Vad skiljer våldtäktssamtalen från andra typer av samtal?

I mycket av litteraturen framställs våldtäkten som skild från andra typer av trauman eller våld. Av denna anledning ställdes frågor om på vilka sätt våldtäkten skiljer sig från eller liknar andra typer av trauma- och krissamtal som genomförs. Samtliga informanter tog upp de rent praktiska skillnaderna vid möte med våldtagna, i alla fall i ett akut skede. Då handlar mycket av samtalet om information kring polisanmälan, provtagning och andra specifika delar som inte kommer upp i några andra typer av samtal.

34

Skam

Det som togs upp i samtliga intervjuer som särskilt för våldtäktssamtalen var skam. Här talades det både om skam hos den våldtagne men också hos de anhöriga.

Jag tror att det är väldigt speciellt vid våldtäkt, att det dels är en väldigt grov kränkning mot en själv, men också hur samhället ser på det. Tyvärr är det nog fortfarande så att, blir man rånad, det är klart man kan prata om det, men om man blir våldtagen så är det inte alls självklart att man kan prata om det, för det är så belagt med skam fortfarande.

Att just våldtäkt är så belagt med skam går att tolka dels utifrån att det är sexualiteten som berörs, för trots att vi lever i ett så kallat sexualiserat samhälle så är just den intima sexualiteten något privat som sällan diskuteras. Framförallt inte i så pass offentliga sammanhang som hos vårdgivaren, polisen och liknande. Giddens (1995) menar förvisso att intimiteten och den sexuella relationen som den sett ut håller på att omvandlas mot något mer demokratiskt, där behov och individens fria val bestämmer. Det påpekas å andra sidan i en mängd litteratur och samtidsbeskrivningar hur ansvaret för såväl mäns som kvinnors sexualitet fortfarande ligger på just kvinnan. Hon ska se till att sexualiteten inte väcks och om den gör det är det hennes ansvar att stilla den. Ännu idag är mannen aktiv och kvinnan passiv. Så om en mans sexualitet riktas mot en kvinna och verkar omöjlig att stoppa, är det då inte väldigt enkelt för henne att anta att felet och skulden för detta ligger hos henne själv?

Trots att samtliga informanter kom in på ämnet skam så påpekades i någon intervju att skam inte är förbehållet våldtäktssamtalen utan att det är ett ämne som ofta tas upp även i samtal om exempelvis abort eller cancer. Både Fox & Carey (1999) och Astin (1997) beskriver i sin forskning det samspel som en terapeutisk situation skapar och kräver, och i detta samspel riskerar också terapeuten att gå in i patientens motstånd och strategier för att hantera det svåra i samtalet. Jag funderar på hur känslan av skam för sig i samtalsrummet. En del av informanterna tog själva upp skammen som något skapat från samhället, framförallt när det gäller att prata om våldtäkt. Det hänvisades då till något historiskt, genom uttrycket att det ”fortfarande är så”, att våldtäkt är skambelagt att prata om och utsättas för. Något strukturellt som är ett beklagligt, men ofrånkomligt, sant. Informanterna beskriver hur vi alla är fångade av de rådande normerna, något som kan beskrivas som att vi delar de kulturella skripten kring våldtäkt och sexualitet (Simon och Gagnon, 1984).

