Västerås bostadsrehabiliterings medverkan i att tillgodose individuella behov som

livskvalitet

5.3.1 Resurser

Huvuddelen i bostadsrehabiliteringen - att få en bostad - bedöms Västerås lyckas bra med utifrån de svar som framkommit under intervjuerna. Många av respondenterna uttryckte att de anser att boendekedjan fungerat bra och att de är nöjda med hur processen gått till. En av de aspekter som upplevs vara bra är att de hemlösa får behålla samma lägenhet genom hela kedjan (från att de får sin träningslägenhet), vilket även Sara anser är bra:

“Jag att det är jättebra som vi har med träningslägenheterna här, man får flytta in i en lägenhet och behålla samma lägenhet under hela vägen. I andra kommuner så måste man flytta flera gånger”

Många av respondenterna har även fått hjälp med en sysselsättning, flera har bland annat fått arbete eller en praktik genom olika öppenvårdsprogram. Hälsan ser bättre ut för allihop med tanke på att de inte missbrukar längre, till exempel är flera av respondenterna numera

absolutister och dricker ingenting längre. Allardt (1975) talar om att vi har verkliga behov så som hälsa, bostad och sysselsättning, och att alla delarna behövs för att uppleva en hög livskvalitet. Att hjälpa den hemlösa med att bygga upp nya resurser som vi i denna studie kopplat till livskvalitet är viktigt för hur väl bostadsrehabiliteringen ska lyckas, vilket Edlund (2004) tar upp i sin undersökning. Han menar att bland annat en fortsatt alkohol-/drogfrihet och sysselsättning av arbete eller studier är framgångsfaktorer för bostadsrehabilitering. Även Bowpitt & Harding (2008) talar om vikten av att före detta hemlösa återuppbygger sina resurser för att på längre sikt få en hållbar återgång till ett mer normalt liv.

Alla respondenter var positiva till träningslägenheten, men några hade kritik gällande vissa motivationsboenden. Alla motivationsboenden arbetar inte på samma sätt för att se vilka brister i resurserna som klienterna har, och som de sen behöver arbeta på under tiden på boendet innan klienten är redo att flytta till en träningslägenhet. Anna berättar att de sett att det finns vissa brister med detta och de håller på att arbeta fram en arbetsplan som alla motivationsboendena ska arbeta efter, detta för att alla områden ska täckas upp.

“Vi försöker göra en gemensam nu, som ska gälla för alla boenden och där man tittar på alla levnadsvillkor, allt från fritid till drogmissbruk, hur man sköter boendet, personlig hygien, inköp av mat /../ Det ska vi börja jobba mycket mer med” /Anna

5.3.2 Nätverk

Allardt (1975) menar att människan har ett behov av att tillhöra ett socialt nätverk med kärleksfulla och meningsfulla relationer, om detta saknas kan det leda till att personen upplever ett tomrum och känner ett utanförskap. En av de faktorer som respondenterna upplevde var svårast under rehabiliteringstiden i träningslägenheten var ensamheten. Flera av respondenterna uppger att kvällarna (då de ofta var ensamma i lägenheten) var värst under den period som var innan de hade fått nya vänner, eftersom de inte fick umgås med sina gamla kompisar som de missbrukat med. Några av respondenterna uppgav ensamheten som största skäl till att de tagit återfall, vilket visar på hur viktigt det är att klienterna får möjlighet att bygga upp ett nytt nätverk. Då flera av respondenterna upplevt den första tiden i

träningslägenheten som mycket ensam bedöms Västerås inte ha uppfyllt denna del av rehabiliteringen tillfredsställande, vilket de även är medvetna om:

”Jag tror att stödet och fritiden är jätteviktigt, just ensamhetsproblematiken/../ så det jobbar vi med för vi ser problemen” /Sara

”Det är nånting vi pratar om hela vägen/../ ännu viktigare när man flyttar ut I lägenhet att man har fritidsysselsättning, att man inte blir ensam därute” /Anna

Goldbergs (2005) beskriver vägen till missbruk genom att personen blir stämplad av andra människor under en viss tid vilket leder till att personen får en mycket dålig självbild. Goldberg menar att självbilden kommer från andra människors respons, vilket gör att det krävs andra personer för att skapa en negativ självbild men även att det behövs andra personer för att bygga upp självbilden så att personen får en positiv självbild. Om en klient saknar nätverk kan självbilden aldrig byggas upp till att bli positiv, vilket gör att risken för återfall i missbruk och hemlöshet ökar.

