Att tala om sexualitet i stödsamtal efter våldtäkt

Hälsa och samhälle

Att tala om sexualitet i

stödsamtal efter våldtäkt

MARIA JORDY

Handledare: Lars Plantin Opponent: Sven-Axel Månsson Examinator: Finnur Magnusson

Malmö högskola

Examensarbete i sexologi 30 hp vt-12 Hälsa och samhälle

2

Sammanfattning

En kvalitativ studie har genomförts med syfte att undersöka hur man talar om sexualitet med

kvinnor i stödsamtal efter våldtäkt. Två typer av empiriskt material har använts för analys;

journalhandlingar skrivna i samband med stödsamtal och intervjuutskrifter från intervjuer med kuratorer som genomför stödsamtal. I journalerna finns sexualitet inte omnämnt. Genomgången av tidigare forskning och empiri visar att det finns en bild av att en våldtagen kvinnas sexualitet är skadad. Det finns en osäkerhet kring att ta upp ämnet i stödsamtal. Det framkommer också att det för en del av de intervjuade är självklart att sexualiteten har en viktig plats i dessa samtal. Historiskt sett har både våldtäkt och sexualitet blivit mer accepterat att tala om, men studien visar att ämnena fortfarande förknippas med skam.

Abstract

TO SPEAK ABOUT SEXUALITY IN POST-RAPE COUNSELLING Author: Maria Jordy

Master Thesis in Sexology, 30 hp

Malmö University, Faculty of Health and Society, 2012

A qualitative study has been carried out, with the purpose of examining how sexuality is

spoken of in post-rape counselling with women. Two types of empirical material have been

used for analyzes; medical journals from post-rape counselling and transcripts of interviews with counsellors who perform post-rape counseling. The medical journals showed no mentioning of sexuality. The examination of previous research and the empirical material shows there is a general image of the sexuality of a raped woman to be damaged. There is an uncertainty as to bringing up the subject in the counselling sessions. It is also apparent that it is obvious for some of the interviewed that sexuality takes an important place in these

counselling sessions. Historically, both rape and sexuality has become more accepted to speak of, but the study shows that both topics are still associated with an amount of shame.

3

Innehållsförteckning

3 Bakgrund och tidigare forskning ... 8

3.1 Våldtäkt ... 8

3.2 Kvinnors sexualitet ... 10

3.3 Hälso- och sjukvårdens omhändertagande ... 12

3.4 Tidigare forskning ... 13 3.5 En summering ... 15 4 Metod ... 16 4.1 Val av metod ... 16 4.2 Urval ... 17 4.3 Avgränsning ... 18 4.4 Materialinsamling/genomförande ... 18

4.5 Bearbetning, tolkning, analys ... 19

4.6 Trovärdighet, bekräftbarhet och överförbarhet ... 20

4.7 Etiska överväganden... 20

5 Angreppssätt, begrepp och teoretiska utgångspunkter ... 21

5.1 Teori ... 22

5.1.1 Plummer – sexuella berättelser ... 23

5.1.2 Simon och Gagnon – sexuella skript ... 24

5.1.3 Goffman – Stigma ... 25

5.2 Sammanfattning teori ... 25

6 Empiriskt material – presentation och analys ... 26

6.1 Journalerna ... 27

6.2 Intervjuerna ... 29

6.2.1 Informanterna ... 29

6.2.2 Informanternas tankar kring journalstudiens fynd ... 29

Sexualiteten finns inte med i samtalen ... 29

Sexualiteten skrivs inte om i journalen ... 31

4

Sexualiteten både skrivs och pratas om ... 33

6.2.3 Vad skiljer våldtäktssamtalen från andra typer av samtal? ... 33

Skam ... 34

Kris och trauma ... 37

Samhällets myter och bilder ... 38

6.2.4 Sexualitet efter våldtäkt ... 39

Att ta upp sexualitet i samtalet ... 40

Hur påverkas sexualiteten ... 41

Ett öppet förhållningssätt ... 42

7 Sammanfattning och slutdiskussion ... 45

Källförteckning ... 50

5

Förord

Uppsatsarbetet har pågått under en omtumlande period i mitt liv, där inte bara ett, utan två barn har kommit att förändra hur livet fungerar.

Jag är tacksam för all hjälp jag fått i form av barnpassning och uppmuntran av mor- och farföräldrar.

Jag är oerhört tacksam för att min livspartner sett min utbildning som så viktig att den fått gå före så mycket annat. Men nu är det äntligen klart – tack Johan!

Tack också till Malmö Högskola och min handledare som hjälpt till att navigera och knuffat mig framåt för att komma i mål.

Sist men inte minst, tack till de informanter som delat med sig av sina tankar och på så sätt gjort uppsatsen intressant och viktig.

6

1

Inledning

Våldtäkt handlar inte om sex, varken för förövaren eller för offret. Ofta talas det istället om en slags maktutövning för förövaren och en enorm kränkning av gränser för offret (Plummer, 1995). Feministiska teorier talar hellre om våldtäkt i termer av ett strukturellt accepterat förtryck av män mot kvinnor (Bergenheim, 2006). Men, oavsett motiv hos förövaren eller upplevelse hos offret så ses våldtäkt som ett sexualbrott enligt lagstiftarna, och det omges ofta av mer skam, skuld och föreställningar än de flesta andra brott eller handlingar. Skam hos den som våldtagits över att ha utnyttjats sexuellt (Wennstam, 2004). Skuld hos den som våldtagits då känslan av att själv varit delaktig eller oförsiktig ofta infinner sig efteråt (Wennstam, 2002). En mängd föreställningar kring våldtäkt som både handlar om vem som våldtar, vem som våldtas och hur en riktig våldtäkt går till (ibid.). Ann Heberlein (2007) har skrivit om våldtäktens särskiljning från andra våldsbrott och menar att det handlar om synen på kvinnors sexualitet som något rent och att ”hela kvinnans värde och värdighet finns mellan hennes ben”.

Att erbjuda samtalsstöd till den som utsatts för våldtäkt har sedan många år varit en vedertagen rutin inom vården i Sverige. Det har utformats särskild information till de som arbetar med att ge denna form av stöd, såväl inom offentlig vård som inom frivilligorganisationers verksamhet, exempelvis ”Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor” (Hedlund & Göthberg, 2005). I denna skrift beskrivs hur en våldtagen kvinna kan reagera och agera och hur en kurator eller behandlare kan lägga upp samtalskontakten i form av exempelvis en krisbearbetning eller sorgearbete. Sexualiteten nämns kort utifrån två aspekter; dels att en del kvinnor får sexuella svårigheter, och dels att partner till den våldtagna kan uppleva sexuella otillräcklighetskänslor.

Sexualiteten kan idag lyftas fram som en viktig faktor för en persons psykiska och fysiska välbefinnande och sexuell och reproduktiv hälsa ses som en mänsklig rättighet (Regeringskansliet, 2012). Inom vissa delar av den svenska hälso- och sjukvården finns information och samtal kring sexualiteten i riktlinjer för omhändertagandet, exempelvis när det gäller efterkontroll efter förlossning vid mödrahälsovården. Trots att en holistisk syn på människors hälsa torde inkludera sexualiteten är detta ingen självklarhet. Orsaken till detta kan vara en osäkerhet hos personal, kanske på grund av brist i utbildning och kunskap, kanske

7 grundat på känslan av att sexualitet är alltför intimt för att tas upp i samtal med patienter. Exempel på denna okunskap och osäkerhet kan hämtas från Larsdotters (2009) rapport om bemötandet av HBTQ-kvinnor (Homo, Bi, Trans och Queer) inom vården. Där konstateras att det råder en heteronormativitet i bemötandet med vårdpersonal och att exempelvis kvinnor som har sex med kvinnor inte får adekvat vård och stöd på grund av detta. Ett antagande om heterosexualitet ger i det fallet kvinnor som har sex med kvinnor sämre tillgång till sexuella hälsofrågor i mötet med vården. Det kan då antas finnas andra förförståelser och missuppfattningar i mötet mellan vårdpersonal och patient som bygger på allmänt accepterade ”sanningar”.

Att försöka få ett grepp om våldtäkt, behandling och sexualitetens plats verkar inte helt enkelt. Å ena sidan är våldtäkt inte främst en sexuell handling, menar flera (Jarl & Stolt, 2010, Plummer, 1995). Å andra sidan finns uppenbarligen erfarenheten och kunskapen att en våldtagen kvinna kan uppleva sexuella problem efteråt (Öberg m.fl, 2010). Å tredje sidan anses det finnas en dålig beredskap och kunskap att prata om sexualitet inom vården, såväl den somatiska som psykologiska (Almås & Pirelli, 2006). Våldtäkt verkar också ses som en handling skild från alla andra typer av handlingar, kränkningar eller brott. Men sär-skiljningen ger inte för handen hur den utsatte bör behandlas; som ett brottsoffer i första hand, eller snarare som ett offer för trauma, och därmed ges samma typ av krisbehandling som andra typer av trauman, en svår bilolycka till exempel.

