Vad anger föräldrarna som de vanligaste orsakerna till

I förgående avsnitt presenterades samband mellan olika faktorer hos barnen och föräldrarnas våldsutsatthet utifrån fem logistiska regressionsanalyser. I detta avsnitt kommer fokus övergå till föräldrarnas perspektiv, mer specifikt till vilka förklaringar föräldrarna angett för sin våldsutsatthet.

Som ses av tabell 15 nedan skiljer föräldrarnas dominerande förklaringar sig åt mellan de olika typerna av våld. Utsatthet för psykiskt våld förklarar en

övervägande majoritet av föräldrarna med barnets narkotikapåverkan. Konflikter relaterade till barnets narkotikapåverkan är även en vanligt förekommande förklaring, och fler än hälften av föräldrarna har uppgett barnets psykiska ohälsa som förklaring till våldsutsattheten. Barnets alkoholpåverkan, barnets behov av pengar eller andra förklaringar har inte angetts i lika stor utsträckning. Liknande mönster går att se i föräldrarnas förklaringar till utsattheten för fysiskt våld. När det gäller föräldrarnas utsatthet för ekonomiskt våld i form av stöld eller inbrott framträder en särskild förklaring tydligt – barnets behov av pengar. Förklaringen är överlägset vanligast bland de föräldrar som utsatts för denna typ av våld. Följt av barnets behov av pengar återfinns barnets narkotikapåverkan, mer än hälften av föräldrarna har angett detta som förklaring till utsattheten. De övriga förklaringsalternativen har inte angetts i närheten så många gånger som dessa.

Den vanligaste förklaringen bland föräldrarna för materiellt våld i form av skadegörelse är barnets narkotikapåverkan. Samma mönster går återigen att se, som det för psykiskt och fysiskt våld. Föräldrarnas förklaringar till det

emotionella våldet i form av känslomässig utpressning har även det liknande tendenser, men urskiljer sig på så sätt att barnets psykiska ohälsa är den enskilt vanligaste förklaringen. Värt att notera är att nästan hälften av föräldrarna menar att barnets behov av pengar också kan förklara deras utsatthet för emotionellt våld.

Det var inte många föräldrar som uppgav andra förklaringar till utsattheten än de förangivna alternativen. Under ”Annat” i tabellen ryms framförallt abstinens16 _och psykiatrisk diagnos (nästan uteslutande ADHD), dessa förklaringar var

återkommande för samtliga typer av våld. Abstinens skulle dock kunna tillhöra både barnets alkoholpåverkan, narkotikapåverkan och konflikter relaterade till barnets narkotikaproblem eftersom abstinensen uppkommer som direkt följd av droganvändandet. På liknande vis skulle psykiatriska diagnoser som ADHD kunna inkluderas i barnets psykiska ohälsa. Det handlar som sagt om ett fåtal svarande på den öppna frågan, men om dessa skulle vävas in i de förbestämda alternativen hade detta bidragit till att ytterligare stärka de redan vanligaste förklaringarna för utsattheten. Att lyfta ut en förklaring som absolut viktigast är dock samtidigt svårt, eftersom föräldrarna inte ombetts rangordna sina svar. Tabell 15. Föräldrarnas förklaringar till våldsutsattheten

Typ av våld Typ av förklaring

Barnets alkoholpåverkan Barnets narkotikapåverkan Konflikter relaterade till barnets narkotikaproblem Barnets behov av pengar Barnets psykiska ohälsa Annat Psykiskt våld (N = 291) 20,3 % 72,2 % 60,1 % 41,9 % 54,3 % 8,9 % Fysiskt våld (N=121) 14,0 % 61,2 % 52,1 % 25,6 % 55,4 % 10,7 % Ekonomiskt våld (N = 327) 14,7 % 55,0 % 22,9 % 79,2 % 21,1 % 6,1 % Materiellt våld (N = 258) 22,1 % 64,7 % 43,4 % 23,6 % 44,6 % 9,3 % Emotionellt våld (N = 212) 14,6 % 56,6 % 52,4 % 47,2 % 61,3 % 7,1 %