Bowpitt & Harding (2008) skriver att människor behöver känna samhörighet med andra människor för att känna sig hela. De tar upp att forskning har visat att personer som bara känner samhörighet med andra hemlösa ofta återfaller i hemlöshet eftersom de söker sig till sina gamla vänner. Detta tyder på att det är viktigt att skapa ett nytt nätverk för att öka chanserna att bostadsrehabiliteringen lyckas. Allardt (1975) menar att människan har ett behov av att tillhöra en gemenskap för att uppleva livskvalitet.

Av det ovanstående kan vi dra slutsatsen att klienternas nätverk är mycket viktigt för att ha stora chanser att lyckas med bostadsrehabiliteringen. Västerås har jobbat för att skapa sysselsättning både genom arbete och fritidsaktiviteter vilket kan vara ett sätt att skapa

relationer till andra människor. Anna sa under intervjun: “ofta fortsätter behandlingsinsatsen i alla fall i början i träningslägenheten för att sen kanske gå ut på praktik eller någon annan sysselsättning”. Flera av respondenterna har byggt upp sitt nya nätverk med personer som de lärt känna genom till exempel behandlingen, arbetet eller AA. Dock har många av

respondenterna upplevt en stor ensamhet vilket inte kan anses tillfredsställande. Under intervjun sa Bertil: ”Jag har varit drogfri nu i mer eller mindre tio år, men jag har ännu inget socialt nätverk, inget att tala om.” För att öka chanserna till att lyckas med

bostadsrehabiliteringen bör denna del av arbetet utvecklas.

5.3.3 Autonomi

Att ha en hög grad av autonomi innebär att man upplever sig kunna påverka sitt eget liv, att ha de resurser som krävs för det samt känna att tillvaron är meningsfull (Allardt, 1975). Att kunna påverka sitt liv fullt ut är inte möjligt för en hemlös missbrukare. Tidigare har klienten styrts till stor del av mitt missbruk vilket den behöver ta tillbaka makten från, dessutom har socialtjänsten en stor makt över klientens liv antingen från att klienten söker hjälp eller att socialtjänsten går in med tvångsvård.

I Västerås får klienten mer påverkansmöjligheter över sitt liv ju längre i boendekedjan den kommer. Maktfördelningen förändras från att socialtjänsten har väldigt stor makt i början av kedjan till att klienten har all makt i slutet av kedjan. I början finns vissa val klienten kan göra gällande val av behandling då Västerås har flera olika behandlingsalternativ. Senare kan även önskemål om område för träningslägenheten anges. I samband med att genomförandeplanen skrivs har klienten även inflytande över hur kontroller och utvärderingar ska göras. Skulle sedan dagen för hembesök inte passa finns möjlighet för klienten att boka om tiden (”Sara”, 2009). Antonovsky (1991) talar om att det är medbestämmande och inte kontroll som avgör om en människa har en känsla av sammanhang i sitt liv. Denna känsla av medbestämmande refererar även Allardt (1975) till som av stor betydelse för en människas känsla av

sig själv till att tro att den inte är ansvarig för sina egna handlingar. Utifrån ovanstående resonemang kan detta att autonomin trappas upp ses som en fördel i den bostadsrehabilitering som bedrivs i Västerås. Detta tankesätt stöds även av Bowpitt & Harding (2008) då de funnit att en del av hemlöshetsrehabiliteringen bör bygga på en stegvis reparation av de fysiska, psykiska och sociala skadorna av att ha varit hemlös.

