Våga fråga och föräldrars inställning

Ett ämne som återkom under intervjuerna var upplevelsen om att fråga patienten om de har barn. Detta tema ger oss svar på vår frågeställning hur de professionella upplever sina möjligheter och begränsningar i att uppmärksamma barnen inom vuxenpsykiatrin genom att informanterna fått delge sin upplevelse av att fråga patienter om de har barn, som länge varit problematiskt inom verksamheten. Många av informanterna upplevde att det var känsligt att ta upp barnfrågan. Informanterna upplevde att personalen ofta hade egna föreställningar om varför de valde att inte ta upp ämnet:

Det är inte enkelt, nej, nej, utan det är någonting som vi hela tiden måste försöka motivera personalen att våga fråga, det är inte enkelt att fråga, många tycker att det är, ah men det är den personens integritet, nu stör jag för mycket, eller det här kan inte ha någon betydelse, det här kan ju inte barnen se.

Liknande resultat visade sig även i Kejving, Sunslund och Pihkala (2014) där personalen hade föreställningar om varför ämnet var känsligt för föräldern. Personalen tänkte att föräldern skulle känna sig ifrågasatt i sin föräldraroll och att de därmed skulle känna sig som en dålig förälder. Det fanns också föreställningar om att föräldern skulle bli rädd för att barnet skulle bli omhändertaget, vilket också kom upp i våra intervjuer. Några av informanterna diskuterade föräldrarnas syn på socialtjänsten. De menade på att många föräldrar var rädda för att de skulle göra en anmälan till socialtjänsten, och att det var ett ständigt arbete att förklara vad socialtjänsten gör och att de sällan omhändertar barn, utan de finns till för att stödja och hjälpa. I Kejving, Sandlund och Pihkala (2014) studie, visade det sig även där att personalen såg barnfrågan som en känslig fråga att ta upp och deras resultat visade att personalen saknade redskap i ämnet och därför kände sig osäkra

33

i att ta upp det. Några av våra informanter tog upp att det är relativt nytt att tala om barns mående eller föräldraskap och att personalen därför inte hade blivit varma i kläderna inför att tala om barnen. De beskrev också den osäkerhet i att personalen inte visste hur de skulle prata med föräldern om föräldraskap eller barns mående:

Vad ska jag fråga, på vilket sätt ska jag säga detta och då blir man lite obekväm och så tycker man att det är lite obehagligt och så struntar man hellre i det.

Om organisationen lägger makten hos barnombuden att uppmärksamma

barnperspektivet är barn till psykiskt sjuka beroende av om yrkesutövaren väljer att agera eller inte. Om den professionella väljer att inte agera på grund av skäl, som okunskap eller rädsla att ta upp frågan med föräldern eller en ovilja att samtala med barn är detta en fara för barnen och kan leda till att de inte uppmärksammas (Lipsky, 2010). Många av informanterna relaterade till att vuxenpsykiatrin har blivit bättre under åren att fråga patienten om de har barn. De talade om att det förr aldrig talades om ett barnperspektiv eller att uppmärksamma barnen som anhöriga:

Jag träffar många vuxna som har varit anhöriga när de var barn, som har en sån historia och där kan man höra berättelser att alla visste, men ingen sa något och ingen gjorde något.

Dels uttryckte informanterna att den positiva utvecklingen berodde på att de arbetat in som rutin att de måste fråga om patienten har barn, och i vilken ålder de är. Efter en skärpning i Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) kunde personalen luta sig mot att det var något som de frågade alla, och att det därmed skulle kännas enklare och inte lika personligt att ta upp frågan:

Hur man säljer in detta till sina kollegor är jätteviktigt. Att man hjälper dem genom att säga att, nu informerar ni om detta som en rutin, precis som man säger att, ja inför att vi sätter in alla på

centralstimulans, så måste man göra ett EKG. Vi behöver liksom inte försvåra, linda inte in det och så.