Det tycks för övrigt inte finnas några större skillnader i hur mammor och pappor förklarar sin våldsutsatthet (se tabell 29 i bilagan). De enda signifikanta resultaten går att hitta i förklaringen barnets alkoholpåverkan – större andel av papporna har angett denna förklaring till utsattheten för fysiskt våld (p=0,049*) och ekonomiskt våld (p=0,004**). Det finns inte heller några större skillnader i hur föräldrarna förklarar sin utsatthet beroende på om det gäller en son eller en dotter (se tabell 30 i bilagan). Den enda signifikanta skillnaden är kopplingen mellan utsatthet för emotionellt våld och barnets psykiska ohälsa (p=0,033*), föräldrar till söner har i högre utsträckning angett denna förklaring än föräldrar till döttrar.

Fler signifikanta skillnader i föräldrarnas förklaringar till sin våldsutsatthet går dock att se kopplat till barnets ålder (se tabell 31 i bilagan). Som förklaring till utsattheten för psykiskt våld har föräldrar till barn över 35 år i störst utsträckning angett barnets alkoholpåverkan (p=0,002**) medan föräldrar till barn yngre än 25 år i störst utsträckning angett konflikter relaterade till barnets narkotikaproblem (p=0,001**). När det kommer till utsattheten för ekonomiskt våld är

förklaringarna barnets narkotikapåverkan och konflikter relaterade till barnets

16 _{Abstinens syftar till de fysiska och psykiska symptom som kan uppstå om en person minskar}

eller upphör att använda en drog som han eller hon använt under en längre tid. Hur och till vilken grad dessa symtom tar sig uttryck varierar och beror bland annat på vilken drog det gäller (Johnson m.fl. 2017).

narkotikaproblem signifikanta. Föräldrar till barn mellan 25–35 år har i störst utsträckning angett barnets narkotikapåverkan som förklaring (p=0,042*) och föräldrar till barn yngre än 25 år har i störst utsträckning angett konflikter relaterade till barnets narkotikaproblem som förklaring (p=0,010**). Signifikant resultat finns även när det gäller barnets psykiska ohälsa som förklaring till materiellt våld, över hälften av föräldrarna till barn som är yngre än 25 år har angett denna förklaring (p=0,046*).

6.3.1 Sammanfattning

Sammanfattningsvis förklarar föräldrarna i huvudsak våldsutsattheten med barnets narkotikapåverkan. Vad denna förklaring innefattar är dock inte självklart, mest sannolikt har föräldrarna tolkat svarsalternativet på olika sätt. Det går att tänka sig att föräldrarna syftat på de ruseffekter som narkotikaanvändningen medfört, men också till den abstinens som kan följa. Kanske har somliga föräldrar även haft tillstånd som paranoia, vilket narkotikapåverkan i vissa fall kan utlösa, i åtanke när de angett denna förklaring. Det är svårt att veta exakt vad föräldrarna har svarat på, när barnets narkotikapåverkan som förklaring kan rymma många olika faktorer. Hur som helst har fler än hälften av alla föräldrar angett barnets

narkotikapåverkan som förklaring i samtliga undersökta våldsformer, med lägst andel för det ekonomiska våldet och högst andel för det psykiska våldet. Trots att konflikter relaterade till barnets narkotikapåverkan inte är den vanligaste

förklaringen för någon av de fem våldsformerna, är det överlag en vanlig förklaring till den generella utsattheten. Fler än hälften av alla svarande har till exempel angett detta som förklaring till deras utsatthet för psykiskt, fysiskt och emotionellt våld. Barnets behov av pengar är tydligt kopplat till en specifik våldsform, det utgör den enskilt vanligaste förklaringen till föräldrarnas utsatthet för ekonomiskt våld. Barnets psykiska ohälsa är ytterligare en vanlig förklaring till utsattheten generellt och för emotionellt våld specifikt. Att föräldrarna i hög grad förklarar sin utsatthet med barnets psykiska ohälsa stämmer överens med resultat från tidigare forskning där frekvensen av psykisk ohälsa indikerats vara hög bland barn som utövar våld mot föräldrar (Holt 2013; Simmons m.fl. 2018).

