Bostadsrehabilitering för hemlösa missbrukare i Västerås : Ur ett livskvalitetsperspektiv

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet

Socialt arbete, 61-90 poäng C-uppsats, 15 poäng Vt 2009

Bostadsrehabilitering för

hemlösa missbrukare i

Västerås

-

ur ett livskvalitetsperspektiv

Bostadsrehabilitering för hemlösa missbrukare i Västerås – ur ett livskvalitetsperspektiv ÖREBRO UNIVERSITET

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet

Socialt arbete, 61-90 poäng C-uppsats, 15 poäng Vt 2009 Författare: Cecilia Liwenius Marcus Tell Handledare: Pia Aronsson

Sammanfattning

Syftet med denna studie är att utifrån ett livskvalitetsperspektiv, indelat i resurs, nätverk och autonomi, undersöka den bostadsrehabilitering som bedrivs i form av en boendekedja i Västerås. Som metod valdes en kvalitativ och deskriptiv ansats för att söka svar på studiens frågeställningar. Empirin består av semistrukturerade intervjuer med sju före detta hemlösa missbrukare som har genomgått bostadsrehabilitering i Västerås. För att få en ytterligare förståelse för boendekedjan i Västerås har även två nyckelinformanter intervjuats. Som teorier valdes livskvalitet, stämplingsteori, missbrukskarriärer och KASAM för att ge en djupare förståelse för hur livskvalitet kan variera utifrån olika levnadsförhållanden. Resultatet visar på att missbruk och hemlöshet i hög grad inverkar negativt på individens känsla av livskvalitet. Bostadsrehabiliteringen i Västerås inverkar till största del positivt på respondenternas känsla av livskvalitet gällande resurser, nätverk och autonomi och tar även hänsyn till personers individuella behov som påverkar livskvalitet. Delar som respondenter uttalat missnöje över är vissa motivationsboenden samt att de saknat insatser för att främja sociala relationer.

Tenancy rehabilitation for homeless substance users in Västerås – from a perspective of quality of life

ÖREBRO UNIVERSITY

Academy of law, psychology and social work Social Work Program

Social Work, 61-90 points C-essay, 15 points Spring term 2009 Authors: Cecilia Liwenius Marcus Tell Supervisor: Pia Aronsson

Abstract

This study’s purpose is to investigate the tenancy rehabilitation program in Västerås from a perspective of quality of life. We divided the quality of life perspective into subcategories; resources, network and autonomy, to get a deeper understanding of the issue. A qualitative and descriptive approach was chosen to seek answer of the questions. Our empirical result consists of semi-structured interviews with seven former homeless substance users who participated in the tenancy rehabilitation program in Västerås and two key informants. The theories that were chosen are quality of life, abuse careers, stigma/labelling and sense of coherence to seek a deeper understanding of how quality of life may vary during different life circumstances. The results of this study show that substance use and homelessness to a high extent influence an individual’s quality of life negative. Tenancy rehabilitation in Västerås mostly has a positive affect on the client’s sense of quality of life in terms of resources, network and autonomy and does also take consideration to the individual’s needs that affects their sense of quality of life. The clients stated some discontent to certain forms of housing in the beginning of the housing provision chain and some felt lack of social rehabilitation and re-integration.

Förord

Vi vill tacka alla personer som ställt upp på att intervjuas, tack för att ni ställde upp med er tid och att ni berättade om era upplevelser. Utan er hade denna undersökning inte varit möjlig! Tack även till Västerås Stad och personal inom socialkontor vuxen för möjligheten att få tillgång till material och hjälp med att genomföra studien.

Vi vill även tacka vår handledare Pia Aronsson för hennes vägledning och värdefulla kommentarer.

Sist ett stort tack till våra vänner och familjer som stöttat, hejat på och stått ut med våra många timmar framför datorn.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Bakgrund ... 1

1.1.1 Staden Västerås ... 2

1.1.2 Västerås modell av bostadsrehabilitering ... 2

1.2 Syfte... 3 1.3 Frågeställningar ... 3 1.4 Disposition... 3 1.5 Definition av teman ... 4 2. Metod... 5 2.1 Metodval/Tillvägagångssätt... 5 2.2 Litteratursökning/källkritik... 5

2.3 Urval, avgränsningar och bortfall ... 6

2.4 Insamling av data... 7

2.5 Intervjumanualens konstruktion ... 7

2.6 Databearbetning... 7

2.7 Metoddiskussion och metodkritik ... 8

2.8 Validitet, reliabilitet samt generaliserbarhet... 8

2.9 Etik... 9

3. Tidigare forskning... 10

3.1 Aktuell hemlöshetsforskning ... 10

3.2 Boende som mänsklig rättighet ... 11

3.3 Utvärdering av boendestödsformen träningslägenheter i Västerås 2004 ... 11

3.4 Boendemodeller... 13

3.4.1 Boendetrappor... 13

3.4.2 Vårdkedjor ... 13

3.4.3 ”Bostad först”-modeller ... 13

4. Teori... 15

4.1 Livskvalitet ... 15

4.2 Goldbergs stämplingsteoretiska modell... 16

4.3 Narkotikakarriärer i perspektiv av emotioner och identitetsutveckling ... 17

4.4 KASAM... 18

5. Resultatredovisning och analys... 18

5.1 Missbruk och hemlöshets inverkan på livskvalitet... 18

5.1.1 Resurser... 18

5.1.2 Nätverk... 19

5.1.3 Autonomi ... 20

5.2 Respondenternas upplevelser av hur livskvaliteten förändrats under tiden i Västerås bostadsrehabilitering... 20

5.2.1 Resurser... 20

5.2.2 Nätverk... 21

5.2.3 Autonomi ... 23

5.3 Västerås bostadsrehabiliterings medverkan i att tillgodose individuella behov som verkar gynnande för respondenternas livskvalitet ... 25

5.3.1 Resurser... 25 5.3.2 Nätverk... 25 5.3.3 Autonomi ... 26 6. Diskussion ... 27 6.1 Ytterligare forskning... 29 6.2 Slutsats... 30 Referenser ... 31

Bilagor:

1. Inledning

Hemlöshet som socialt problem i Sverige finns dokumenterat så långt tillbaka som till 1200-talet. På den tiden fanns ingen socialtjänst att tala om utan det var kyrkorna som organiserade hjälp till fattiga och obemedlade. Hjälpen syftade till största delen inte till att öka

livskvaliteten för de fattiga utan snarare att frälsa givaren (Runqvist, 2000). Trots att 800 år har förflutit är alltjämt hemlöshet ett aktuellt problem i Sverige i dag. Enligt Socialstyrelsens (2006) senaste lägesrapport om hemlösheten i Sverige inrapporterades under mätningsveckan 2005 cirka 17 800 personer som hemlösa i Sverige.

Hemlösa är en utsatt grupp, då som nu, men idag är hemlösa beroende av socialtjänsten i stället för kyrkan. Socialtjänsten har, till skillnad mot dåtidens fattighjälp, som mål att enligt Socialtjänstlagen (SoL 2001:453) främja människors levnadsvillkor och livskvalitet till det bättre. I begreppet livskvalitet ingår att ha någonstans att bo. Men att bara sätta in en hemlös person i en lägenhet och få en varaktig lösning har upprepade gånger visat sig inte fungera. Aktuell forskning tyder på att behövs mer för att rehabilitera en människa från hemlöshet och få denna att känna livskvalitet igen än bara tak över huvudet (Bowpitt & Harding, 2008). Denna studie har valt att undersöka bostadsrehabilitering av hemlösa missbrukare i Västerås sett ur ett livskvalitetsperspektiv. Vår hypotes är att missbruk och hemlöshet hämmar en persons känsla av livskvalitet ur tre perspektiv, och att man bör beakta dessa individuellt och långsiktigt även under rehabiliteringen av de hemlösa missbrukarna för att få en hållbar bostadsrehabilitering.

1.1 Bakgrund

Hemlöshet är ett stort problem i hela världen. I de så kallade U-länderna är anledningen icke fungerande infrastrukturer, krig eller odemokratiskt styrande. Även i de delar av världen som anses vara I-länder lever många människor utan ett eget permanent boende. Inom EU anges de främsta anledningarna till hemlöshet vara sociala problem så som missbruk och psykisk sjukdom. Vad gäller antalet hemlösa i EU:s medlemsstater så finns ingen enhetlig och säker statistik för detta ännu (European Commission, 2007).

