5. KONCEPT
5.4 Utvärdering av koncept
För att utvärdera vilket av koncepten som var bäst lämpad att vidareutveckla, tillämpades två olika beslutsmatriser för att se vilka egenskaper hos de olika koncepten som var viktigast och mest
hänsyn till vid denna matris är att den inte lägger någon vikt i de kriterierna som har större eller mindre betydelse.
5.4.2 Kriterieviktsmetoden
Den andra beslutsmatrisen som gjordes var kriterieviktsmetoden, som kan studeras i (Bilaga I). I denna matris vägdes varje kriterie efter hur viktigt det är för målgruppen och intressenterna.
Exempelvis var bekvämlighet, att den ska vara roterbar samt anpassningsbarhet de tre störst viktade kriterierna i denna matris. Däremot var försäljningspriset och möjlighet för att återvinna inte speciellt högt viktade. Med hjälp av denna matris visades det än en gång att Mette var det mest lämpade konceptet, medan Magda och Stella hamnade strax efter.
5.4.3 Konceptval
Med avseende på den relativa beslutsmatrisen samt kriterieviktsmetoden, är Mette det koncept som uppfyller flest kriterier, och därför även uppfyller flest mål som detta projekt medför.
Koncepten och de olika lösningarnas realiserbarhet diskuterades tillsammans med handledarna och andra grupper. Magda var därför ett koncept som snabbt lades åt sidan, då lösningen inte skulle fungera med hjälp av magnetisk levitation. Detta eftersom konceptet krävde att gravitationskraften verkar upp- istället för nedåt, vilket givetvis inte går.
Tillsammans med de olika utvärderings-matriserna och de diskussioner som fördes under handledningarna, så beslutades sedan att Mette var det koncept som man skulle gå vidare med och utveckla.
6. VIDAREUTVECKLING AV KONCEPT
Efter valet att fortsätta med Mette så var det dags att vidareutveckla konceptet och dess olika komponenter. En ny research-fas tog fart, för att samla mer information om de olika beståndsdelarna av produkten. Fler skisser gjordes för att få fram idéer och lösningar för de olika delarna, som exempelvis montering och demontering av stången, samt konståkarens och tränarens selar. Utöver detta tillkom ytterligare idéer om eventuell sladdvinda och ett ergonomiskt handtag.
I vidareutvecklingen lades ett större fokus på ergonomin, och hur de olika selarna ska utformas för att vara så bekväma som möjligt. Det var också viktigt att se över hur man kan underlätta de belastningar som stången medför för tränaren.
6.1 Vidareutveckling av stång
En vidareutveckling gjordes för stången där fokus låg på hur den ska kunna monteras och demonteras. Det gjordes research för att se vilka olika typer av monteringsmekanismer som är applicerbara på en stång som denna. Många av de befintliga redskapen monteras med hjälp av nitar eller skruvgängor, men utöver dessa lösningar så finns det flera olika typer av monteringsmöjligheter. 6 I (Figur 26) visas de monteringstyper som i detta projekt kändes relevanta.
Figur 26. Olika monterings-/demonteringsmöjligheter för stång, samt idé om sladdvinda
Med de olika alternativen för montering och demontering så gjordes en utvärderingsmatris med kriterier som ansågs viktiga för denna del. Matrisen kan studeras i (Bilaga J). Med hjälp av denna
Figur 27. Draget, sätesstolpklämma och nitmakenaism (Foley,D (u.å))
Med beslutet att sätesstolpsklämmor skulle passa bra för montering och demontering så genomfördes enklare tester med ett kamerastativ, för att få en känsla av hur lösningen skulle fungera i praktiken, se (Figur 28). Vidare så ansåg företaget Composite Design att rören måste gå in i varandra ungefär 100 millimeter, om de är 3.5 millimeter tjocka, för att inte riskera haveri. 7
Figur 28. Test av stång med sätesstolpsklämmor genom att använda ett kamerastativ
6.1.1 Material till stång
Enligt kravspecifikationen så måste materialen vara lätta och hållbara. Ett material som använts i tidigare hoppselar är aluminium, vilket är ett mjukt och relativt lätt material. (NE, (u.å)) Ett annat material som också uppfyller de krav som projektet erhåller är kolfiber. Detta är ett material som är väldigt lätt men även oerhört starkt. Kolfiber framställs i en avancerad tillverkningsprocess men har mycket eftertraktade egenskaper. (NE, (u.å)) Därför är prisklassen för detta material högre än för aluminium.