Stödsamtal och behandling kring ett fenomen som är så debatterat, mytomspunnet och skapar så mycket känslor som våldtäkt innebär att såväl kuratorn som den våldtagne går in i samtalet med en mängd föreställningar och förförståelse om vad som är rätt och fel att prata om, känna och tänka. Denna studie vill undersöka komplexiteten i detta möte. Hur tänker man som kurator kring våldtäkt och sexualitet i mötet med en våldtagen kvinna?

1.1 Syfte

Studiens syfte är att undersöka hur man talar om sexualitet i stödsamtal med kvinnor efter våldtäkt.

1.2 Frågeställningar

För att uppnå syftet kommer studien att fokusera på följande frågeställningar:

8 - På vilket sätt och när talas det om sexualiteten i stödsamtal efter en våldtäkt?

- Hur resonerar kuratorer kring sexualitet efter våldtäkt?

2 Disposition

I uppsatsens tredje kapitel ges en bakgrundsbeskrivning av våldtäkt, kvinnans sexualitet samt hälso- och sjuvårdens omhändertagande efter våldtäkt. Här ges även en beskrivning av relevant tidigare forskning. Det fjärde kapitlet ägnas åt metodbeskrivning. I kapitel fem ges det teoretiska ramverk som uppsatsens analys vilar på. Kapitel sex är det mest omfattande av uppsatsens avsnitt, här finns studiens empiriska material, som presenteras sammanvävt med teoretiskt knuten analys. I det sjunde och avslutande kapitlet ges en sammanfattning och slutdiskussion.

3 Bakgrund och tidigare forskning

I detta avsnitt presenteras hur synen på våldtäkt och på kvinnans sexualitet i samhället går att urskilja i litteraturen. Detta för att ge en kropp åt de fenomen studien fokuserar på. Därefter beskrivs vårdens omhändertagande av våldtagna, med fokus på den psykosociala delen. I avsnittet presenteras även de huvuddrag som står att finna i den samtida relevanta forskningen på ämnet sexualiteten efter våldtäkt.

3.1 Våldtäkt

Handlingen våldtäkt har varit förbjuden enligt lag under åtminstone det senaste milleniet. Synen på brottet har skiftat, från att ha ansetts vara ett egendomsbrott, att ta någons dotter eller hustru, till att ses som en ”kränkning av den allmänna friden” (Bergenheim, 2005). På 1970-talet började det talas om våldtäkt som en makthandling. Kvinnorörelsen och feministiska teoretiker såg våldtäkt som ett strukturellt förtryck som män utsätter kvinnor för (Bergenheim, 2006). Främst mot andra män genom att kränka deras kvinnor, i andra hand mot kvinnor som grupp då deras rörelsefrihet begränsas av rädsla för våldtäkt och i tredje hand mot kvinnor som enskilda då de kränks som individer av en våldtäkt (ibid.). Gränserna mellan våldtäkt, sexuellt utnyttjande och accepterat heterosexuellt beteende är flytande, eftersom mäns makt över kvinnor är ingjutet i heterosexualiteten (ibid). Juridiskt är det uppsåtet hos gärningsmannen som ska stå i fokus, alltså om en person haft för avsikt att begå brottet ifråga (Andersson, 2004). Detta får fungera som gränsdragningen mellan frivilligt sex och brott (ibid.). Under i stort sett hela 1900-talet har likväl samtycket hos den utsatte varit avgörande

9 för hur brottet våldtäkt bedömts och kvinnans beteende har fått fungera som måttstock för detta samtycke (Bergenheim, 2006).

Det som är genomgående för många av de texter som skrivits om våldtäkt, både offentliga, vetenskapliga, massmediala, populärvetenskapliga och skönlitterära är att våldtäkt är den största kränkning en kvinna kan uppleva.

Att bygga upp en ny trygghet i sexuella relationer är svårt. Ungefär en fjärdedel av alla drabbade drar sig undan fullständigt från all sådan kontakt under en längre tidsperiod. Den misstro som offret känner mot omvärlden gör terapeutisk behandling svår. Ibland lönlös. (Kielos, 2008, s. 27)

Budskapet är att en våldtäkt skapar ett djupt sår i en kvinnas inre som förmodligen aldrig kommer att läka helt. Inte minst är det sexualiteten som kommer att bli lidande och kanske aldrig fungera lustfyllt (igen?). Det har på senare tid uppstått kritik mot detta sätt att se på den våldtagna kvinnan, inte minst utifrån det stigma som offerstämpeln innebär och de sociala förväntningar detta skapar (Östergren, 2008). Det blir också tydligt i studier kring attityder till våldtäkt hur tudelad synen på ansvaret är. Jeffners (1998) samtal med ungdomar visar att, trots att de flesta var överens om vad en våldtäkt var, så gav en djupare diskussion kring fallbeskrivningar ett visst förhandlingsutrymme. Där hittades skäl och ursäkter för övergreppen utifrån de förövande killarnas men framförallt de utsatta tjejernas beteende. Det beteende som ska bedömas hos tjejen kan innefatta allt från hur mycket hon hade druckit, hur hon gick klädd eller huruvida hon hade visat sig intresserad av förövaren till hennes tidigare sexuella erfarenheter eller rykten därom (ibid.). Detta sätt att se på och göra bedömningar av sexuella situationer eller övergreppssituationer är inte förvånande alls. Enligt Wennstam (2002) är det också denna typ av bedömning som görs i vårt rättsväsende, där bevisfrågan i våldtäktsfall oftast handlar om den utsatta kvinnans trovärdighet i form av beteende innan, under och efter våldtäkten.

Vad är det då som gör att vid just sexualbrottet så är den brottsutsatte föremål för granskning och ifrågasättande? Bergenheim (2005) menar att det handlar om kvinnors förmodade sexuella tillgänglighet, att kvinnor antas vilja ha sex om de inte specifikt uttrycker något annat. Kanske kan det också handla om den omdebatterade gråzon som existerar mellan frivilligt sex, dåligt sex, sex genom övertalning och sex genom tvång? Johanna Koljonen (2010) twittrade i ”#prataomdet” om sexuella erfarenheter där hon i retroperspektiv kunde känna att hon faktiskt blivit våldtagen. Här följde ett stort antal kvinnor efter och delade med

10 sig av sina berättelser om sexuella händelser som de känt inte varit ömsesidiga. Detta skapade en debatt som gavs stort utrymme i media, inte minst då Wikileaksgrundaren Julian Assange i samma veva anklagades för våldtäkt av två svenska kvinnor han haft sex med. Våldtäktsanklagelserna lades förvisso ner men en omfattande diskussion kring vad som är ”okej sex” fortsatte i massmedia, politiskt och på internet. Koljonen för diskussionen vidare och menar att det är viktigt att inte bara haka på medias bild kring sexuella övertramp som svart eller vitt utan att fundera på sitt eget beteende, på vilka gränsdragningar man själv gör och ser hos andra (Nordgren, 2011). Det framstår som tydligt, när olika åsikter om våldtäkt tas fram, att talet om våldtäkt är en svår balansgång. Att på en och samma gång ta hänsyn till rättssäkerheten, tvång och/eller samtycke, sexuella gränsdragningar, mäns våld mot kvinnor, samhällets normer och framförallt respekt för den enskildes upplevelse kan vara en utmaning. Vad är det då som gör det så komplicerat? Handlar det ändå om det som sär-skiljer våldtäkten från annat våld - handlar det egentligen om sexualiteten? Genom att titta närmare på just kvinnors sexualitet kan svaret anas.