Hemlöshet som begrepp är svårfångat, konfliktfyllt och komplext, då det inte bara är ett individuellt problem utan också ett problem på strukturell och socialpolitisk nivå. Det finns hemlöshet på orter i Sverige där det även finns lediga lägenheter, så det handlar inte bara om tillgångar på lägenheter. Det finns försörjningsstöd att få för de mest ekonomiskt utsatta i samhället så problemet kan inte endast vara ekonomiskt. Det finns hemlösa som inte har ett aktivt missbruk så problemet kan inte endast vara missbruk (Runqvist, 2000).

I Sverige vid den senaste hemlöshetsräkningen 2005 befanns tre fjärdedelar av de hemlösa personerna vara män och en fjärdedel kvinnor. Ungefär 5 % av de inrapporterade sov ute, 12 % bodde i akutboenden och mer än hälften bodde på institutions- eller stödboenden. Av de personer som rapporterades som hemlösa uppgavs att 60 % hade missbruksproblem.

Medelåldern bland de hemlösa var 39 år för kvinnor och 42 år för män (Socialstyrelsen, 2006).

I den enkät som låg till grund för denna mätning fick respondenterna ange vad de trodde var viktiga orsaker till att personen i fråga var hemlös, den i särklass främsta orsaken gällande personer i alla olika situationer bedömdes vara missbruksproblematik. I 86 % av landets kommuner uppgavs det att det fanns hemlösa personer. Sedan den senaste lägesrapporten om

hemlöshet 1999 har antalet hemlösa ökat med omkring 2 000-3 000 personer i absoluta tal (Socialstyrelsen, 2006).

1.1.1 Staden Västerås

Västerås ligger i Västmanlands län och är den stad där denna studie har genomförts. Västerås hade vid senaste mätningen cirka 134 000 invånare. Staden är centralort i den kommun den ligger i och är Sveriges sjätte största stad. Antalet hemlösa i Västerås enligt Socialstyrelsens definition var vid den senaste mätning 297 personer 2008 (Västerås Stad, 2009a).

1.1.2 Västerås modell av bostadsrehabilitering

Hädanefter kommer en person som genomgår/har genomgått bostadsrehabilitering refereras till som ”klient” för att få en enhetlighet genom studien. I denna studie använder vi oss av Socialstyrelsens definition av hemlöshet som även Västerås Stad använder. Som hemlös räknas de som inte har någon egen permanent bostad, det är med andra ord inte bara uteliggare som räknas som hemlös. Även personer som tillfälligt bor hos släktingar eller vänner, på härbärge eller på någon institution utan att ha en bostad att återvända till räknas som hemlösa (Socialstyrelsen, 2006).

I Västerås tillämpas en form av boendekedja för hemlösa personer. Längst ner i boendekedjan finns två stycken härbärgen och ett så kallat lågtröskelboende. Nästa steg är ett boende som kallas ”inslussboende” där klienten kan bo utan biståndsbeslut i en vecka. Efter en veckas boende krävs både ett biståndsbeslut, och en planering genom socialtjänsten för att gå vidare mot drogfrihet och vidare mot ett eget boende för att man ska få bo kvar. Från inslussboendet går den hemlösa vanligen till ett av de fem så kallade ”motivationsboendena”

(Nyckelinformant ”Sara”, 2009).

På motivationsboendena är nykterhet och drogfrihet ett krav. Under tiden som klienten bor där medverkar den oftast i någon av de lokala drog- eller alkoholbehandlingarna som finns i Västerås. På motivationsboendena har klienten ett eget rum, personal finns tillgänglig dygnet runt och mat serveras. Under tiden klienten befinner sig på motivationsboendet så har den en handläggare inom socialtjänsten då alla utom ett av motivationsboendena kräver

biståndsbeslut. Ofta finns flera handläggare inkopplade till varje klient i boendekedjan då den ena utreder och följer upp missbruksproblematiken på Socialkontor vuxen, en annan

handlägger de ekonomiska behoven och eventuellt en tredje som är kontaktperson för

eventuell missbruksvård. Efter en drogfri period om sex månader finns möjlighet för klienten att ansöka om att gå vidare i boendekedjan. När klienten känner sig redo att gå vidare i

boendekedjan så görs, i samråd med socialsekreteraren på socialkontor vuxen och personal på motivationsboendet, en ansökan om träningslägenhet till boendestödsgruppen inom

socialtjänsten i Västerås (Nyckelinformant ”Sara”, 2009).

I Västerås finns sedan 2002 ett avtal mellan Fastighetsägarna i Västerås och Västerås Stad som säger att Fastighetsägarna varje år ska tillhandahålla ett antal lägenheter till Västerås Stad som de kan hyra ut till klienter som av olika anledningar inte kan ta sig in på den reguljära bostadsmarknaden. I gengäld utlovar Västerås Stad väl genomförda uppföljningar till de placeringar som görs och agerar som rådgivare till Fastighetsägarna då de känner behov av detta. Det är en av dessa lägenheter som efter beviljad ansökan blir träningslägenhet och ny bostad till personen som tidigare var på motivationsboendet (Edlund, 2004).

Inom socialtjänsten i Västerås är det en person som arbetar aktivt med uppföljning av träningslägenheter, denna person kommer oftast in redan när utslussning från

på socialkontor vuxen samt den personen som arbetar med att följa upp träningslägenheterna. I genomförandeplanen ingår vilka behandlingsinsatser som ska fortgå under tiden i

träningslägenheten, dagliga sysselsättningar, vilka insatser som behövs och hur uppföljningen av boendet ska se ut. Dessutom ingår i genomförandeplanen en överenskommelse om hur och när hembesök ska göras av den som arbetar med uppföljningen på Socialkontor vuxen. Ofta har klienten kontakt med motivationsboendet i någon form under själva utslussningsperioden. Klienten informeras om det kontrakt som gäller och vilka regler som är aktuella

(Nyckelinformant ”Sara”, 2009).

Under tiden i träningslägenhet är det Västerås Stad som står på kontraktet. Enligt det

hyresavtal som klienten får skriva på så hyr den i andra hand av Västerås Stad som hyr i första hand från fastighetsägaren. Avtalet gäller en vecka i taget och med 24 timmars

uppsägningstid, om uppsägning inte sker så förnyas kontraktet automatiskt. Klienten får inte ha inneboenden eller djur i lägenheten och måste teckna en hemförsäkring före inflyttningen. Om det blir störningar i lägenheten så ska de inblandade parterna träffas, det vill säga

klienten, fastighetsägaren och socialtjänsten, och klienten informeras om att det har inkommit klagomål och att avtalet kan sägas upp med 24 timmars uppsägningstid. Som störning räknas även hot och våld mot personal från socialtjänsten. Klienten ska vidare vårda lägenheten väl och allt som inte är normalt slitage får klienten ersätta. När boendet har fungerat utan störningar i 12 månader ska de inblandade parterna träffas för att diskutera klientens övertagande av hyreskontraktet (Nyckelinformant ”Sara”, 2009).

Detta betyder att om klienten sköter sig i 12 månader har den rätt till ett eget så kallat boendestödsavtal som är kopplat till ett eget förstahandskontrakt. Det som skiljer ett boendestödsavtal mot ett ”vanligt” hyreskontrakt är att socialtjänsten utövar tillsyn,

uppföljning och garanterar hyran ytterligare 12 månader. Om även dessa 12 månader förflyter utan anmärkningar så skrivs kontraktet helt och hållet över på klienten. Det som skiljer denna modell från många andra orters boendekedjor är att hyresgästen inte behöver byta lägenhet under rehabiliteringens gång (Runqvist, 2007).

1.2 Syfte

Syftet med uppsatsen är att genomföra en studie om bostadsrehabilitering i Västerås avseende personer som varit hemlösa till följd av ett drog- eller alkoholmissbruk.

1.3 Frågeställningar

Frågeställningarna som söks svar på är följande:

Hur kan missbruk och hemlöshet inverka på en individs livskvalitet utifrån resurser, nätverk och autonomi?

Vilken betydelse har bostadsrehabiliteringen i Västerås för respondenternas livskvalitet? I vilken utsträckning medverkar bostadsrehabiliteringen i Västerås till att tillgodose de individuella behov som påverkar respondentens livskvalitet?