Informanterna talade om att det fortfarande var ett känsligt ämne, trots att det blivit mycket bättre med åren. Många av informanterna talade om de fördomar som fanns hos personalen att ta upp ämnet, och att de därför ibland drog sig för att ta upp frågan. Informanterna talade också om att de ofta mött positivitet och lättnad hos föräldrarna när de börjat tala om barnen:

Men jag upplever nog att föräldrar är rätt så positiva till att vi tar upp det, och det har man ju också sett i studier att föräldrar kanske inte själva vågar ta upp det för att de känner att de blir en sån belastning.

Lagerberg och Sundelin (2000) talar i sin studie om samma reaktion, att genom att ta upp frågan kan det minska förälderns oro och ångest. Många föräldrar oroar sig för hur deras sjukdom påverkar barnen, men tar ofta inte upp frågan själv, men när någon annan lyfter frågan kan de känna en lättnad att någon uppmärksammar

34

barnen och att de därmed kan få råd och stöd. Vuxenpsykiatrin har genomgått en stor förändring genom att lyfta frågan om barn. Genom att verksamheterna infört rutiner att dokumentera om det finns barn och i vilken ålder, har det till viss del hjälpt de professionella att ställa frågan och att de kan stödja sig mot att det är en rutin som finns, och att alla blir tillfrågade. Det har därmed getts möjligheter för de professionella att uppmärksamma barnen inom vuxenpsykiatrin och rutinen har gjort att fler barn uppmärksammats, men att det är ett fortsatt arbete kvar. Det finns en fortsatt osäkerhet kring att sedan vidare tala om föräldraförmåga och barnets mående. Det finns begränsningar i de professionellas vidare kunskap att tala om barn som anhöriga på ett djupare plan:

..om alla ska fråga om det finns barn, och sen ska ta hand om dem svaren som kommer där så minskar jag möjligheten att de frågar om de här sakerna för att dels så känner man kanske att man inte har kompetens att veta vart man ska göra av svaren.

Det är viktigt att personalen vet var de ska göra av svaren som de kan få. Likt Kejving, Sandlund och Pihkala (2014) visade det sig att det var viktigt att det fanns struktur och rutiner för vem som hade ansvar och hur det skulle gå till. I de kommuner som vi fick tag på informanter i, såg rutinerna och arbetssätten olika ut. Alla informanterna redogjorde dock för att de skulle fråga alla patienter om de hade barn, sedan skiljde sig arbetssätten åt. En del berättade att de hade som rutin att lämna ut ett informationsblad med information om att det fanns barnombud på avdelningen, andra erbjöd alla föräldrar ett barnorienterat samtal, medan vissa endast registrerade om det fanns barn och i vilken ålder. En av informanterna beskrev deras rutiner så här:

Vi ger ett informationsbrev och tar reda på vilken ålder och om det finns barn i hemmet. Det är minst farligt och sen att bygga på, det här med barnorienterat samtal och så, det är vi barnombud som får stärka att känna sig bekväma i det. Det blir liksom en kedja i det hela som sakta men säkert byggs upp, men arbetet är absolut inte färdigt än, det är det inte.

Vissa av informanterna berättade om att de hade bland annat böcker och affischer i väntrummen för att informationen skulle kunna nå föräldrarna på olika sätt, en mottagning hade även en TV där information skulle rulla, då rutiner kunde missas men att föräldrarna ändå skulle kunna nås via andra kanaler. En informant nämnde även att, “i den bästa av världar” så fungerar rutinerna som det ska. Rutinerna såg olika ut inom alla kommuner och det varierade även i uppfattningen om rutinerna fungerade och om alla inom verksamheten följde rutinerna. Alla barnombud innehar samma uppdragsbeskrivning, men arbetet varierar mellan hur de olika barnombuden och kommunerna har valt att tolka och arbeta utefter

uppdragsbeskrivningen:

Det som är så ledsamt med det här är ju att om man tittar på

Barnkonventionen så har ju barn massvis med rättigheter, men barnet är ju hela tiden i klorna på oss vuxna. Det är ju ofta vi som måste se till att deras rättigheter blir tillgodosedda. För det är ju inget barn som själv lyfter luren och ringer till Inspektionen för vård och omsorg och

35

säger, Hej jag heter Kalle jag är åtta år min mamma har precis haft en psykos men det var ingen som erbjöd mig något barnanhörigsamtal.

