Att utveckla ett kontinuerligt lärande

Som framgår av tidigare resonemang menar vi att statens ansträngningar vid kunskapsstyrning kan inriktas dels mot sammanställning och överföring av information och dels mot att stödja sjukvårdsorganisationen genom överföring av andra resurser. En framgångsrik kunskapsstyrning förutsätter att den mottagande organisationen har viljan och kapaciteten att lära av ny information, och därmed skapas grunden för en lokal kunskapsbildningsprocess. Finns inte denna förutsättning är andra insatser såsom sammanställning och överföring av information av ringa värde. Vad som måste eftersträvas inom svensk hälso- och sjukvård är inget mindre än att skapa förutsättningar för en kontinuerligt lärande organisation (Batalden och Stoltz 1993; Senge 1995). Staten kan underlätta en sådan utveckling, men den etablerade rollfördelningen i den svenska hälso- och sjukvårdssektorn medför att huvudansvaret på det lokala planet måste vila på sjukvårdshuvudmän och kommuner, med sjukvårdens professioner som pådrivande parter. Det kan t ex gälla att skapa regionala och lokala grupperingar som omsluter sjukvårdens professioner, för att få till stånd en dialog kring behandlingspraxis, där syftet är att patientgrupper skall omhändertas på ett likvärdigt sätt och i enlighet med bästa tillgängliga kunskap. Sådana initiativ förekommer idag bland såväl huvudmän som professioner31, men ”lokal kunskapsstyrning” kan utvecklas lång mer.

Staten kan tydliggöra ansvaret och markera rollfördelningen (vilket också sker t ex genom Dagmaröverenskommelsen). Däremot anser vi att staten varken kan eller bör detaljstyra utvecklingen mot en kontinuerligt lärande sjukvårdsorganisation. Vi kommer därför inte att i detalj redogöra för detta inslag, eftersom uppgiften inte primärt åvilar staten utan sjukvårdshuvudmännen tillsammans med vårdprofessioner.

Statens viktigaste insats gäller utbildningen av yrkesgrupper som skall vara verksamma i hälso- och sjukvård, både inom landsting och inom kommuner. Genom att lägga grunden för en god utbildning med inslag av kritiskt tänkande och färdigheter att självständigt söka och omsätta information till praktisk kunskap lämnas ett viktigt bidrag till en kunskapsbaserad sjukvård. Vidareutbildning av personal är viktig i sammanhanget, och där kan staten sannolikt göra större insatser än idag - vi återkommer till detta längre fram. Stödet till forskningen är också viktig i sammanhanget. Man kan notera att behovet av ”en forskningsbaserad yrkeskunskap inom vården och omsorgen om äldre” har uppmärksammats (se avsnitt 5.3).

31 _{Ett exempel gäller tankar bland allmänläkare att bygga upp egna nätverk, t ex för information och debatt om}

Detta är en synnerligen viktig komponent om kunskapsstyrning överhuvudtaget skall vara möjlig inom den kommunala vårdsektorn. Sannolikt är satsningar på utbildning och forskning inom denna sektor mer betydelsefulla i ett kort och medellångt perspektiv än försök att påverka genom informationsöverföring. Det kan i många situationer finnas anledning att ägna komponenter som stärker mottagarens förutsättningar större uppmärksamhet än andra komponenter (se vidare avsnitt 10.2).

Det måste finnas en överensstämmelse mellan statens insatser vad gäller sammanställning och överföring av information som ett inslag i kunskapsstyrning och sjukvårdsorganisationens beredskap att ta emot denna och ändra verksamheten. Man kan ifrågasätta om statens kunskapsstyrning och sjukvårdsorganisationens förutsättningar verkligen befinner sig i fas. Genom 1997 års Dagmaröverenskommelse placeras denna fråga i fokus, men det tar sannolikt tid innan hela sjukvårdsorganisationen har anpassat sig.

I enlighet med den rollfördelning som etablerats tog Landstingsförbundet tillsammans med sjukvårdshuvudmännen vissa initiativ under 1997. Under beteckningen ”Dagmarnätverket” påbörjades ett arbete för att stötta, underlätta och påskynda förverkligandet av intentionerna i 1997 års Dagmaröverenskommelse, bl a att skapa en kunskapsbaserad hälso- och sjukvård. Nätverket, till vilket 20 sjukvårdshuvudmän har anslutit sig, syftar till erfarenhetsutbyte och lärande mellan deltagarna och skall driva projekt Genombrott — ett kunskapsbaserat förändringsarbete — (se avsnitt 6.2) och ett utvecklingsprojekt kring hälso- och sjukvårdens ledarskap.

Ett annat initiativ är det s k beställarnätverket där sjukvårdshuvudmän som arbetar enligt en beställar/utförarorganisation samverkar inom t ex kompetensutveckling. I nätverket ingår också Landstingsförbundet, SBU, Socialstyrelsen samt Spri. Beställarnätverkets syfte är att stärka befolknings- och brukarperspektiven inom hälso- och sjukvården och att stödja och utveckla beställarfunktionen. Inom nätverket bedrivs ett utvecklingsarbete för att förse sjukvården med kompetenta företrädare för framtida beställarfunktioner. Under 1998 avslutades det första kompetensutvecklingsprogrammet på akademisk nivå för landstingspersonal.

Vad gäller vården och omsorgen om äldre avser staten att initiera tillskapandet av regionala centrum för äldreforskning, att drivas av kommuner och landsting. Exakt hur kopplingen till högre utbildning och forskning skall se ut är ännu inte klart. Samtidigt som det är viktigt att den äldreforskning som kommer till stånd håller en hög nivå, är det viktigt att inte avskärma forskningen från den praktiska verksamheten. Eftersom den kommunala vårdsektorn i mycket

mindre grad än övrig hälso- och sjukvård har ett naturligt förhållande till forskning är det viktigt att vårdpersonal från denna sektor kan känna sig delaktig. Situationen liknar till viss del den som råder inom det brittiska forskningsprogram vi tidigare redogjort för – att väga behovet av deltagande på bredden i forskning gentemot betydelsen av ”spjutspetsforskning” (Black 1997). Det ter sig viktigt med en forskarkarriär inom äldreforskning, men minst lika viktigt är att få forskarutbildad personal att stanna kvar i verksamheten. Det kan ske genom att möjligheter finns att bedriva egen forskning vid sidan av annat arbete.