6.1.2 Handtag till stång
Under vidareutvecklingen av stången uppkom idén om att göra ett ergonomiskt, på- och avtagbart handtag. Tanken var att det skulle underlätta för tränaren att hålla i och lyfta stången. Detta
handtag ska lätt kunna sättas på och hållas på plats, och m tränaren istället önskar att ta loss handtaget så ska det göras på ett smidigt sätt. Män och kvinnors genomsnittliga antropometriska mått skiljer sig tämligen mycket och det är därför svårt att utveckla ett handtag som fungerar för alla. Handtaget ska, enligt ergonomiska rekommendationer, bilda en vinkel mellan 100 och 110 grader till underarmen, se (Figur 29). Detta har sin förklaring i att handleden alltid ska vara rak i förhållande till armen. (Grahn, L 2005)
Figur 29. Den optimala vinkeln mellan underarmen och handtaget (Grahn, L 2005)
Det finns generellt två olika kategorier på handtag; de som möjliggör stor erhållen kraft och de som erbjuder precision. Huvudsyftet med tränarens handtag är att det ska underlätta lyftet av stången, och därför är kraft mycket viktigare än precision. Handtag som inte ska rotera i handen rekommenderas ha ett ellipsoidalt tvärsnitt (Björing, G 2003). Diametern ska vara mellan 30 och 50 millimeter, och man brukar därför ofta använda sig 40 millimeter. Fortsättningsvis så rekommenderas längden vara 120 millimeter. (Canadian Centre for Occupational Health and Safety 2015)
Efter struktur- och formvariation så gjordes enkla prototyper på två olika förslag på handtag. (Figur 30) och (Figur 31) visar en protoyp av ett handtag med så kallad “power grip”. Liknande handtag kan finnas på verktyg, till exempel hammare, och är det grepp som möjliggör allra störst kraft.
(National Institute for Occupational Safety and Health 2004). (Figur 32) och (Figur 33) visar istället på ett spadhandtag.
Figur 32 och 33. En enkel prototyp på ett spadhandtag.
I (Figur 31) framgår det tydligt att handleden är rak i förhållande till underarmen. Det andra handtaget visar inte på samma sak. Tränaren måste hålla snett i handtaget för att vristen ska bli rak, vilket naturligtvis inte är bra. Det bestämdes därmed att handtaget ska ha ett “power grip”.
6.2 Vidareutveckling konståkares sele
En ny idégenereringsprocess påbörjades för konståkarens sele. Flertalet skisser togs fram utifrån de slutsatser som drogs från marknadsundersökningen. Nedan är två olika skissförslag, se (Figur 34) och (Figur 35).
Figur 34 och 35. Två olika förslag på konståkarens sele från idégenerering
Efter noga utvärdering valdes sedan följande sele, se (Figur 36). Den är tämligen lik en av de trädgårdsselar som testades på Bauhaus, se (Figur 15), men med några justeringar. Den valda selen sitter åt i midjan med hjälp av ett kardborreband. Över bröstet sitter ett snäpplås-spänne, vilket gör det möjligt för atleten att själv justera bredden mellan axelbanden.
Figur 36, skiss på sele.
Under vidareutvecklingen av selen, var det även aktuellt att undersöka hur ringarna på axlarna ska sitta, och hur linan från selen ska fästas i rundstången ovanför. Detta för att minska risken för att ringarna och linan ska slå mot öron och huvud, eftersom det tidigare har upplevts som ett problem.
För att undersöka detta gjordes tester med enklare material och sele för att se hur vinklarna skiljer sig beroende på infästningar i rundstången. Detta kan studeras i (Figur 37), (Figur 38), (Figur 39) och (Figur 40) då det var avstånd på 20, 30, 40, 50 cm.
Figur 37, 38, 39 och 40.Infästningar med 20, 30, 40 och 50 cm i avstånd.
Av dessa tester på rundstången, framkom slutsatsen att ju större avstånd det är mellan infästningar, desto större vinkel blir det på linorna. Den stången med störst vinkel uppfattades därför som minst störande för öron och huvud vid olika rörelser.
Pojkar kommer i genomsnitt in i puberteten vid tretton års ålder, medan flickor börjar utvecklas
Figur 41 och 42. Prototyp på konståkarens sele
6.3 Vidareutveckling tränares sele
Parallellt med konståkarens sele så utvecklades även tränarens sele. Marknadsundersökningen låg till grund för de skisser som togs fram under idégenereringsprocessen. I den här fasen användes bland annat form- och strukturvariation, se (Figur 43).
Figur 43. Struktur-/form-analys av placering av stång på ett bälte.
De idéer som ansågs ha mest potential var antingen att utveckla ett bälte eller en sele för tränaren.
Det var svårt att hitta en bra lösning för hur stången skulle kunna fästas till bältet. En idé var att konstruera en krokliknande komponent som skulle sitta fast i sidan av bältet. Det kändes däremot inte som en hållbar lösning, och därför togs beslutet att gå vidare med en sele istället. Den design som valdes är inspirerad av grästrimmerselen som sågs på Bauhaus, se (Figur 13). Det var däremot viktigt att den skulle kunna användas av likväl vänster- som högerhänta, och därför blev den symmetrisk i formgivningen, se (Figur 44).
Figur 44. Skiss på tränarens sele.
Selen är tänkt att passa både kvinnor och män, vilket är möjligt på grund av det justerbara spännet.
De mått som användes var ryggbredd, bröstmått samt avståndet mellan nacke och bröst, se (Bilaga L) och (Bilaga M). Axelremmarna är designade efter ergonomiska rekommendationer och är därför åtta centimeter tjocka. (Golriz,S. Hebert,JJ. Bo Foreman,K. Walker, BF. (u.å)) I (Figur 45) och (Figur 46) visas prototypen på tränarens sele.
Figur 45 och 46. Prototyp på tränarens sele.