7. DISKUSSION

I detta kapitel kommer jag diskutera uppsatsens huvudsakliga resultat i relation till de teoretiska utgångspunkterna och, i viss mån, den tidigare forskning som har presenterats i uppsatsen. Jag ska bland annat resonera om skillnaderna mellan de olika våldsformerna går att tolka teoretiskt och vilken betydelse de vuxna barnens narkotikabruk kan ha när det gäller föräldrarnas utsatthet. Av uppsatsens tre frågeställningar utmärker den andra, ”Hur ser sambanden ut mellan de vuxna barnens narkotikaproblem och deras våld mot sina föräldrar?”, sig på så sätt att den är av mer analytisk karaktär och har en förklarande ambition. Denna

frågeställning kommer därför stå i fokus för resultatdiskussionen, medan jag nöjer mig med kortare kommentarer till resultatet av uppsatsens deskriptiva

frågeställningar. Kapitlet avslutas därefter med en metoddiskussion.

7.1 Resultatdiskussion

Den vida våldsdefinition som Isdal (2001) använder kan appliceras på alla fem undersökta våldsformer. Såväl psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, materiellt som

emotionellt våld innefattar handlingar som kan antas skada, smärta, skrämma eller kränka den som utsätts – i detta fall föräldern.

I stort går det att se flera kopplingar mellan resultaten och de teoretiska

utgångspunkter som tidigare presenterats, men kopplingarna är olika beroende på vilken våldsform som är i fråga. I enlighet med såväl Isdal (2001) som Lilly m.fl. (2011) anser jag därför att de undersökta våldshandlingarna bör förstås och förklaras var för sig snarare än som våldsamhet i stort.

Att det vuxna barnet har aktuella narkotikaproblem är signifikant för alla

undersökta våldsformer. Att det vuxna barnet har aktuella psykiska problem har signifikant betydelse när det kommer till psykiskt, fysiskt och emotionellt våld. Diskussion kring dessa resultat återkommer jag till. Barnets ålder är ytterligare en faktor som tycks ha betydelse för föräldrarnas utsatthet, såväl för fysiskt som materiellt och ekonomiskt våld. När det gäller materiellt våld är barnets kön också signifikant och när det gäller ekonomiskt våld föreligger signifikans även för barnets boendesituation. Det våld som riktas mot förälderns ägodelar urskiljer sig på så sätt från det våld som riktas mot föräldern som person. Ekonomiskt våld urskiljer sig ytterligare något, genom att vara den överlägset vanligaste

våldshandlingen föräldrar någon gång utsatts för av sina vuxna barn.

När det gäller att teoretiskt förstå betydelsen av barnets ålder och boendesituation för föräldrarnas utsatthet för ekonomiskt våld kan rutinaktivitetsteorin vara behjälplig. I all sin enkelhet behöver en person som använder illegal narkotika också ha tillgång till pengar för att kunna bekosta sin narkotikaanvändning. Skulle personen, i detta fall det vuxna barnet, inte ha tillräckligt med pengar för att kunna finansiera sin narkotikaanvändning kan han eller hon komma att bli vad Cohen och Felson (1979) benämner en motiverad gärningsperson. Det vuxna barnet har intentionen att ordna pengar till de ekonomiska utgifter som användningen av narkotika medför, men om inte legala vägar till inkomst räcker till kan stöld uppstå som tänkbart alternativ. Föräldrarna kan betraktas som lämpliga offer, eftersom de är lättillgängliga och riskerna för barnen är små – dels kan handlingen förbli oupptäckt, dels är risken för polisanmälan låg om stölden upptäcks (Tarling & Morris 2010). Vid det tredje och sista kriteriet, som enligt teorin behöver uppfyllas för att den våldsamma eller brottsliga handlingen ska begås, frånvaron av kapabla väktare, blir de tydliga skillnaderna mellan barnen som bor

