Varieteter av interimspråket – status och transfer

Resultatet visar att informanterna är rörande överens om att det finns olika varieteter av det svenska språket. De har även en gemensam uppfattning om att olika varieteter av språket lärs in på olika sätt.

33

C: Kan man inte lära sig ett språk utan att studera grammatik? Am: Nej, det är omöjligt.

C: Men finns det inte människor som kommer till Sverige och lär sig svenska ändå?

Am: Jo, de lär sig från gatan, eller från vänner, från svenska vänner, eller om man gifter sig med en svensk, eller jobbar.

C: Så då behöver man inte studera grammatiken?

Am: Nej, ja, fast då säger man ju också att den personen får ett språk som är brutet. Eller som vi säger på arabiska ”gatuspråk”. […] Då får man ett brutet språk, för man har lärt sig det från gatan, ute på

marknaden exempelvis, men i skolan blir det inte så. Lär man sig i skolan får man ett bra språk, som är perfekt.

Amal formulerar i ovanstående citat en uppfattning att det finns två olika varieteter av svenska språket men också två olika vägar att förvärva kunskaper i språket. Hon gör en distinkt skillnad mellan språket som lärs ut i skolan genom grammatikundervisning och det språk man lär sig utanför skolan, det så kallade ”gatuspråket”. Gatuspråket är en term på arabiska och dess närmaste motsvarighet på svenska skulle vara ”slang”. Amal formulerar att den främsta skillnaden är att skolspråket är ”ett bra språk, som är perfekt”. Vi kan här anta att Amal åsyftar det standardiserade svenska språket som mycket riktigt är etablerat inom

kontexter som rör skola och undervisning. Amal formulerar sig kring standardspråket i värderande termer likt ”bra” och ”perfekt”, ord som visar att det standardiserade språket har en högre status än gatuspråket, som Amal benämner som ”brutet”.

Även Ruqaya uttalar sig om det s.k. gatuspråket.

C: Om man inte går i skolan och studerar grammatik, kan man lära sig ett språk då? R: Jo visst lär man sig, men inte som i skolan, tror jag.

C: Vad blir skillnaden?

R: Jo man ser ju, skillnaden är, gatuspråket. Slang. Man lär sig slang. Det språket hör du egentligen inte i skolan. Ja alltså slang, språket folk emellan.

Ruqaya, likt Amal formulerar att det finns en distinktion mellan skolspråket och gatuspråket. Ruqaya lägger egentligen ingen personlig värdering i de två olika språken mer än att hon konstaterar att gatuspråket inte har någon given plats i skolans värld. Något som i sig själv säger en hel del om skillnaden på de olika varieteternas status. Ruqaya visar att hon är medveten om att de olika varieteterna används inom ramen för olika domäner.

Det är intressant att fråga sig vad Ruqaya menar när hon säger att ”språket folk emellan” inte finns i undervisningen. Hennes uttalande skulle kunna tolkas utifrån ett vidgat perspektiv på transfer-begreppet. Att Ruqaya framställer distinktionen som stor mellan det standardiserade språket som undervisas i skolkontexten och det icke-standardiserade gatuspråket skulle kunna förstås som en transfer av den språksyn Ruqaya kan tänkas ha av sitt modersmål. I arabiskan är distinktionen mellan det standardiserade språket, som endast används i skriftspråk, inom massmedia och andra formella sammanhang och de talade

34

arabiska dialekterna mycket stor och definieras i vissa sammanhang som olika språk (se exempelvis Andersson 2001). Kan hända gör Ruqaya en transfer av den kunskap hon har om hur det arabiska språket är tydligt uppdelat i standardiserat och icke-standardiserat språk till det svenska språket. Man skulle kunna tänka sig att hon antar att även de svenska språkets varieteter har lika stora skillnader och därför formulerar att språket som talas folk emellan inte har något utrymme i skolan. Detta är något som kan läsas in även i Ahmeds nedanstående citat:

C: Du sa innan att du har kompisar som kan väldigt bra svenska men som inte har studerat eller fått grammatiklektioner. Du säger att grammatiken är själva grunden. Men på samma gång säger du att man kan lära sig, utan grammatik…

A: Ja precis, de lär sig från gatan, ute. Och förresten, jag har märkt, att ute,till och med svenskarna, de

behöver ju inte grammatiken så mycket.Vissa svenskar suddar ut bokstäver och sväljer vissa stavelser

och ord när de talar. Det skiljer sig, jag kan säga att det skiljer sig mycket, språket som talas på gatan och det vi lär oss. Jag har märkt att det är skillnad. Precis som på vårt språk med standard arabiskan, som ju är grammatikspråket, och så har vi dialekt-språket, som vi pratar. Så känns det här också tycker jag. Så det är lättare för en att lära sig språket från gatan, för det språket har mindre grammatik, det är enklare saker.

Här gör Ahmed en direkt jämförelse mellan hur både det svenska och arabiska språket har en standardiserad varietet och icke-standardiserade talade dialekter som skiljer sig vitt från den standardiserade varieteten. Även detta uttalande skulle kunna tolkas som en transfer av den språksyn Ahmed kan tänkas ha av det arabiska språket. Han konstaterar att det inte enbart är andraspråkstalare, utan även ”svenskar” som har ett annat språk när de talar utanför offentliga domäner, ett språk som inte kräver så mycket grammatik. Uttalandet visar att Ahmed här inte åsyftar den uppsättning möjliga uttryckssätt eller potential det språkliga systemet utgör i ett funktionellt synsätt. I sitt uttalande åsyftar Ahmed snarare en annan sorts grammatik. Kanske åsyftar han snarare metalingvistisk kunskap, en grammatik vars roll är att förklara och skapa förståelse om språket.

Informanterna formulerar alltså distinkta skillnader mellan två språkvarieteter: den standardiserade varieteten och den icke standardiserade varieteten ”gatuspråket”. Att de båda varieteterna ses som så vitt åtskilda kan förstås som en transfer av en arabisk språksyn. Informanterna värderar den standardiserade varieteten med högre status.

35