1.4 Disposition

Första delen av kapitel ett handlar om bostadslöshet i allmänhet för att läsaren ska få kunskap om vilket sammanhang studien bedrivits i. Den andra delen beskrivs hur social

bostadsrehabilitering bedrivs i Västerås i form av en boendekedja och därefter följer studiens syfte och frågeställningar. I kapitel två redogör vi för metoddelen där val, verktyg och

ställningstaganden presenteras i relation till studiens genomförande. Kapitel tre redovisar aktuell forskning där olika modeller för bostadsrehabilitering beskrivs. Kapitel fyra beskriver olika teorier som kan förklara vägen in och ur hemlöshet för missbrukare och hur detta påverkar en individs livskvalitet. I det femte kapitlet redovisar vi resultat och analyserar detta utifrån livskvalitetsperspektivet, som är uppdelat i resurs, nätverk och autonomi som har legat till grund för de teorier vi använder. Det sjätte och avslutande kapitlet innehåller en

avslutande diskussion och summering samt förslag till vidare forskning för att utöka kunskapsfältet ytterligare om livskvalitetens betydelse för framgångsrika

bostadsrehabiliteringar.

1.5 Definition av teman

Författarna har valt tre centrala teman genom studien som är inspirerade av Allardts (1975) livskvalitetsbegrepp; resurser, nätverk och autonomi. För att söka förklara hur missbruk och hemlöshet kan inverka negativt på en persons livskvalitet har vi valt att använda Goldbergs (2005) stämplingsteori och missbrukskarriärsperspektivet (Lindberg, 1998). Vi har även använt oss av KASAM (Antonovsky, 1991) för att få en djupare förståelse för det autonoma perspektivet. Anledningen till att dessa teman valts i relation till en väg in i och ut ur både missbruk och hemlöshet är att författarna anser att de är tre viktiga delar i rehabiliteringen som är starkt förknippade med varandra och påverkar varandra dynamiskt. Vi anser vidare att det är viktigt att förstå vägen in i och ut ur hemlöshet orsakat av missbruk, för att sedan kunna förstå hur en person med dessa erfarenheters uppfattning av livskvalitet påverkas av en

bostadsrehabilitering. Beslut togs därför att behandla hemlöshet på grund av missbruk genom dessa teman för att söka ge en djupare förståelse av den empiriska datan och i förlängningen en mer helhetsbaserad resultatdel. De tre temana i studien definieras i denna studie enligt följande:

Resurs: För att uppnå en hög livskvalitet så beskriver Allardt (1975) att detta kräver att en

människa innehar vissa resurser. Dessa beskrivs vara av fysiologisk, social och

självrealiserande karaktär. I Nationalencyklopedin (2009a) beskrivs resurs som; ”tillgång som är känd och åtkomlig”. Den definition som vi tillskriver resurs i denna studie är tillgång till, och kännedom om, de verktyg som krävs för att leva ett fullgott liv och då speciellt bostad, sysselsättning och fritidssysselsättningar.

Nätverk: ”Kontaktnät, system av relationer mellan t.ex. individer” (Nationalencyklopedin,

2009b). Människan definieras utifrån många olika teorier som en social varelse, som påverkar och påverkas av andra (Allardt, 1975; Goldberg, 2005; Lindberg, 1998). Med nätverk menar författarna av denna studie de relationer en människa har till andra människor. Hur människor påverkas av varandra och hur människor kan förändras genom relationer till de människor man har i sin närhet.

Autonomi: Allardt (1975) och Antonovsky (1991) talar om vikten att ha möjlighet att fatta

beslut och ta ansvar för sina val för att människan ska må bra. Om människan inte blir sedd och hörd så finns en risk att hon förvandlas till ett objekt och världen blir då inte värd

någonting längre (Antonovsky, 1991). Nationalencyklopedin säger bland annat om autonomi:

”Principen kräver respekt för personer och innebär att var och en bör ha rätt att bestämma över sitt eget liv. /../ Tanken är att de principer enligt vilka en person väljer att handla skall väljas av honom själv och inte påläggas utifrån” (Nationalencyklopedin, 2009c).

Autonomi ska i denna studie förstås som individens möjlighet att ta egna beslut om sitt liv och leverne, men även att ha ett ansvar för de val hon gör.

2. Metod

2.1 Metodval/Tillvägagångssätt

Intentionen med denna uppsats är att utforska hur missbruk och hemlöshet kan inverka på en persons livskvalitet, samt hur den sociala bostadsrehabiliteringen i Västerås påverkar en persons livskvalitet utifrån dessa tre teman: resurser, nätverk och autonomi. För att studera detta har vi dels valt att genom litteraturstudier gå igenom det aktuella kunskapsläge som finns inom detta område och dels att genomföra en kvalitativ intervjustudie. En av de centrala delarna i studien har varit att samla in information om den boendekedja som förekommer i Västerås kommun och detta har genomförts genom att intervjua respondenter som har haft boendekedjan som insats. Avsikten med dessa intervjuer var att få en djupare förståelse för hur bostadsrehabiliteringen upplevts av den enskilda individen och vad som enligt

respondenten varit gynnande för densamma. Ytterligare en ansats för att söka information och förståelse för den bostadsrehabilitering som utförs i Västerås har gjorts genom att intervjua två nyckelinformanter, som i detta fall är personer som arbetar med boendekedjan i Västerås. Enligt Marlow (2000) är det vanligt med både kvantitativa och kvalitativa metoder för att söka ny kunskap inom socialt arbete. De olika metoderna har båda för- och nackdelar när det gäller olika typer av giltighet för resultaten. Utifrån denna studies syfte bedömdes en

deskriptiv kvalitativ metod med en induktiv ansats mest lämpad. En deskriptiv metod

kännetecknas av att det beskriver förekomsten av något. Tillsammans med en kvalitativ ansats kan en deskriptiv studie ge en rik och mångfaldig bild av ett socialt fenomen eller

kunskapsbas av en modell (Marlow, 2000). Kvalitativa undersökningar bygger oftast upp sin kunskap utifrån en induktiv ansats som går till genom att studera specifika delar av ett

fenomen och sedan få en generaliserad helhetsbild av fenomenet. En induktiv ansats går även ut på att finna mönster (Marlow, 2000).

Ytterligare en orsak till att en kvalitativ metod valdes bygger på det samspel mellan respondent och intervjuare som ger den senare en möjlighet att se världen genom någon annans ögon (Kvale, 1997). Själva essensen i den kvalitativa intervjun är att respondenten delar med sig av sina erfarenheter och utifrån detta beskriver och analyserar forskaren respondentens erfarenheter. Med den kvalitativa forskningsintervjun kan man få en djupare och mer fullständig uppfattning om en individs upplevelser (Holme & Solvang, 1997).

2.2 Litteratursökning/källkritik

Sökning efter litteratur har genomförts via Örebro Universitetsbiblioteks katalog Voyager samt via databaserna Libris, Elin@Örebro, Social Services Abstracts, Sociological Abstracts och DIVA. Sökord som använts är; ”träningslägenhet”, ”boendestöd”, ”livskvalitet”,

”missbrukskarriär”, ”social bostadsrehabilitering”, ”boendekedja”, ”hemlös”, ”resettlement”, ”tenancy sustainability”, ”substance user”, ”drugabuse”, ”quality of life” och ”homelessness”. Sökningen gav många träffar när det gäller hemlöshet, orsaker till hemlöshet samt drog- och alkoholmissbruk både i bok och artikelform. Ett flertal träffar fanns också gällande

bostadsrehabilitering och olika boendemodeller. När det gäller kombinationen ”livskvalitet” och ”bostadsrehabilitering” fanns endast ett fåtal artiklar och endast en som helt matchar denna studies syfte. Detta talar för denna studies relevans inom socialt arbete.

I möjligaste mån har vi valt att använda primärkällor, men eftersom studietiden varit

begränsad har vi ändå valt att redovisa vissa sekundärkällor. Vi är medvetna om att detta kan vara ett problem. Holme & Solvang (1997) skriver att forskare bör se upp med sekundärkällor och fråga sig om den som hänvisat källorna är trovärdiga och hur eftersträvansvärt det varit att skriva sanningsenligt om ämnet. De sekundärkällor som har använts i denna studie,

skrivelserna från Socialstyrelsen och Blid (2008), bedöms vara pålitliga av författarna.