tillsammans med sin förälder och barnen som bor någon annanstans förståeliga. Att föräldrar till hemmaboende barn löper mer än dubbelt så stor risk att utsättas för ekonomiskt våld än de vars barn bor någon annanstans kan förklaras med närvaron respektive frånvaron av de kapabla väktarna, föräldrarna. Det är rimligt att anta att de vuxna barn som bor tillsammans med sina föräldrar har lättare tillgång till värdesakerna i hemmet, än de vuxna barn som inte bor under samma tak som föräldrarna. Stölden kan begås när föräldrarna inte är hemma. Offret är med andra ord mer lämpligt, när de möjliga tillfällena som öppnar upp valet för stöld är fler. Även Johnson m.fl. (2018) gör dessa tolkningar.

Med hjälp av rutinaktivitetsteorin blir det ekonomiska våldet ett tydligt exempel på, det som Isdal (2001) benämner, intelligent våld. Vilket slags våld som används, vid vilket tillfälle och riktat mot vad eller vem är ingen tillfällighet. Att stjäla är precis tillräckligt med våld för att komma åt det som våldsutövararen anser sig behöva. Det ekonomiska våldet exemplifierar även våldets effektivitet; att stjäla blir en snabb väg till målet – att fylla behovet av pengar. För att använda

Goldsteins (1985) begrepp, kan denna våldsform klassificeras som ekonomiskt motiverat våld då våldets motiv är tillgången till pengar.

Som nämnts menar Isdal (2001) att våld kan vara effektivt även på andra sätt. På vilka sätt det psykiska, fysiska, materiella och emotionella våldet är effektivt är dock inte lika uppenbart som för det ekonomiska våldet. För att fortsatt resonera med Isdals begrepp, skulle dessa våldsformer kunna tänkas vara effektiva för att skapa en viss reaktion hos föräldrarna, så som rädsla, eller rentav ett sätt att skapa alternativt upprätthålla maktövertag. Det skulle också kunna betraktas som effektivt för att råda bot på obehagskänslor. Isdal (2001) menar samtidigt att man behöver se till varje våldsutövares livshistoria, kulturella ram och specifika situation för att begripa våldsbeteendet i helhet, men detta har inte varit möjligt inom ramen för denna uppsats. I sökandet efter svar på frågan varför de vuxna barnen använt sig av våld har istället resultaten av de logistiska

regressionsanalyserna och föräldrarnas angivna förklaringar agerat vägvisare. I tidigare forskning om barns våld mot föräldrar har såväl barnets psykiska ohälsa som barnets droganvändning omnämnts som riskfaktorer (Holt 2013; Calvete m.fl. 2013; Kennair & Mellor 2007; Pagani m.fl. 2009). Resultatet från denna uppsats befäster detta ytterligare. Aktuell narkotikaproblematik och aktuell psykisk ohälsa hos barnet framträder, på samma sätt som i tidigare

forskningsresultat, som huvudförklaringarna till våldsutsattheten. Det gäller både för resultaten av de logistiska regressionsanalyserna och för de förklaringar föräldrarna själva angivit till sin utsatthet. Det ekonomiska våldet utgör

undantaget, där föräldrarna angett barnets behov av pengar som huvudförklaring, i kombination med barnets narkotikaproblematik.

Eftersom narkotikaproblematiken har stor betydelse för utsattheten (samtidigt som våldet inte tycks motiveras av behovet av pengar) kan det psykiska, fysiska, materiella och emotionella våldet kategoriseras som psykofarmakologiskt betingat våld, utifrån Goldsteins (1985) modell. De psykologiska eller fysiologiska

effekter som narkotikan har på det vuxna barnet, under påverkan eller vid abstinens, kan tolkas som förklaring till våldet. Samtidigt gör Zinbergs (1984) begreppsram det tydligt att flera faktorer spelar avgörande roll för vilka effekter som droganvändningen medför; dels har själva drogen (drug) betydelse, dels individuella faktorer (set) hos den som använder drogen och dels den miljö eller det sammanhang (setting) som personen befinner sig i vid

