Utmaningar och hinder i arbetet med barn i behov av särskilt stöd

I denna del kommer fokus ligga på enkätens öppna frågor som behandlar utmaningar i arbetet. Angående frågan; Under din tid som verksam förskollärare, vilka utmaningar har du stött på i

arbetet med barn i behov av särskilt stöd? så ombads de medverkande att ge exempel på olika

utmaningar de har varit med om. Totalt svarade 84 medverkande vilket resulterade i att det har kommit in många varierande svar och utmaningar. Ett genomgående tema handlar om tidsaspekten, pedagogers kompetens, samverkan med vårdnadshavare, bemötandet mot barn och verksamhetens miljö.

En pedagog betonade följande som utmaning;

”Tidsaspekten, att man inte har de strukturella förutsättningarna på avdelningen för att möta barnet. Exempelvis underbemannade utifrån att möta barnet och ge särskilt stöd. Kompetens, även om jag har kunskaper inom spec.ped så räcker inte de alltid, man

3,20% 24,70% 57,00% 15,10% 0,00% 10,00% 20,00% 30,00% 40,00% 50,00% 60,00%

Instämmer Instämmer delvis Instämmer inte Vet ej

Diagram 8 - Samverkan mellan hemmet och

förskolan

Vårdnadshavare till barn med diagnoser anser att pedagoger saknar kompetens inom specialpedagogik

behöver rika uppsättningar på strategier och verktyg för att kunna möta barn i behov av särskilt stöd”.

Pedagogers kompetens är något som benämns frekvent, både när det kommer till de

medverkandes men även kompetensen inom arbetslaget. Något som kompetens kan påverka många saker inom verksamheten, dels pedagogers olika inställningar inom arbetslaget om hur anpassningen av stöd ska ske men även hur pedagoger bemöter barn i behov av särskilt stöd. En annan pedagog berättar följande som utmaning;

”Att det inte finns tillräckligt med resurser i form av personal, tid, material och kompetens; att vi har en skild barnsyn i personalgruppen (jag förespråkar ett kritiskt perspektiv där jag anser att det är vi och miljön som måste anpassas, inte barnet) vilket leder till att kollegors bemötande av barn med särskilda behov är bristfällig och ofta kontraproduktiv; vårdnadshavare som inte vill se att deras barn behöver extra stöd vilket gör att vi inte kan ta in specialpedagog som hjälper oss; för stora barngrupper och barngrupper med många barn som behöver extra stöd vilket gör att man inte hinner med”.

En resursbrist var något som de flesta pedagoger nämnde, dels i samband med att få tag på specialpedagoger men även när pedagoger i arbetslaget blir sjuka. Resursbrister kan vara något som påverkar hela verksamheten i form av att inte kunna täcka de behov som finns för att kunna följa läroplanen för alla barn. Bristen på resurser kan även innebära att redan stora barngrupper blir svårare att hantera och se alla barn, samt att det kan vara extra svårt att hinna ha tid för riktiga samtal med vårdnadshavare.

En majoritet av de medverkande betonade samverkan som en utmaning. En nära kontakt och tillit i samverkan med vårdnadshavare beskrevs vara svår och ett par pedagoger beskrev att vissa vårdnadshavare såg efter sitt bästa istället för till barnets bästa. En pedagog berättade en upplevelse att det gått så långt som följande i samverkan med vårdnadshavare;

”Att vårdnadshavare blir arga, slutar på fsk. Inte lyssnar”.

”Efter att vi har pratat med VH om deras barn om att vii vill göra en utredning har VH flyttat barnet till annan förskola. Detta händer ofta”.

Ett genomgående tema när det kommer till samverkan handlar om att vårdnadshavare verkar ha svårt att inse att deras barn behöver stöd utifrån pedagogers observationer, eller inte vill inse behovet. En pedagog beskriver följande om samverkan;

”Har stött på utmaningar som att vårdnadshavare inte vill ha någon dialog om att sitt barn kan vara i behov av särskilt stöd, ifall vi misstänker eller anser att barnet är i behov av särskilt stöd. Särskilt om vi känner att vi behöver stöttning av specialpedagog för att kunna arbeta på bästa sätt för barnet, men vh inte vill att vi tar in specialpedagogen för observation t.ex. Även att barn ibland faktiskt tyvärr inte får de stöd de har rätt till för att resurser saknas.. som tex extra personal”.