Citatet visar på vikten av de vuxnas ansvar att tillgodose barns behov. Östman och Afzelius (2008) menar att en förutsättning för att barnen ska kunna få information och stöd, är att omgivningen uppmärksammas på att barnen finns. För att ta reda på barns behov, måste frågor ställas och information samlas in. Varje barnombud kan tolka sitt uppdrag utifrån beskrivningen på olika sätt (Svensson, Johnsson och Laanements, 2008). Några av informanterna beskrev arbetsbelastning som ett hinder samt patientens omfattande problematik som begränsningar i att arbeta utefter ett barnperspektiv, hur viktiga än frågorna är så prioriteras de bort.

Deltagare i Kejving, Sandlund och Pikhala (2014) studie menar att den ena dagen inte är den andra lik och således är det svårt att planera in tid för barnperspektivet. Några var även av åsikten att det inte var barnen som var huvudfokus och därför inte de som var i behov av personalens hjälp.

6.3.3 Verksamhet som är inriktad på vuxna

Ett tema som informanterna var eniga om var att vuxenpsykiatrin är en

verksamhet som är inriktad på de vuxna, vilket gör att fokus ofta stannar vid den vuxnes behov. Informanterna upplevde att det inom vuxenpsykiatrin behövdes ett helhetsperspektiv kring patienten, vilket det ofta inte finns idag:

...att arbeta mer familjeorienterat, för det är något inom psykiatrin som är mindre av för vi jobbar oerhört mycket individuellt, alltså att vi sitter med en patient på det sättet och att man sällan drar in familjen, det är liksom inte det som är standardbehandlingen kan man säga. Schulman (2001) talar också om vuxenpsykiatrin som en individuellt inriktad verksamhet med fokus på den sjuka patienten. Informanterna talade ofta om att det är mycket information som ska hinnas med vid ett första samtal och ofta är det så mycket kring patientens sjukdom och att allt runt omkring kommer i andra hand. Detta överensstämmer med det dilemma som en gräsrotsbyråkrat kan hamna i, eftersom man står i direkt kontakt med patienten och där arbetsplatsens uppdrag i första hand är den vuxnes vård och omsorg. Varje bedömning blir därför

värdeladdad och moralisk för barnombudet som måste väga in dessa två aspekter, men även den tredje komponenten, barnperspektivet. I detta dilemma har

barnombudet ett handlingsutrymme som ger denne möjlighet att agera utifrån vad som anses vara den lämpligaste handlingen i den kontext som barnombudet och patienten befinner sig i just då (Lipsky, 2010; Svensson, Johnsson & Laanements, 2008). En informant beskriver hur lätt det är att barnet glöms bort i förälderns vård:

Hon var typiskt sånt där barn som var bortglömd i allt detta. Det var så mycket fokus på patientens dåliga mående, på relationen mellan de här två föräldrarna och deras konflikter, Det blir sånt fokus på dem så man glömmer att mitt i det här står en liten unge och observerar. Ofta har patienten i fråga omfattande problematik och eftersom alla inom

vuxenpsykiatrin inte har det naturligt i sitt synsätt att tänka utifrån barnen, glöms barnen ibland bort. Schulman (2001) talar om att barnpsykiatrin ofta har ett

36

familjeterapeutiskt synsätt, socialtjänsten har ett mer socialt inriktat arbetssätt medan vuxenpsykiatrin är individuellt inriktad.

Det är vuxenvärlden här och det är helt annat och det är annat tänk, annat än att fokusera på barnen.

