I texten ovan har olika perspektiv ventilerats från tankar kring sådant som kan förhålla sig annorlunda, över ontologins bestämning av hur vi gör världen begriplig för oss genom begrepp eller kategorier till det valda perspektivet för studien fenomenografi och dess grundantagande att världen uppfattas olika
och att denna variation i uppfattande av världen kan beskrivas i form av kat- egorier och aspekter.
Detta val, fenomenografi, har också studerats utifrån perspektiven semiotik, so-
matiska markörer, mönsterseende och hermeneutik för att om möjligt ge den
fenomenografiska ansatsen en bredare och rikare bas att utgå från.
Det gemensamma för dessa olika perspektiv, och som behandlats ovan, är att de inte går att ta del av utan ett språk. För det är via språket vi bereds denna möjlighet. Men det räcker inte med den kod och de tecken som bildar ett språk vi måste också förstå de innehåll en språkhandling bär på och vi måste för att göra det också förstå den kontext i vilket språkhandlingen uppträder. Tar vi som exempel det universella läte ett skratt utgör får vi ställa oss frågan hur vi förstår detta läte.
Att skrattet kan variera och uttrycka både oförställd glädje och spelad glädje har vi nog alla upplevt. Att det även kan vara uttryck för en ontologisk markör för vad som är okej att skratta åt har vi säkert också upplevt men när vi sätter ordet skratta på pränt och låter det vara underlag i en kvalitativ analys blir det med ens tveksamt. För hur låter detta skratt inom oss när vi närläser och analyserar en text (Kvale, 1997) jämfört med att lyssna till hur skrattet låter via en inspelad intervju förstår vi tydligt skillnaden. Att höra ett skratt säger så mycket mer än att läsa det i en text.
Av bland annat detta skäl har det varit värdefullt att följa Alvesson och Sköld- berg (1994) rekommendation till reflexiv tolkning genom ytterligare perspek- tiv på studien och den fenomenografiska ansatsen genom att ta del av erfar- enheter från andra discipliner och dessa discipliners sätt att betrakta världen. Fenomenografin konstaterar kort att det är via språket vi kan få ta del av människornas uppfattningar av ett objekt. Något djupare resonemang kring språkets dynamik har varit svår att finna. Att som fenomenografin förespråkar endast analysera intervjuer transkriberade till löpande text innebär att det in- spelade ljudspåret valts bort till förmån för den utskrivna texten. Härigenom avgränsas analysen och den undertext det talade ordet bär på riskerar att gå förlorad. För hur erfars tystnad (Wilden, 1990) i en text i förhållande till den muntliga utsagan? Och mot vad riktas forskarens uppmärksamhet när enbart
texten är för handen?
Att lyssna till det talade ordet med den utskrivna intervjutexten som stöd ger en rikare bild att förhålla sig till och en större möjlighet att fånga delar av alla de nyanser en utsaga kan rymma.
Väver vi så in det somatiska (kroppsliga) minnet och hur detta tonsätter språket och via tonfall, puls, takt, rytm och tempo i talet lyfter fram och förstärker betydelser, markerar eftertänksamhet, tvivel eller talar förbi laddade passager levandegörs detta i de inspelade intervjuerna.54 Att lyssna till dessa
och det resonemang respondenterna för kring ett objekt ger därmed en rikare möjlighet att komma närmare de meningsbärande uppfattningar utsagorna bär på.
Det verbala språkets tecken formade till ord via ljudvågor har en uttryckssida och innehållssida, samtidigt som det föreligger en skillnad mellan vad ett teck- en kan betyda och vad det hänvisar eller refererar till i en språkhandling (även benämnt talhandling). När ett tecken, som är ett betydelsebärande element i ett system, har ett annat tecken som sin uttryckssida kallas det för ett konno- terande tecken (Kjörup, 2004). Enklast kan detta förklaras i form av ett foto- grafi. Ett foto av Stjärnvägen i Jönköping denoterar just den vägen och det bilden visar kan vi se och peka på, beskriva och göra bilden prat-bar. Medan det indirekt närvarande i bilden, de associationer betraktaren gör utgör dess konnotation (Emsheimer, Hansson & Koppfeldt, 2005; Hansson, Karlsson & Nordström, 2006; Wiio, 1976).55 Grovt skulle vi kunna säga att denotation är
vad som fotograferas, konnotation är hur fotografiet talar till oss (Fiske, 2004;
Hansson, Karlsson & Nordström, 2006). Översatt till en intervjusituation är
vad som sägs under intervjun det denotativa, medan hur det sägs är det kon-
notativa. Respondenten kan alltså genom sitt sätt att artikulera och använda rösten markera för forskaren vad denne önskar att forskaren ska rikta sin upp-
54 En jämförelse mellan en text och noterna till ett musikstycke förklarar detta förhållande. Musikstycket kan spelas med helt olika uttryck och förmedla olika känslor. En talad text kan på samma sätt framföras med olika känslor och uttryck. Exkluderas framförandena blir vi hänvisade till vår egen erfarenhet och får då inte del av musikerns eller respondentens. (Bastian, 2004).
55 I boken Det ljusa rummet närmar sig Barthes (1986) gradvis en definition av fotografiet. Barthes använder begreppen studium och punctum där konnotationen finns i det första som en kulturell delaktighet och där punctum utgör ett komplement, ett tillägg, alltså något läsaren av fotot lägger till men som hela tiden ändå redan finns där. Fotot talar om än vagt och leder till eftertanke.
märksamhet mot. Att bortse från detta förhållande riskerar att begränsa den kvalitativa analysen till det denotativa vad.
Den analysmetod jag väljer att praktisera i denna avhandling omfattar med hänvisning till ovanstående både en kritisk närläsning av utskrifterna i kom- bination med ett lyhört tillika kritiskt lyssnande till intervjuernas ljudfiler. Tolkandet sker alltså med en pendling mellan närhet och distans till utsa- gorna. Härigenom vidgas också möjligheten till att ringa in de resonemang respondenterna för och lyfta fram de meningsbärande kategorier utsagorna ger uttryck för. Denna utvidgade form av fenomenografiska analys benämner jag lyssnandets fenomenografi.
Kap 7.