Som nämnts ovan i texten så spelar samverkan en stor roll i förskolans verksamhet med exempelvis vårdnadshavare som är oense om vad som är och funkar bäst för barnet, men hur ser det ut när det kommer till förståelse och strategier i bemötande av barnets behov? En pedagog berättar följande som en utmaning;

”Den största utmaningen är när en avdelning inte har en tydlig struktur i sin vardag. För då drabbas barnen i behov av stöd hårdast. De glöms bort för de är så introverta eller så orkar man inte med dem för de är så utåtagerande så man låter de vara. Vilket jag tycker är helt fel”.

En tydlig struktur ansågs vara av stor vikt, och detta kan relateras till hur verksamheten är anpassad utifrån alla barns behov och olika sätt att lära. Oavsett om barnet är i behov av särskilt stöd eller inte, betonades det av pedagoger att barnets bästa alltid ska vara i fokus för att barnens vistelse samt utveckling blir det bästa. Vissa pedagoger beskrev att mycket handlar om en okunskap om att det är barnet som ska förändras istället för att pedagoger ska utforma en verksamhet där barnet får de bästa förutsättningar att få vara sig själva.

Avslutningsvis berättar en pedagog om en utmaning som även inspirerade titeln till denna studie;

”Att räcka till för alla barn, att anpassa verksamheten undervisningen utifrån alla barns behov och olika sätt att lära”.

Besvarande av frågeställningar

Under denna del kommer studiens två frågeställningar att besvaras och diskuteras utifrån det presenterade resultatet. Frågorna kommer att behandlas i kronologisk ordning, och

avslutningsvis leda vidare till en sammanfattning av resultatet.

Vilka utmaningar ser pedagoger i att jobba med barn som är i behov av särskilt stöd?

Med hjälp av diagram och citat från pedagogerna som presenterades i delarna ovan kan studiens första frågeställning besvaras som lyder följande; ”Vilka utmaningar ser pedagoger i

att jobba med barn som är i behov av särskilt stöd?”. Utmaningarna som beskrevs av

pedagogerna var många, och det fanns inget tydligt svar att just en sak är den viktigaste utmaningen. Detta kan tolkas som att ingen utmaning är större än en annan, och att

utmaningar helt beror på hur pedagoger själva uppfattar dem. De utmaningar som kommit in har sammanställts i olika kategorier med relevans till studien, och kategorierna är följande; ”tidsaspekten”, ”pedagogers kompetens”, ”samverkan med vårdnadshavare”, ”bemötandet mot barn” och ”verksamhetens miljö”. Med hjälp av Microsoft Excel och en tabell kunde jag se vissa tendenser till samband genom beskrivande statistik, till exempel i diagram 6 så var det de som inte alls kände sig trygga i att samtala med vårdnadshavare pedagoger med 0-10 års yrkeserfarenhet. Detta går att tolka på olika sätt, dels genom att samverkan kan vara något som pedagoger blir mer och mer bekvämare med ju längre erfarenhet de har. Resultatet visade även att det fanns vissa undantag gällande pedagoger med lite yrkeserfarenhet. Ett fåtal av dessa pedagoger har valt att de i hög grad känner sig trygga i samtalen, då går detta att tolka som att det finns en lyhördhet och respekt mot varandras olika roller där pedagoger visar att de verkligen bryr sig om vårdnadshavare och deras barn.

Tabell 1 nedanför redovisar de medverkandes svar angående frågan; Känner du dig trygg att

samtala med vårdnadshavare om deras barn i behov av särskilt stöd? i relation till deras

yrkeserfarenhet. Skalan är numrerad och går från 1-4 och berör följande svarsalternativ; inte alls till i viss grad, i ganska hög grad och i hög grad.