2.3 Urval, avgränsningar och bortfall

Ämnet hemlöshet är stort och mångfacetterat. Denna studie har valt att inrikta sig på bostadsrehabilitering med syftet att hjälpa hemlösa med missbruksbakgrund tillbaka till ett normaliserat boende. Vi har valt att inte gå in på de delar av hemslöshetsforskningen som förklarar och definierar hemlöshet. Vi har även valt att inte fokusera på forskning som behandlar preventiva åtgärder för att motverka hemlöshet. Ytterligare en avgränsning för studien är att endast respondenter som genomgått boendekedjan i Västerås och vid tidpunkten för studien antingen bodde i en lägenhet med boendestödsavtal eller hade ett vanligt

hyreskontrakt. Vidare skulle deras nuvarande situation vara stabil i avseende att inga aktuella orosanmälningar, hyresförseningar eller återfall i missbruk fanns. Personer med svår aktiv psykisk sjukdom har heller inte tillfrågats om de vill medverka i studien med hänsyn till deras hälsotillstånd. Urvalet för denna studie är strategiskt riktat vilket enligt Marlow (2000)

innebär att respondenterna är handplockade av forskarna utifrån studiens syfte.

Respondenterna i denna undersökning har alla varit hemlösa och haft missbruksproblem. De har alla haft insatser från socialtjänsten i Västerås i två eller fler av delarna i den boendekedja som används för social bostadsrehabilitering. Respondenterna hittades vid genomgång av ProCapita; det akt och journalregister som används i Västerås. Sökningen av möjliga respondenter gjordes via ”sökverktyg” och en första sökning gjordes utifrån variabler som boendestödsavtal och missbruk under åren 2006-2009. Utifrån dessa variabler hittades 73 möjliga respondenter. Då antalet respondenter var för stort för denna studie lades variabeln träningslägenhet till vilket gav 33 möjliga respondenter. Ett urval bland dessa baserade på begränsningarna som nämnts ovan gjordes och då återstod 19 möjliga respondenter. Med hänsyn till studiens omfattning valdes 15 av dessa ut, två kvinnor och 13 män.

Kvinnorna valdes ut för att de var de enda möjliga kvinnliga respondenterna i ett försök att inte bara ha med män i studien, och de 13 männen valdes slumpvis ut. Ett förbrev med förfrågan om de ville medverka i studien samt en kort information om studien skickades till dessa 15 respondenter (se bilaga 1). En vecka efter att förbrevet skickats ut togs

telefonkontakt av den ena författaren med respondenterna. Via telefon bokades sex intervjuer, två respondenter kontaktade den ena författaren via mail och bokade tid för intervjuer och en respondent bokade tid med den ena författaren via sin handläggare inom socialtjänsten i Västerås.

Av urvalet på 15 personer intervjuades sju stycken män, vilket ger ett bortfall på åtta personer. Två av de respondenter som författarna hade bokat tid med kom inte till intervjutillfället och kunde därefter inte nås via telefon. Tre av de tillfrågade valde att inte medverka i studien när de tillfrågades via telefonsamtal. Ytterligare tre av respondenterna som förbrev skickats till gick inte att nå via telefon och hördes inte av på annat sätt.

För att ytterligare och mer ingående kunna besvara frågeställningarna i studien intervjuades även två nyckelinformanter. Vid användande av nyckelinformanter görs ett ändamålsurval för att få tillgång till svar från personer som anses vara experter inom det område man undersöker

(Marlow, 2000). Nyckelinformanterna i studien är socionomer som arbetar med bostadsrehabilitering och missbruk inom socialtjänsten i Västerås.

2.4 Insamling av data

Insamlingen av data genomfördes genom kvalitativa halvstrukturerade intervjuer (Kvale, 1997). Varje intervjutillfälle inleddes med att författaren angav studiens syfte, bakgrund och de etiska principerna som är viktiga vid genomförandet av en forskningsintervju. De etiska principerna som angavs var att respondenterna hade möjlighet att tacka nej till att medverka, avbryta intervjun när denna så önskade samt kunde avböja att svara på enskilda frågor. Enligt Kvale (1997) är de första minuterna av en intervju väsentliga för hur intervjun ska fortlöpa. Stor vikt lades därför vid att i början av varje intervju försöka skapa en god kontakt och inbjuda till samtal i syfte att få respondenten att känna förtroende och till följd av detta känna sig trygg att tala fritt (Kvale, 1997). Den av författarna som utförde intervjuerna upplevde att samtliga intervjutillfällen hade en god stämning och att ett subjekt – subjekt förhållande uppnåddes med samtliga respondenter. Sex av de sju respondenterna talade mycket öppet om sina erfarenheter och ville fortsätta samtalet även när intervjuaren försökte att avsluta

intervjuerna. En av respondenterna var mer sluten och ville avsluta så fort som möjligt. Stor vikt lades vid att visa respekt för respondenternas upplevelser, lyssna inkännande, visa förståelse och ge respondenten den tid den behövde för att berätta sin historia (Kvale, 1997). Intervjuguiden användes endast som ett ledande hjälpmedel under intervjuerna av författaren, då intervjumetoden som valts var av semistrukturerad modell. Syftet med en semistrukturerad intervjuguide var att lämna utrymme för respondenten att berätta mer fritt under intervjun (Kvale, 1997). Samma intervjuguide som utformats för respondenterna användes vid intervjuerna med nyckelinformanterna för att söka kunskap om de centrala temana denna studie valt att undersöka, med syfte att få nyckelinformanternas syn på dessa.

Varje intervju varade mellan 40 och 100 minuter. Tidsskillnaden kan bero på att författarna valde att använda sig av en låg grad av standardisering, vilket betyder att intervjuaren

anpassade sig efter respondentens val av språk och lät respondenten styra ordningsföljden av samtalet (Kvale, 1997). Intervjuerna gjordes vid nio separata tillfällen i ett neutralt besöksrum i Västerås.

2.5 Intervjumanualens konstruktion

Intervjuguiden konstruerades utifrån det syfte som denna studie har och organiserades både tematiskt och dynamiskt. Med tematiskt menas att frågorna är relaterade till de teman och teorier som används i studien, och med dynamiskt menas att frågorna ska stimulera till att samtalet hålls flytande och att frågorna är korta och lätta att förstå (Kvale, 1997). Till detta lades en ”övrigt”-del till för att säkerställa att tillräckligt med data införskaffades för att kunna genomföra en utförlig analys.

2.6 Databearbetning

Då intervjuerna genomfördes spelades de in på ett bärbart usb-minne. Ljudet av dessa inspelningar var av god kvalitet, vilket är viktigt enligt Kvale (1997). De inspelade

intervjuerna transkriberades sedan till text. Oväsentliga yttringar och överflödiga ljud som hummanden valdes att inte skrivas ned av författarna. När det gäller utskrifter av intervjuer så finns det inte någon standardiserad väg att gå, men det finns vissa standardval som

författarens ställs inför och dessa bör tydligt beskrivas (Kvale, 1997). Talspråk har använts vid avskrivningen av ljudfilen och de delar som har innehållit väsentlig information har sammanfattats och koncentrerats. Efter att intervjuerna transkriberats förstördes

inspelningarna. En av respondenterna har läst och godkänt transkriberingen av sin intervju innan analysen genomfördes, de övriga har valt att ta del av studien efter att den är slutförd. I början av analysen läste författarna igenom alla transkriberade intervjuer för att skapa sig en helhetsbild. Efter detta genomfördes en meningskoncentrering då respondenternas återgivna meningar formulerats mer kortfattat och koncentrerat i syfte att göra materialet mer

lätthanterligt. Därefter kategoriserades intervjuerna upp enligt resurs, nätverk och autonomi som vi valt att dela in livskvalitetsbegreppet i. Det kvarvarande materialet delades vidare upp i ”förlorande av livskvalitet”, ”återuppbyggande av livskvalitet” och ”Västerås boendekedja i förhållande till livskvalitet”. Därefter sorterades hela det empiriska materialet in i positiva och negativa aspekter utifrån tidigare forskning och de teorier vi valt till denna studie.

Bearbetningen har skett i fyra led och kvantifiering har gjorts utifrån respondenternas

upplevda missnöje respektive gillande av delarna i boendekedjan (Kvale, 1997). Intervjuerna är analyserade utifrån ”Ad hoc”- metoden och definieras genom att olika tekniker används under analysens gång. De tekniker vi har använt oss av är att sammanställa materialet i kategorier och räkna negativa och positiva attityder till olika delar av boendekedjan (Kvale, 1997). Anledningen till att ”Ad hoc”- metoden valdes var att det insamlade materialet skulle kunna tolkas fritt och utan bestämda ramar. Genom detta val har författarna kunnat upptäcka mönster genom olika metoder och materialet har under analysens gång blivit mer nyanserat.

