Verkligheten och rummet

beroende av medvetandet, det vill säga ting som Burman i sitt referat av Kant betecknar som verkliga (t.ex. Kk 7).28 Samtidigt ställs dessa ting mot ting som hypotetiskt är oberoende av medvetandet. Tes 1 hävdar inte uttryckligen existensen av denna senare typ av ting men påstår att det inte finns några ting som är både oberoende av medvetandet, det vill säga ting i sig, och bestämda i tid och rum. Huruvida Burman med Tes 1 bara har avsett att återge Kants uppfattning, eller om den också är uttryck för hans egen, låter sig inte enkelt sägas. Någon tydlig indikation på att han i Kk skulle ha övergett sin tidigare skeptiska inställning till das

Ding an sich finns dock inte. I så måtto förefaller hans subjektivism orubbad.

Även Hägerströms mogna filosofi saknar användning för ett transcendentalt ting i sig. Denna likhet mellan Burman och Hägerström innebär förstås inte att den förres

subjektivistiska skäl har haft betydelse för den senares realism. Dock gynnas varken

subjektivistisk eller realistisk strävan efter systemisk enhet (se ovan, 4.2) av att laborera med transcendentala ting utöver de verkliga.29

6. Verkligheten och rummet

Rummet, en av subjektets åskådningsformer hos Kant, är konstituerande för all verklighet hos Hägerström. Om eventuella förskjutningar i Burmans verklighetsuppfattning har haft

betydelse för Hägerström, kan man förvänta sig att de reflekteras i hur rumsbegreppet

framställs i Kk. Följande avsnitt fokuserar på tre centrala aspekter: 6.1, åskådningsformernas relativitet; 6.2, rummets betydelse för inre erfarenheter; och 6.3, rummets betydelse för syntetiskt a priori.

6.1. Åskådningsformernas relativitet

Kants bevis för att tiden och rummet är aprioriska förutsättningar för vår åskådning av tingen utesluter inte att det kan finnas annorlunda åskådningsformer (Kk 18–19):

28 Kk 7: ”Ur medvetandet såsom erfarenhetens form, eller ur kunskapsförmågan uppvisar K. nödvändigheten af de särskilda former, hvarigenom erfarenheten är ett helt af verkliga och lagbundna föremål, om hvilka sålunda speciella vetenskaper äro möjliga.

29 I Selbstdarstellung (Hägerström 1929, 3–5), framställer Hägerström sitt omfattande arbete Kants Ethik im Verhältnis zu seinen erkenntnistheoretischen Grundgedanken systematisch dargestellt (Hägerström 1902a) som ett steg på vägen mot den fullständiga brytningen med subjektivismen i Prinzip der Wissenschaft (Hägerström 1908). Kants Ethik inleds med ett långt kapitel om grunddragen i Kants kunskapsteori. I ett avsnitt

uppmärksammas särskilt Das Ding an sich (Hägerström 1902, 120–3), vars objektiva realitet och förutsättning för sinneserfarenheten betonas. I en internationell självanmälan av boken sammanfattar Hägerström (1902b) saken så: ”Vad beträffar das Ding an sich, så hänför sig detta som obestämt noumen – osinnligt ting i sig – på sinnlighetens receptivitet, och dess realitet är given i och med sinnlighetens egen realitet. Som föremål för osinnlig åskådning är das Ding an sich däremot bara ett problematiskt gränsbegrepp.” (”Was das Ding an sich betrifft, so ist dieses als unbestimmtes Noumenon — nichtsinnliches Ding an sich — auf die Receptivität der Sinnlichkeit zu beziehen, und seine Realität ist in und mit der eigenen Realität der sinnlichen Erkenntnis gegeben. Das Ding an sich als Gegenstand nichtsinnlicher Anschauung ist dagegen bloss ein problematischer Grenzbegriff.”) Min översättning.

Andra väsendens åskådningsformer äro för oss alldeles obekanta. [- - -] Kant har endast visat att våra åskådningsformer äro nödvändiga förutsättningar för vår specifikt bestämda erfarenhets möjlighet 1). Denna erfarenhet är sjelf tillfällig, och rummet såsom en allmän form för densamma är likaledes tillfälligt, ty andra åskådningsformer äro likaväl möjliga.