Yrkeserfarenhet 1 = Inte alls 2 = I viss grad 3 = I Ganska hög grad 4 = I hög grad Totalt 0 - 5 år 2 6 10 4 22 6 - 10 år 1 4 7 5 17 11 - 15 år 0 4 5 6 15 16 – 20 år 0 1 6 4 11 >21 år 0 2 18 7 27 Totalt 3 17 46 26 92

Tabell 1 – Yrkeserfarenhet i relation till trygghet i att samtala med vårdnadshavare.

I denna tabell går det att utläsa att de flesta pedagoger känner någon form av trygghet i att samtala med vårdnadshavare om deras barn i behov av särskilt stöd. Majoriteten landade i ganska hög grad i och med de 46 pedagoger som valt det svarsalternativet. För att återkoppla till den första frågeställningen så går det att tolka att utmaningar likt den som framställs i tabellen bildar en helhet med hur hela verksamheten är utformad. Genom att kunna känna en trygghet i samtalen med vårdnadshavare kan detta hänga samman med hur förskolans struktur ser ut, dels genom samverkan med det egna arbetslaget där pedagoger kan ge varandra tips och råd om de svårigheter som kan tänkas dyka upp. Men även hur pedagoger bemöter vårdnadshavare i den dagliga kontakten, och hur den relationen byggs upp.

Hur upplever pedagoger att samverkan med vårdnadshavare varierar när det kommer till barn i behov av särskilt stöd?

Med hjälp av diagram och citat från pedagogerna som presenterades i delarna ovan så visar resultatet att samverkan är väldigt varierande. Många av de medverkande pedagogerna beskrev samverkan som svår och en utmaning i sig. Mycket handlade om att vårdnadshavare

beskrevs vara envisa när det kommer till att inse att deras barn är i behov av särskilt stöd enligt pedagogers observationer. I vissa fall som presenterades ovan så har det gått så långt att vårdnadshavare blivit arga och flyttat barnet till andra förskolor. Något som varierar i

samverkan med vårdnadshavarna är hur utbytet av information och kunskap sker mellan parterna. En pedagog betonar följande;

”Barn i behov av stöd gäller inte endast de med diagnoser utan vi ser att många barn har någon sorts behov av särskilt stöd fast de inte har diagnoser och är den omfattande så skriver vi ner handlingsplaner och tar kontakt med föräldrarna”.

Att arbeta med tydliggörande pedagogik i samverkan med vårdnadshavare kan tolkas vara av stor vikt, och utifrån ovanstående citat kan det tolkas att alla i arbetslaget behöver vara professionella och våga ta svåra samtal och initiativ som även i framtiden gynnar barnets utveckling. De medverkande pedagogerna angav många strategier i arbetet med barn i behov av särskilt stöd, och i relation till den andra frågeställningen betonade några att en positiv inställning till barn liksom vårdnadshavare var viktigt för att kunna stötta vårdnadshavare som kanske aldrig befunnit sig i en situation med barn i behov av särskilt stöd. Stöttning kan ske på olika sätt, och några av de medverkande beskrev att det handlar om att hitta lämpliga strategier för varje barn och sedan dela med det till både vårdnadshavare och pedagoger av det som fungerar. Tillvägagångssätt som dessa förmår att variera mycket eftersom strategier kan fungerar olika på olika barn, och verksamheter kanske är svåra att utforma för att passa alla barn. Avslutningsvis betonar en pedagog följande angående faktorer de anser är viktiga för att en god samverkan ska uppnås;

”Hur vi samtalar är viktigast. Både planerade möten men också möten i hallen. Det är vårt uppdrag att stötta och hjälpa alla barn med det de behöver. Det är aldrig barnens uppdrag eller fel. Så alltid utgå från hur vi arbetar inte hur barnet jobbar. Och om det är något vi tror föräldrarna kan bidra med genom att göra samma hemma är det viktigt att lägga fram varför detta skulle vara bra för barnets framgång. Inte lägga börda på börda. Det kan vara väldigt jobbigt hemma”.