2.7 Metoddiskussion och metodkritik

Studiens metodiska ansats har varit kvalitativ, den ansatsen innehåller en del risker enligt Kvale (1997). Bland annat så bör författaren under hela intervjutillfället vara öppen och mottaglig för all information som tillkommer. Det finns en möjlighet att en del information inte blev tillvaratagen, detta på grund av att en del av respondenterna fortsatte prata efter att intervjun officiellt hade avslutats och usb-enheten stängts av.

Marlow (2000) anför att när det gäller kvalitativ forskning så finns en risk att data analyseras och hypoteser skapas utifrån forskarens förförståelse eller ”bias”. Forskaren bör kontinuerligt rannsaka sina tolkningar för att säkerställa att respondenterna inte tillskrivs stereotypiska eller negativa roller utifrån forskarens fördomar. Författarna har diskuterat och arbetat gemensamt för att undvika att våra tolkningar har färgats av vår förförståelse eller fördomar. För att försöka öka tolkningarnas rättmätighet har vi var och en för sig gått igenom transkriberat material och sedan jämfört respektive tolkningar (Marlow, 2000).

Urvalet kan uppfattas som litet, men enligt Trost (2005) så kan ett fåtal väl utförda intervjuer vara mer värda än flera mindre väl utförda intervjuer. De respondenter som denna studie har valt att intervjua kan vara en svår grupp att komma i kontakt med och ibland förekommer en misstänksamhet mot att bli utfrågad vilket förmodligen har påverkat antalet respondenter som ställde upp på intervjuerna.

2.8 Validitet, reliabilitet samt generaliserbarhet.

Validitet är frågan om huruvida man mäter det man avser att mäta (Kvale, 1997). Han menar även att validiteten är beroende av den hantverksskicklighet som utvecklas under studiens gång. Då denna studie har utförts utifrån individers erfarenheter av bostadsrehabilitering gällande livskvalitet indelat i resurser, nätverk och autonomi och detta överensstämmer med studiens syfte så anser vi att validiteten är hög. Författarna har vidare under varje steg i studien sökt att grundligt ifrågasätta och tolka kontinuerligt utifrån det anförda syftet.

Reliabilitet försäkrar att metoden som använts har gett tillförlitliga resultat och att studien ska kunna göras om och få samma resultat (Lantz, 1993). Innan det första intervjutillfället

granskades intervjuguiden och för studien oväsentliga frågor togs bort, sedan har samma intervjuguide använts vid alla intervjutillfällen. Det är mycket svårt att avgöra om samma resultat skulle fås vid en ny studie med andra respondenter då den genomförda studien är baserad på subjektiva erfarenheter. Antalet deltagare blev färre än vad som planerats, en följd av detta kan vara att viktiga mönster och skiftningar i utsagor ha gåtts miste om. Detta kan ifrågasätta denna studies reliabilitet. Vissa mönster från tidigare forskning har dock kunnat ses, vilket talar för att en viss reliabilitet har uppnåtts. Vidare så har det varit liknande förutsättningar vid samtliga intervjuer, samma rum har använts och samma person har utfört intervjuerna vilket ytterligare kan stärka reliabiliteten (Lantz, 1993).

Resultatet av denna studie kan inte generaliseras till att gälla alla som har genomgått en social bostadsrehabilitering, detta främst mot bakgrund av det låga antalet respondenter samt att urvalet inte var randomiserat eller representativt. Däremot kan en analytisk generalisering gälla, detta betyder enligt Kvale (1997) en analys av likheter och skillnader mellan

föreliggande studie och en annan situation som kan verka vägledande för utfallet av den senare. För att detta ska gälla är det upp till läsaren, och beroende på hur väl forskarna presenterat sin studie, att avgöra om resultatet och analysen är tillräckligt övertygande för att generaliseras till andra fall (Kvale, 1997).

2.9 Etik

Denna studie är granskad och anpassad efter de forskningsetiska principer som Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet antagit (Vetenskapsrådet, 2002). Forskarna ska enligt dessa principer ta fyra grundläggande individskyddskrav i beaktan.

Informationskravet innebär att informations ska ges till respondenten om vad deltagandet i studien innebär innan intervjun påbörjas. Informationen bör innehålla studiens beräknade tidsåtgång, syfte och att respondentens medverkan är helt frivillig. Vidare ska information ges om att respondenten när som helst under studien har rätt att avbryta sin medverkan. Särskilt viktigt är det att informera respondenten om dennes medverkan riskerar att innebära risker eller obehag (Vetenskapsrådet, 2002). Informationskravet har tagits i beaktan under denna studie dels via förbrevet som skickades ut samt vid inledandet av varje enskild intervju. Samtyckeskravet betyder att de som deltar i en studie har fri rätt att bestämma hur länge och på vilka villkor de deltar i studien. Det får inte förekomma något beroendeförhållande mellan respondent och forskare och respondenten ska utan negativa följder kunna avbryta sin

medverkan i studien (Vetenskapsrådet, 2002). Respondenterna i föreliggande studie fick information om ovanstående principer både skriftligt och muntligt och det förekom inga beroendeförhållanden mellan någon av författarna och respondenterna.

Konfidentialitetskravet innefattar exempelvis respondenternas rätt till att deras uppgifter skyddas. Personuppgifter ska förvaras på ett säkert ställe så att inte obehöriga kan få tillgång till dessa (Vetenskapsrådet, 2002). Tillstånd till att få ta del av sekretesskyddat material har ansökts om och erhållits tillstånd av Socialnämnden i Västerås för den ena av författarna till denna studie (se bilaga 3). Likaledes har respondenterna i denna studie gett sitt samtycke till att intervjuas av den ena av författarna. Anledningen till detta är att den andre författaren tillkom i ett senare skede av denna studie. För att säkerställa det etiskt riktiga och

respondenternas vilja har alla sekretesskyddade uppgifter anonymiserats innan författare nummer två fått tillgång till dessa. Detta för att så långt som möjligt inte ha bedrivit studien under falska premisser. Oavsett detta har båda författarna anammat de forskningsetiska

principerna lika mycket. Då studien är klar kommer allt det bearbetade materialet att förstöras. I studien har samtliga respondenter avidentifierats, de har givits fingerade namn och särskilda

kännetecken har inte tagits med i studien utan markerats där författarna gjort bedömningen att det behövs med ”/../”.

Nyttjandekravet innebär att insamlad fakta endast får användas i forskningsändamål och inte för kommersiellt bruk eller andra icke vetenskapliga intentioner. Studien får inte heller användas som underlag för myndighetsutövning (Vetenskapsrådet, 2002). Syftet med denna studie har enbart varit att utöka kunskapen kring det valda ämnet och kommer inte att användas på något annat sätt.

Författarna är medvetna om att före detta hemlösa personer med en missbruksbakgrund är en utsatt och känslig grupp att undersöka. I början av denna studie togs denna etiskt aspekt i beaktan. Studien inriktades på dessa personers åsikter om vad de upplever påverkar deras känsla av livskvalitet i förhållande till bostadsrehabiliteringen i Västerås. Då syftet är att söka belysa klienternas åsikter och upplevelser bedömdes att studien gynnar denna grupp vilket författarna anser talar för studiens relevans för denna grupp.

3. Tidigare forskning

3.1 Aktuell hemlöshetsforskning

2007 fattade Regeringen beslut om utfärdandet av en strategi för att motverka hemlöshet genom att Socialstyrelsen i samverkan med Boverket, Kronofogdemyndigheten och

Kriminalvården skulle koordinera ett arbete för att förhindra hemlöshet. Som ett led av detta har en kartläggning av internationellt publicerade effektutvärderingar gällande

boendelösningar tillkommit för att gå ett steg längre i att arbeta evidensbaserat för att motverka hemlöshet (Socialstyrelsen, 2009b).

Av de 17 800 personer som fanns vara hemlösa vid den senaste räkningen 2005 så var ca 3 600 av dem mycket utsatta personer som sov på härbärgen eller sov ute. Cirka 4 700 hade tak över huvudet men en mycket osäker boendesituation. Dessa siffror talar för att gruppen som helhet är heterogen och att det behövs insatser av många olika slag, både de individuellt anpassade från socialtjänsten och strukturella förändringar inom bostadspolitiken

(Socialstyrelsen, 2009b).

