Vägledning och samverkan

Under detta tema presenteras regionernas arbetssätt gällande vägledning och samverkan med länsstyrelse, kommuner samt markägare.

För att överbrygga klyftan mellan hur grönstruktur beskrivs i nationella policys och hur den praktiska implementeringen ser ut krävs god dialog (Mell, 2014). Regioner kan här fungera som en vägledande instans som underlättar dialog mellan nationell och lokal nivå. Alla tre regioner lyfter den regionala rollen i att stötta, vägleda och rådge kommuner (Intervju 1; Intervju 2; Intervju 3). Region Skåne och Region Stockholm tar dock upp dessa

tillvägagångssätt som en del av det totala arbetet medan Region Jönköpings län uttryckligen förklarar att detta utgör av regionens viktigaste uppgift (Intervju 2; Region Stockholm, 2018; Intervju 1). Vidare förklarar tjänstepersonen på Region Jönköpings att det är ett önskvärt arbetssätt från regionens håll att förmedla Länsstyrelsens underlag ur ett planeringsperspektiv för förenklad kommunal hantering. Tjänstepersonen förklarar att detta blir särskilt viktigt för

de kommuner som inte har tillräckligt med egen kompetens och förlitar sig på material från Länsstyrelsen (Intervju 1). Liknande aspekt visar även tjänstepersonen på Region Skåne på som förklarar att regioners vägledande arbete kan vara ett betydande stöd för mindre kommuner som har bristande resurser (Intervju 2). Detta håller även tjänstepersonen på Boverket med om som förklarar att en regionplan på så sätt kan vara ett viktigt stöd för de kommuner som själva inte bedriver ett särskilt aktivt arbete med grönstrukturplanering (Intervju 4).

Grönstrukturarbete handlar dock inte endast om vägledning utan även om samverkan. Alla de tre regionerna samverkar till exempel med länsstyrelser i sitt grönstrukturarbete.

Tjänstepersonen på Region Skåne belyser vikten av samverkan med Länsstyrelsen för att undvika dubbelarbete (Intervju 2). Tjänstepersonen på Region Stockholm menar dock att det finns en utmaning i att regionen är en politiskt styrd organisation vilket inte länsstyrelser är (Intervju 3). De olika typerna av intern förankring upplevs som en utmaning för samarbetet, vilket vidare bekräftas av Mell (2014). Tjänstepersonen på Boverket menar att dialog här kan vara en lösning och säger att “Det kan ju bli starkare om man samarbetar mycket med

länsstyrelsen och har en bra dialog så man kompletterar varandra och inte konkurrerar om frågor.” (Intervju 4). Det blir dock en svår balansgång för regioner att möta det som länsstyrelsen, politikerna och kommuner förordar.

Det faktum att grönstruktur sträcker sig över kommungränser gör att frågan är högst aktuell även ur ett mellankommunalt perspektiv. Region Jönköpings län har idag ingen etablerad samverkan med kommuner eller intilliggande regioner gällande grönstruktur, men har en vision om att detta ska bli en central del av arbetet (Intervju 1). Region Stockholm har till skillnad från Region Jönköpings län under lång tid samverkat med kommuner i olika konstellationer gällande den regionala grönstrukturen. Fokus har länge legat på att finna tydliga kopplingar mellan innerstaden och de gröna kilarna vilket kräver nära samarbete mellan kommunal och regional nivå (Intervju 3). För att kunna göra detta på ett bra sätt har det i regionen skapats flertalet mellankommunala samarbeten som jobbar med grönstruktur med utgångspunkt i de gröna kilarna. Vissa av dessa är dock inte aktiva i nuläget.

Tjänstepersonen på Region Stockholm förklarar att de samverkansgrupper som är aktiva har kommit längre i grönstrukturarbetet än andra. Här kan deltagarna formulera gemensamma utmaningar och möjligheter till utveckling av grönstruktur vilket är fördelaktigt för hela regionen (Intervju 3). Skåneregionen har på liknande sätt mellankommunala

samverkansgrupper som utgår från var kommunerna är lokaliserade rent geografiskt. Denna samverkan är en viktig del även för Region Skånes grönstrukturarbete (Intervju 2).

För att en god förvaltning av den regionala grönstrukturen krävs inte endast samverkan med länsstyrelse och kommun, utan också markägare (Firehock, 2015; Baycant-Levent &

Nijkamp, 2009). Detta menar även tjänstepersonen på Boverket är viktigt och säger följande: “På regional nivå jobbar man mycket med den grova planeringen men samtidigt behöver det konkretiseras på något sätt och då hamnar det i slutändan på någons mark.” (Intervju 4). En viktig aspekt vid regional planering av grönstruktur är därför dialogen med markägare för att skapa gemensamma mål av för bästa möjliga markförvaltning, enligt Firehock (2015). I Region Skånes regionplan betonas samverkan med både kommuner och länsstyrelse, däremot lyfts markägare inte på samma sätt (Region Skåne, u.å.). Enda gången samverkan med privata markägare nämns är vid planeringsprincipen att: “Utveckla mellankommunal och

mellanregional samverkan samt involvera markägare och andra brukare i frågor som rör planering av blågrön infrastruktur.” (Region Skåne, u.å., s. 72). I övrigt betonas inte vikten av samverkan med privata markägare, detta trots att stora delar av regionen består av privatägd mark samt utmaningen i en bristande omfattning av allemansrättslig mark.

Region Stockholm lyfter jämförelsevis vikten av ett gott samarbete med privata markägare vid flera tillfällen i RUFS:en. Här skrivs bland annat följande: “Planerande aktörer, som kommuner men också privata mark- och skogsägare, behöver ta hänsyn till värdefulla naturområden och spridningslänkar mellan dessa områden för att fungerande och långsiktiga habitatnätverk ska kunna upprätthållas i regionen.” (Region Stockholm, 2018, s. 150). Till skillnad från de andra två regionerna belyser inte Region Jönköping län samverkan med markägare som ett centralt tillvägagångssätt i RUS:en över huvud taget (Region Jönköpings län, 2019). Detta kan bero på att Region Jönköpings län är i uppstartsfasen av sitt

grönstrukturarbete och kontakt med privata markägare och kommuner gällande frågan har ännu inte påbörjats.