35 En informant beskriver sociala konsekvenser för kvinnan som påverkar den direkta omgivningen i form av partner eller familj. Informanten beskriver vidare fall där skammen läggs på kvinnan från den närmsta omgivningen, där exempelvis föräldrar, partner eller den skola kvinnan går på signalerar att kvinnan har sig själv att skylla och inte bör prata om det inträffade. Goffman (1963) beskriver hur stigmatiseringen, liksom vattkoppor, sprider sig till den närmsta omgivningen, ibland kan det räcka med att synas tillsammans med en stigmatiserad för att det negativa i form av omgivningens bemötande ska smitta av sig (ibid.). Här kan de sociala konsekvenserna innebära att kvinnan undviker att besöka ställen där hon tror gärningsmannen finns, slutar umgås i kretsar de båda tillhört tidigare och dylikt. Går det som kurator att hantera och bemöta skammen utan att samtidigt bekräfta den och se den som en naturlig följd av våldtäkten? Genom att kuratorn förväntar sig skam så inkorporeras samhällets syn och de kulturella skripten i samtalet, och kvinnan kan få känslan av att bekräftas i att hon borde känna just skam. Som tidigare presenterats ser samhället på en våldtagen kvinna som ett offer, någon som berövats det heligaste hon haft (sexualiteten eller dygden). Mot denna kunskap kan en våldtagen kvinna se sig som avvikande och mindre värd än samhällets ”normala”, de som inte utsatts för våldtäkt (Goffman, 1963). Skammen hon känner upplevs både gentemot andra, för det hon antar att de tänker och vet om henne, men också skam gentemot sig själv, för att hon nu hamnat utanför och nedanför ”de normala”. Hon har givits attributet våldtagen. Det finns förvisso strategier för att övervinna det attribut man givits, men istället för att återgå till att vara ”normal” kommer hon att vara en som överlevt våldtäkt, så en rest av stigmat finns alltid kvar. En kurator tillhör ”de normala”, och Goffman (ibid.) beskriver hur en stigmatiserad kan uppleva en känsla av underlägsenhet i varje interaktion med andra och en oförmåga att känna sig trygg med ”normala”. Då den stora svårigheten i den sociala interaktionen mellan ”normala” och stigmatiserade är att inte veta hur attributet ska bemötas eller ens benämnas så skapas en osäkerhet och spänd stämning. Genom att öppet och respektfullt bemöta attributet som skapar stigmat, i detta fall, att vara utsatt för en våldtäkt, kan den sociala interaktionen underlättas och skammen förminskas. Kuratorn kan, genom sin erfarenhet och sitt intresse av att arbeta med våldtagna, bli upptagen i ”gruppen”, en accepterad ”klok normal” som går att lita på (ibid.).

Det framkom i några intervjuer att informanten träffat en ”skamfri” kvinna i samtal. Det lyftes fram som väldigt positivt och inte vanligt förekommande. De informanter som berättade om dessa samtal tryckte på vikten av att vara öppen för kvinnans tankar och mående, även i de fall dessa inte motsvarar det förväntade. En informant menade att alla den möter har olika

36 copingstrategier för att hantera svårigheter. Detta gör att kuratorn inte förutsatte någon reaktion utan var öppen för alla typer av mående, även om det innebar att kvinnan uppgav sig må bra och ville gå vidare med sitt liv. Detta kan tolkas som att kvinnans intrapsykiska skript, som egentligen går emot det kulturella skriptet, blir bekräftat i det interpersonella skriptet som skapas i mötet med kuratorn (Simon och Gagnon, 1984). Att inte förutsätta ett dåligt mående innebar för den informanten att hålla för högt den enskilde kvinnans egen beslutsförmåga. Detta går i linje med Svenssons (2011) åsikter om offerstigmat som våldtagna kvinnor i stort sett alltid beläggs med. En annan informant hade upplevt hur en kvinna efter en längre tids samtalskontakt utvecklades och ansåg sig blivit starkare som person efter våldtäkten:

//…allting man är med om formar ju en och att man inte bara ser sig själv som ett offer eller saker som, hon kunde ju se att hon hade mått jättedåligt, det kunde hon ju se också, men nu är jag här och nu har jag, det här har lärt mig det här och det här, och på det här sättet har jag utvecklats. Och det tycker jag är rätt så häftigt, den resan, att få vara med på den.

Här ger informanten uttryck för att det varit en positiv upplevelse och erfarenhet, att följa en kvinnas bearbetning och, inte bara väg tillbaka, utan framåt och vidare. En kvinnas behandling efter våldtäkt uttrycks oftast i form av att ta tillbaka något, att hitta sig själv igen och så vidare. Detta stämmer överens med Goffmans (1963) beskrivning av en stigmatiserad grupps ”lobbyistverksamhet”, exempelvis i form av en känd person som kommer ut med attributet ifråga. Det kan berättas om ”de normalas” orättfärdiga bemötande och fördomar men framförallt om de stigmatiserade som lyckats, som tagit sig tillbaka och nu lever ett nästintill normalt liv igen. Däremot talas det mycket sällan om att skapa sig något nytt eller något mer än förut, vilket kanske skapar ett visst klimat eller förutsättning för samtalen. Plummer (1995) visar att det finns olika typer av våldtäktsberättelser, där en gren fokuserar på empowerment och vägran att ta på sig en offerroll. Men, som en informant förklarar, det är också viktigt att ge utrymme för att kvinnan faktiskt är ett offer för något och får lov att må väldigt dåligt, så att inte kuratorn kör över de aktuella behoven bara för att försöka stärka kvinnan. Den öppenhet och lyhördhet som krävs för att kunna läsa av och möta varje kvinna som individ tas här upp som en nödvändighet, ledord som återkommer bland i stort sett alla informanter och vid flera olika tillfällen i intervjuerna.