Noten i citatet hänvisar till en sida där Kant diskuterar att själen kan överleva kroppens död (Kant 1878, A 394–5). Det är teoretiskt möjligt, menar Kant, att ett från kroppen skilt subjekt kan fortsätta att ha tinget i sig som kunskapsföremål, om än det då framträder i en okroppslig ”kvalitet”.30 Av Burmans i förbigående givna hänvisning framgår emellertid inte hur

eftertryckligt Kant över en hel sida gisslar dem som låter den teoretiska möjligheten av andra åskådningsformer berättiga till spekulation om förhållanden utanför tidens och rummets gränser. Gentemot dem som bedriver en sådan ”inbillad vetenskap” ställer Kant (2013, A 395) ”nykterheten hos en sträng men rättvis kritik” som kan befria från ”dogmatiska bländverk”. Förnuftets gränsbestämning ”fäster sitt nihil ulterius1 vid de herkuliska pelare som naturen själv uppfört för att förnuftets färd bara ska fortsätta så långt som erfarenhetens ständigt löpande kuster når; (…)”31

Här tycks mig en skillnad gå i dagen mellan Kants och Burmans

filosofisk-vetenskapliga förhållningssätt. Trots sitt teoretiska antagande av det ovetbara tinget i sig, och trots att han tillåter sig spekulera i en möjlig identitet mellan de transcendentala subjektet och objektet, betonar Kant i realistisk anda tiden och rummet som vetenskapens definitiva gränser. Den attityden harmonierar med hans eget naturvetenskapliga engagemang (cf. Watkins et al. 2009) och tidigare uppfattning av rummet som objektivt verkligt och oberoende av materien (Kant 1768; Storrie 2013).

30 Ett troligt syftningsfel gör Emts översättning oklar (Kant 2013, A 394–5): ”[O]m den sortens sinnlighet varigenom transcendentala och för oss i nuläget helt obekanta föremål framträder som en materiell värld för oss skulle upphöra, så har inte därmed all åskådning av denna värld upphävts, och det är mycket väl möjligt att just dessa obekanta föremål, fast givetvis inte längre i en kropps kvalitet, fortsätter att ge det tänkande subjektet kunskap.” Det som enligt Kant kan tänkas fortsätta efter döden är dock inte åskådningen av ”denna värld” (”en materiell värld”). Pronomenet ”derselben” syftar istället på ”ganz unbekannte Gegenstände”, dvs. transcententala ting i sig (Kant 1878, A 394–5): ”[W]enn die Art der Sinnlichkeit, wodurch uns transscendentale und für jetzt ganz unbekannte Gegenstände als materielle Welt erscheinen, aufhören sollte: so sei darum noch nicht alle Anschauung derselben aufgeheben und es sei ganz wol [sic] möglich, dass eben dieselben unbekannten Gegenstände fortführen, obzwar freilich nicht mehr in der Qualität der Körper, von dem denkenden Subject erkannt zu werden.” [Mina fetningar.]

31 ”Herkuliska pelare”, mytologisk beteckning för Gibraltarklippan och det marockanska berget Jebel Musa på ömse sidor av Gibraltarsundet. Symboliskt markerar de gränsen mellan vetbart och ovetbart eller mot en vidd som inte bör befaras. I Commedia (sång 26, rad 49–142) placerar Dante Odysseus i helvetet för hans ageranden i Trojanska kriget men underförstått också för att kunskapstörst fick honom att segla förbi de stoder som Herkules upprest ”för att ej människan må tränga längre”, vilket ledde till skeppets förlisning och besättningens död (Dante 1999, 114). Enligt traditionen bar Herkules pelare inskriptionen ”non plus ultra”, hos Kant i versionen ”nihil ulterius” (se Hutchison 2009).