Socialstyrelsens systematiska kartläggning av de 104 effektutvärderingarna urskiljde två huvudgrupper av boendeprogram; Bostad först (parallellt boende) och ”vårdkedjemodeller” (integrerat boende). Inget av programmen som förekom i kartläggningen var renodlade varianter av ”Bostad först” eller vårdkedjemodellen utan har en tendens att tillämpa inslag från olika program. Skillnaderna mellan de två huvudgrupper av modeller visade sig vara att de i första hand skiljer sig gällande vem som har kontrollen över boendet, graden av

normalisering, fastighetsägarens roll, i vilken mån personal är knuten till boendet och särskilda villkor till exempel krav på medverkan i behandling (Socialstyrelsen, 2009b). Ett av kartläggningens syften var att söka besvara frågan gällande vilket boendeprogram av ”Bostad först” eller vårdkedjemodellen som gav bäst resultat. ”Bostad först” gav det

övergripande intrycket av att vara en lovande modell som det finns starka indicier att bygga vidare på i Sverige. Det största skälet till denna slutsats var att:

”… den grundläggande filosofin bakom ”Bostad först”- att alla behöver en långsiktig och trygg boendelösning oavsett eventuella övriga problem – är likgiltig för gruppen hemlösa som helhet” (Socialstyrelsen, 2009b, s. 25).

Ett annat skäl är att programmen tenderar att se mer långsiktigt och betonar behovsanpassat stöd i boendet. När det gäller vårdkedjemodellen eller boendekedjor visar inte

kunskapsöversikten att detta skulle vara en dålig eller verkningslös modell, men att det krävs reella vård- och stödinsatser kopplade till dessa program för att de ska vara verksamma (Socialstyrelsen, 2009b).

I Socialstyrelsens rapport (2009a) uppges att det finns omkring 11 000 bostäder som via kommuner runt om i landet hyrs ut i andra hand till bostadslösa personer. Benämningen av dessa bostäder har en stor variation, allt ifrån ”försökslägenhet”, ”stödboende” till

”jourlägenhet”. Likaså har boendeformerna en stor spännvidd från att vara som ett

traditionellt eget hyreskontrakt till olika sorters kategoriboenden med stödinsatser och tillsyn. Uppföljningen visar även att det är vanligt att flera olika boendesorter är vanliga inom en och samma kommun och distribueras till hemlösa personer genom en så kallad ”boendekedja” eller ”trappstegsmodell”. Dessa modeller innebär att den hemlösa personen stegvis får kvalificera sig till en mer och mer ”normal” boendesituation (Socialstyrelsen, 2009a). Mats Blid (2008) skriver i sin avhandling att sammantagna studier om boendeinsatser för hemlösa pekar på att både vårdkedjemodeller och ”Bostad först” modeller som kombineras med boendestöd kan ge positiva resultat. Det essentiella för en långsiktigt hållbar

bostadsrehabilitering är dock att det finns långsiktiga perspektiv på insatserna. När det gäller boendetrappmodeller har han inte hittat något forskningsstöd för att dessa ska vara

framgångrika.

3.2 Boende som mänsklig rättighet

Den 10:e december 1948 antog och kungjorde Förenta Nationerna (FN) en allmän förklaring till de mänskliga rättigheterna, och generalförsamlingen uppmanade genast alla medlemsstater att offentliggöra texten och sprida den (främst genom skolor). I artikel 25 kan vi läsa att: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad…” FN har för över 60 år sen slagit fast att rätten till en bostad är en mänsklig rättighet (Regeringskansliet, 2008).

Att bostad räknas som en rättighet står uttryckligen även i Sveriges rikes lag.

Regeringsformen (SFS 1974:152) 1 kap. 2 § andra stycket: ”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga

verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.”

Enligt Lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar (SFS 2000:1 383) åligger det kommunen att se till att det finns ett tillräckligt antal bostäder i kommunen för att möta behoven. Lagen innebär å andra sidan inte att kommunen har skyldigheter att konkret ge alla invånare i kommunen en bostad. Det finns endast tre grupper som kommunen enligt lag är tvungen att ordna ändamålsenliga bostäder åt och dessa är funktionshindrade, äldre och asylsökande (Statens offentliga utredningar, 2007) och hemlösa som inte faller inom dessa grupper har alltså inte rätten till en bostad.

3.3 Utvärdering av boendestödsformen träningslägenheter i

Västerås 2004

2004 beslutade Sociala nämndernas stab i Västerås att genomföra en uppföljning av de personer som hade haft insatsen ”Träningslägenhet” under åren 2000-2002. Undersökningen syftade till att försöka belysa hinder och framgångsfaktorer som påverkar utfallet för de

enskilda personerna ur ett flerårsperspektiv. Bakgrunden till undersökningen var den

transformation som bostadsrehabilitering inom Västerås kommun genomgått från 1980-talet då bostadsmarknaden blev märkbart kärvare fram till 2001 då en särskild boendestödsenhet med sex handläggare startade (Edlund, 2004).

En av boendestödsenhetens grundpelare är det samarbetsavtal som finns med

Fastighetsägarna i Västerås och formen av boende som kallas ”träningslägenheter”. Avtalet innebär att fastighetsägarna ska erbjuda Västerås Stad lägenheter till uthyrning åt dem som av olika skäl är utestängda från den reguljära bostadsmarknaden. I gengäld ansvarar Västerås Stad för de bostadsplaceringar som sker, att arbeta förebyggande och erbjuder

fastighetsägarna råd och stöd. Det gemensamma målet är att samarbetet ska leda till kvarboende så långt som möjligt (Edlund, 2004).

Utvärderingen byggde på registeruppgifter tagna ur socialregistret och datasystemet

ProCapita, skriftliga enkäter till de 71 respondenterna samt skriftliga bedömningar från den eller de handläggare som aktuella personer haft inom socialtjänsten. Undersökningen baserades på två mätningar, situationen det året då personen fick träningslägenhet och situationen våren 2004. De eventuella förändringarna i personens situation skulle efter den andra mätningen belysas som resultat (Edlund, 2004).

De resultat som man mätte upp 2004 när det gällde boende, ekonomi och sysselsättning var en positiv förbättring. 53 % av dem som fick insatsen träningslägenhet bodde kvar i samma lägenhet och 21 % hade eget boende av annat slag. Andelen klienter som haft försörjning av egen inkomst var höjt från 8 % till 31 % och således har även sysselsättningsgraden ökat över den treårsperiod varifrån mätningen tog sin början. När det gäller kriminalitet sågs andelen med känd kriminalitet och andelen som var dömda till påföljder minska under tiden i träningslägenhet. 64 % av respondenterna hade under mätningsperioden någon form av dokumenterat återfall (Edlund, 2004).

Edlund (2004) skriver att den del som gällde respondenternas egen syn på sin tillvaro visade på att drygt hälften är nöjda med det boende de har i dag, det är ungefär samma procentantal som även bodde kvar i träningslägenhet eller annat eget boende. Fyra av fem svarade att de var nöjda eller mycket nöjda med det stöd som de fått genom boendestödsenheten. När det gällde familjesituation uppgav 63 % av dem som svarade att de var mycket nöjda eller nöjda detta i kontrast till att

81 % av dem fortfarande levde som ensamstående. Om frågor gällande ”Välbefinnande”, ”Livskvalitet”, ”Framtidshopp” och ”Självförtroende” så visar svarsfrekvensen att de som erhållit träningslägenhet skattar det egna välbefinnandet lägre än jämfört med ett tvärsnitt från normalbefolkningen. Omkring var femte klient gör mycket låga bedömningar gällande

”Välbefinnande” och ”Livskvalitet”. Hälften av de tillfrågade uppgav vidare att de känner ”att vardagen känns meningslös och av tankar att livet är fyllt av problem” (Edlund, 2004, s. 16). Respondenterna tillfrågades även om vad de trodde var den största anledningen till att de klarat av att bibehålla sitt boende och den största svarsfrekvensen handlade om

individrelaterade egenskaper . ”Min egen vilja att sköta lägenheten”, ”Att mitt tidigare missbruk upphört”, ”Att jag har trevliga grannar”, ”Bra ekonomisk uppbackning från Sysselsättning och försörjning”, ”Att jag haft arbete eller studerat” och ”Bra stöd från min egen släkt eller anhöriga” var de vanligaste svaren (Edlund, 2004).

Den slutsats som Edlund (2004) gör av utvärderingen är att det inte framträder ett så tydligt framgångsmönster att det utifrån dessa går att avgöra på förhand vilka personer som kommer att klara av att få ett lyckat boende. Däremot finner han indikationer på framgångsfaktorer såsom att bibehålla drog- och alkoholfrihet, avstå från kriminalitet och ha en sysselsättning i form av arbete eller studier. Utifrån dessa iakttagelser om framgångsfaktorer så blir

möjligheten till individuella stöd och behandlingsinsatser en viktig faktor för att bibehålla sitt boende. Den undersökta gruppen visar på ett varierat spann av personer, både de som har behövt många insatser till den som helt själv skött sitt boende utan anmärkningar (Edlund, 2004).

