Både TCO och kommissionen har varit starkt kritiska till Sveriges implementering av visstidsdirektivet. Hårdast kritik har riktats mot de åtgärder Sverige valt för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar på det sätt som avses i klausul 5.1 i ramavtalet. TCO och kommissionen har kritiserat Sverige för att helt sakna en övre sammanlagd tidsgräns i anställningsformerna säsong och när arbetstagaren fyllt 67 år. De tidsgränser som finns i allmän visstidsanställning och vikariat är dessutom separerade från varandra vilket gör det möjligt för arbetsgivare att kombinera olika tidsbegränsade anställningar för att kringgå nämnda tidsgräns. Kommissionen för fram flera tänkbara scenarion där tidsbegränsade anställningar kombineras med varandra på ett sätt så att de aldrig skulle leda till en tillsvidareanställning. Med den anledningen anser kommissionen att Sverige inte har implementerat visstidsdirektivet på ett korrekt sätt.
Kommissionen var inledningsvis i sin formella underrättelse också mycket kritiska till Sveriges avsaknad av objektiva grunder i allmän visstidsanställning, säsongsanställning och när arbetstagaren fyllt 67 år. I sitt kompletterade motiverade yttrande medgav dock kommissionen att objektiva grunder kan anses föreligga för anställningsformerna säsong och när arbetstagaren fyllt 67 år. Kvar står dock kommissionens kritik mot avsaknaden av objektiva grunder i allmän visstidsanställning.
Anställningsformen vikariat har av kommissionen lämnats utan kritik och anses uppfylla kraven om objektiva grunder i enlighet med klausul 5.1 a i ramavtalet. I både Sverige och EU har domstolarna gett en tolerantare tolkning av anknytningskravet. I Kücük och Adeneler målen konstaterar domstolen att objektiva grunder ska tolkas så att de avser precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för en viss verksamhet. Domstolen konstaterar också att objektiva grunder kan föreligga även om arbetsgivaren är i konstant behov av vikarier och behovet motiveras av företagets storlek och sammansättning. I Sverige görs en generösare bedömning av anknytningskravet i AD 1985 nr 130 och AD 2002 nr 3.
Det går därför att diskutera hur stort genomslag anknytningskravet har i praktiken. Om en arbetsgivare bedömer det lämpligt med hänsyn till personalsituationen går det att använda vikariat på samma sätt som allmän visstidsanställning. Ett krav om objektiv grund som i praktiken är lika uselt som vid allmän visstidsanställning skulle få förödande konsekvenser om syftet är att förhindra att olika visstidsanställningar kombineras för att kringgå tidsgränserna. Signalerna från EU kan bli något tvetydiga när kommissionen från ett håll ställer krav på objektiva grunder som domstolen i sin tur urholkar genom en tolerantare tolkning av anknytningskravet.
Det är tillräckligt för medlemsstaterna att införa endast en av åtgärderna i klausul 5.1 för att direktivet ska anses vara uppfyllt. Vidare visar EU-domstolen i Angelidakis m.fl. att en medlemsstat inte är skyldig att införa någon av åtgärderna i klausul 5 så länge det finns likvärdiga nationella åtgärder som effektivt kan stoppa ett missbruk av på varandra följande tidsbegränsade anställningar.
Den svenska regeringen har konsekvent hävdat att Sverige uppfyller kraven i visstidsdirektivet och att svensk rätt dessutom ger ett starkare skydd på flera områden än vad direktivet kräver. Regeringen nämner bland annat 4 § LAS om att tillsvidareanställning är den generella anställningsformen, 6 § LAS om informationsskyldigheten, 25 § LAS om företrädesrätten och 28 § LAS om underrättelseskyldigheten gentemot den fackliga organisationen. Regeringen framhåller att det är reglerna i LAS som tillsammans ger ett fullgott skydd mot missbruk av visstidsanställningar. Kommissionen låter sig dock inte imponeras och menar att ingen av de åberopade bestämmelserna i LAS utgör ett effektivt skydd mot missbruk av staplade visstidsanställningar som är likvärdigt med någon av bestämmelserna i klausul 5. Kommissionen anser att Sveriges avsaknad av ”en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar” gör att direktivet inte kan anses ha införlivats på ett effektivt sätt.