3.2 Kvinnors sexualitet

Historiskt har kvinnor setts som sexuellt passiva i förhållande till män, som givits rollen som den aktive, utövaren. När den medicinska vetenskapen, i slutet av 1800-talet, började intressera sig för sexualiteten med exempelvis Krafft-Ebbing som förespråkare, beskrevs det sexuella spelet mellan man och kvinna som att kvinnan måste spela blyg och ovillig, vilket i sin tur skulle egga mannen att betvinga henne, något hon egentligen ville. (Bergenheim, 2005) Trots att en del debattörer redan då ifrågasatte den något svartvita bilden av mannens och kvinnans sexualitet, så var uppfattningen av mannen som den sexuellt aktiva och kvinnan som den sexuellt passiva genomsyrande i samhällsbilden (Bergenheim, 1998). Kvinnans sexualitet ska alltså väckas av män men också vaktas noga. Att våldtäkt, bara sekler tillbaka i tiden, sågs som ett egendomsbrott mot kvinnans make eller far, ger oss en bild av hur kvinnans sexualitet angår fler än bara henne själv, den är av vikt för arvsrätten och måste därför kontrolleras (Bergenheim, 2005). Lewin (2008) kallar detta ”patriarkalets svaghet”, att män inte kan föda barn och kontrollera arvsföljden. För att hantera detta bekymmer kan män välja två olika vägar; att förneka kvinnan som sexuell varelse och endast höja henne som ”den goda modern” eller erkänna henne som sexuell varelse och utöva fysisk kontroll över denna sexualitet, exempelvis genom ett könsseparat samhälle (ibid). Även i modern tid kan vi märka av att synen på kvinnans sexualitet bär prägel av historien. Ambjörnssons (2004) intervjuer med ungdomar ger oss spelreglerna för unga kvinnor idag. De ska å ena sidan vara sexuellt

11 ”duktiga” men å andra sidan inte ha någon sexuell erfarenhet att tala om. Som kontrollverktyg finns omgivningen, där inte minst de unga kvinnorna själva dömer ut de som anses alltför sexuellt aktiva som ”slampor” eller ”horor” (Ambjörnsson, 2004). Även om reglerna kring sexuellt beteende är socialt konstruerade och inte av naturen givna, kan ett regelbrott likväl ge stora konsekvenser och att ändra reglerna kan vara mycket svårt (Lewin, 2008). Även i språket kring kvinnors sexualitet lyser passiviteten och de oskrivna reglerna igenom, exempelvis att ”bli av med oskulden”, där män istället ”tar någons oskuld”, och där oskulden är ett liv utan sexuella erfarenheter medan kvinnan efter den sexuella debuten är… skyldig? Kvinnors sexualitet är alltså något hon har som ska vaktas, som hon kan välja att ge eller som kan tas ifrån henne.

Bergenheim (2006) beskriver hur radikalfeminismen på 1960- och 70-talet skapade debatt genom att mynta uttryck som ”samlag för vänskaps skull” eller att mena att lesbianism var det enda logiska valet för en kvinna som vill uppleva erotik utan förtryck. Trots att vi idag talar relativt fritt om sexualitet: ”Kvinnors och mäns rätt till erotisk njutning på lika villkor är en självklarhet, åtminstone i ord” (Bergenheim, 2006, s. 199) så menar författaren att vi fortfarande lever med samma dubbelmoral kring kvinnors sexualitet som för över 40 år sedan. Denna bild av den kvinnliga sexualiteten kan både bekräftas och motsägas. Tikkanen, Abelsson och Forsbergs (2011) omfattande undersökning av ungas attityder stöder Giddens (1995) tankar om att den rena relationen, det vill säga en relation avskalad från romantiska föreställningar som varar bara så länge de involverade parterna har behov av den, är den väg utvecklingen går åt, exempel på detta är relationsformen ”knullkompis”. Å andra sidan pekar samma undersökning på att den heteronormativa kärleksideologin är den som råder starkast, framförallt bland unga kvinnor (Tikkanen, Abelsson & Forsberg, 2011). Kärleksideologin sätter regler för sexualiteten (ibid.) och kvinnor är fria att välja vad de vill göra med sina kroppar bara så länge de gör de ”rätta” valen (Östergren, 2006). När det gäller en kvinnas sexualitet efter våldtäkt menar Svensson (2011), som bland annat bloggat och skrivit debattartiklar i ämnet, att det finns en tydlig stigmatisering som sätter likhetstecken mellan ”att våldta någon är fel och kvinnans sexualitet blir förstörd”. Svensson (ibid.) motsätter sig denna typ av retorik, ofta använd i politiska argument, då det omöjliggör för någon kvinna att känna på annat sätt än det formulerade; om sexualiteten inte är förstörd, var det då inte fel av någon att begå våldtäkten?

12 Kvinnors sexualitet och samhällets syn på den har genomgått en förändringsprocess, så mycket visar oss historien. Både synen på våldtäkt och på sexualitet baseras på kulturella föreställningar. De är på en och samma gång både föränderliga och statiska i sin betydelse för oss. Hur kan man möta och förhålla sig till denna komplexitet i sitt arbete som kurator?

3.3 Hälso- och sjukvårdens omhändertagande

Nationellt centrum för kvinnofrid gav 2008, på uppdrag av regeringen, ut ett nationellt handlingsprogram för vårdens omhändertagande av offer för sexuella övergrepp (NCK, 2008). I denna handbok finns noga beskrivet hela det förlopp en utsatt person ska kunna förvänta sig i sitt möte med svensk hälso- och sjukvård, både utifrån sitt eget vårdbehov men, inte minst, utifrån ett rättssäkert perspektiv då vården ska säkerställa de rättsmedicinska fynd och skriva de rättsintyg som eventuellt kan hjälpa polisen i sin utredning och åklagaren i en rättegång. Kapitlet som rör krisrådgivning och psykosocial uppföljning är mycket kort (två sidor av 100 totalt). Förutom att trycka på vikten av att erbjuda såväl krisbearbetning som uppföljande samtalskontakt eller terapi så refereras till den privata sektorn och till frivilligorganisationer såsom RFSU (Riksförbundet för Sexuell Upplysning), Röda Korset eller kvinnojourer. Det är också från den frivilliga sektorn det producerats annat material för det psykosociala omhändertagandet. Den text som nämnts tidigare, ”Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor” är utgiven av RFSU (Hedlund & Göthberg, 2005). Grändes ”Jag kallade det aldrig för våldtäkt – att möta våldtagna kvinnor” (2005) är utgiven av ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Det är i dessa texter det går att finna något om hur man som behandlare kan arbeta med våldtagna kvinnor (för det talas genomgående om kvinnor, med en kort passus om att män också utsätts men att reaktionerna är i stort sett de samma). Det är också dessa texter det refereras till i intervjuerna med kuratorer i studiens empiri. I RFSU:s text nämns sexualiteten kort under rubriken om möjliga reaktioner på längre sikt. Det anges att en del kvinnor kan få sexuella svårigheter medan det ges ett större utrymme för partnerns eventuella sexuella otillräcklighetskänslor eller olust. I ROKS:s material ges sexualiteten större plats med exempel på hur man som behandlare kan ställa frågor kring den. Det konstateras i en nationell kartläggning genomförd 2006 att det råder stora skillnader i hälso- och sjukvårdens bemötande av våldtagna (Öberg m.fl, 2010). Bemötandet grundar sig oftast i lokala PM ”vilket lämnade öppet för sjukvårdsinrättningen, och därmed enskilda individer, att tolka patientens behov av undersökning, dokumentation och spårsäkring” (ibid, s. 68). Även om texten verkar hänvisa främst till det medicinska

13 bemötandet får det antas att samma typ av skillnad i bemötande och behandling återfinns i den psykosociala delen av vårdkedjan.

Som en sammanfattning av de dokument som lyfts fram för psykosocialt bemötande och behandling av våldtagna så är krisbehandling och PTSD-symtom (posttraumatiskt stressyndrom) centralt. Sexualitet nämns i lägre grad och sexologisk kompetens nämns inte överhuvudtaget.

3.4 Tidigare forskning

För att hitta relevanta artiklar genomfördes sökningar i databaserna PsycINFO, PubMed, Social Services Abstracts, CINAHL samt Sociological Abstracts. En första sökning med block skapade med orden rape, sexual abuse och sexual assault, therapy, treatment och

counselling. Sökningen gav ett antal artiklar som inte helt matchade studiens frågeställningar

men likväl innehöll intressant forskning för ämnet. Efter en genomgång kunde konstateras att en hel del forskning gjorts kring PTSD och behandling av detta hos våldtäktsoffer. I dessa artiklar nämndes inte sexualitet som ett ämne för samtal i behandlingarna. En stor del forskning i form av attitydundersökningar, främst hos collegestudenter, kring våldtäktsmyter och synen på våldtäkt, fanns också att läsa. En del av artiklarna rörde sexuellt våld och trauma i krig, förekomst eller behandling av, med fokus på HIV. Anledningen att denna sökning nämns här är att det dels kastar ett visst ljus över fynden, nämligen att den forskning som berör behandling och samtal efter en våldtäkt riktar sig åt kristerapi och trauma, inte åt sexualitet på något sätt. Även de myter som en stor del av forskningen handlar om kommer att tas upp längre fram, i detta kapitel såväl som i den empiriska framställningen.