3.4 Boendemodeller

3.4.1 Boendetrappor

När det gäller modeller för boendelösningar i Svenska kommuner är den så kallade ”trappstegsmodellen” eller ”boendetrappan” vanligast förekommande. Det handlar om att strukturera de hemlösas väg till att ”lära sig att bo” genom att stegvis lära sig att bemästra ett eget boende. När den hemlösa personen kommer in i boendetrappan är boendet ofta

temporärt, men det förekommer variationer i var en person kommer in i boendetrappan och hur vägen genom den ser ut i de olika kommunerna. De brister som tillskrivs

”trappstegsmodellen” är att den saknar ett tydligt uttalat vårdinnehåll, primärt är att stegvis lära sig att bo ”normalt” (Socialstyrelsen, 2009b). Ytterligare kritik mot denna form av boendemodell är att den verkar som en uppfostringsmodell och är demoraliserande på grund av den stora risken att falla ur trappan och åter bli bostadslös (Blid, 2008).

3.4.2 Vårdkedjor

En annan modell som är vanligt förekommande i svenska kommuner är vårdkedjan eller boendekedjan där målet är att den hemlösa i slutänden ska ha ett permanent och eget boende. Vårdkedjan härstammar från USA och olika håll i Europa då man behövde boendeinsatser för personer som genomgått en missbruksbehandling (Socialstyrelsen, 2009b).

I sin ursprungliga form så innefattade vårdkedjan behandlingsinstitutioner, utslussenheter, halvvägshus och träningslägenheter. Med tiden har dessa förändrats och en generell definition av de nuvarande vårdkedjorna är att de innefattar en samordning av behandlingsboenden, olika slags temporära boendeinsatser med öppenvårdsservice som på sikt ska leda fram till ett eget boende (Blid, 2008).

I Sverige kallas dessa ibland boendekedjor, det centrala är oftast vårdinnehållet även om detta är nedtonat i vissa kommuner men målet är fortfarande ett eget och permanent boende för personen (Socialstyrelsen, 2009b). Den kritik som riktats mot vårdkedjemodellerna är att det ofta är omöjligt att tillämpa en kedja som passar alla olika individer och att ett nätverk av professionella omkring varje individ vore att föredra. Risken att ”fastna” i de nedre delarna av kedjan har fått kritiker att likna det vid att vissa individer riskerar att fastna i ett boende liknande de fattighus som fanns förr i tiden (Blid, 2008).

3.4.3 ”Bostad först”-modeller

En ny modell som fokuserar på att den hemlösa personen får en egen, permanent bostad på en gång är ”Housing first” (Bostad först). Modellen bygger på att alla människor, även hemlösa, har samma behov av en bostad oberoende av vilka problem och behov de har (Socialstyrelsen, 2009b).

Modellen varierar mycket i hur den tillämpas internationellt, men grundtanken är att så fort som möjligt så ska den hemlösa personen få en så permanent bostad som möjligt och att det i vissa fall kan komma att innehålla stöd och vårdinsatser. Således är boendet och eventuellt andra insatser skilda från varandra, och detta är en viktig och uttänkt del för att skilja ”Bostad först” från de andra kedjemodellerna (Blid, 2008).

”Bostad först”-modellen finns i flera varianter och ett exempel är ”stödboende” som är ett permanent boende med integrerade stödinsatser, ”Supported housing” där en egen bostad är det centrala och alla andra insatser är frivilliga tillval. ”Stödboende” finns i olika utföranden både där boendestöd ges i en egen bostad och modeller som är uppbyggda på kollektiva boendemiljöer. Ännu en variant är ”Housing as housing” då just boendet är det väsentliga och ingen vård eller behandling behöver höra till bostaden (Blid, 2008).

3.4.4 Risk management/Holistiskt perspektiv

Bowpitt & Harding (2008) skrev en artikel som är baserad på en forskningsstudie av en specialiserad boendestödsenhet i Midlands City i England. Där två olika syner på social bostads rehabilitering mot varandra; en modell som enbart går ut på att eliminera risker så kallad ”risk management” och en mer holistisk modell som rekonstruerar flera delar av personens liv än bara själva boendet.

”Risk management” som modell för att rehabilitera hemlösa till boende innebär att man ser som den största risken att personen åter ska bli bostadslös och insatserna inriktas på att försöka förhindra detta. Områden som socialarbetarna fokuserade på var drogfrihet, ekonomi, hygien och att personen inte uppträder störande i sitt boende (Bowpitt & Harding, 2008). Den andra synen på social bostads rehabilitering som Bowpitt & Harding (2008) beskriver, det holistiska perspektivet, utgår från en mer restorativ syn så har denna sedan länge använts inom kriminalvården i England. I förhållande till hemlöshetsproblematiken så fokuseras det på ett annorlunda sätt. Istället för att rikta in sig på att göra rätt för de brott man begått och försöka jobba på relationer mellan förövare och offer så blir fokuset när det gäller hemlösa personer att försöka reparera de eventuella fysiska och psykiska skadorna av att ha varit hemlös. En annan viktig del i detta perspektiv är rekonstruktion av relationer till familj och samhälle. En socialarbetare som arbetade utifrån det holistiska perspektivet med hemlösa berättade om sina erfarenheter enligt följande:

”There’s one more thing which is even more…then anything to do with bills…and that´s loneliness and people living on their own. It is what costs service users their tenancies. It´s that loneliness that is a killer, and it is a killer because it can make people go back to what they were doing before they got in to a home” (Bowpitt & Harding, 2008, s. 6).

I artikeln pekar författarna på forskning gällande personer som ”återfaller” till hemlöshet som visat att om den enda samhörighet personen har är med andra hemlösa på gatan så tenderar personen att återvända till dessa då alla människor behöver känna samhörighet för att känna sig som ”hela” människor. Detta tolkar Bowpitt & Harding (2008) som att det är mer till att rehabilitera hemlösa än att ge dem tak över huvudet och se till att de är drog och alkoholfria. Bowpitt & Hardings (2008) slutsats är att social bostadsrehabilitering för hemlösa personer med missbruksproblem även behöver innehålla hjälp till personen att finna stabilitet i sin nya tillvaro, skaffa sig nya vänner och få sin självkänsla att växa. De poängterar vidare

socialarbetarens stora inflytande över att guida personen till att växa in och återuppbygga sitt nya liv. I sin slutsats skriver de;

”We have found that restored relationships are not merely a beneficial product of sustained tenancies, but are fundamental to the sustainability itself” (Bowpitt & Harding, 2008, s. 9).

4. Teori

4.1 Livskvalitet

Allardt (1975) menar att människan har vissa behov som behöver uppfyllas för att den ska uppleva hög livskvalitet. Dessa behov definierar Allardt i termer av ”resurser som individen har”, ”hur man förhåller sig till andra människor” och ”vad man är i samhället”, detta har han fångat i begreppet ”Att ha, att älska, att vara”.

”Att ha” menar Allardt (1975) betyder att det finns resurser till att tillgodose de fysiologiska behoven. Utifrån de sociala förhållandena står de fysiologiska behoven i centrum, ju högre materiell nivå desto större andel resurser. Det finns verkliga behov såsom god hälsa, hälsosamma kostvanor, utbildningsmöjligheter, goda sysselsättningsmöjligheter, bostad, rekreation, god ekonomi, politiska resurser och fritid i ”att ha”. Men det finns även

konstgjorda behov som är skapade av media och reklam som till exempel märkesvaror. Dessa kan emellertid omvandlas till verkliga behov om innehav av dessa produkter innebär att den enskilda människan exkluderas från en gruppgemenskap.

”Att älska” beskriver människan som en varelse som har behov av att tillhöra ett socialt nätverk som är byggt på solidaritet och gemenskap. Allardts (1975) tanke är att människan är i behov av kärlek och meningsfulla relationer och med meningsfulla relationer menas

symmetriska relationer där den enskilde personen både blir älskad och älskar. När sedan symmetriska relationer blir ett uttryck för kärlek och omtanke uppstår gemenskap. Brist på gemenskap kan både få negativa konsekvenser för den enskilde individen och för samhället i stort. För den enskilde individen kan bristen på gemenskap skapa ett känslomässigt tomrum och medföra känslor att man inte hör till något sammanhang. Allardt talar i sin studie om hur vissa kliniska studier både kunnat härleda neuroser, psykoser och alkoholism till att en individ blivit utstött eller har varit tvungen att stå utanför en gemenskap. Sådana konsekvenser kan i sin tur ge effekter på samhället i stort som är uppbyggt kring gemensamma värdegrunder. Även när gemenskap finns är det inte bara en positiv egenskap då den i många fall leder till att vissa grupper utestängs. Allardt (1975) poängterar dock att gemenskap är fundamentalt och även en viktig resurs för att hjälpa individen att förverkliga andra värden.