6 Slutsats
Huruvida Sverige har varit framgångsrika med implementeringen av EU:s visstidsdirektiv får betraktas som ytterst tveksamt. Första intrycket säger att Lagen om anställningsskydd ger ett gott skydd mot missbruk och det är först när en djupare granskning tar vid som det går att ana brister. Enligt direktivet ska minst en av åtgärderna i klausul 5.1 uppfyllas. Det gör inte svensk rätt.
Objektiv grund enligt klausul 5.1 a föreligger, enligt min mening, endast i anställningsformerna vikariat och provanställning även om kommissionen i sitt kompletterade motiverade yttrande gjorde en kovändning och tyckte sig se objektiva grunder också i anställningsformerna säsong och när arbetstagaren fyllt 67 år. Jag ställer mig också frågande till huruvida objektiv grund kan anses föreligga i anställningsformen vikariat när anknytningskravet är nästintill urholkat av både Arbetsdomstolen och EU-domstolen.
En övre sammanlagd tidsgräns enligt klausul 5.1 b förekommer inte, enligt min mening, i någon av de tidsbegränsade anställningsformerna. Visst finns det tidsgränser i allmän visstidsanställning, vikariat och provanställning men ingen övre sammanlagd tidsgräns på det sätt som direktivet avser. Det har medfört möjligheter för arbetsgivare att kombinera olika visstidsanställningar och på så sätt kringgå omvandlingsregeln i 5 § 2 st. LAS. I praktiken kan en sådan kombination leda till visstidsanställningar aldrig någonsin övergår i tillsvidareanställningar.
Hur många gånger en visstidsanställning får förnyas enligt klausul 5.1 c regleras inte i någon av anställningsformerna. När dessutom visstidsregleringen för många arbetstagare sker genom kollektivavtal som helt saknar åtgärder mot missbruk ställer jag mig starkt tvivlande till om svensk rätt uppfyller kraven i direktivet på det sätt som den svenska regeringen påstår.
Villkoren för tidsbegränsade anställningar ska spegla flera olika intressen. För arbetsgivare kan visstidsanställningar underlätta ledning och fördelning av arbete. Det blir helt enkelt lättare att tillgodose tillfälliga arbetstoppar och dalar. Tidsbegränsade anställningar innebär dessutom oftast mindre åtagande för arbetsgivaren när det gäller goda arbetsvillkor och sjukdom.
För arbetstagare betyder oftast tidsbegränsade anställningar sämre villkor och svagare anställningsskydd. Det kan exempelvis innebära svårigheter för kreditmöjligheter och bostadshyrning. Osäkerheten kring visstidsanställningen kan också medföra stressymptom och ohälsa. Till och med omvandlingsregeln i 5 § 2 st. LAS som är till för att stärka arbetstagarens ställning kan slå fel. I stället för att mötas av ett tillsvidarekontrakt efter två år möts många arbetstagare av beskedet att de har blivit utlasade. Att det över huvud taget existerar ett sådant begrepp gör mig frågande till om den generella anställningsformen tillsvidare är så generell som regeringen påstår. Hela idéen om att en tidsbegränsad anställning ska leda till en tillsvidareanställning riskerar att undermineras om arbetsgivare fortsätter i samma mönster. Frågan är om det bara är de tidsbegränsade anställningarna som är i behov av förändring när det faktiskt är tillsvidareanställning arbetsgivarna helst vill undvika.
Ur ett samhällsperspektiv kan tidsbegränsade anställningar vara viktiga för en flexibel arbetsmarknad där arbetstagare smidigare kan förflyttas mellan olika arbetstoppar.
Tidsbegränsade anställningar kan också vara en viktig väg in på arbetsmarknaden för unga och nyutbildade. Något som uppmärksammats både i Europa och Sverige. Strävan mot en flexiblare arbetsmarknad får dock inte medföra sänkt skyddsnivå för den enskilda arbetstagaren. Otrygga anställningsalternativ riskerar ohälsosamma arbetstagare som kan innebära svåra konsekvenser inte bara för enskilda medborgare utan också för hela samhället.