En andra sökning genomfördes för att ytterligare försöka fånga in studiens fokus. Fyra sökblock skapades med orden lust and sexuality or orgasm, ASA (adault sexual assault) or

rape, counselling or trauma or therapy samt women. Med dessa sökblock kvarstod 9

peer-reviewed artiklar för granskning. Nedan följer en summering av dessa.

Den äldsta artikel som granskats publicerades redan 1979. Att inkludera forskning som producerats för över 30 år sedan kan verka märkligt, men det visar på hur lite forskning som faktiskt har publicerats i ämnet. Det visar också på hur lite som förändrats i den vetenskapliga tankefloran. Artiklarna kan delas upp i två grupper utifrån fokus; våldtäktsoffers fysiska och psykiska mående och faktorer som påverkar detta samt de professionella och frivilliga som

14 möter våldtagna i behandling av något slag. Den första gruppen av artiklar behandlade på något sätt också sexualitet. Antingen skattades sexuell tillfredsställelse av våldtagna och jämfördes med exempelvis en grupp av icke våldtagna. Eller så jämfördes fynden mellan grupper av olika typer av våldtäktsoffer (de som såg sig som offer för våldtäkt eller ej, eller de som utsatts för olika grad av våld i samband med våldtäkten). En konklusion som återfinns i de flesta artiklar är att sexualiteten påverkas hos kvinnor som våldtagits. Sarkar & Sarkar (2005) radar upp de fysiska och psykiska problem som kan uppstå efter en våldtäkt. Sexuell problematik är en av många andra, som exempelvis alkohol eller drogberoende, hög STI-prevalens, sämre mental hälsa och så vidare. En faktor som Norris & Feldman-Summers (1981) lyfte fram för den sexuella hälsan hos den våldtagne var att typen eller graden av själva våldtäkten inte spelade särskilt stor roll för påverkan hos den våldtagnes sexualitet efteråt. Det var snarare individens egen sexualitet före våldtäkten som avgjorde hur stor påverkan var efteråt. En stor litteraturgenomgång av Gilbert & Cunningham (1986) av forskning kring våldtäkt presenterade siffror på att 51 % av våldtagna kvinnor upplevde sexuella problem efteråt. Den visade också att en del av kvinnorna, 24 %, inte upplevde några sexuella problem alls. Även här lyfts fram att de kvinnor som inte kopplat våldtäkten till sin egen sexualitet också är de som upplevde lägst grad av sexuell problematik efteråt. En jämförelse som gjorts mellan våldtagna och icke våldtagna gav för handen att även om förekomsten av sexuell aktivitet inte skilde sig åt mellan grupperna så var graden av sexuell tillfredsställelse lägre i den våldtagna gruppen (Feldman-Summers m.fl, 1979). Detta resultat kunde också ses i jämförelser mellan olika grupper av våldtagna kvinnor. De som inte själva definierade sig som våldtagna/hade utsatts för en ”mildare” form av våldtäkt upplevde högre grad av sexuell tillfredsställelse än de grupper som ansåg sig vara våldtagna/hade blivit penetrerade vid våldtäkten upplevde (Orlando & Koss, 1983). En av artiklarna undersökte våldtäktens påverkan på partnerrelationen. Det framkom att ett litet antal av undersökningsgruppen, som bestod av både våldtagna kvinnor och partners till våldtagna kvinnor, upplevde att sexualiteten förbättrats efter våldtäkten. Antingen på grund av att en större intimitet uppstått i den omförhandling som skett i den sexuella relationen eller på grund av att en större sexuell självsäkerhet uppnåtts genom den psykoterapeutiska behandling som följde efter våldtäkten (Connop & Petrak, 2004).

I den andra gruppen av artiklar undersöks behandlaren som möter våldtagna. Rath (2008) granskar upplevelsen av deltagandet i en utbildning kring att möta våldtäktsutsatta kvinnor för volontärer på en våldtäktsmottagning, Många av deltagarna hade inga särskilda motiv för att

15 vilja arbeta med just våldtagna utan snarare en lust att arbeta ideellt. De sist granskade artiklarna handlar om behandlaren i våldtäktsbehandling. Dels om den ”terapeutiska dansen”. Med detta menas hur man som behandlare lätt kan dras med i och samarbeta kring det terapeutiska motstånd som patienten kan känna när svåra ämnen kommer upp i samtalen (Fox & Carey, 1999). Dels om hur behandlaren kan påverkas av att arbeta med just våldtäktstrauma, till skillnad från andra typer av trauma (Astin, 1997). Här menar författaren att hon som behandlare utvecklar samma typ av strategier som patienten för att hantera det faktum att världen, genom att våldtäkten inträffat, visat sig vara oförutsägbar och ibland ond. Strategierna innebär en omförhandling och förmildring av det som hänt och ett skuldbeläggande kring patientens eget handlande i våldtäktssituationen. Astin (ibid.) menar att hon aldrig reagerat och inkorporerat patienters traumaupplevelser tidigare i sitt yrkesliv men att just våldtäkt slår an en djupare igenkänningsfaktor hos behandlaren själv, i varje fall om behandlaren är kvinna. Att som behandlare ständigt ifrågasätta sina egna reaktioner och tankar som uppstår i behandlingssituationer och föra diskussioner med kollegor och handledare kring dessa, menar Astin (ibid.) är ett sätt att undvika att utveckla negativa behandlingsmönster.

Det som saknas efter genomgången av dessa artiklar är diskussionen kring hur det kommer sig att en del kvinnor INTE påverkas särskilt mycket sexuellt efter en våldtäkt. Det finns en tydlig problemfokusering, kanske just för att det är det problematiska som ska avhandlas och behandlas och därför är av intresse. Det finns dock en risk i att den forskning som görs på området färgar det sätt på vilket kvinnor möts i behandling, nämligen med en problemfokusering, inte minst kring sexualiteten. Leiblum (2007) väcker tanken i sitt resonemang kring lust hos kvinnor; behandlaren kan känna en tvekan inför att fråga eller prata öppet om sexualitet, i tron att patienten ”inte är där ännu”, men som behandlare kan man inte veta vilka saker som för just denna patient triggar minnen till våldtäkten. Det man däremot vet är att ett lustfyllt sexliv är positivt för det generella välmåendet (ibid).

3.5 En summering

Efter att ha tagit del av såväl internationella som svenska studier och litteratur går det att utröna ett antal gemensamma nämnare som är viktiga i denna studie då de verkar gälla som en typ av grundsanningar:

1 Det förekommer så kallade våldtäktsmyter i samhället. Dessa talar om hur en riktig

16 hur en riktig våldtäktsman är (galen, utslagen, invandrare, missbrukare) samt hur ett riktigt våldtäktsoffer ser ut och beter sig (nykter kvinna med återhållsamt sexuellt förflutet som har kämpat emot vid våldtäkten samt befinner sig i synbar kris efteråt). Alla är överens om att myterna existerar, alla är också överens om att de inte alls stämmer med verkligheten.

2 Att bli våldtagen är den värsta kränkning en kvinna eller man kan utsättas för. 3 Sexualiteten hos den våldtagna kommer att påverkas negativt och förmodligen

aldrig mer fungera problemfritt.

Endast i ett fåtal texter framkommer en mer komplex bild än den som beskrivs ovan. Då punkterna ovan verkar befästa i vetenskapliga såväl som mediala sammanhang får de bilda den samhälleliga synen på våldtäkt som det refereras till i studien, inte minst från intervjupersonerna.

4 Metod

För att besvara studiens frågeställningar och uppnå studiens syfte har en insamling av empiri skett med kvalitativ ansats. En kvantitativ undersökning skulle ha svårare att besvara syftets fråga kring ”hur” och är inte att rekommendera när forskaren vill söka förstå snarare än förklara ett fenomen (Robson, 2002). För att försöka belysa frågeställningarna från olika håll och ge så mycket ”kött på benen” som möjligt till analysen av empirin har en fallstudie genomförts. Fallstudiens upplägg har varit att först analysera journalhandlingar från en utvald enhet och sedan genomföra intervjuer med kuratorer som arbetar på den aktuella enheten eller i en liknande verksamhet. Det empiriska materialet består av 25 journaler och 11 intervjuer.

Två olika metoder för att samla in empiriskt material har alltså använts. Av denna anledning kommer två avsnitt att följa de flesta underrubriker i kapitlet, ett för journalstudien och ett för intervjustudien.