”Att vara” handlar om självaktualisering och självrealisering, om den enskilda människans möjligheter att utveckla sin inneboende potential. Självaktualisering hävdar Allardt (1975) är motsatsen till alienation, och innebär att den enskilda människan är oersättlig i många

sammanhang. Det är vidare möjligheten att bli sedd som en individ, att erhålla anseende, att individen har möjlighet till sociala och privata aktiviteter och ha möjlighet att påverka beslut om sitt eget liv. Att ha ett arbete eller en annan meningsfull sysselsättning är en förutsättning för självaktualisering och det finns enligt Allardt (1975) ett fastställt samband mellan brist på sysselsättning och social isolering. För att få ett handlingsutrymme och kunna påverka och kontrollera sitt eget liv menar Allardt (1975) att individen bör inhämta tillräckliga kunskaper och ha ett visst mått av omvärldsorientering.

4.2 Goldbergs stämplingsteoretiska modell

Inom stämplingsteorin anses avvikelse enbart vara en social företeelse. Avvikelse förekommer endast mellan en person och de övriga i en grupp. Goldbergs

stämplingsteoretiska modell är grundad på hans studier av ”problematiska konsumenter”, det vill säga personer som låter droger – psykoaktiva substanser – styra deras liv. Dessa personer prioriterar alltså drogerna före till exempel familj, arbete och ekonomi (Goldberg, 2005). Innan Goldberg tar upp sin stämplingsteoretiska modell tar han upp ett par begrepp –

självbild, negativ självbild, signifikanta andra och stämpling. Goldberg menar att självbilden skapas och ändras i relationen till andra, den ”är individens uppfattning om sig själv i relation till samhällets ideal om hur man bör vara” (Goldberg, 2005, s. 95). Om individen anser sig har en låg överensstämmelse mellan sig själv och samhällets ideal har personen en negativ

självbild. Självbilden finns till genom relationen till andra. Individens självbild kan påverkas positivt eller negativt genom andras reaktioner på individens handlingar, men allas reaktioner påverkar inte självbilden lika mycket. De personer som påverkar självbilden mest kallas för de signifikanta andra. De viktigaste signifikanta andra är barnets sociala föräldrar (de som tar hand om och uppfostrar barnet), men ju äldre barnet blir desto fler signifikanta andra får det. Stämpling är den process där personen under tid nedvärderar sin självbild på grund av upprepade negativa reaktioner från personens signifikanta andra, vilket leder till att självbilden överensstämmer allt mindre gentemot samhällets ideal. Detta sker allstå inte genom en enskild händelse utan att det är en process som går över lång tid (Goldberg, 2005). Goldbergs (2005) stämplingsmodell för en avvikarkarriär har fyra stadier – föräldrars

stämpling, samhällelig stämpling, sekundär avvikelse och avvikelsespiralen. De stadier som inverkar och har betydelse för den vuxne missbrukarens nivå av livskvalitet är sekundär avvikelse och avvikelsespiral som redovisas nedan

Stadie 3 - Sekundär avvikelse

Sekundär avvikelse grundar sig i en persons relativt stabila negativa självbild och är

handlingar som personen är medveten om att de bryter mot samhällets normer. Då samhället visar vilka gärningar som inte är accepterade skapas en förväntan att personen ska ändra sitt beteende till att göra accepterade handlingar, men detta fungerar inte om personen har en så pass negativ självbild att personen inte tror sig kunna bli accepterad. Personen vet redan om att den är dålig och den negativa responsen blir bara en bekräftelse på att det stämmer. De vet mycket väl att användande av droger strider mot samhällets normer, och detta gör att de dras till drogerna. Att de använder droger gör att de lever upp till sin negativa självbild. Då de använder droger anser de att de behöver straffas eftersom de förstör för andra och sig själv, och till slut kan personen anse att hon förtjänar att förgöras. Användandet av droger kan bli ett sätt för personen att straffa sig själv och därigenom skapa rättvisa (Goldberg, 2005).

Goldberg skriver att då självbilden bygger på andras reaktioner måste man ha hjälp av andra för att förändra den, men detta är mycket svårt då en person med negativ självbild förväntar sig negativ respons från andra. Om en person börjar ge positiv respons blir detta oväntat för personen, detta gör att världen blir obegriplig för personen och leder till mycket provokativa handlingar för att återställa ordningen (Goldberg, 2005).

Stadie 4 - Avvikelsespiralen

Goldberg menar att stämplingsreaktioner leder till en negativ självbild som i sin tur leder till sekundär avvikelse. Den sekundära avvikelsen är ett misslyckande mot samhällets normer, vilket leder till nya stämplingsreaktioner. Avvikelsespiralen ger att varje misslyckande till

viss del kommer ur tidigare motgångar, och kan leda till nya misslyckanden. Denna spiral gör att människor hela tiden dras nedåt, och vissa dras ner så pass långt att de tillslut tror att de bara har två alternativ: antingen förändras de eller så kommer de att dö (Goldberg, 2005). Många av de problematiska konsumenterna har svårt att behålla en bostad, om de ens lyckas få en bostad. Det finns en risk att de till exempel inte har råd att betala hyran, eller att de omvandlar bostaden till en så kallad knarkarkvart där de stör grannar så pass att de blir vräkta. Ju längre personen har hållit på med droger desto svårare blir det att behålla en bostad. Om personen blir hemlös blir det mycket svårare att sköta hygien, att sova och äta ordentligt, detta gör att personens hälsa försämras (Goldberg, 2005).

4.3 Narkotikakarriärer i perspektiv av emotioner och

identitetsutveckling

Lindberg (1998) tar upp narkotikakarriärer som beskriver olika vägar in i och i ett

narkotikabruk. Han skriver om två grupper som han benämner ”de marginaliserade” och ”de integrerade”. I denna studie används endast de marginaliserade och de integrerade kommer därför inte att beskrivas närmare. Nedan kommer vissa begrepp som Lindberg använder sig av i sin analys beskrivas kort.

Karriär

Det är fördelaktigt att använda sig av begreppet karriär i analyser av till exempel

narkotikabrukare då det innebär en stegvis process. Karriär innefattar både en objektiv och en subjektiv aspekt; den objektiva karriären består i olika steg eller positioner i en persons liv och med den subjektiva karriären menas den betydelse och känslomässiga innebörden personen tillskriver de olika stegen (Lindberg, 1998).

Identitet

Lindberg skriver att en person kan ses som att den består av ett kärnjag, och att runt kärnjaget finns flera situationsbundna jag (som han även kallar satellitjag). Satellitjagen är olika

beroende på vilken situation man är i och kan skilja sig mycket åt, de olika satellitjagen ges även olika mycket betydelse för personen (Lindberg, 1998).

Trygghet och otrygghet

Grunden till vår trygghet eller otrygghet läggs i barndomen. Om vi upplever bland annat närhet och stabilitet i våra nära relationer (framför allt föräldrarna) känner vi trygghet, det ger oss tillit till dem vi möter och känner en gemenskap med andra då vi får bekräftat att våra normer överensstämmer med andras. Om vi däremot bemöts med avvisande och upplever andra som opålitliga skapar det misstro och otrygghet. En person som är otrygg ifrågasätter ofta sig själv och upplever sig inte ha något värde. Trygghet är inget som en person har eller inte har, utan vi har alltid mer eller mindre trygghet (Lindberg, 1998).

Kulturellt kapital

Det kulturella kapitalet är det som en person fått med sig från uppväxten, skolan och från andra sammanhang. I det kulturella kapitalet ingår bland annat olika identitetssymboler, hur man pratar och vad man pratar om (Lindberg, 1998).

De marginaliserade

Personer som Lindberg beskriver som marginaliserade har haft en uppväxt med trassliga förhållanden, det kan till exempel vara våld och övergrepp i familjen eller föräldrar som varit frånvarande. Olika händelser under uppväxten har upplevts som kränkande, och detta har lett