Burman uttrycker sig mindre poetiskt flödande och är inte lika avståndstagande i sin metafysiska spekulation. Samtidigt som han framhåller att Kants kunskapsteori avser verkligheten så som den framträder för människan med människans sinnlighet, betonar Burman att tid och rum blott utgör erfarenhetsinnehållets form (Kk 25). Oavsett vari

innehållet har sin grund, är det möjligt att abstrahera det från formen. För det första kan vi inte veta om ”andra ändliga väsenden” (djur?) har samma åskådningsformer som människan, men väl att de inte nödvändigtvis har det.32 För det andra refererar Burman med påfallande

självklarhet också till ”urväsendet” och konstaterar att dess åskådning, ”såsom ursprunglig och intuitiv”, inte kan vara bunden vid människans åskådningsformer. Med detta senare konstaterande – otvivelaktigt en reflex av lärofäderna Boströms och Sahlins gudsmetafysik (se Täljedal 2013) – tillåter sig Burman för egen del att passera Kants herkuliska pelare. Kanske finns här en återklang från Burmans elevtid på Umeå elementarläroverk, där han undervisats i filosofi av boströmianen Carl Jonas Dahlbäck. I en granskning av dåtidens aktuella läroböcker påpekar lektorn kritiskt att logiken inte bör beskrivas som vetenskapen ”om tänkandet”, ty det vore en alltför vid definition (Dahlbäck 1864, 16). ”[V]etenskapen om det menskliga tänkandet (eller förståndet)” måste det heta. Annars impliceras felaktigt att ”logikens regler gälla äfven för det absoluta tänkandet eller det oändliga förståndet, hvilket alldeles icke är händelsen.”

Upplärd som boströmiansk idealist attraheras Burman av de subjektivistiska dragen i Kants epistemologi. I sin avhandling avvisade han tinget i sig (Burman 1872, 24, 63; Täljedal 2020), även därtill troligen uppmuntrad redan av sin gymnasielärares bistra Kantkritik.33 I den efterföljande stora Kantstudien spekulerar han i möjligheten att åskådningsformerna skulle kunna förändras så att ”med slägtets stigande utveckling utsigten i en ny dimension skulle öppna sig” (Kk 19). Burman snuddar inte bara vid tanken på en ny rumsdimension utan också vid idén att rummets krökning skulle kunna växla. Han ger på denna punkt ingen referens, varken till Kant eller någon annan. Som understryks av Kitcher (1996, xxxvii) i förordet till

Critique of Pure Reason är, enligt Kant, rummet som mänsklig åskådningsform

tredimensionellt euklidiskt, vilket ligger till grund för idén om syntetisk kunskap a priori. Att Burman är öppen för en vidare teoretisk förståelse av rummet tyder på att han – naturligtvis

32 Kk 26: ”Om än rummet och tiden äro nödvändiga former för vår erfarenhet, så äro de likväl icke nödvändiga för andra ändliga väsendens erfarenhet.”

33 Med syftning på tinget i sig skriver lektor Dahlbäck (1864) att Kants filosofi – ”den Kantiska skolans empiriska griller” (24) – ”var empirisk och halfrealistisk” (32) och att vetenskapen ”grundligt vederlagt” den ”empirism” som företräds av Kants och Hegels ”anhang” (23).

till skillnad från Kant, som dog 1804 – kände till något av 1800-talets teoretiska landvinningar på området icke-euklidisk geometri.34

Med tanke på den betydelse som den nya geometrin skulle komma att få för fysikens utveckling från Newtons mekanik till Einsteins relativitetsteori, är det notabelt att Burman trots allt hävdar rummets konstans och avvisar möjligheten att det faktiskt skulle kunna ”vexla”. Hans argument för detta visar på den vikt han tillmäter den subjektivistiska sidan av Kants metafysik och kunskapslära. Resonemanget kan parafraseras på följande vis (jfr. Kk 19):

P1: Tiden och rummet är den sinnliga erfarenhetens aprioriska former och ges inte av erfarenheten.