Tanken med att genomföra just journalstudie är att kunna analysera det som en kurator valt att nedteckna i patientjournalen för ett stödsamtal efter våldtäkt. Det känns viktigt att i sammanhanget nämna vad HSL (Hälso- och sjukvårdslagen) säger om just journalföring, då detta är den lagstiftning som styr dokumenterandet av kontakt med sjukvården. HSL (Socialstyrelsen, 2011) talar om att det främsta syftet med patientjournaler är att säkerställa att

17 patienten ges god och säker vård. I lagen anges också att journalen syftar till att ge patienten insyn i den vård eller behandling han/hon fått (Socialstyrelsen, 2011). Slutligen säger HSL att patientjournaler förs med syfte att kunna användas som källmaterial vid forskning (ibid.), något som den enskilde kuratorn förmodligen inte tänker på vid nedtecknandet men som underlättar vid utlämnandet av patientjournaler i forskningssyfte.

En risk med journalstudie kan vara att innehållet i journalerna är väldigt knapphändigt, det vill säga att kuratorn valt att inte nedteckna något från samtalen, utan kanske för egna minnesanteckningar vid sidan om som förstörs efter avslutad samtalskontakt. De regler som finns kring journalföring (Socialstyrelsen, 2011) beskriver, som tidigare nämnts, att journalföring ska ske för att säkerställa god vård, vilket lämnar ett relativt fritt spelrum för upplägget av en journal för kuratorssamtal. Att relevanta saker har utelämnats eller att de fenomen den aktuella studien fokuserar på inte har uppfattats som viktiga eller intressanta för kuratorerna att nedteckna måste tas med i beräkningarna vid analys av empirin.

För att kunna ge djup åt analysen av patientjournalerna och uppnå studiens syfte har även intervjuer genomförts. Genom att genomföra intervjuer kan studien ge svar på den enskilde personens upplevelse, uppfattning och känsla av, något som en journalstudie har svårare att kunna belysa (Kvale, 1997). Intervjuer med de som skrivit några av de journalhandlingar som analyseras borde också kunna skapa klarhet i frågor som väckts under denna inläsning, även om inte de enskilda journalerna gås igenom i intervjusituationen. För studien har semistrukturerade intervjuer valts som metod. Detta för att dels kunna få svar på de frågor som sammanställts men också lämna utrymme för informanten att tala fritt kring ämnet och frågorna utan att avbryta eller på annat sätt styra bort (Robson, 2002).

4.2 Urval

Då fokus för studien ligger på kurators samtal med den våldtagna valdes att kontakta en verksamhet med såväl gynekologisk som kurativ enhet. Tanken var att en del av de kvinnor som våldtagits kommer i kontakt med vården via gynekologiska akutmottagningar och en del av dessa i sin tur upplever sig behöva samtalsstöd i form av kuratorskontakt. Att studien genomfördes på ett sjukhus snarare än på en mer specialiserad mottagning grundar sig på min föreställning om att de flesta som utsätts för våldtäkt och söker någon form av vård eller stöd gör det vid en vårdinrättning såsom undersökningsenheten. Denna typ av tankesätt vid val av undersökningsenhet kallar Denscombe ”den typiska undersökningsenheten”, alltså att

18 förlägga fallstudien till ett fall och en enhet som forskaren tror liknar andra fall och enheter (2000).

Journalstudien är förlagd till ett sjukhus. Från sjukhusets journalarkiv har tagits fram patientjournaler enligt följande urvalskriterier; Patienten har registrerats i journalsystemet med diagnosen sexuellt övergrepp då hon kommit i kontakt med gynekologiska akutmottagningen. De patientjournaler som studien använder för analys är de första 25 patienter under åren 2000-2005 som sökt kuratorskontakt på sjukhuset efter att ha tagit kontakt med gynekologiska akutmottagningen med anledning av en våldtäkt.

De informanter som tillfrågats om intervjudeltagande är 31 kuratorer vid två olika verksamheter, som i sitt arbete bland annat möter kvinnor som utsatts för våldtäkt i stödsamtal.

4.3 Avgränsning

En geografisk och tidsmässig avgränsning har gjorts vid urvalet av en specifik verksamhet och tidsram för de patientjournaler som sökts. Denna avgränsning handlar om praktisk genomförbarhet, alltså att få tillgång till ett datamaterial som inte är för stort för studien ifråga. Gällande intervjuerna har en avgränsning gjorts så till vida att endast kuratorer vid två liknande verksamheter har tillfrågats om deltagande.

4.4 Materialinsamling/genomförande

Efter att studien godkänts av Malmö Högskolas etiska råd (diarienummer HS60-11/145:7 samt HS60-12/94:2) och berörda verksamhetschefer givit sitt tillstånd, begärdes och lämnades ut journalhandlingar för totalt 25 patienters kuratorskontakt, avidentifierade. En första analys gjordes av journalhandlingarna innan intervjuerna genomfördes, där främst sexualitet och samtal om denna eftersöktes.

Totalt 31 kuratorer vid två verksamheter tillfrågades om deltagande, 11 av dessa valde att delta i studien. För att informanterna skulle känna sig så bekväma som möjligt fick de bestämma tid och plats för intervjun. Intervjuerna genomfördes vid samtliga tillfällen på informanternas arbetsplats, något som kändes naturligt då de intervjuades just i egenskap av sin yrkesroll. Varje intervju har inletts med att informanten läst igenom det informationsbrev som skickades i samband med intervjuförfrågan och därefter skrivit på en samtyckesblankett

19 för sin medverkan. Intervjuernas längd har i regel varat mellan 45-60 minuter, den kortaste i 46 minuter och den längsta i 67 minuter. Samtliga intervjuer spelades in och transkriberades i sin helhet. Transkribering av intervjuerna har skett med tanken om att processen i sig är en viktig del av intervjumetoden (Denscombe, 2000). Detta ger ett större djup och tolkningsmöjlighet vid analysen av materialet. De transkriberade intervjuerna har skickats till respektive informant för genomläsning innan materialet använts i analysen, som en slags ”kontroll av riktigheten i data” (ibid, s. 158). En av informanterna önskade inte ta del av den transkriberade intervjun.

En intervjuguide (se bilaga 1) användes vid intervjuerna. Denna har, förutom att fungera som navigering i själva intervjuerna, också till viss del känts som ett slags markör för mig som intervjuare. Då jag själv arbetar som kurator och har mött flera av informanterna tidigare i rollen som kollega har intervjuguiden på något sätt kunnat markera min roll som student och intervjuare. Min tanke har varit att som intervjuare ligga någonstans mellan den passiva, neutrala forskaren och den personligt engagerade dito som Denscombe beskriver (2000). Varje intervju har inletts med frågor kring professionell bakgrund, arbetets innehåll och eventuell handledning, något som förhoppningsvis gjort att informanten kunnat känna sig bekväm och avslappnad i situationen och fungerat som en slags ”uppvärmning” för oss båda (Robson, 2002). En vinjett har sedan använts, som en slags språngbräda in i ämnet för informanten. Här har en kort sammanfattning av journalstudien givits och informanten har betts reflektera över att sexualitet inte finns nämnt i de studerade journalerna.

4.5 Bearbetning, tolkning, analys

Vid genomläsning av empirin, såväl journalhandlingarna som intervjumaterialet, har meningar, ord och utryck lyfts ut och antecknats bredvid, hela tiden med studiens syfte för ögonen. Mönster och teman har på så sätt utkristalliserat sig. Detta arbetssätt kan också beskrivas som att bryta ner data till analysenheter (Denscombe, 2000). Det teoretiska ramverket har använts för att genomföra analysen och vävts in i presentationen av data. En första analys av journalhandlingarna kunde användas för formuleringen av en intervjuguide. De fyra teman intervjufrågorna delades upp i var kuratorn, journalerna, samtalet och framförallt sexualitet och våldtäkt. De teman som vid genomläsning utkristalliserades ur intervjumaterialet som relevanta för studien var tankar kring journalstudiens fynd, våldtäktens

20 4.6 Trovärdighet, bekräftbarhet och överförbarhet

Användandet av fallstudie ger forskaren fördelar som möjligheten att använda fler än en datainsamlingsmetod och datakällor. Den ger, genom sin småskalighet, också forskaren möjlighet att ”grotta ner sig” i detaljer av fenomenet som undersöks, till skillnad från vid en större undersökning i enkätform. Trovärdighet, bekräftbarhet och överförbarhet är de begrepp som används inom kvalitativ forskning för att beskriva en studies tillförlitlighet. Med detaa menas huruvida studien är utförd på ett vetenskapligt korrekt sätt och utifrån de krav som ställs på forskning. Genom att använda mig av vetenskapliga metoder för datainsamling och analys, att jag hela tiden återgått till studiens syfte och frågeställningar genom arbetet och beskrivit detta förfarande kan studien anses vara trovärdig. Vad gäller bekräftbarhet är det ofrånkomligt att jag som forskare har stor betydelse för såväl empirisk data som analysens utfall. Mina erfarenheter och min förförståelse finns i bakgrunden vid analysen av materialet och vid intervjuerna har troligtvis hela min person (kvinna, småbarnsförälder, sexologiskt utbildad etcetera) såväl som mitt yrke (kurator) spelat roll för intervjuernas resultat. Överförbarhet handlar om hur generaliserbart resultatet för studien är, och då studien är en fallstudie av kvalitativt snitt så finns egentligen ingen ambition att skapa generaliserbar kunskap.