Informanten i citatet talar om att vuxenpsykiatrin har ett annat tänk, ett tänk som inte i första hand involverar familjen och barnen. Afzelius, Plantin och Östman (2015) beskriver att det är trögt att få in ett arbetssätt som innefattar

barnperspektivet i en verksamhet som vuxenpsykiatrin där fokus alltid har varit ett individuellt synsätt fokuserat på de vuxna. Afzelius, Plantin och Östman (2015) visar på att även om de professionella inom vuxenpsykiatri visste om att patienten hade barn så prioriterade de den individuella relationen som de har med patienten. Informanterna talade om att hela verksamheten behöver tänka och arbeta mer familjeorienterat:

Om man kan tänka mer än om sin patient, att man kan tänka att patienten lever ju i ett sammanhang där det kan finnas någon annan som kan behöva stöd, har man det tänket, ett mer familjeorienterat synsätt så tänker jag att det här har större möjligheter att vi kan nå fram, så tänker jag faktiskt.

Afzelius, Plantin och Östman (2015) uttrycker också att, för att barnen ska få sina rättigheter tillgodosedda, behövs ett regelbundet familjearbete som kombineras med individuell terapi. För att stärka stödet för barn som anhöriga krävs att ett familjeorienterat arbete byggas upp och finns som en naturlig del av tankesättet och arbetet inom vuxenpsykiatrin för alla professioner.

37

7. Avslutande diskussion

I vår studie ville vi undersöka hur barnombuden inom vuxenpsykiatrin arbetar med barnperspektivet och hur barnombuden uppfattar sina möjligheter och begränsningar i att uppmärksamma barn som anhöriga inom vuxenpsykiatrin. För att uppfylla detta syfte har vi genom en kvalitativ studie intervjuat sex barnombud i Region Skåne för att få svar på våra frågeställningar: Hur arbetar barnombuden inom vuxenpsykiatrin kring barnperspektivet och att stödja barnet? Hur uppfattar barnombuden sina möjligheter och begränsningar i att uppmärksamma barn som anhöriga inom vuxenpsykiatrin?

Vi intervjuade barnombud i olika kommuner och fick olika svar hur de beskrev och uppfattade sin roll. Alla barnombud arbetar utefter samma handlingsprogram, men hur de tolkar och praktiskt arbetar med barnperspektivet ser olika ut. En kommun hade gjort barnombud till en tjänst, vilket gjorde att möjligheterna ökade för att uppmärksamma fler barn och arbeta med ett barnperspektiv. I övriga kommuner är barnombudsuppdraget något som finns som ett tilläggsuppdrag och jämförs med bland annat etikombud och miljöombud. Kopplat till

arbetsbelastning och att hela tiden “tjata” om barnen inom vuxenpsykiatrin kom det fram att en viktig del var att uppdraget antogs av någon som hade intresse för det. Brantes (2009) professionaliseringsbegrepp blev intressant då barnombudens roll inom vuxenpsykiatrin blir begränsad i och med att den konkurrerar i en verksamhet med många andra starka professioner och verksamheten genomsyras av ett mer individinriktat synsätt. Barnombuden har som uppdrag att

uppmärksamma barnen och ge råd, stöd och information. Informanterna var eniga om att de sällan träffar barnen i fråga utan det stora arbetet lägger de på att prata med föräldern om risk- och skyddsfaktorer. Genom att prata med föräldern startas en process och de kan sedan prata med barnet hemma, och i vissa fall ta med sig barnet till mottagningen. Det viktigaste att ta upp för barnombuden med föräldern var information om sjukdomen, hjälpa föräldern att sätta ord på sjukdomen samt hjälpa till att beskriva hur sjukdomen fungerar och yttrar sig. Genom att föräldern i sin tur kan prata med barnet om sjukdomen avlastar det barnet från den skuld och skam som många barn som anhöriga känner.