P2: Rummet är (”faller”) inte i tiden. (Från P1)

P3: Förändring kan bara ske i tiden. (”När all vexling förutsätter tid…”)  Rummet kan inte förändras. (Från P2 och P3)

P3 har karaktär av analytisk sanning. Så måste man i vart fall förstå Burmans mening. Att något, a, förändras betyder ju att det vid en viss tidpunkt, t1, har åtminstone någon egenskap,

E, som det vid en annan tidpunkt, t2, saknar; t1 kan inte vara identisk med t2, eftersom Ea 

~Ea innebär motsägelse. Kant (1878 och 2013, B 47) hävdar visserligen att satsen (S, ”daß verschiedene Zeiten nicht zugleich sein können” (”att olika tider kan inte vara samtidiga”) är syntetisk, då den inte låter sig härledas ur något allmänbegrepp (”allgemeiner Begriff”; Kant

34 Burman har knappast läst Lobatjevskis eller Bolyais skrifter om hyperbolisk geometri från omkring 1830 på ryska och latin. Lobatjevskis Geometrische Untersuchungen zur Theorie der Parellellinien utkom 1840 i Berlin. Riemanns berömda arbete 1854 om krökta rum publicerades postumt (Riemann 1868) och översattes till engelska i tidskriften Nature 1873. På vilka vägar Burman fått inblick i den nya geometrin är okänt. I sitt ungdomsarbete Gedanken von der wahren Schätzung der lebendigen Kräfte […] (1746/1795, § 10) hade Kant diskuterat rummets tredimensionalitet i relation till Newtons dynamik och även spekulerat om Guds möjlighet att skapa andra rumstyper: ”Diesem zu folge, halte ich dafür, daß die Substanzen in der existirenden Welt, wovon wir ein Theil sind, wesentliche Kräfte von der Art haben, daß sie in Vereinigung mit einander nach der doppelten umgekehrten Verhältniß der Weiten ihre Wirkungen von sich ausbreiten; zweytens, daß das Ganze, was daher entspringt, vermöge dieses Gesetzes die Eigenschaft der dreyfachen Dimension habe; drittens, daß dieses Gesetz willkürlich sey, und daß Gott dafür ein anders, zum Exempel der umgekehrten dreyfachen Verhältniß, hätte wählen können; daß endlich viertens aus einem andern Gesetze, auch eine Ausdehnung von andern Eigenschaften und Abmessungen geflossen wäre.” (”Av det skälet anser jag att substanserna i den existerande världen, varav vi är en del, har väsentliga krafter av sådant slag att de i förening breder ut sina verkningar i proportion till avståndens dubbla omvända förhållande; för det andra, att helheten som uppkommer på grund av denna lag är tredimensionell; för det tredje, att denna lag är godtycklig, och att Gud därför skulle ha kunna välja en annan, till exempel det tredubbla omvända förhållandet; att slutligen för det fjärde, att en annan lag skulle också leda till en annan utbredning av rummet med andra egenskaper och mått.”) Med sitt intresse för Kant skulle Burman sannolikt ha refererat till detta arbete, om han känt till det. Ett par i tiden mer närliggande studier, som i populariserande form diskuterar 1800-talets matematisk-geometriska forskning och dess filosofiska konsekvenser, publicerades av Helmholtz (1876, 1878) i Mind. Carolina Rediviva har nu dessa årgångar, men det är oklart när tidskriften började finnas i Uppsala och om Burman har haft tillgång till dem.

1996: ”universal concept”). Detta kan förefalla dunkelt, eftersom det är svårt att förstå hur det kan vara förenligt med tidens begrepp att två olika tidpunkter är både åtskilda och samtidiga. Kant menar dock att tiden (B 47) och rummet (B 39–40) som åskådningsformer inte är

allmänbegrepp utan just former för mänsklig erfarenhet, och därtill former som är kontingenta genom att gälla för levande människor men inte nödvändigtvis för andra erfarande varelser. Tiden och rummet kan visserligen tänkas som sammansatta av en oändlig mängd delar, men dessa är bara delar av ett och detsamma, det vill säga den oändliga tiden respektive det oändliga rummet. Burman återger tanken (Kk 23):

Vidare äro alla tidsdelar gifna genom inskränkning af den oändliga tiden, som är en, men den förnimmelse, som kan hänföras blott till ett enda föremål, är åskådning. Särskilda tider äro icke arter af tid, utan delar.