4.7 Etiska överväganden

Inom samhällsvetenskaplig forskning finns ett antal forskningsetiska regler att ta hänsyn till. Dessa är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2012). De etiska aspekterna är av väldigt stor vikt då en del av empirin innebär att ta del av en persons patientjournal, en journal med kurativt innehåll. För att i största möjliga mån hålla patienternas konfidentialitet har patientjournalerna begärts avidentifierade vid utlämnandet från sjukhuset. I presentationen och analysen av data har inte uppgifter som kan härledas till något specifikt våldtäktsfall eller ärende tagits med. Då patienterna i studien förblir anonyma för mig saknas möjlighet dels att informera om studien och dels att få samtycke till att journalerna används. Detta kan å ena sidan ses som ett etiskt problem, men å andra sidan kan det också argumenteras för att det aldrig kommer att framgå av studiens rapport vilka patientjournaler som blivit aktuella som empirisk data.

Då de intervjuade kuratorerna tagit del av såväl muntlig som skriftlig information om studien samt skrivit på en samtyckesblankett angående medverkan så anser jag att såväl informationskravet för blandade undersökningar som samtyckeskravet för detsamma har

21 uppfyllts. Etisk prövning har gjorts och godkänts av Malmö Högskolas etiska nämnd. Vad gäller konfidentialitetskravet vid intervjuerna har detta uppnåtts till stor del, då materialet som presenteras inte avslöjar informantens identitet. Vad gäller nyttjandekravet känns det inte överhuvudtaget aktuellt att applicera på denna studie.

I redovisningen av intervjuerna har jag valt att inte presentera informanterna eller knyta vare sig återgivning av intervjuerna eller direkt citat till respektive informant. Skälen till detta förfarande är att det, efter genomgång av intervjuutskrifterna, inte framstår några stora skillnader eller likheter, intressanta för studien, som går att knyta till ålder, kön eller arbetsplats. Kvale (1997) beskriver dilemmat mellan forskningens intersubjektiva kontrollmöjlighet och informanternas krav på konfidentialitet. Han beskriver också svårigheter som kan uppstå när forskare väljer att använda fingerade namn och/eller beskrivning av informanter (ibid.). Att presentera varje informant för sig skulle, enkelt uttryckt, inte ge något mer åt empirins analys, utan snarare eventuellt göra det lättare att identifiera informanterna. Av denna anledning presenteras det insamlade intervjumaterialet som en enhet. De intervjuer som genomförts har enbart gällt informanter i sin yrkesroll. Detta kan tala för att informanterna inte behövt känna sig utlämnande eller utnyttjade, även om ämnet i sig kan verka känsligt och intimt. Det är deras tankar som professionella och inte som privatpersoner som stått i fokus. Trots detta måste givetvis etiska funderingar formuleras och diskuteras, som alltid då forskning involverar andra människor på något sätt.

Som forskare med kvalitativ ansats bör den egna rollen i både insamlandet och analysen av materialet uppmärksammas (Kvale, 1997). Jag arbetar som kurator och möter i mitt arbete kvinnor som utsatts för våldtäkt. Detta innebär att jag har en del förförståelse, men jag har fått lägga denna åt sidan, särskilt vid intervjuerna, för att på så sätt inte ställa frågor utifrån egna erfarenheter. Vid flera tillfällen har det framkommit information som överraskat och förvånat mig. Detta tolkar jag som något positivt, alltså att jag inte fört över min egen förförståelse så pass att den styrt informanterna i deras svar.

5 Angreppssätt, begrepp och teoretiska utgångspunkter

Studien vill analysera hur det talas om sexualitet efter en våldtäkt i det psykosociala samtalet som erbjuds inom vården, och för att kunna genomföra en analys tar studien avstamp i ett antal teoretiska perspektiv.

22 Studiens övergripande perspektiv på vetenskaplig kunskap är socialkonstruktivistiskt, det vill säga, kunskap ses som något skapat och bör förstås med tanke på den kontext vi befinner oss i. På så sätt blir kunskap aldrig något absolut utan måste snarare prövas och omprövas för att kunna tolkas på nytt, hela tiden med den aktuella kontexten för ögonen (Denscombe, 2000). Detta perspektiv är motivet bakom den samtidsbeskrivning som ges utrymme i texten. En förståelse för vetenskapens men också medias syn och diskussion på våldtäkt och sexualitet ger en större helhet åt analysen av det empiriska materialet.

Ett begrepp som studien har som sitt fokus är våldtäkt. När begreppet används menas dock inte våldtäkt i juridisk mening, utan ska tolkas som ett uttryck för ett sexuellt övergrepp av en person eller flera personer mot någon annan. Begreppet sexuellt övergrepp används också flitigt, och dessa båda begrepp varvas i såväl den litteratur som studerats som i det empiriska materialet. Ibland används sexuellt övergrepp som ett slags paraplybegrepp som innefattar alla sexuella våldshandlingar eller kränkningar, ibland ses sexuellt övergrepp som en sexuell handling en vuxen gör mot ett barn och så vidare. Våldtäkt uppfattas ibland som enbart penetrerande övergrepp, ibland som en handling som innehåller fysiskt våld och så vidare.

5.1 Teori

Som tidigare nämnts är uppsatsens teoretiska utgångspunkt socialkonstruktivistisk. Thomassen (2007) beskriver denna teoribildning som att all kunskap uppstår och konstrueras i den språkliga och sociala interaktionen mellan individer och är samtidigt ständigt påverkad av den historiska och kulturella kontext som råder, vilket gör kunskapen föränderlig. Uppsatsens syfte går ut på att försöka förstå talet kring sexualitet efter våldtäkt, där det till synes existerar en viss typ av förförståelse bland såväl teoretiker som praktiker. Thomassens (2007) egen sammanfattning av teoribildningen ifråga är som klippt och skuren för det perspektiv som använts genom hela uppsatsarbetet; ”På så sätt vill det ’socialkonstruktivistiska pratet’ bidra till att destabilisera och ’dekonstruera’ hävdvunna sanningar” (ibid, s. 207).

Analysverktygen för studien utgörs främst av Plummers teori om sexuella berättelser, Simon och Gagnons sexuella skript-teori och Goffmans teori om stigma. Dessa teoretiker är tongivande inom socialkonstruktivism och nedan följer en kort presentation av deras respektive begreppsbildning och applicerbarheten av dessa på denna studie. Även Giddens tankar om könsrollssocialisering och demokratiseringen mellan könen, som har inspirerats av socialkonstruktivism, ges en plats i ramverket.

23 5.1.1 Plummer – sexuella berättelser

Plummer (1995) har i sin Telling sexual stories dels undersökt hur det sexuella berättande har sett ut historiskt men också gjort nedslag i specifika typer av berättelser. Våldtäkt är ett av dessa nedslag. Plummer ser hur det senaste seklet har inneburit en enorm förändring för hur kvinnors sexuella berättelser får se ut. Från att ha varit enbart sexuella objekt i mäns berättelser till att vara subjekt i sina egna berättelser om allt från onani, orgasm, g-punkt och BDSM. Denna utveckling menar Plummer är socialkonstruktivism i ett nötskal. Genom kvinnors berättelser om våldtäkt under kvinnorörelsens utveckling på 1970- och 80-talen förändrades så synen på våldtäkt. Från att ha handlat om mäns sexuella drift och kvinnors provokation av denna till att gälla mäns makt och kvinnors förtryckta situation. Strategierna för att skapa en ny berättelse om våldtäkt var att 1) göra upp med gamla myter och ”sanningar”, 2) skapa en ny historia och 3) skriva en politisk agenda. Som ett retoriskt grepp radades så alla myter kring våldtäkt upp, för att på detta sätt visa på orimligheten i dem. Ett axplock av dessa myter är:

- Våldtäktsoffer är unga, oförsiktiga, vackra kvinnor som inbjuder till våldtäkt. - Offren är lösaktiga kvinnor som provocerar våldtäktsmannen.

- Ingen sund kvinna kan våldtas och alla kvinnor kan undvika våldtäkt.

- En kvinna som går hem med en man på första träffen visar att hon vill ha sex. Vägrar hon så är det en inbjudan i sig.