Danmark nämns ofta som ett land där arbetsmarknaden främjas av tidsbegränsade anställningar. Med låg arbetslöshet och en hög omsättning på arbetsmarknaden där en av fyra haft samma arbetsgivare i mindre än ett år måste det danska systemet ses som ett framgångsrikt exempel av flexicurity. Ett starkare anställningsskydd kanske inte är att föredra om sysselsättning är det huvudsakliga målet. En sådan lag stimulerar arbetsmarknaden i första hand medan anställningstryggheten får sökas någon annanstans, om nu inte anställningen i säg är trygghet. Därmed skulle också en stor del av ansvaret för enskilda arbetstagare flyttas från arbetsgivare till staten. Frågan är vilka konsekvenser arbetsgivares minskade arbetstagaransvar skulle få på sikt. Är det verkligen sunt med arbetsgivare som inte tar ansvar för sina anställda? Kanske, om det är ända vägen in på arbetsmarknaden för unga och nyutbildade.
Trots många likheter mellan Danmark och Sverige skulle det vara svårt att kopiera den danska modellen rakt av eftersom den vuxit fram under en lång tid där förutsättningarna var annorlunda. Det svaga anställningsskyddet som finns i Danmark är troligen det starkaste skälet till att Sverige inte kopierar modellen rakt av. För vem skulle vilja gå från en trygg till en otrygg anställning? Däremot torde Sverige kunna inspireras av den danska modellen och anpassa sina åtgärder efter rådande arbetsmarknadssituation.
Det stora problemet när det gäller missbruk av tidsbegränsade anställningar i den svenska lagstiftningen är inte avsaknaden av objektiva grunder, utan att de kan kombineras på ett sätt som möjliggör att de kan staplas på varandra. Nuvarande lagstiftning gör det alltså möjligt för arbetsgivare att undvika omvandlingsregeln i 5 § 2 st. LAS. Jag delar kommissionens förslag om att ett mer förutsägbart resultat skulle kunna åstadkommas genom en övre tidsgräns på sammanlagt två år för allmän visstidsanställning och vikariat, i stället för två oberoende tidsgränser som i dagens lagstiftning. En sådan bestämmelse skulle innebära visstidsanställning i högst två år, oavsett form och samtidigt bidra till en tydligare och mer förutsägbar lagstiftning.
Den nuvarande regeringen meddelade i februari 2015 att en utredning har inletts om hur lagen om anställningsskydd kan ändras för att förhindra missbruk av staplade visstidsanställningar.
Frågan är vilket genomslag en lagändring skulle få i praktiken när regleringen i vissa kollektivavtal skiljer sig avsevärt från den i LAS. Hur som helst närmar vi oss slutet på ett flera år långt ärende där vi hoppas på ett resultat som leder till fler i arbete under accepterade villkor.
Källförteckning
Offentligt tryck
Europeiska Unionen
KOM(2007) 359 slutlig. Meddelande från Kommissionen till europaparlamentet, rådet, europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén.
KOM:s ref. SG-Greffe(2010)D3836 - Europeiska kommissionens formella underrättelse.
Överträdelseärende nummer 2007/4835.
KOM:s ref. SG-Greffe(2013)D2319 – Europeiska kommissionens motiverade yttrande riktat till Sverige i enlighet med artikel 258 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt med anledning av underlåtenhet att överföra klausul nr 5 i ramavtalet i bilagan till direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP. Överträdelseärende nummer 2007/4835.
Direktiv 91/383/EEG, om komplettering av åtgärderna för att främja förbättringar av säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare med tidsbegränsat anställningsförhållande eller tillfälligt anställningsförhållande.
Rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP.
Sverige
Proposition 1973:129 Med förslag till lag om anställningsskydd
Proposition 2006/07:111 Bättre möjligheter till tidsbegränsad anställning, m.m.
Litteratur
Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders - Europarättens grunder, fjärde upplagan, Norstedts Juridik 2010.
Glavå, Mats - Arbetsrätt, andra upplagan, Studentlitteratur 2011.
Korling, Fredric & Zamboni, Mauro - Juridisk metodlära, tredje upplagan, Studentlitteratur 2013.