Sammanfattning av resultat

Utifrån resultatet visas det att utmaningarna är många i relation till arbetet med barn som är i behov av särskilt stöd. Vikten av pedagogers förhållningssätt, kunskap och attityder till specialpedagogik och samverkan har belysts och diskuterats utifrån frågeställningarna. För att sammanfatta frågorna så går det att tolka att alla utmaningar är lika viktiga och för det mesta sammanhängande. Ändrar pedagoger till exempel på sitt eget förhållningssätt i bemötandet av både barn och vårdnadshavare, så kan det få effekt på hur samverkan ser ut mellan alla parter i förskolans verksamhet. Dessa effekter kan till exempel ge en mer positiv samverkan där pedagoger och vårdnadshavare kan hålla öppna samtal och tipsa varandra om hur de gör i olika svåra situationer. Det går att tolka att dessa utmaningar som lyfts i denna studie tillsammans bildar en helhet och påverkar varandra på ett eller annat sätt. Avslutningsvis kände de medverkande pedagogerna i denna studie en stor variation när det kommer till samverkan med vårdnadshavare angående specialpedagogik. Flertalet pedagoger betonade att de kämpade med att försöka få vårdnadshavare att inse att deras barn behöver stöd utifrån sina och arbetslagets observationer. Hur utbytet av information och kunskap sker var en av de mest genomgående svar pedagogerna belyste, och variationer som en god kommunikation och att lyssna på vårdnadshavare och deras kunskaper om sitt barn betonades vara av stor vikt.

Diskussion

I detta avslutande kapitel kommer resultatet att diskuteras, och studiens slutsats behandlas i följande underrubriker; pedagogers kompetens, samverkan med barns vårdnadshavare, barn i behov av särskilt stöd, förebyggande av eventuella svårigheter/problem, didaktiska

konsekvenser, relevans för förskolläraryrket och förslag för fortsatt forskning.

Pedagogers kompetens

Kunskapskraven som sätts på pedagoger i verksamheten kan vara väldigt stor, och det är upp till pedagogerna att precisera förskolans värdegrundsuppdrag som anges i både skollagen och förskolans läroplan. I relation till studiens resultat visas det i diagram 4 att majoriteten av de medverkande upplever att tillgången till specialpedagogisk kompetens är en viktig del för att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. 94,6% angav att de har tillgång till

specialpedagogiskt stöd vid behov. Något resultatet visade är att de medverkande upplevde att förskolans miljö men också en tydlig struktur är av stor vikt och att verksamheten är anpassad utifrån alla barns behov och olika sätt att lära. Detta tyder på att ett individinriktat perspektiv är viktigt för barnen som är i behov av stöd. I relation till vad Ahlberg (2007) skrev om ett individinriktat perspektiv, så går det att förstå att pedagoger bör försöka hitta en förklaring till varför ett barn hamnar i svårigheter. En medverkande pedagog yttrade bland annat att om förskolan inte har en tydligt struktur drabbas barnen i behov av stöd hårdast (se del 4). Det finns många barn som behöver få verksamheten anpassat utefter sina behov, och när det kommer till pedagogers kunskap om specialpedagogik i relation till barn i behov av särskilt anser jag att det kan vara bra att få mer vägledning in i ämnet och uppmärksamma det stöd och material som redan finns tillgängligt i verksamheten. När pedagoger har hittat

förklaringar till varför ett barn hamnar i svårigheter så kan de sedan utgå från ett relationellt perspektiv. Med hjälp av detta perspektiv aktualiseras pedagogers egna förhållningssätt, samt att samverkan mellan alla parter blir centralt (Palla, 2011). En medverkande yttrade följande under del 4 Utmaningar och hinder i arbetet med barn i behov av särskilt stöd;