I tidigare forskning har vi tagit upp olika boendemodeller, den modell som både Blid (2008) och Socialstyrelsen (2009b) anser vara det bästa alternativet är ”Bostad först”-modellen. Detta bygger på ett perspektiv att alla människor, oavsett om de är hemlösa eller har ytterligare rehabiliteringsbehov, är i behov av en permanent bostad. Denna modell är även den som internationellt fått mest hållbara resultat i samband med långsiktigt och adekvat

individanpassade rehabiliteringsinsatser (Socialstyrelsen, 2009b). Det faktum att Västerås boendekedjemodell inte erbjuder de hemlösa missbrukarna en permanent bostad från början kan således ses som negativt ur flera perspektiv men mest ur det autonoma perspektivet. Anledningen till att studien inte tar upp detta som enbart negativt är att respondenterna inte anser att detta inverkat negativt på deras livskvalitet. ”Det var som att bo som vanligt, det är ju det där att de står på kontraktet då, annars har det väl inte vart nå skillnad tycker jag.”/ Erik Det kan till och med tolkas som en trygghet att kontraktet inte är ens eget, då man befinner sig i en sårbar situation under den tid då man ska bryta med sina missbrukande vänner, menar ”Sara” (2009). Klienten får inte ta hem kompisar som brukar alkohol/narkotika eftersom sådant umgänge ökar risken för återfall till missbruket. Många som genomgår rehabiliteringen känner att de inte klarar av att umgås med dem, och denna regel kan då upplevas som en lättnad då det är inte är klienten själv som behöver fatta beslutet. Detta kan kopplas till Antonovskys (1991) känsla av begriplighet, att man genom dessa regler när man har

träningslägenhet får en högre beredskap för att hantera problem som kan uppkomma, vilket i sin tur kan höja den känsla av självaktualisering som Allardt (1975) menar är viktig för en människas livskvalitet.

6. Diskussion

Ansatsen i denna studie har varit att undersöka hemlösa missbrukares känsla av livskvalitet innan, under och efter bostadsrehabiliteringen i Västerås. Vår hypotes har varit att de tre delarna av livskvalitet - resurser, nätverk och autonomi - påverkas negativt av att vara hemlös missbrukare och att dessa delar behöver byggas upp och stärkas för att uppnå en stabil

bostadsrehabilitering.

Att känslan av livskvalitet i form av resurser, nätverk och autonomi påverkas av missbruk och hemlöshet har visat sig i allra högsta grad. Ur ett resursperspektiv beskriver alla respondenter utom en att de har fått hälsoproblem av sitt missbruk. Att leva så man har möjlighet till en god hälsa är enligt Allardt (1975) en viktig del av en tillfredställande livskvalitet. Detta korrelerar även med forskningsresultat som Bowpitt & Harding (2008) presenterar att när hemlösa kommer in i en rehabilitering är de oftast i dålig psykisk och fysisk form. Samtliga

respondenter berättar att de i samband med sitt missbruk förlorat både bostad och jobb och detta överensstämmer med Goldbergs (2005) teori om både stämpling och avvikelsespiralen; att personen hamnar i en slags negativ självuppfyllande profetia. Förlust av arbete och bostad kan även det återkopplas till de resurser som Allardt (1975) anser vara en förutsättning för en känsla av god livskvalitet. Slutsatsen blir att missbruk och hemlöshet har inverkat negativt på respondenternas känsla av livskvalitet ur ett resursperspektiv.

Ur ett livskvalitetsperspektiv med fokus på nätverksaspekten visar att i inledandet av

1998) som enligt Allardt (1975) i många fall är asymmetriska och icke hälsosamma relationer. De flesta respondenterna berättar att då de var inne i missbruk och hemlöshet hade de

förluster av och svårigheter med de sociala relationer av symmetrisk karaktär som förhöjer känslan av livskvalitet enligt Allardt.

Den autonoma delen av livskvalitet måste anses vara begränsad som hemlös missbrukare då missbrukaren styrs av drogen och jakten efter att denna (Goldberg, 2005). Den fysiologiska påverkan av substansen hämmar även det handlingsutrymme och den omvärldsorientering som Allardt (1975) talar som väsentliga i en känsla av livskvalitet. Som hemlös begränsas även människans sociala och privata aktiviteter. Respondenterna har talat om att det är svårt att ha ett arbete, upprätthålla sociala kontakter och att vara för sig själv om man inte har en bostad. Detta är något som ytterligare inverkar negativt på den autonoma delen av

livskvaliteten (Allardt, 1975). Sammanfattningsvis så uttalade samtliga respondenterna som genomgått boendekedjan att de kände en högre känsla av livskvalitet dagen då intervjuerna utfördes jämfört med innan de började sin bostadsrehabilitering och behandling för sitt missbruk.