droganvändningstillfället. Det går således inte att säga att intag av en viss typ av drog får våldsutövande som effekt, utan hänsyn behöver samtidigt tas till

personens individuella egenskaper och dennes omgivande miljö. Oavsett vilken typ av drog eller droger de vuxna barnen har använt, har personens tankar, känslor och intryck påverkats. Våldshandlingen kan förstås som en respons på denna påverkan, när det kombinerats med, i sammanhanget, ofördelaktiga personliga egenskaper och ogynnsam miljö.

Föräldrarnas våldsutsatthet kan dock påverkas av flera andra faktorer än de som jag kontrollerat för, andra typer av samband kan även finnas. Generellt sett var nämligen den förklarade variansen i de logistiska regressionsmodellerna låg. Vid jämförelse av de olika våldsformerna visade aktuell narkotikaproblematik hos barnet ensamt förklara mellan fyra och tio procent av den totala variansen. Samtidigt var det huvudsakliga syftet med redovisandet av Nagelkerke R Square att uppmärksamma narkotikaproblematikens betydelse som enskild faktor, i

förhållande till resterande kontrollerade variabler. Risken för att föräldrarna skulle utsättas för fysiskt, ekonomiskt respektive materiellt våld fördubblades om barnet hade aktuella narkotikaproblem. Samma risk tredubblades när det kom till

psykiskt våld och emotionellt våld. Sammantaget kan man säga att betydelsen av problematisk användning av narkotika i förhållande till våldsutsattheten är svårbedömd, men högst befintlig. Likadant gäller för betydelsen av aktuell psykisk problematik hos barnet, då risken för psykiskt och fysiskt våld tredubblades medan risken fyrdubblades när det gällde emotionellt våld. Isdal (2001) har, som tidigare nämnts, delat in våldsproblematik i fyra olika våldskategorier: situationsvåld (som kännetecknas av att personen blir våldsam i olika situationer som väcker känslor av frustration eller osäkerhet, oavsett

sammanhang), relationsvåld (där våldstillfällena endast sker inom relationer eller maktsystem), funktionsvåld (som används för att få tillgång till något man anser sig behöva) och traumavåld (panikartat våld som uppkommer när tidigare traumatiska erfarenheter gör sig påminda). Vilken form, eller vilka former, av våldsproblematik de vuxna barnen har är svårt att uttala sig om. Allt våld som utövats mot föräldern skulle kunna ses som relationsvåld i det avseende att våldet riktas mot en närstående. Funktionsvåld är också tänkbart, kanske främst i

förhållande till det ekonomiska våldet. Likaså skulle traumavåld kunna vara aktuellt, vi vet inte om barnen bär på traumatiska minnen. Det går dock även att tänka sig att det ligger andra våldsproblem bakom, som situationsvåld. Resultatet som visar att aktuella narkotikaproblem är av betydelse för föräldrarnas utsatthet kan i viss mån tyda på att situationsvåld ofta kan vara förekommande (i synnerhet när det gäller våld som utlöses av konflikter kring barnens narkotikaproblem). Situationen i sig skulle med andra ord kunna ha utlöst våldet och

våldsproblematiken är då mer generellt än direkt riktad.

En möjlig teoretisk tolkning till skillnaderna i motiven bakom de olika

våldsformerna är att fördelningen av de förnuftsmässiga och de känslomässiga drivkrafterna kan se olika ut. Kanske är den förnuftsmässiga drivkraften starkare än den känslomässiga när det kommer till ekonomiskt våld, medan förhållandet är det omvända i resterande våldsformer. Samtidigt går det – i förhållande till

självkontrollsteorin – att fråga sig om narkotikapåverkan raderar, eller automatiskt minskar, de förnuftsmässiga drivkrafterna. Självkontrollen, som enligt teorin annars är en oföränderlig egenskap, sjunker ju vid drogpåverkan (Gottfredson & Hirschi 1990). Jag vill poängtera att detta inte är något som följer logiskt av resultaten, utan snarare en tolkning som skulle kunna fungera som hypotes för framtida forskning.