Det är av stor vikt att utgångspunkten i arbetet med barn i behov av särskilt stöd utgår från att barnen ska få en lärmiljö som ger så bra förutsättningar som möjligt för att barnen ska lyckas och trivas i förskolan. Det ligger på pedagogers ansvar att se till att miljön på förskolan passar alla barn. I studiens resultat framgick det även att många av de medverkande pedagogerna skulle vilja utöka både sin egen kompetens, och arbetslagets så att de får samma inställning till att anpassa verksamheten utifrån barngruppens olika behov. Om pedagoger då skulle få mer möjlighet till att få kunskap om specialpedagogik i form av utbildningar bestående av exempelvis TAKK, specialpedagogiska material eller extra personal så skulle pedagoger få en ökad trygghet i arbetet med specialpedagogik i relation till barn i behov av särskilt stöd. Att det finns för få personal i förskolan eller att barngrupper är för stora gör att personalen kan känna stress (Sandberg och Ottosson, 2010). Det kan även inträffa att förskolans personal inte hinner uppmärksamma att ett barn är i behov av stöd. Detta går att koppla till vad Björck- Åkesson (2014) skrev om gråzonsbarn i och med att barnen som pedagoger inte hinner uppmärksamma kan hamna i skymundan. Genom att vara uppmärksam på sitt eget

förhållningssätt, och den gemensamma kompetensen inom arbetslaget kan risker som nämnts ovan begränsas och till slut gynna hela verksamheten. Speciellt om arbetslaget utgår från ett relationellt perspektiv och förstår specialpedagogiken i relation till barn i behov av särskilt stöd som ett samspel mellan alla parter (Palla, 2011).

Samverkan med vårdnadshavare

Kompetensen handlar inte bara om att öka pedagogers kompetens utan det handlar också om att lita på vårdnadshavares kompetens. Barnets familj har huvudansvaret för barnets fostran och omsorg, och förskolan måste då vara öppna för familjens frågor och synpunkter (Ylvén & Wilder, 2014). I relation till detta så måste pedagoger lyssna på vårdnadshavares tankar och idéer kring hur de tycker och tänker gällande hur verksamheten kan anpassas efter deras barn. I och med det som nämndes tidigare så måste pedagoger kunna lita på vårdnadshavares kompetens, och de tips och idéer kring hur de till exempel får det att funka hemma kan mycket väl implementeras i förskolans verksamhet för att sedan få ett resultat som sen kan utvärderas. Blir det ett lyckat resultat så kan relationen mellan förskola och hem stärkas, och vårdnadshavare ges den möjlighet att ha ett inflytande i förskolans utformning.

Utifrån de resultat jag fick fram i diagram 6 upplever 49,5% av de medverkande att de i ganska hög grad känner sig trygga att samtala med vårdnadshavare om deras barn, och 29% känner i hög grad sig trygga att samtala med vårdnadshavare om deras barn i behov av särskilt stöd. Likt Nilsson och Wiedel (2018) delar jag deras åsikt om att samverkan handlar om ett utbyte mellan parterna, detta för att kunskap ska kunna synliggöras och redskap utvecklas. Om inte denna kommunikation fungerar kan det leda till att viktig information om barnet missas, och att barnet inte får det stöd de behöver för att lyckas i förskolan. En pedagog skrev följande som ytterligare ett problem som kan uppkomma; ”… vårdnadshavare som inte vill se

att deras barn behöver extra stöd vilket gör att vi inte kan ta in specialpedagog som hjälper oss”. Detta kan göra att pedagoger hamnar i en situation att de ser att ett barn är i behov av

stöd och vill koppla in en specialpedagog men att vårdnadshavare inte vill göra det. Det pedagoger kan göra då är att tänka utifrån ett individinriktat perspektiv och ta in material som hela gruppen kan använda sig av men egentligen är tänkt för ett specifikt barn, och till följd av att göra detta blir det inte utpekande vilket barn som är i behov av stöd utan det blir en del av verksamheten. Genom att utgå från det individinriktade perspektivet kan det enskilda barnet studeras och pedagoger kan eventuellt komma fram till en lösning (Ahlberg, 2007). Till exempel så kan det finnas andra barn som har liknande svårigheter i verksamheten, och används samma material till båda barnen så kan det finnas en chans att det ger ett lyckat resultat.

Trots att pedagoger tar in material som kan underlätta för barnet i verksamheten, så kan barnet fortfarande ha svårigheter i förskolan. Pedagoger kan då känna att deras kunskap inte räcker till utan vill ta in en speciallärare, men eftersom barnets vårdnadshavare inte kanske

In document "Att räcka till för alla barn" : En kvantitativ enkätstudie om samverkan och barn i behov av särskilt stöd (Page 33-54)