Åtta månader senare när vi intervjuar en grupp om fem personer vid Linnéskolan är man inte lika entusiastisk. Detta gäller både kompetensutvecklingsdagen i augusti och den
övriga kompetensutvecklingen som man fått. Det är uppenbart att de utmaningar som personalen möter i vardagen, i dagliga möten med elever och i möten med föräldrar, är av annan karaktär än det de anser att kompetensutvecklingen handlat om.
Vid intervjun kretsar mycket av samtalet kring hur denna personalgrupp upplever den uppkomna situationen till följd av flytten av eleverna från Kroksbäck i relation till den kompetensutveckling man fått. De anser att utbildningen inte har varit
verklighetsanknuten, i varje fall inte den första. De är ganska upprörda och tämligen överens om att man inte på något sätt på förhand fått tillgodosett behovet av vad de kallar svenska A. Det var något nytt för dem. Det var inte alls något sådant som kom upp vid den inledande kompetensutvecklingen. ”Det var mer lite övergripande. /…/ och inte verklighetsanknutet. /…/Varför i all sin dag skall vi sitta här för”, säger en av de intervjuade. De säger att det var de själva som fick trycka på för att få den typ av
kompetensutveckling och lite ironiskt tillägger de att det framstod i medierna som om de fått det, men det hade de inte: ”Nej det har vi inte. Inte en timme”, säger en lärare med eftertryck.
Det är tydligt att de upplever att situationen vid skolan förändrats en hel del till följd av elevflytten. Vid intervjun ger personal uttryck för att eleverna som kommit gör att utbildningen hamnar på en lägre nivå eftersom de nyanlända eleverna inte förstår och man måste ta om och om igen. Detta upplever lärarna som jobbigt och man tycker att eleverna inte har lärt sig någonting. De anser att det är svårt att undervisa på ”lägre nivå”. En annan i personalen lyfter fram att egentligen är det nog föräldrarna som skulle behöva lite utbildning:
i hur det är att byta till en annan skola där det är. /…/ med en annan historia, som haft en annan stomme av elever så att dom kanske kan förstå hur vi förväntar oss att det skall gå till här. /…/ Vi förväntar oss detta”.
Överhuvudtaget tycks relationerna till de nya elevernas föräldrar upplevas mycket annorlunda de man är van vid. Man lyfter fram att det kanske inte är så dumt att informera föräldrarna istället för att som nu behöva träffa och ringa mycket till
föräldrarna. Att de fått ringa mycket till föräldrarna menar de att ”Det har nog att göra med kulturella skillnader”. Man ser föräldrakontakterna som en utmaning och menar att
det inte är lika lätt med kontakterna med föräldrarna till barnen från Kroksbäck. Innan har man inte haft problem utan: ”Vår största tillgång är faktiskt föräldrarna”, och nu har man föräldrar som man inte haft tidigare. De upplever att det är mycket svårare att få till stånd en dialog. Detta menar man att man inte fått någon hjälp med: ”De var ju väldigt
teoretiska och icke-konkreta överhuvudtaget”. Någon i gruppen protesterar dock och menar att det kan vara bra att ha en gemensam grund, men han får mothugg.
Längre fram i intervjun framkommer det att man även tidigare haft problem med föräldrar, det vill säga föräldrar som kommer från eller bor i Limhamn: ”Vi har haft problem med föräldrar alltid – och elever med för den delen”, säger en av personalen, men menar man samstämmigt att då har det inte varit några kulturella skillnader att ta hänsyn till.
Man tycker också att det är stor skillnad att det kommit så många elever på en gång. Tidigare elever med så kallad invandrarbakgrund har varit där frivilligt och/eller bott i området och bara varit enstaka i varje klass och då är det inga problem. ”Dom hade väldigt lätt att anpassa sig till den nivå och den omgivning. Vi hade även från
Rosengårdsskolan för några år sedan som presterade jättebra, men de valde själva att vara på denna skolan”. Nu uttrycker man att det är en annorlunda situation. En av dem
uttrycker sig på följande sätt:
Men just nu tycker jag att det kommit alldeles för många som tillhör inte det här område. Och den korta vistelse för dom elever som vistas på skolorna på rasterna, eller det är för kort att smälta in för sedan åker de till sina respektive boendeområde och då bryts kontakten och det är helt annorlunda och det blir en väldig konflikt att vara hemma på det område där man bor och kunna anpassa sig till skolans regler. Och då blir det konflikt där.
Denna person får mothugg av en annan person som menar att alla bor de i Malmö och barnen från olika områden måste mötas någon gång.
Vid intervjun lyfts också frågan om rasism. Innan eleverna från Kroksbäck kom till Linnéskolan pågick värdegrundsarbete bland eleverna (se ovan). Vad en av personalen lyfter fram är att han aldrig hört någon invandrare kalla någon svensk för ”jävla svenne” men rasistiska tillmälen åt andra hållet har han hört många gånger. Någon menar att det även är tvärtom.
Enligt personalen togs initiativet till samarbete med RMS av rektor. Själva har de inte varit involverade i det arbetet. Stadsdelen och skolledning beslutade. Man antar att det är en del av programmet kring att Kroksbäckseleverna skulle flyttas dit. I det här sammanhanget medger man också att det skulle vara svårt för dem att veta vad de skulle efterfråga, men att man hade efterfrågat hur man gjort på andra skolor. Till svar hade man fått att man inte hade gjort så här på andra skolor, det vill säga att bussa elever till andra skolor, så därför fanns den ingen erfarenhet inom området: ”Det här är ju ett
kontroversiellt sätt att integrera och absolut ifrågasatt också”, uttrycker man.
De säger att de inte varit med i processen då det gäller hur utbildningen skulle se ut. Om de själva fått bestämma så skulle det ha kommit lärare i svenska som andraspråk och att denna kompetensutveckling skulle inte bara vara för svensklärare utan för alla lärare. De menar att alla lärare behöver ha dessa kunskaper för att veta vilka problem eleverna har, till exempel med att till uppfatta ljud, ord och annat som man ska tänka på. Man skulle också vilja veta mer om föräldrakontakter och överhuvudtaget mer på konkret nivå.
RMS förefaller tämligen okänt för personalen och de säger att inte har sett något program: ”Dom har inte varit synliga för oss”. Man är osäker på om man haft någon uppföljning på kompetensutvecklingsdagen, men kommer fram till att man haft utbildning på temat kulturkompetens. Denna kompetensutveckling uppfattade de som positiv.
De tycker att de inte fått några verktyg och om de fått det så vet de inte om det. Istället hjälper de varandra och får även hjälp av eleverna. En av de intervjuade lyfter fram att han i samtal med elever får veta mycket om andra kulturer och vad som utmärker personer från dessa.
I stället för den kompetensutveckling som man erbjudits av skolledning och RMS betonar man vidare att de har haft mycket hjälp av den personal som tidigare jobbat på Kroksbäck: ”Dom har varit ovärderliga”, säger en i personalen. Enligt de intervjuade så har den personalen kunskaper om olika invandrargrupper och deras struktur, till exempel att afghanska elever har ett förhållningssätt till skolan och irakiska ett annat och att språk låter olika och att vi därför uppfattar konversationen på olika sätt. Personalen uttrycker att
de skapar sin egen kompetensutveckling: ”Finns det ingen erfarenhet att plocka ur får man skapa en egen”, säger en av dem.