Källström, Kent & Malmberg, Jonas - Anställningsförhållandet - Inledning till den individuella arbetsrätten, tredje upplagan, Iustus 2013.
Malmborg, Jonas – Vad handlar arbetsrättslig reglering om? Uppsala Universitet 2010.
Sandgren, Claes - Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, andra upplagan, Norstedts juridik 2007.
Nyström, Birgitta - EU och arbetsrätten, fjärde upplagan, Norstedts Juridik AB 2011.
Rättsfallsförteckning
Arbetsdomstolen AD 1981 nr 152 AD 1985 nr 130 AD 1986 nr 12 AD 1987 nr 148 AD 1991 nr 40 AD 2002 nr 3 AD 2002 nr 92 EU-domstolen
Mål C-53/04 Cristiano Marrosu och Gianluca Sardino mot Azienda Ospedaliera Ospedale San Martino di Genova e Cliniche Universitarie Convenzionate, REG 2006 I-7213.
Mål C-144/04 Werner Mangold mot Rüdiger Helm, REG 2005 I-09981.
Mål C-180/04 Andrea Vassallo mot Azienda Ospedaliera Ospedale San Martino di Genova e Cliniche Universitarie Convenzionate, REG 2006 I-7471.
Mål C-212/04 Konstantions Adeneler m.fl. mot Ellinikos Organismos Galaktos (ELOG), REG 2006 I-06057.
Mål C-268/06 Impact mot Minister for Agriculture and Food, Minister for Arts, Sport and Tourism, Minister for Communications, Marine and Natural Resources, Minister for Foreign Affairs, Minister of Justice, Equality and Law Reform, Minister of Transport, REG 2008 I-2483.
Mål C-364/07 Spyridon Vassilakis m.fl. mot Dimos Kerkyraion, REG 2008 I-00090.
Förenade målen C-378/07-380/07 Kiriaki Angelidakis m.fl. mot Organismos Normarchiakis Autodioikisis Rehymnis, REG 2009 I-3071.
Mål C-586/10 Bianca Kücük mot Land Nordrhein-Westfalen, dom 26 januari 2012.
Internetkällor
Juridik och juridikens metod som ett arbetsverktyg, Stefan Zetterström, universitetsadjunkt i civilrätt, Juridiska institutionen vid Uppsala universitet,
http://www.ur.se/mb/pdf/Texter/Juridik_som_arbetsverktyg.pdf (Hämtat: 2015-05-26)
Kompletterande motiverat yttrande angående direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete. Överträdelseärende nummer 2007/4835, (Hämtat: 2015-04-28)
Svar på Europeiska kommissionens kompletterande motiverade yttrande angående
genomförande av direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (KOM:s ref. SG-Greffe (2013) D/2319,
ärendenummer 2007/4835) (Hämtat: 2015-04-28)
Svar på Europeiska kommissionens motiverade yttrande angående införlivandet av direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (KOM:s ref. SG-Greffe(2013)D/2319, ärendenummer 2007/4835) (Hämtat: 2015-04-28)
Svar på formell underrättelse angående Sveriges införlivande av rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (KOM:s ref. SG-Greffe(2010)D/3836, ärendenummer 2007/4835) (Hämtat: 2015-04-28) TCO, Bra att regeringen vill förhindra missbruk av visstidsanställningar, TCO 2015-02-25
http://www.tco.se/Aktuellt/Pressmeddelande/2015/Bra-att-regeringen-vill-forhindra-missbruk-av-visstidsanstallningar/(Hämtat: 2015-05-06),
TCO:s förslag till ändrade regler för tidsbegränsade anställningar, http://www.tco.se/Documents/TCOs%20f%C3%B6rslag%20visstid%202013_nytt.pdf
(Hämtat: 2015-04-28).
Kollektivavtal
Kollektivt avtal för arbetare mellan Bemanningsföretagen och LO-förbunden (1 maj 2012 – 30 april 2015)
Tjänstemannaavtalet mellan Svensk Handel och Unionen (1 maj 2013 – 30 april 2016)
Kollektivt avtal mellan Teknikarbetsgivarna och Industrifacket Metall (1 april 2013 – 31 mars 2016)