Studien visar att betydelsen som bostadsrehabiliteringen i Västerås haft till största del är positiv för respondenternas livskvalitet. När det gäller resursperspektivet så är övervägande delen av respondenterna mycket nöjda med de lägenheter de fått samt att de har kunnat bo kvar i samma lägenhet från att de blivit beviljade träningslägenhet tills att kontraktet blivit deras eget. Detta kan härledas till Allardt (1975) att respondenterna har fått mer tillräckliga resurser i form av boende för att erhålla en känsla av ökad livskvalitet. Vidare så hade samtliga respondenter vid tidpunkten då de påbörjade bostadsrehabiliteringen upplevt att de nått botten. Detta kan enligt Goldberg (2005) ses som slutet av avvikelsespiralen då endast förändring eller döden återstår, då samtliga respondenter valt att söka hjälp hos socialtjänsten så hade de gjort ett val att bryta den nedåtgående spiralen. Detta medförde även att samtliga respondenter fått någon slags vård för sina missbruksproblem och således även hade ökat sina hälsoresurser som Allardt (1975) talar om som viktig för upplevd livskvalitet.

När det gäller nätverk under tiden i boendekedjan så talar många respondenter om att de har fått bryta med sina vänner som fortfarande missbrukar. Detta kan vara svårt enligt Lindberg (1998) då människor ofta söker sig och finner trygghet hos människor med liknande kulturellt kapital. Respondenterna har även beskrivit brytningen med sina missbrukarvänner som svårt i början, detta kan ses som en förlust av en gemenskap som Allardt (1975) hävdar är mycket viktig för en hög känsla av livskvalitet. Banden till missbrukarvännerna är ofta mycket starka och svåra att bryta enligt Lindberg (1998), men risken med att bibehålla dessa vänner är en ökad risk för återfall. Relationerna till före detta missbrukarvänner är enligt Allardts (1975) beskrivning inget som gynnar livskvaliteten då de bör kännetecknas som asymmetriska och ohälsosamma. Men under bostadsrehabiliteringen beskriver respondenterna hur de byggt upp ett nytt nätverk, med enligt Allardt (1975) symmetriska relationer där de både ger och får genom behandlingar eller sysselsättningar såsom AA och stödgrupper inom IOGT-NTO. Man kan således se att nya symmetriska och hälsosamma relationerna har byggts upp under

bostadsrehabiliteringen och därmed bidragit till en ökad livskvavlitet.

När det gäller boendekedjans inverkan på respondenternas autonomi så beskriver flera av respondenterna att det vet vilka regler som gäller och att om de sköter sig så går de uppåt i kedjan. Detta kan kopplas till Antonovsky (1991) som beskriver att en hög känsla av begriplighet, att man vet vad som väntar, gynnar en persons känsla av välmående och

effekt på autonomin hos respondenterna då de inte längre är styrda av drogen och har en större möjlighet att aktivt ta kontroll över sitt liv (Allardt, 1975).

När det gäller Västerås bostadsrehabiliterings medverkan i att tillgodose individuella behov som verkar gynnande på respondenternas livskvalitet i resursperspektivet så bedöms det vara mestadels positiva åsikter från respondenterna när det gäller träningslägenheter, sysselsättning och hälsa. Det finns individuella lösningar att tillgå både gällande missbruksvård som

befrämjar hälsan och sysselsättning. Just bostad, hälsa och sysselsättning talar Allardt (1975) om som mycket viktiga och att det är fundamentalt att alla delar upplevs tillgodosedda för att en tillfredställande nivå av livskvalitet ska uppnås. Detta är även delar som ofta är illa

åtgångna efter en tid som hemlös missbrukare enligt Goldberg (2005). Även Edlund (2004) och Bowpitt & Harding (2008) tar upp att individuella lösningar för att återuppbygga resurser är viktiga för att få en långsiktigt hållbar bostadsrehabilitering.

När det gäller motivationsboendena så finns vissa negativa erfarenheter av hur det var att bo där, samt att respondenterna saknat viss hjälp och vägledning. Detta kan bero på att ett fåtal motivationsboenden inte kan passa alla enskilda individer och att möjlighet till vidare individanpassning inte är möjlig i den form av bostadsrehabilitering som Västerås bedriver i dagens läge. Detta kan härledas till Allardts (1975) teori om att ha tillgång till att ha ett eget boende där man kan vara privat och bestämma själv är viktigt för livskvaliteten och att detta inte är möjligt på motivationsboendena som inte är egna lägenheter.