- Kvinnor anklagar män för våldtäkt när de vill skyla över en oönskad graviditet eller hämnas.

- Ordentliga män kan lockas till våldtäkt av en kvinnas klädsel eller beteende.

- Våldtäktsmän är sjuka och agerar utifrån ett okontrollerbart sexualbegär och dålig impulskontroll.

Genom att berättelser om våldtäkt spreds så blev det privata det offentliga. Kvinnor kunde känna igen sig i berättelserna och våldtäkten var inte längre något ovanligt förekommande, tvärtom började statistik tas fram som visade på det direkt motsatta. Kvinnorörelsen organiserade kvinnojourer, telefonjourer och stödgrupper kring våldtäkt, målet blev att prata för att må bättre, att kunna normalisera det reaktionsmönster som sågs. Från denna utveckling har nu berättelsen om våldtäkt spridit sig från den feministiska rörelsen till att bli ett ”kontinuum av sexuellt våld mot kvinnor” (Plummer, 1995, s. 77). Nya benämningar skapas kring allt från busvisslingar med sexuell anspelning till olika typer av våldtäkt, till exempel

24 ”date-rape” eller relationsvåldtäkt. En explosion av våldtäktsberättelser har skett, språket om sexuella faror och kränkningar är stort och nästan alla faror har en egen biografi, dokusåpa eller forskningsresultat. Berättelserna förs av och i sociala sammanhang för att utbyta och föra vidare erfarenheter och kunskaper om sexuellt lidande som sexuell fara. Plummer drar en liknelse med berättelser om incest, där en av de som startade berättandet menade att den kraft och känsla av empowerment som berättandet gav på 1970-talet helt hade försvunnit. ”Vi ville göra våra röster hörda, inte starta en lång konversation” (Plummer, 1995, s. 79) Redan ett decennium senare var incest så normaliserat att det blivit en slags diskurs, ett ämne för problemlösningsindustrin i form av incestforskare, incestexperter och incestterapeuter. En fara Plummer lyfter fram med våldtäktsberättelsens utveckling är att den till sist blir urvattnat betydelselös och till och med riskerar att bekräfta de myter den så kraftigt tagit avstånd ifrån. Exempel på detta är ”date-rape-berättelsen”, där kvinnor berättar om hur de litade på mannen ifråga men efteråt kände att han begått ett övergrepp. Detta kan då bli ett slags bekräftande på myten om att kvinnor som ångrar sig efteråt anmäler män för våldtäkt. Intressant är då att dra en parallell med Koljonens (2010) ”#prata om det”. Även om det funnits en tanke om att skapa debatt och reflektion om gränsdragningar kring sex finns också här en risk att normaliseringen kring ofrivilligt sex blir ett urvattnande och kan skapa ifrågasättande; sker det egentligen så många våldtäkter som påstås i statistiken, eller är det mest bara missförstånd kring den sexuella överenskommelsen? Eller ännu mer tillspetsat; om det är så vanligt med ofrivilligt sex som det verkar, då kanske det inte heller är något värt att prata om eller reflektera kring? Har då pendeln svängt tillbaka till synen som dominerade före 1960-talet; att sex är något som ibland sker ömsesidigt och ibland med tvång, för det är det normala? Går det att hitta spår av dessa funderingar i empirin?

5.1.2 Simon och Gagnon – sexuella skript

Människor kan liknas vid aktörer på en scen, och de sexuella skripten är manus och regi för skådespelet. Simon och Gagnon (1984) beskriver den sexuella socialiseringsprocessen med tre nivåer. Den kulturella nivån kan beskrivas som den struktur och kontext som omger oss. Av denna ges vi regler och normer för det acceptabla beteendet. För att kunna lära sig och pröva dessa normer och regler måste ett interagerande med andra personer ske, en interpersonell nivå. Vi kan då bli bekräftade eller förnekade i detta samspel. Det finns även en intrapsykisk nivå, där våra tändningsmönster och fantasier har formats sedan barndomen. Vårt inre är påverkat av miljön runt oss och de erfarenheter vi gör, och är därför i en ständig process av förändring. De sexuella skriptens uppgift är att lösa två förutsättningar åt oss: dels

25 att få tillåtelse från självet att ha och njuta av det sex vi önskar, dels att uppnå den förväntade upplevelsen av handlingarna. Att utsättas för våldtäkt skulle kunna innebära att de sexuella skripten skrivs om på den kulturella nivån, om man ser på samtidsbeskrivningen i tidigare avsnitt. Men hur ser det ut med skripten på de andra två nivåerna? Sker en förändring av det interpersonella skriptet för kvinnan i mötet med kurator? Skrivs det intrapsykiska skriptet om, och i så fall, är det våldtäkten som är grunden för denna omskrivning eller erfarenheten av mötet med andra som påverkar? Författarna beskriver det postparadigmatiska samhället, där gemensamma meningar och sanningar inte har samma starka påverkan och betydelse som i ett mer traditionellt, paradigmatiskt samhälle (ibid.). Det svenska samhället, som postparadigmatiskt, ger alltså individen mer frihet men också större ansvar för att kunna tolka regler och normer i samspel med andra. Detta kan också skapa större osäkerhet i vilka tolkningar som är ”rätt och fel” att göra, framförallt om det signaleras olika eller till och med motsägelsefulla normer kring sexualitet.

5.1.3 Goffman – Stigma

I antikens Grekland användes uttrycket stigma om det märke som ristades eller brändes på en persons hud för att tydligt visa för andra att personens moral var defekt och denna skulle helst undvikas helt, särskilt i sociala sammanhang (Goffman, 1963). På liknande sätt kan stigma tolkas som en slags social brännmärkning, där ett avvikande attribut i form av exempelvis funktionshinder eller social tillhörighet skapar en stigmatisering. Ett attribut kan ses som negativt i ett sammanhang men positivt i ett annat. Gemensamt för attributen är dock att vi genom kategorisering skapar stereotyper, vi kopplar ihop andra negativa attribut med det första, utan att veta om dessa stämmer eller inte. Det finns en mängd sätt att hantera stigmatisering, både för ”de normala” och för de stigmatiserade. Stigmatiseringen är inte heller statisk utan situationsberoende, vem som tolkar vad och hur interaktionen mellan individer ser ut. Goffmans (ibid.) tankar om stigma blir särskilt relevant i den del av empirin som diskuterar skam.

5.2 Sammanfattning teori

Det finns, både i den forskning som tidigare presenterats och i det som beskrivits i detta avsnitt, traditionella sätt att se på kvinnor, sexualitet och våldtäkt. Med traditionella menas här det som varit rådande i åtminstone akademiska och politiska delar av samhället de senaste 40 åren. Detta tankesätt förklarar mäns våld mot kvinnor som en makthandling, ser våldtäkten som den värsta kränkning en kvinna (människa) kan utsättas för och ser sexualiteten som

26 förstörd av en dylik erfarenhet (Plummer, 1995). Men det finns också avvikande åsikter. De som vill problematisera synen på våldtäkt och framförallt på den som våldtagits. Som Heberlein (2007) som lite provokativt jämför våldtäkt med en käftsmäll. Som Koljonen (Nordgren, 2011) som vill öppna upp en diskussion om det ömsesidiga sexuella mötets gränsdragningar och övertramp. Som Svensson (2010) som vägrar lägga den gängse offerbilden på sig själv och det stigma bilden innebär utan protesterar mot densamma och menar att hon och bara hon själv har tolkningsföreträde i hur hon påverkats av en våldtäkt. Svensson (ibid.) menar att det gör mer skada än nytta för den våldtagne att samhället håller fast vid gamla sanningar om att en våldtagen aldrig kan återfå ett normalt liv med ett uppskattat sexliv, att offerstämpeln blir en slags dubbelbestraffning. Offerstämpeln gör den drabbade stigmatiserad, med de förväntningar som stigmat påkallar (Goffman, 1963). Håller då de kulturella skripten kring våldtäkt på att förändras utifrån denna typ av ”nya” tankegångar och röster som höjs? Kan skripten helt lösas upp, eller ersättas av andra? Kan Giddens tankar om en ”demokratiseringsprocess” av sexualiteten kombineras med de kulturella skriptens upplösande och ställa bilden av den våldtagna kvinnan och hennes sexualitet på ända? Skulle upplösandet innebära att en våldtagen kvinna kan slippa offerstämpeln, vara sexuellt aktiv och ändå få erkännande i att hon utsatts för ett brott eller en kränkning?