Allmänbegrepp ingår däremot i en oändlig mängd olika föreställningar ”såsom deras gemensamma kännetecken” (Kant 2013, B 40). Om åskådningsformerna, som form, inte är allmänbegrepp, kan de inte ge upphov till kunskap genom begreppsanalys utan bara genom att vara den empiriska erfarenhetens form. Satsen S är därför med Kants terminologi syntetisk. Det hindrar inte att begreppet vexling kan analyseras i termer av egenskapsolikhet vid skilda tidpunkter (Kant 2013, B 48):35 ”Bara i tiden kan båda de kontradiktoriskt motsatta

bestämningarna påträffas hos ett ting, nämligen efter varandra.”

Som stöd för P2 hänvisar Burman till en sida i Kritik der reinenVernunft som innehåller de tre första styckena av § 4 i Estetikens andra avsnitt, ”Om tiden”. Där står emellertid ingenting direkt om rummets förhållande till tiden. Möjligen har Burman med sin referens åsyftat att skilda rumsbestämningar inte implicerar skilda tidsbestämningar (Kant 2013, B 47):36 ”[O]lika tider är inte samtidiga utan kommer efter varandra (liksom olika rum inte kommer efter varandra utan är samtidiga.)” Med ”olika rum” avses här åskådade eller föreställda delar av det oändliga euklidiska rummet. Av det faktum att detta låter sig

differentieras utan hänsyn till tidens dimension följer dock inte att idén om en förändring av rummets geometri vore inkonsistent. Efter Einstein räknar vi allmänt med att rummet är icke-euklidiskt, och Burman finner det meningsfullt att spekulera om innebörden av en förändring. Om, skriver han, det åskådade rummets krökningsmått inte skulle vara konstant, så ”vore en flerhet af rum gifna, som bildade arter under ett empiriskt rumsbegrepp” (Kk 19). Han påstår

35 Kant (1878): ”Nur in der Zeit können beide contradictorisch-engegengesetzte Bestimmungen in einem Dinge, nämlich nach einander, anzutreffen sein.” Kursivering eller annan emfas saknas här i Kant (1878), den utgåva som Burman läste.

36 Kant (1878): [V]erschiedene Zeiten sind nicht zugleich, sondern nach einander (so wie verschiedene Räume nicht nach einander, sondern zugleich sind.)

inte att den tanken är motsägelsefull. Kants teori om åskådningsformerna avser emellertid dem som är uttryck för vår faktiska, naturgivna sinnlighet. Burman tycks helt enkelt mena att det åskådade rummet kommer att förbli euklidiskt, så länge människans natur är oförändrad i detta avseende.

Om tid och rum tänkes som åskådningsoberoende objektiva bestämningar hos tingen och inte (bara) som subjektets spontana åskådningsformer, faller P1, och Burmans argument för rummets konstans blir osunt. Det utesluter inte att konklusionen ändå kan vara sann. Fastän Burman leds till sin slutsats från en subjektivistisk utgångspunkt – att eventuella förändringar av rummets geometri förutsätter en förändring av människans givna

åskådningsform – kan slutsatsen överensstämma med en realistisk uppfattning om rummet, åtminstone inom en Newtonskt förrelativistisk metafysik.

Den antisubjektivistiske Hägerströms realism innebar ingen avvikelse från den rummets robusta konstans som den utpräglade subjektivisten Burman resonerat sig fram till. Det vore oberättigat att därifrån dra slutsatsen att Burmans resonemang har påverkat

Hägerström i det avseendet. Båda har samma uppfattning om rummets tredimensionalitet och konstans, men det är en skillnad mellan dem i det att Hägerström tillskriver rummet objektiv bestämdhet oberoende av medvetandet. I dialogen Botanisten och filosofen förklarar den fiktive Filosofen, det vill säga Hägerströms alter ego (Hägerström 1957, 61):37

Rummet såsom sådant är föremål för kunskap, i och med att det kan bestämmas såsom något visst, från annat skilt och därmed existerande.