Ur ett nätverksperspektiv är respondenterna till största del nöjda med hur planering och genomförande för deras sysselsättning ska se ut. Ett fåtal hade önskat mer hjälp med att återknyta sociala band till anhöriga och bygga upp nya sociala relationer och detta talar för Lindbergs (1998) tes om att det är svårt att bryta med missbrukarvänner för att banden till dem är starka även om de kan anses som ohälsosamma. Att denna möjlighet för klienten att få mer individuell hjälp med återknyta eller bygga upp nya sociala relationer och

fritidssysselsättningar är mycket viktiga; dels för att klienten inte ska återgå till sina gamla missbrukarvänner och därmed riskera återfall och även för att det hämmar känslan av

livskvalitet att inte ha en meningsfull fritid och en plats i sociala sammanhang (Allardt, 1975). Ur ett autonomiskt perspektiv upplever mer än hälften av respondenterna att de har fått gehör för sina önskemål och åsikter, men det är samtidigt problematiskt att redan tidigt i

boendekedja ge ”för” mycket självbestämmande då alla klienterna haft en missbruksbakgrund och i början inte är redo att ta svåra beslut utan uppbackning. Under tiden i boendekedjan byggs autonomin upp allteftersom för att slutligen vara stark då kontraktet skrivs över helt på klienten. Detta stöds av Lindberg (1998) som talar om risken att en person med

missbruksbakgrund kan bedra sig själv att tro att den inte är ansvarig för sina egna handlingar samt att det tar lång tid att ta sig ur ett missbruksbeteeende. Allardt (1975) talar om att det väsentliga när det gäller autonomi är medbestämmande och inte makt. Denna långsiktiga invänjning för större autonomi stöds även av Bowpitt & Harding (2008) samt Edlund (2004) som talar om att ett långsiktigt och gradvis minskande stöd är av stor betydelse för

rehabiliteringens stabilitet och hållbarhet.

6.1 Ytterligare forskning

Denna studie har inriktat sig på respondenter som klarat av att genomgå bostadsrehabilitering i Västerås utifrån ett livskvalitetsperspektiv. Då våra resultat är baserade på ett litet urval av respondenter och slumpen gjorde att urvalet endast bestod av män så är det inte

generaliserbart och reliabiliteten inte hög. Det finns således stor anledning att föreslå ytterligare forskning på samma tema med ett större urval både i Västerås och i landet som

helhet. Möjligen skulle en kvantitativ ansats ge en tydligare bild av de insatser som används vid bostadsrehabilitering och även kunna visa på samband som denna studie inte funnit. Det finns många hemlösa missbrukare som inte har klarat denna bostadsrehabiliteringsform både i Västerås och i resten av landet, därför anser vi även att vidare forskning med fokus på varför vissa inte klarar att fullfölja bostadsrehabilitering enligt boendekedjemodellen är av stor betydelse. Detta för att söka skapa en helhetsbild av hur bostadsrehabilitering för hemlösa missbrukare bäst kan genomföras för att få långvariga och hållfasta resultat.

6.2 Slutsats

Helhetsbilden av den bostadsrehabilitering som förekommer i Västerås är övervägande positiv för individens upplevda livskvalitet. De flesta respondenterna tycker att det i grunden är en bra verksamhet och något som fungerar för många och som väsentligt höjt deras känsla av livskvalitet både vad gäller resurser, nätverk och autonomi. Upplägget för den

bostadsrehabiliterings om används är väl genomtänkt i resurs och autonomi perspektivet. När det gäller nätverksperspektivet så finns det områden som kan förbättras och utvecklas. Detta är de ansvariga för boendekedjan i Västerås införstådda med och arbetar redan med de flesta av de brister som vi kunnat se i denna studie. Vi önskar avsluta denna studie med två citat som både är tänkvärda och visar på bostadsrehabiliteringens relevans inom socialt arbete. Båda citaten är svar på intervjuarens fråga om hur respondentens känsla av livskvalitet är i