Att bearbeta känslan av skam och på så sätt få den att försvinna såg många av informanterna som ett direkt mål med samtalskontakten. En informant beskriver hur viktig en polisanmälan

37 kan vara för kvinnans bearbetning av skam och skuld och vad den kan se hända i samtalet efter att en anmälan gjorts:

//… istället för att vara sådär lite försiktiga och tillbakadragna så helt plötsligt känner man att nu kom där kraft in i samtalet, och den där ilskan börjar visa sig mer och mer va, och den där stoltheten över att de äntligen gjort nånting åt det va, att de har tagit tillbaka sitt värde…//

Här återkommer Plummers (1995) empowerment-berättelse, där informanten genom att exempelvis informera om polisanmälan och ibland hjälpa till i kontakten med polisen ger kvinnan verktyg att återta kontroll över skeendet. Ser man till Goffmans (1963) teori om stigma skulle samma handling, en polisanmälan, kunna skapa stor oro hos den stigmatiserade. Rädslan för att attributet, våldtäkten, ska bli känt utan att ha kontroll över vilka som vet, kan då stå som hinder för att göra en anmälan, något flera informanter bekräftar.

En informant resonerade länge kring våldtäktssamtalens sär-skildhet, bland annat kring skambeläggningen, känslan av att det inte kan drabba vem som helst och kring kvinnans reaktioner på traumat. Resonerandet landade slutligen i att samtliga ämnen som kuratorn till en början lyft ut som sär-skilda förekommer i alla typer av samtal och krisbearbetningar. Det som ändå stod ut från andra typer av samtal menade kuratorn var tillit, på så sätt att såväl tillit till andra människor och män i synnerhet, som till samhället och systemet däri, påverkades negativt hos kvinnan. En informant gav exempel på en kvinna som hanterade detta genom att, efter våldtäkten, flirta enbart med kvinnor. Hon uppgav att hon inte egentligen tände på kvinnor men att hon behövde bekräftelsen flirtandet gav och att det kändes tryggast att få den så. En sådan strategi skulle kunna tolkas som en omskrivning av de sexuella skripten, åtminstone det interpersonella, men även det intrapsykiska då kvinnan ifråga eftersökte och accepterade en annan typ av sexuell uppskattning än tidigare.

Kris och trauma

I jämförelsen mellan våldtäkten som trauma och andra fysiska eller psykiska trauman framkom att å ena sidan behandlas krisen på i stort sett samma vis men å andra sidan är det just den sexuella gränsöverskridningen som gör kränkningen större än något annat.

Jag tror det är enklare, lättare att få en smäll på käften än att bli penetrerad sexuellt, i samband med ett övergrepp. Det får liksom en annan dimension och, liksom, det blir en ännu större kränkning när nån tränger in på ett så pass privat och intimt område, när någon tränger in i ens kropp, i ens allra mest privata.

38 En annan informant hade samma tankar kring skillnaden mellan sexuellt våld och annat fysiskt våld. Detta beskrevs utifrån att sexualiteten, som är så primär och som grundläggs så tidigt i livet att vi ofta saknar ett språk för det, blir oerhört traumatiserad när den tas ifrån en person genom en våldtäkt. Detta resonemang bekräftas av en stor del av den tidigare forskning som presenterats, nämligen att just våldtäkten tar något ifrån den utsatte, att en bit av personen, själen, kroppen, makten eller sexualiteten stjäls ifrån någon och aldrig kan återtas till fullo. Samtidigt är det just detta resonemang som ifrågasätts av Svensson (2011) och Heberlein (2007). De menar att samhället, genom detta sätt att uttrycka sig, stämplar den utsatte som ett hjälplöst, maktlöst offer utan några alternativa reaktionsmöjligheter. Å andra sidan kan det finnas kraft i återberättandet och igenkänningen som Plummer (1995) beskriver. Dessa två synsätt kan bli en svår balansgång för såväl den utsatte som för omgivningen. En informant funderade kring detta och kring just sär-skiljningen och menade att det kunde finnas något positivt i det; att som våldtagen känna att det finns andra som varit med om samma sak, jag är inte ensam om att känna så här etcetera. Samtidigt så finns det då en risk att kvinnan kan känna sig inmålad i ett hörn; att omgivningen tror sig veta hur man då ska må och agera, vilket begränsar för den våldtagne. Enligt Goffman (1963) är det inte bara ”de normalas” förväntningar som begränsar, utan även i den egna gruppen. Bland de som delar attributet kan det finnas en risk att den stigmatiserade känner sig kvävd eller tillbakahållen och trött på allt fokus som läggs på attributet och problem utifrån det (ibid.).