Frågan blir nu den: Kan detta sålunda kända rum reduceras till medvetandet, så att det väsentligen kan betraktas blott som ett led i rumsförnimmelsen? Det skulle betyda att det objektiva rummets egen enhet väsentligen vore förnimmelsen själv. Men nu kan omöjligt hos rumsenheten såsom sådan upptäckas något som helst medvetande. Den är just ett annat slags enhet än medvetandet självt. Alltså måste rummet antagas ha egen existens på grund av sin bestämdhet, som gör dess reducerande på medvetandet omöjligt.

Om Burmans rumsmetafysik kan man säga att den trots subjektivismen har ett drag av objektivitetsanspråk över sig, på det sättet att han avvisar spekulationen att det av människor erfarna rummet faktiskt skulle kunna förändras och vara annat än tredimensionellt euklidiskt. 6.2. Rummets betydelse för inre erfarenheter

Enligt Kants kunskapsteori gäller fundamentalt och utan inskränkning att all erfarenhet av verkliga föremål är åskådning i rummet (B 39). En filosofihistoriskt intressant fråga är i vad mån rummet, liksom tiden, också har betydelse för inre erfarenheter och abstrakt tänkande. I

37 Citerat från Martin Fries editerade version (Hägerström 1957) som bygger på ett manuskript av Hägerström från 1908, ”Är filosofisk kunskapslära överflödig?” Citatet saknas i den 1910 tryckta Botanisten och filosofen.

den saken tycks mig Burmans framställning något oklar och samtidigt på ett tankeväckande vis tangerande klyftan mellan subjektivistisk idealism å ena sidan och objektivistisk

materialism å den andra. Utan explicit referens till Kant, men möjligen inspirerad av kapitlet ”Om de rena förståndsbegreppens schematism” (B 176, passim), skriver han (Kk 17):

Menniskan kan icke i sitt medvetna lif frigöra sig från uppfattningen af rummet, om hon än kan fördunkla den genom uppmärksamhetens starka fästande på något till sitt eget väsen öfver all rumsbestämdhet höjdt föremål. Men äfven den abstraktaste och osinligaste förnimmelse är bunden vid något schema och hänför sig derigenom till rummet, som, när schemat bestämdare fattas, framträder mera tydligt. Denna inre erfarenhet förutsätter att rummet är den egendomliga form, hvarunder alla föremål måste vara för oss gifna.

Några sidor längre fram betonar emellertid Burman Kants uppfattning att rummet är det yttre sinnets form. Eftersom han där framställer rummet i kontrast mot tiden, som primärt är det inre sinnets form och först sekundärt också det yttres (jfr. ovan, s. 12, not 16), får man intrycket att, enligt Kant, rummet inte formar de inre erfarenheterna, i varje fall inte nödvändigtvis (Kk 23):

När han [Kant] säger rummet vara formen för det yttre sinnet och tiden för det inre, anser han tydligen att det förra har mera objektiv betydelse, såsom det förhållande, hvarigenom föremål skiljas från subjektet och från hvarandra, och att den senare egentligen är den form, hvarunder subjektet fattar sin egen bestämdhet.

I Estetiken skriver Kant (2013, B 50) uttryckligen att ”[r]ummet, såsom den rena formen för all yttre åskådning, är inskränkt enbart till yttre framträdelser som betingelser a priori.”38 Det tycks strida mot Burmans ovan citerade påstående att ”äfven den abstraktaste och

osinligaste förnimmelse” hänför sig till rummet. (Mina fetningar.) Möjligen har Burman på

denna punkt påverkats av vad Kant skriver om ett möjligt och vanligt sätt att visualisera tiden (a.a., B 49–50):39

Ty tiden kan inte vara en bestämning hos yttre framträdelser; den tillhör varken en gestalt eller ett läge osv., men bestämmer däremot förhållandet mellan

föreställningarna i vårt inre tillstånd. Och just för att denna inre åskådning inte ger