Genom intervjuerna framkom det ett antal teman som berörde de begränsningar som barnombuden upplevde fanns när det kom till att uppmärksamma barnen inom vuxenpsykiatrin. Organisationen sågs som en faktor som begränsade barnombudens roll och de flesta ansåg att ledningen bör prioritera

barnperspektivet i större omfattning. Barnombudens handlingsutrymme beskrevs på olika sätt, vissa accepterade det utrymme de tilldelats av organisationen medan andra arbetade för att vidga sitt handlingsutrymme. Några satt med i olika grupper och lyfte frågan högre upp i ledningen medan vissa arbetade mer aktivt med kollegor för att implementera barnperspektivet i verksamheten. I våra intervjuer liksom i tidigare forskning blev det framträdande att barnfrågan var ett känsligt ämne för de verksamma inom vuxenpsykiatrin. Det framkom att det ofta handlade om egna föreställningar om hur föräldern skulle reagera vid frågan, då det fanns många exempel från barnombuden att föräldrar känner lättnad över att någon tar upp frågan och bryr sig hur deras barn har det. Enligt barnombuden är frågan och ämnet inte lika självklart för andra professioner inom vuxenpsykiatrin.

38

andra professionerna att arbeta med ett barnperspektiv. Den stora utmaningen är att få alla att arbeta utifrån samma mål och vision. Lagändringen i Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) finns, och även rutiner som ska gälla för alla men det är ändå en verksamhet som är trög att förändra. Verksamheten är inriktad på vuxna, vilket gör det svårt för att barnperspektivet ska bli en naturlig del av arbetet. Barnombuden kan från att ha rådande jurisdiktion, den svagaste jurisdiktionen, få delad jurisdiktion inom vuxenpsykiatrin som innebär att flera professioner

samarbetar med ett avgränsat kompetensområde (Brante, 2009). Detta kan innebära att barnperspektivet uppmärksammas ännu mer eftersom det blir

tydligare att barnombuden äger frågan inom vuxenpsykiatrin. För att detta ska bli möjligt visar studiens resultat att det krävs tydligare riktlinjer och rutiner än att endast registrera att det finns barn och vilka åtgärder som görs för dem, även om detta är ett steg i rätt riktning. Det krävs ett större engagemang från ledningen vid implementering av riktlinjer och det är av största vikt att all vårdpersonal deltar i implementeringen för att göra både lagen och riktlinjerna till en naturlig del av allas dagliga arbete, så att barn till patienter uppmärksammas inom

vuxenpsykiatrin.

Vuxenpsykiatrin har förändrats på många sätt de senaste åren och ett

barnperspektiv har implementerats i verksamheten med hjälp av barnombud som ska driva frågorna vidare, samt de rutiner och arbetssätt som tillkommit. Fler möjligheter och förutsättningar har getts för att kunna uppmärksamma barnen inom vuxenpsykiatrin men det finns också mycket kvar att göra. Ett första steg har tagits, genom att det finns rutiner för att fråga om det finns barn men

verksamheten måste utveckla ett mer familjeorienterat arbetssätt med fokus på hela familjen. Kanske är det att göra barnombuden som en tjänst som är

lösningen, att det finns en tydlig profession som har mandat och tillit från kollegor och ledning att driva frågan i större omfattning? Eller är lösningen en utbildning för alla inom vuxenpsykiatrin? Frågan är vad som ger störst effekt.

Innan vi påbörjade vår studie hade vi ingen kunskap om barnombudens arbete. Vi hade dock en bakomliggande tanke om att barn som anhöriga inom

vuxenpsykiatrin lätt hamnade i skymundan. Vi har delvis fått det bekräftat men vi har också fått ny förståelse för vuxenpsykiatrins arbete. Det är en verksamhet som arbetar individinriktat och domineras av många andra starka professioner vilket gör det till en svår verksamhet att implementera ett barnperspektiv som

genomsyrar alla professioners synsätt och arbetssätt. De professionella inom vuxenpsykiatrin har också hög arbetsbelastning, vilket gör det svårt för

barnombuden att vid sidan om sin tjänst driva frågorna i den utsträckning som skulle behövas. Tillägget i Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) innefattar även de barn som är anhöriga till en förälder eller annan vuxen som barnet varaktigt bor