli slav under det överdrivna begäret. Således, förklarar han för Evodius, kan det inte vara på något annat sätt än att:
the movement by which the will turns from enjoying the Creator to enjoying his creatures belongs to the will itself. So if that movement deserves blame (and you said it was ridiculous to entertain doubts on that score), then it is not natural, but voluntary”160
Augustinus illustrerar sin poäng ytterligare genom att skildra hur rörelsen i viljan kan liknas med den rörelse via vilken stenen söker den lägsta platsen. Han menar att det dock föreligger en skillnad rörelserna emellan. Stenens rörelse är naturlig, men själens rörelse är klandervärd och därför måste man absolut förneka att den på något sätt kan beskrivas som naturlig.161 Augustinus förklarar för Evodius att ”the stone has no power to check its downward
movement, but the soul is not moved to abandon higher things and love inferior things unless it wills to do so”162. Själen väljer alltså att överge avnjutandet av de högre tingen på ett sätt stenen inte kan välja att röra sig nedåt och vara utsatt för tyngdlagen. Slutligen kommer Augustinus och Evodius så fram till det mål de under hela sin diskussion varit ute efter att nå. Evodius konstaterar:
there is nothing I feel so firmly and itimately as that I have a will by which I am moved to enjoy something. If the will by which I choose or refuse things is not mine, then I don’t know what I can call mine. So if I use my will to do something evil, whom can I hold responsible but myself?163
Här ser vi alltså tydligt hur Augustinus ansluter sig till tanken om människans fria vilja jag tidigare formulerat. Augustinus tänker sig att människan faktiskt har en fri vilja, eftersom hon själv styr sina val och handlingar. Bara anden själv kan göra anden syndig, eftersom viljan mer än någonting annat är i viljans kraft. Därför, menar han, är det rättvist att anden straffas för sitt syndande. Men det att bli styrd av överdrivet begär är i sig ett slags straff; alla som släpper taget och inte håller fast vid visheten, som vi senare kommer att se hur Augustinus kopplar samman med lyckan och den goda viljan, utsätter sig själva för ett stort, men rättvist, lidande:
Cupidity carries out a reign of terror, bufferting the whole human soul and life with storms coming from every direction. Fear attacks from one side and desire from the other; from one side, anxiety; from the other, an empty and deceptive happiness; from the one side, the agony of losing what one loved; from the other, the passion to acquire what one did not have; from the one side, the pain of injury recieved; from the other, the burning desire to avenge it164
160 Aurelius, Augustinus, On Free Choice of the Will. Williams, Thomas (övers.), Hackett Publishing Company: Indianapolis
1993, sid. 72
161 ibid., sid. 71 162 ibid., sid. 72 163 ibid. 164 ibid., sid. 18
4.6 Om Guds nåd
Tidigare i uppsatsen skildrades Guds nåd i förhållande till det goda handlandet. Det sades då att människan är oförmögen att handla gott utan att ha mottagit nåden. I samma del av uppsatsen beskrevs det hur Augustinus separerar två sorters kärlek och hur han menar att en av dessa, den sanna, söker sig mot Gud och således för oss närmre Gud. Om den felvända, förfalskade kärleken sades det att den älskar sig själv och det jordiska. Det konstaterades dessutom att Augustinus anser den sanna kärleken vara Guds gåva till människorna165. I en
annan del av uppsatsen har vi sett hur Augustinus menar att hans omvändelse inte kunde ha skett utan Guds inverkan. I båda (men inte enbart) dessa partier ryms Augustinus tanke att nåden och därmed tron är gåvor från Gud; Gud själv bestämmer huruvida människan kommer att frälsas eller förtappas166. Det verkar vara av värde att ytterligare en gång förtydliga att Augustinus menar att vissa människor är evigt utvalda och förutbestämda till frälsning och att människan således är maktlös ifråga om att förändra eller påverka huruvida hon kommer att frälsas eller ej. Vi ser nu hur Augustinus menar att även rättvändandet av människans viljeriktning hör samman med hans tankar om Guds nåd. Bara Guds nåd, menar han, kan rätta till den felvända kärleken och de lägre tingens styrande över de högre så att människan börjar älska det högre goda; Gud. I och med att Augustinus menar att Gud på förhand har bestämt vilka människor som skall bli givna nådens gåva och att han därför ger nåden omotiverat och oförtjänt till de han själv vill ge den, verkar det som om människans kontroll och makt över sitt liv även i detta avseende är tämligen begränsat. Människans handlande och leverne kan inte på något sätt påverka hennes chanser att bli benådad. Med andra ord tänker sig Augustinus å ena sidan att människans nåd, och därmed hennes goda handlande, är nödvändigt beroende av Guds inverkan och å andra sidan att viljan mer än någonting annat är i viljans kraft, så att det bara är människans egen vilja som kan få henne att handla syndigt. Trots att Augustinus tillskriver människan en fri vilja, verkar han alltså mena att det föreligger en skillnad mellan människans förmåga att styra sitt goda handlande och hennes förmåga att styra sitt onda. Det verkar som om människan i förhållande till de onda handlingarna är helt och fullt ansvarig men att hon i förhållande till de goda är helt beroende av hennes benådande; av att hon blir utvald av Gud. Detta i förbindelse med Augustinus tanke att Gud utan undantag straffar de som handlar ont, verkar resultera i att de människor som inte givits Guds nåd kommer att handla ont och därmed straffas. Sedd på det sättet, verkar det kunna sägas att inte bara Guds nåd, utan även hans straff ges omotiverat och utan förtjänst. Om gott handlande är beroende av och baserat på Guds omotiverade och oförtjänta nåd, så att alla som inte mottagit denna, kommer att handla ont, verkar detta vara den rimliga
konsekvensen.
En annan kritik av Augustinus syn på Guds nåd som omotiverad och oförtjänt är att dess förenande med tanken att Gud straffar de som handlat ondskefullt, verkar problematisk på ett ytterligare sätt. När det gäller ont handlande hävdar Augustinus, som vi tidigare sett, att människan begår onda handlingar av fri vilja och att Guds straffande av dem som utfört onda handlingar därför är rättvist. Här verkar det alltså som att Guds straff har motiverats av människans handlande. Guds straffande av en människa är beroende av att hon fritt har valt att utföra en ond handling. Samtidigt har vi sett att Augustinus antar att människan inte kan