Samhällets myter och bilder

En annan informant återkom till frågan som ställts i inledningen av intervjun, kring eventuella skillnader mellan samtal efter våldtäkt och andra typer av samtal, precis på slutet;

// … din första fråga var det vad jag tänker, det som skiljer dessa samtalen mot andra, vad jag tänker innan liksom, så är det nog det tror jag, att ha lite respekt för att det är så komplext och att det handlar om så mycket mer än om den här kvinnan i det rummet, för det är så mycket med samhället och attityder och som jag också är en del av då ju, och hur man definierar det ena eller det andra eller vad som är vad.

Här pågår den typ av process som beskrivs av Astin (1997), nämligen att som behandlare ifrågasätta sina tankar och reaktioner för att undvika att hamna i och påverkas av patientens undvikande eller förträngningsstrategier, eller som informanten beskriver det här, i samhällets mytbilder.

39 Det framgår av de intervjuer som gjorts att informanterna intar olika ställning och sätt att förhålla sig till de myter som presenterats tidigare i uppsatsen. Här kan Plummers (1995) tanke om myternas risk att cementera föreställningar om kvinnlig och manlig sexualitet användas. Även vilken ställning man som behandlare tar till exempelvis att benämna kvinnans berättade erfarenhet som våldtäkt eller inte känns som relevant i förhållande till Plummers (ibid.) teori om berättandet. Har det genom normaliseringen av våldtäktsberättelsen skapats en mall att följa, en diskurs där experterna och terapeuterna vet vad som är ”rätt” att säga och känna kring våldtäkt? Plummer visar genom berättelserna ett fenomen som ständigt är i en process av förändring. Hur kan man som kurator hantera komplexiteten av att använda sin erfarenhet och samtidigt vara öppen för förändring? En informant ger exempel på hur denne möter kvinnan med ett öppet sinne;

Jag kan i samtalet ställa många ”dumma frågor”, alltså att sådär, fråga kring saker, så märker man hur de reagerar. Och så får jag säga att; - jamen alla tycker ju inte det är konstigt att fortsätta ha sex. Eller; - ja det är klart att man kanske kan tycka det känns jobbigt med oralsex nu efter du har varit med om det, men alla gör ju inte det. Alltså, att försöka öppna upp och visa för att det är okej. - Hur du än känner så är det okej, jag tänker inte försöka, jag tänker inte värdera eller döma dig för det. För då är det ju det, alla som kommer sitter ju också med, de har ju sina myter och tankar om hur man ska vara och inte vara och. - Om jag säger att jag tycker om att fortfarande ha jättemycket sex så kommer alla tycka jag är knäpp i huvudet eller då var det ingen våldtäkt eller. Säkert. Och då försöka öppna upp för det, eller visa att det inte är så, det är okej.

Här beskriver informanten hur denne både använder sina erfarenheter och förförståelse genom att normalisera eller ge exempel på andra våldtagnas berättelser, men samtidigt lämnar det öppet för kvinnan att känna och berätta vad hon vill. De myter som informanten nämner, och som beskrivits tidigare, är det som format de kulturella skripten kring våldtäkt och sexualitet. Genom att en kurator, som på ett sätt kan ses som en representant för samhället i denna situation, ger andra bilder än de som de kulturella skripten innehåller, kan kanske kvinnans kulturella skript skrivas om till viss del. För om de kulturella skripten är det som samhället ”kommit överens om” går också dessa att förändra genom att lyfta fram andra ”överenskommelser”, exempelvis att man kan ha frivilligt och njutbart sex trots att man blivit våldtagen.