Innan jag lämnar resultatdiskussionen och går över till metoddiskussionen behöver resultaten kring föräldrarnas utsatthet i relation till föräldrarnas respektive barnens kön och ålder först kommenteras.

Resultatet kring våldsutsattheten i relation till föräldrarnas kön antyder att det inte finns någon märkvärdig skillnad mellan mammor och pappor, bortsett från att mammorna i detta fall utsatts för emotionellt våld i större utsträckning. Detta skulle vid första anblick kunna ge stöd åt indikationen på en någorlunda

könssymmetri. Men överrepresentationen av mammor och söner i materialet kan också ha inverkan på resultatet. Trots att någorlunda lika stor andel av mammorna och papporna uppgett att de utsatts för de olika typerna av våld, kan den stora skillnaden i antalet deltagande mammor och antalet pappor alltså spela roll för

detta resultat. Det går därför inte att utesluta att mammor i större utsträckning utsätts för våld än pappor, så som kliniska studier och förövarstudier tidigare indikerat.

Fördelningen av deltagande mammor respektive pappor är dock ett intressant resultat i sig, väl värt att kommentera. Som nämndes i kapitlet om tidigare forskning tillskrivs ofta mammor och pappor olika roller och förväntningar (Holt 2013). Könsfördelningen i deltagandet skulle därmed kunna vara en följd av att mammor generellt sett har större engagemang i föräldraskapet än pappor. Resultatet gällande föräldrarnas ålder i relation till deras våldsutsatthet är också värt att kommentera. Att den äldsta gruppen föräldrar i lägst grad uppgett att de någon gång utsatts för fysiskt, materiellt och emotionellt våld var oväntat. Frågan väcks om förekomsten av barns våld mot föräldrar som fenomen har blivit allt vanligare med åren och om resultatet på så vis kan säga något om förändringar över tid. Jag är dock tveksam till om skillnaderna verkligen kan vara så stora som antyds endast baserat på föräldrarnas ålder, och tror snarare att det handlar om underrapportering bland de äldre föräldrarna.

Som Johnson m.fl. (2018) diskuterat finns flera tänkbara förklaringar till dessa skillnader. En tänkbar förklaring är minnesfel hos den äldsta föräldragruppen, det vill säga att de egentligen har utsatts för våld av sina vuxna barn någon gång men med tiden glömt bort det. Sannolikheten för att respondenterna ska rapportera att en viss händelse inträffat påverkas nämligen av hur lång tid som gått sedan denna händelse inträffade, ju längre tid som gått desto lägre sannolikhet är det att händelsen rapporteras (Lauritsen 1998). Dessutom tenderar händelser som upplevs skamfulla att underrapporteras (Hardt & Rutter 2004). Detta är ett mönster som uppmärksammats som begränsningar i självrapporteringar mer generellt, och som jag återkommer till i metoddiskussionen. Ett annat tänkbart scenario är att de äldre föräldrarna med tiden vant sig vid utsattheten, och att dem därmed inte längre ser varje våldshandling som våld. Skillnaderna skulle även kunna bero på skevheter när det gäller urvalet av föräldrar. Äldre föräldrar, med barn som haft ett långvarigt narkotikaproblem eller som avlidit, har kanske inte lika mycket ork eller lust att engagera sig i frågan i samma utsträckning som yngre föräldrar. Det är rimligt att anta att dessa föräldrar inte har nåtts av

undersökningen. De möjliga förklaringar som nu nämnts utesluter inte varandra, utan kan vara kompletterande.

Att föräldrar till yngre vuxna barn i högre utsträckning utsatts för våld än föräldrar till äldre vuxna barn var mer väntat, med tanke på tidigare forskningsresultat (Bonnick 2012; Holt 2013; Kennair & Mellor 2007; Simmons m.fl. 2018). Samtidigt är detta resultat unikt i sammanhanget då undersökningen endast rört