Det finns alltså en gängse norm för vad en våldtäkt innebär, men normer är i ständig förändring med hjälp av de individer som samspelar med varandra i ett samhälle. I denna förändringsprocess ska såväl kuratorer som utsatta kvinnor hitta ett sätt att förhålla sig, till de gällande normerna och till det som avviker från dem. Hur påverkas kuratorns och kvinnans möte av dessa oftast omedvetna föreställningar? Vilka frågor ställs och vilka ställs inte? Hur talas det om sexualitet efter våldtäkt?

6 Empiriskt material – presentation och analys

Som tidigare beskrivits står uppsatsens empiriska material på två ben. Journalmaterialet bearbetades först. Efter denna genomgång uppenbarade sig både specifika frågor och mer övergripande teman som kunde undersökas vidare. Detta skedde genom de intervjuer som genomfördes med 11 kuratorer.

27 Nedan presenteras det material som utvunnits ur empirin. För att förenkla för läsaren ges först en presentation av journalernas resultat, en analys med hjälp av valda teorier är invävd i densamma. Efter detta presenteras intervjuerna, också dessa med analys invävt i den löpande framställningen.

6.1 Journalerna

De 25 journaler som undersökts skiljer sig åt vad gäller antal journalanteckningar och längd på kontakt. Några journaler har enbart baserat sig på telefonkontakt och ett fåtal har inte inneburit någon kontakt alls mellan kurator och patient, utan bara innehållit en anteckning om att kuratorn inte lyckats komma i kontakt med patienten ifråga. Den samtalskontakt som varat under längst tid, i 15 månader, innehåller 36 journalanteckningar. I journalerna har sju olika kuratorer gjort anteckningar, fyra av dem arbetar fortfarande på enheten ifråga. I nästan alla journaler har en skrivmall använts med rubriken Anteckning. I ett fåtal journaler har en annan mall använts vid första journalanteckningen med följande rubriker; Kurator initiativ från,

Remissanledning kurator, Aktuellt, Familjebild, Bostad, Förvärvsstatus, Bedömning, Planering, Återbesök. Dessa rubriker är inte bindande utan det står varje kurator fritt att välja

om något ska skrivas under respektive rubrik vid varje anteckningstillfälle. De journalanteckningar som gjorts i den mer omfattande mallen har en tydligare struktur på sitt innehåll men inte överlag mer information än övriga nybesöksanteckningar. Skillnaderna i journalinformation verkar snarare beroende på vilken kurator som skrivit den. Trots att de flesta av journalerna inte är uppbyggda kring någon direkt mall, det vill säga, det finns i datasystemet inga tvingande rubriker eller ämnen som måste fyllas i vid journalskrivandet, så verkar det finnas en gemensam tanke kring vad som bör tas upp i handlingarna.

En första genomgång av de 25 journalhandlingarna visar att orden sex, lust eller sexualitet inte nämns någonstans. Det finns inte heller någon anteckning om huruvida kvinnan ägnade sig åt någon sexuell aktivitet eller om någon problematik kring detta tagits upp i samtalen. Journalernas språk är relativt kortfattat och de innehåller i stort sett samma typ av information. Data som kuratorerna verkar vara överens om ska finnas med i dokumentationen, exempelvis patientens sociala situation, huruvida polisanmälan gjorts eller ej, en kort beskrivning av våldtäkten såsom patienten berättat det etcetera. Även kuratorns kontakter med andra instanser, exempelvis polis eller annan vårdenhet är noga dokumenterat, förenklat vad kuratorn gjort eller inte gjort i samband med kontakten och vilka överenskommelser som gjorts mellan kuratorn och kvinnan.

28 Värdeladdade ord och kuratorns personliga åsikter undviks i hög utsträckning, något som bidrar till att ge journalerna en känsla av distans eller professionalitet. Samtidigt används ibland uttryck som ”tyvärr togs ingen drogtest”, ”nu vågar hon släppa fram känslorna” och ”patienten mår oerhört dåligt”. Det finns också en erfarenhet om ett förväntat beteende eller skeende, även om det inte läggs fram på ett tydligt eller överhuvudtaget fördömande sätt. Exempel på detta är kuratorns bedömning av patientens mående som ”Normal krisreaktion efter ett sexuellt övergrepp”. Här beskrivs att patienten har svårt att vistas ute bland folk, får tryck över bröstet och stort obehag samt har mycket svårt att sova. En annan beskrivning som visar på det förväntade är; ”Våldtäkten hände för ca en vecka sedan och patienten har nu en adekvat sorgereaktion.” Den sorgereaktion kuratorn menar är sannolikt den som beskrivs i tillgängliga handböcker av vanligt förekommande mående hos våldtagna; en obestämd ångest, rädsla att vara ensam, problem med att äta eller sova etc. Denna beskrivning i kombination med kuratorns erfarenhet av liknande möten ger då denna en möjlighet att lättare ta emot kvinnans mående och en beredskap för vad som kan förväntas. Det kan också hjälpa kuratorn att normalisera det kvinnan känner, att hjälpa henne sätta ord på sina känslor genom att kunna beskriva hur andra kvinnor i samma situation upplevt det. Att kunna dela våldtäktsberättelsen kan ge en känsla av igenkännande och trygghet (Plummer, 1995). Men det är också av stor vikt att kuratorn är öppen för andra typer av reaktioner. Att kunna använda sin generella kunskap men ständigt ha den i rörelse. Här skulle den cementering som Plummer (ibid.) beskriver som en slags farhåga kunna ske. Berättelsen om våldtäkt kan skapa en bild som ger det normala och adekvata beteendet en form, men denna form måste vara flexibel och föränderlig för att kunna ge utrymme åt alla kvinnors berättelser.

Presentationen av journalgenomgången blir ett kort avsnitt i den empiriska framställningen. Skälet till detta är att det som eftersökts, sexualitet, lyser med sin frånvaro i samtliga journaler. Detta väcker frågor; kan det vara så att sexualitet inte ska finnas med i samtal efter våldtäkt? Är det en icke-fråga, vilket skulle göra studiens syfte meningslöst? Forskning som presenterats tidigare i uppsatsen visar att sexuell problematik förekommer i 51 % av fallen efter våldtäkt (Gilbert & Cunningham, 1986). Samma studie visar att 24 % inte upplever sexuella svårigheter, trots att mycket av det som skrivits om våldtäkt förutsätter ett problematiskt sexliv som efterspel. Detta ger för handen att ämnet sexualitet är viktigt i dessa samtal. Då uppstår nya frågor; talar man inte om det eller skriver man inte om det? Journalstudiens fynd blev så till den vinjett som intervjuerna till stor del handlade om.

29 6.2 Intervjuerna

6.2.1 Informanterna

Kuratorer som arbetar vid den ena verksamheten anger att de inte möter våldtagna kvinnor i särskilt hög utsträckning. De samtalskontakter de har handlar oftare om graviditet, abort, cancer eller annan gynekologisk sjukdom, ofrivillig barnlöshet eller barn som dött vid förlossning. Patienterna som kommer till verksamheten är i regel vuxna, det vill säga över 18 år. Kuratorerna vid den andra verksamheten har olika omfattande erfarenhet av att möta våldtagna kvinnor, vissa upplever att det händer relativt ofta medan andra anger att det sker relativt sällan. De problemformuleringar deras patienter har rör ofta tonårsutveckling, exempelvis identitets- och existentiella problem eller relationsbekymmer, med ursprungsfamiljen, partner eller kompis. Det kan också handla om stress, ångest eller nedstämdhet. Patienterna vid denna verksamhet är mellan 12 och 23 år gamla. En övervägande del av informanterna har genomgått någon form av sexologisk utbildning.

6.2.2 Informanternas tankar kring journalstudiens fynd

Intervjun byggde till stor del på en vinjett där jag kort sammanfattade den journalstudie jag genomfört och dess fynd, det vill säga att sexualitet inte fanns nämnt eller omskrivet någonstans i det studerade materialet. Informanterna ombads sedan reflektera över detta och över sexualitet hos kvinnor som utsatts för våldtäkt. Hur talar de om sexualitet i sina stödsamtal med kvinnor efter våldtäkt?

Sexualiteten finns inte med i samtalen

Många av informanterna har, utifrån vinjetten, funderingar på om det faktiskt inte har pratats något om sexualitet alls och vad det då kan bero på. Här skiljer de flesta på huruvida kvinnan kommit i en akut fas eller i ett senare skede, och menar att detta påverkar huruvida sexualiteten har kommit på tal eller inte.

Då ja, först, i en akut fas när man, krisbearbetning. Men sen kommer ju, om man stannar kvar i samtal, alltså under en längre tid, då kommer man ju dithän tänker jag, det går ju inte att undvika sen…

Det blir alltså en tydlig skillnad på var i tiden samtalskontakten påbörjas. Kommer kvinnan i nära anslutning till själva våldtäkten får den i första hand karaktären av krishantering och